| Jakob Petrowitz Kulneff |
| Skrivet av J.O.Åberg |
| 2007-06-10 23:47 |
|
Jakob Petrowitz Kulneff Ett minnesblad, tecknadt af J. O. Åberg. Det kan, så förmoda vi, icke vara ur vägen, att den svenske läsaren, som med berättigad förkärlek och stolthet följt de tjusande taflor, hvilka Runeberg i sin »Fänrik Stål» upprullat för honom, blifver närmare bekant med den man, som i den svensk-finske skaldens yppersta diktsamling intager ett så betydande rum. Vi mena här den man, hvilkens namn står som öfverskrift på denna lilla minnesteckning. Hade Runeberg icke diktat sin »Kulneff», skulle »Ståls Sägner» måhända icke ännu fått spridas i Finland, ty de voro helt enkelt förbjudna att införas. De trycktes nämligen först i sin helhet i Sverige. Så hände det en dag, att ministerstatssekreteraren för Finland, grefve Armfelt (antagligen en brorson till Gustaf III:s gunstling, Mauritz A.) mottog af Runebergs ombud i Petersburg dikten »Kulneff» på ryska. Armfelt gick upp med den till Nicolaus I, och efter ett kort samtal uppläste han dikten för »alla ryssars sjelfherrskare». Då han slutat, satte sig Nicolaus genast ned vid sitt skrifbord och tecknade endast detta ord: »Petschataetsja» (tryckes)! Derefter fingo »Ståls Sägner», utan att undergå censur, spridas i Finland. Möjligt är också, att Runeberg tecknat kossack-chefen för gammal vänskaps skull, ity att Kulneff, då han var i Jakobstad, tillbragte mycken tid i sjökaptenen L. U. Runebergs (skaldens fader) hus, och der, såsom en häfdatecknare säger, »inom kort blef hemmastadd . . . och hittade vägen till väggskåpet, der han fann materialier till knäppen». Det är då barnets rena och opartiska uppfattning af Kulneffs karakter, som gör sig gällande i den vackra dikten. I Pskoff, der steppens ljung bildar »vida öknar», der vargar vintertiden göra resorna osäkra och der sommarfågelns qvitter i rönnbärsträden tolkar steppsönernas längtan efter deras hemland, der föddes Kulneff år 1763. Sin barndom tillbragte han, så att säga, på hästryggen och blef år 1770 kadett »i en adlig kadett-kår». Efter sistnämnda år steg han i graderna och kom till Finland först 1808, då han såsom kossack-chef utmärkte sig, åt hvilket håll han än riktade sina anfall. Ingen rysk krigare har i nyaste tider vunnit ett sådant erkännande, som han, och hvad var det som bidrog dertill? Jo, hans menskliga egenskaper; han var krigare och menniska i en person. Se här ett par drag ur hans korta saga, ty hans lif är ju i folkets häfder snart en saga! På gatorna i Jakobstad syntes morgon, middag och qväll, i regn och vackert väder, en undersätsig karl i kossackuniform vandra omkring och med oförtrutet nit vaka öfver ordningen hos sina underlydande. Invånarna helsade alltid vänligt och äfven en smula förtroligt på vandraren, som, då han i något fönster varseblef ett rosigt barnansigte, gick närmare och icke så sällan trädde inom tröskeln, objuden, men likväl kärkommen, för att gunga den lille verldsborgaren på sitt knä. Och när han tog afsked, hviskade mången moder under djup rörelse: »Det var Kulneff, det var vår fiende.» En vacker qvällstund, just i solnedgången, stod Kulneff, åtföljd af tvänne officerare, på Jakobstads vackra, lummiga kyrkogård. Den tappre krigaren lät sina blickar vemodsfullt irra längs grafvarna, och han läste på månget enkelt kors saknadens utgjutelser. Hans följe vågade icke störa honom. Sedan han en stund stått försjunken i sina betraktelser öfver döden och lifvet, vände han sig till en ung man, en favorit, och sade: »Detta Finland är ändock skönt, och i synnerhet är denna plats tilldragande. Den påminner mig om mitt barndomshem med sina rönnbärsträd. Petrowsky! finnes väl en varmare känsla än den, som krigets son erfar, när han läser sitt framtida öde på grafvarnas kors? I drabbningens buller glömmer man lätt denna känsla, men fjerran ifrån de mörka scenerna känner man den desto innerligare. Petrowsky, här skulle jag önska att hvila, när det en gång är slut. Ser du trädet der borta; hur fridfullt skulle jag ej kunna slumra under dess löfhvalf! Petrowsky, jag vill hvila derunder.» Med dessa ord tog Kulneff sin förtrogne under armen och gick bort till det utvisade trädet. Der sjönk han ned i gräset och han tycktes med välbehag inandas sommarqvällens lätta ångor. En suck smög sig sakta ur hans bröst; gällde den sucken hembygden, eller det främmande landet, der han önskade hvila? Han sade det icke ens för sin förtrogne. »Hör du, Petrowsky», fortfor Kulneff efter en stunds tystnad, »hvad tyckte du om mamsell Roos på gårdagens bal?» Favoriten rodnade lindrigt, men svarade det oaktadt så likgiltigt som möjligt: »Rätt bra.» »Åh, hon var förtjusande», utbrast Kulneff och piskade ifrigt sina stöfvelskaft med ridspöet; »den blir nog lycklig, som en gång får henne till maka.» *) Favoriten svarade ingenting. Kulneff fortfor: »Vinet gjorde mig upprymd i går, och som hyllning åt den förtjusande flickan drack jag hennes skål ur hennes egen sidensko. Det var befängdt gjordt», skrattade Kulneff högljudt, »men icke befängdare, än att jag skulle kunna göra om det när som helst. Vet du, Petrowsky, att Mars, Venus och Bacchus äro mina gudomligheter.» Härvid skrattade den tappre kossack-chefen ånyo på sitt glada och hjertliga sätt och förtäljde derpå en mängd tilldragelser ur sitt bragd- och händelserika lif. Skymningen hade redan inträdt, då han bjöd till uppbrott. Men innan han lemnade kyrkogården, vände han sig ånyo till Petrowsky och sade: »Kom ihåg hvad jag sagt er: här, om det är möjligt.» Petrowsky ville svara, men en adjutant, som sprängde fram, afklippte tvärt hans anförande med dessa ord: »Finnarna äro i trakten och göra hotande rörelser!» Då förändrades med ens Kulneffs vemodiga drag; hans ögon blixtrade af stridslust, dragen kring munnen blefvo skarpare, och med hög stämma uttalade han denna befallning: »Koruschioch (till vapen)!» En stund efter besöket på kyrkogården sprängde kossack-chefen med lösa tyglar i spetsen för sina ryttare mot de anryckande finnarna. ----------Det var den 20 juli 1812. Napoleons armé var på återtåg från Ryssland. En tung dimma .hade ända från morgonen legat öfver skogen vid Drissa och gjorde att de trupper, som der voro samman trängda, icke kunde observera hvarandra. I ett tält vid yttersta ryska flygeln sutto Kulneff och Petrowsky; båda dystra till sinnes. Tänkte de kanske på försvunna tider? Mot middagen lättade dimman; en ordonnans inträdde i Kulneffs tält. »Hvad är det fråga om?» sporde kossackchefen något misslynt. »General Wittgensteins ordres», svarade ordonnansen och öfverräckte ett litet sammanviket papper. Kulneff bröt den lätta förseglingen och ögnade igenom skrifvelsen. »Ut till striden!» ropade han och grep Petrowsky i armen. »Men jag är orolig i dag.» Striden var i gång; fransmännen voro de anfallande. Napoleons grenadierer gingo med lugn, kalla som sina bajonetter, emot ryssarnas eldgap; moskoviterna drogo sig tillbaka. Då, i sista ögonblicket, sprängde Kulneff fram; bakom honom syntes en tät falang kossacker; lansarna voro stödda mot fötterna, hästarna flåsade, framåt bar det, grenadiererna vacklade, men den mörke mannen, som ledde steppsönernas anfall, vacklade också; ett oartikuleradt ljud bröt fram öfver hans läppar; han föll i Petrowskys armar. »Jakobstad", hviskade den döende Kulneff och sjönk tillsammans, »glöm ej den lummiga kyrko- gården.» »Jag skall ej glömma...» Längre hann han icke; en kula träffade honom i bröstet och han föll tillsammans öfver den döende kossackchefen. Kulneff fick ej hvila på sin älsklingsplats; Jakobstad förvexlades med Jakobstadt i Kurland, och eftersom den sistnämnda staden låg närmare den tappre kossackchefens hemvist, trodde de, som låtsade vara underkunniga om Kulneffs önskan, att han åsyftade den sistnämnda platsen. Om Petrowsky fått lefva, hade det kanske blifvit annorlunda. __________ *) Nämnde mamsell Roos, dotter till en handlande, blef sedermera gift med en rysk officer Roth, hvilken dog som generalmajor. Svenska Familj-Journalen, band 16, årgång 1877 |
| Senast uppdaterad 2007-06-11 00:06 |
