Kronoby.

Ernst Holm

Kronoby kyrkby är den gängse benämningen på den rela­tivt täta bebyggelse, som under tidernas lopp uppstått på båda åstränderna i trakten av kyrkan, särskilt öster om den­samma, men någon by med detta namn existerar inte officiellt. Ifrågavarande samhälle består av delar av olika byar, som fordom måste ha varit tydligt skilda från varandra, men nu­mera äro så sammanvuxna, att ingen kan se, var gränserna gå. Till kyrkbyn höra: 1. på norra sidan av ån östra änden av Ytterbråtö (kyrkan står på denna bys mark), bestående av hem­mansnumren Bäck och Slotte; 2. så gott som hela Överbråtö samt 3. på södra sidan av ån en utlöpare av Hovsala, bestående av hemmansgrupperna Rudnäs, Tranubäck, Biskop, Bjongbacka, Kackurs kapellansboställe, Åminne, Forsnäs, Broända och Torgare kyrkoherdeboställe. I allmänhet utgör ån gräns mellan å ena sidan Ytterbråtö och Överbråtö och å andra sidan Hovsala, men en del hemman i den sistnämnda byn har mark även på norra åstranden, måhända beroende på att ån tidigare hade en annan fåra än den nuvarande. Var kyrkbyn skall anses sluta i öster, är svårt att avgöra.   Till densamma bör Spik på norra åstranden räknas, men tvivelaktigt är, om gårds- grupperna Huggare och Libäck höra dit, även om de ligga inom Överbråtö. Hela Påras by, som börjar omedelbart öster om Libäck, bör väl anses ligga utom kyrkbyn. På södra sidan av ån utgör ett skogsområde mellan kyrkoherdebostället och Skrubbacka en tydligt markerad gräns mellan kyrkbyn och södra Påras. — I ingen händelse kunna huvuddelarna av Ytterbråtö och Hovsala räknas till kyrkbyn.

Kronoby kyrkby, som utgör socknens centrum och hjärta, är ett för denna del av Österbotten typiskt landsbygdssamhälle, där bebyggelsen har koncentrerat sig i ådalen och vid de mest trafikerade vägarna. Någon kilometer från ån, på vardera sidan om densamma, vidtar skogen, men utmed ån är bosättningsområdet obrutet. Hela kyrkbyn och hela Påras by ända upp till Krokfors bilda en enda sammanhängande 7—8 km lång rad av odlade fält och gårdar — avskuren endast på södra sidan av ån av ovannämnda skogsremsa mellan prostgården och Skrubbacka. Tätast är bebyggelsen vid vägkorsningarna, särskilt en halv km öster om kyrkan, där socknens kommersiella centrum har vuxit upp. Det gör ett halvt stadsliknande intryck. Kyrkbyn skares av järnvägen, men denna har ej nämnvärt påverkat bebyggelsen.

Det finnes många dylika ådalssamhällen i norra svenska Österbotten, men Kronoby kyrkby jämte det därmed samman­hängande Påras är ett av de mest särpräglade. Knappast någonstädes har ån i så hög grad som här betingat odlingen och bosättningen. Den har i gångna tider varit bygdens stora pulsåder. Ehuru ån är rätt lång — den rinner upp i Perhos ödemarker — verkar den anspråks- lösare än andra älvar i denna landsända. Den är vattenfattigare än t.ex. Esse å och har lägre stränder än Nykarleby älv. Många små forsar finnas av vilka flera äro starka nog att driva vattenkvarnar. Nära kyrkan ser man spår av äldre flodbäddar, och terrängen vittnar om att här funnits ett slags delta. Nu ligger åns utlopp åtskilliga kilometer väster om kyrkan.

Bebyggelsens beskaffenhet gör, att bysamhörigheten och bypatriotismen, som äro så utpräglade i många socknar i södra svenska Österbotten, inte existera här. Det skulle knappast falla någon in att säga, att han bor i Överbråtö — namnet brukas nästan aldrig i dagligt tal — och de, som höra hemma i de delar av Ytterbråtö och Hovsala, vilka ligga inom kyrk­byn, kalla sig ej någonsin för ytterbråtö- eller hovsalabor. Man är från kyrkbyn eller ännu hellre från Kronoby. Socken­patriotismen är nämligen stark.

Skiftesförhållandena äro ålderdomliga. Hela socknen, så när som på Norrby, utgör ett enda skifteslag. Storskiftet avslutades på 1840-talet, men blev inte fullbordat. Bönderna ha sina ägor hopplöst splittrade, och många skiften ligga på långa avstånd från hemmet. Det är inte ovanligt, att en bonde har sina ägor på ett 20-tal skilda ställen, och många kyrkbybor ha en 15—18 kms väg till sina ängsskiften i motsatta änden av socknen. Att detta menligt inverkar på jordbruket inses utan vidare. För närvarande pågår också ett nyskifte, som kanske varit slutfört, om inte kriget hade kommit emellan.

De ogynnsamma skiftesförhållandena ha dock haft vissa verkningar, som måste betecknas som positiva. Varenda hemmansägare har överallt grannen inpå sig. Han har ofta sitt hem och sina uthus nästan vägg i vägg med grannen, och han måste på många ställen passera dennes ägor för att komma till sina egna. Sådant kan vara ägnat att alstra osämja och allmän olust. Kanske har detta tidigare varit fallet, men nu­mera äro dåliga relationer grannar emellan sällsynta undantag. Tvärtom har sakförhållandet tvingat fram ett ömsesidigt hän­synstagande. Man måste visa grannen hänsyn, emedan man själv behöver hänsyn från hans sida. Man har av förhållandenas tvång fostrats till hjälpsamhet och samarbete. Den s.k. talkoidén, som det nu föres en så vidlyftig propaganda för, har städse varit livskraftig på denna ort. Några exempel: En gammal ensamboende gumma eller någon fattig obesutten familj, som behövt ved, har bådat upp ett antal bönder, och dessa ha alltid varit villiga att bidra med var sitt lass ur egen skog utan annan ersättning än några koppar kaffe med dopp. Det är många mindre bemedlade familjer, som på detta sätt år efter år fått hela sitt bränslebehov fyllt. Också ortens folk­högskola har i regeln anskaffat sin ved på samma sätt. Lika villigt bruka kallelser till handräckning för gemensamma syften hörsammas. För ett antal år sedan skulle några broar över ån byggas om. Man lyckades förvärva kasserade järnvägs­broar, men de lågo i andra socknar, miltals från de ställen, där de skulle placeras. Transporten skulle ha blivit besvärlig och dyr. Man bådade därför upp allt manfolk i socknen, och broarna släpades med handkraft till ort och ställe. Enda betalningen voro kaffe och ett tacksägelsetal av den lokala skyddskårschefen. Detta inträffade strax före lapporörelsens tid. När det s.k. bondetåget till Helsingfors skulle ske, utposterades vakter vid järnvägsbroarna, bl. a. vid en bro nära Gamlakarleby. En förbipasserande frågade vakten, var­för denne stod där med gevär i handen. Svaret kom ögon­blickligen: »För att inte kronobyborna ska komma och släpa bort bron.»

Det starka behovet av inbördes hjälp, vilket som sagt ytterst är en följd av de dåliga skiftesför- hållandena och den täta bebyggelsen, har framdrivit samarbete i alla former. Kooperationen har här en synnerligen tacksam jordmån, likaså allt slags föreningsliv. De flesta föreningar kommo till redan på 1890-talet och ha varit rätt livaktiga. De omfatta inte, som regeln är i södra Österbotten, den eller den byn utan hela socknen, och alla ha en gemensam samlingslokal i ett hus, som äges och underhålles av kommun och församling. Sämjan under samma tak tycks vara god.

Näringarna äro de på den österbottniska landsbygden vanliga. Huvudvikten ha jordbrukarna hittills lagt på boskapsskötseln. Antalet kor per gård är större än i spannmålskommunerna i söder, och ortens mejeri är stort och modernt. Det före­faller dock, som om intresset för sädesodlingen på senaste tid skulle ha varit i stigande. Ån och järnvägen ha skapat förutsättningar för mindre industrier. Förutom att den leve­rerar drivkraft till de förut omtalade kvarnarna, är den en god flottningsled, där virke frambefordras från skogrika trak­ter längre inne i landet. Fordom ha i Påras funnits med vatten­kraft drivna sågar, men sedan flera årtionden har man i kyrk­byn strax intill järnvägen en ångsåg. Under tiden före förra världskriget bedrev denna en vidlyftig rörelse. Företaget, som ägdes av ett slags bolag med ett stort antal bönder som delägare, gick emellertid omkull. Sedan dess drives det privat i anspråkslös omfattning. Garveri- och läderindustrin är för en så liten ort väl företrädd. Vidare finnas en tvål- och en sodafabrik, en harvfabrik och andra småföretag. Höstetid insamlas i skogarna renlav, som är rätt viktig exportartikel; den går främst till Tyskland. Ån var tidigare rik på kräftor och fångsten livlig och inbringande, men de senaste åren har stammen starkt minskats. Fiske bedrives numera inte ens till husbehov.

Det pågående nyskiftet kommer att i sinom tid grundligt revolutionera förhållandena i Kronoby kyrkby. Så tät som bosättningen är, måste många utflyttningar företas. Därmed förändras, kanske till oigenkännlighet, den bild av hem­bygden, som släktled efter släktled haft för ögonen. Där­jämte kan skiftet rubba grundvalarna för det samfundsliv, som varit säreget för denna ort. Vissa värden komma att försvinna, men nya skola väl uppstå i stället. Ekonomiskt vinner bygden utan tvivel på nyordningen, men många äro för­visso de ortsbor, som med saknad skola minnas den forna kyrkbyn.  

(1943)