Trolldom och kärlek.
 
En bonde från Nykarleby socken reste för åtskilliga år sedan till Tammerfors. En qväll tog han nattqvarter i en rik bondgård någonstädes uppe i Finnmarken. Husbonden på stället var en rik och fram­för allt hade han nyligen hemfört en glad jänta som sin äkta maka. — Allt tyckes sålunda, vara godt och väl, men tyvärr kommo de unga tu icke öfverens, utan trätte dagen i ända med hvarandra. Emedan husbonden tillika dela­de det på orten allmänt gängse föreställningssättet, att hvarje österbottning är en trollkarl, vände han sig till vår Nykarlebybo med begäran om bot för det onda. Vår man, som oss emellan sagdt var en stor filur, gick in derpå, bestälde fram ett bastant rep och en stor sup. Under många hokuspokus tömdes supen, hvarefter vår man tog repet och surrade det några hvarf kring husbonden och hans unga maka. Se­dan vältrade han paret under många mustiga trollformler öfver golfvet fram och åter några gånger. ,,Nu fån I icke träta förrän nästa gång. Kom i håg det!”  Dermed slutade vår man och reste sin väg. Några veckor derefter kom han åter samma väg, men tog nu försigtigtvis in i granngården för att höra sig före, hvad hans förra värdfolk tyckt om kuren. Till sin förvåning fick han höra, att kuren haft den lyck­liga följd, att det unga husbondefolket sedan dess lefvat i god sämja och hvar dag välsignade den österbottniske troll­karlen. Han begaf sig sjelf dit och blef undfägnad på allra bästa sätt icke blott den gången, utan alla de gånger han färdades mellan Nykarleby och Tammerfors. Ännu på gamla dagar var det gubbens högsta nöje att berät­ta om sitt trolleri och det anseende han förvärfrade derigenom.

Så skrevs det i tidningen Östra Finland nr 177 / 02.08.1883

(Redigerat av Elof Granholm)