KVARKENS BETYDELSE

Kvarken (utt. kvärttjerij -in) är en gammal benämning för Bottenvikens smalaste del. I öster­bottniskt folkspråk måste namnet i äldre tid lytt Kvärken: jfr fvn. kuerk f 1) 'den af Hagen og Halsen dannede Vinkel, eller den bloede del som mellem den nedre Kjaeves begge Halvdele ligger inde ved Halsen', 2) i plur. 'Strube' (Fritzner2), fsv. kwaerkar plur. 'strupe, svalg', no. dial. kverk m. 1) 'Strube, Hals', 3) 'brat Smalning eller Indknibning, som af en Eng mellem to Agre, eller af Skorstenen ved Pibens Begyndelse' (Ross), nsv. dial. kvärk n. 'hals, strupe' (Gotl., V. Götl., Rietz s. 375); jfr i Österb. kvärka f 'kvarka', *kvärk-bold(e) m. 'kvarkböld' (Vendell Ord­bok s. 515). Fvn. kuerk f. och fsv. kvaerkar (plur.) återgå på urnordiskt *kwerku, och denna form har inlånats i finskan som kurkku med betydelsen 1) 'strupe, svalg, hals, gap', 2) 'smalare delen av ngt', t. ex. meren k. 'Kvarken', niitun k. 'smalt ställe å en äng' o. s. v., varom närmare hos förf. i Arkiv för nord. filologi 22: 185 f.

Det nämnda meren kurkku förekommer i estniskan (som f. ö. även äger ordet kurk, gen. kurgu, — fi. kurkku) i bet. av 'havs­vik, sund', men i Finland användes det veterligen blott om Kvarken och bevarar (frånsett det senare tillagda meren = havs-) sannolikt en urnordisk gestalt av detta vattendragsnamn. Som topografisk beteck­ning känner jag fi. kurkku i österbottniska gård­namnet Kurkku St. Ky. I Skandinavien är ordet icke ovanligt i natur- och ortnamn: jfr Kverkfjöll (-fjällen) på Island, uppkallade efter en klyfta (Kålund, Hist.-top. beskr. II s. 349), gårdnamnen Kverk i Norge, Ö. Eker (Rygh, NG. Indi. s. 29, 15: 191), Kvärk o. Kvärkahus i Skåne (Falkman s. 64), Kvarkhult, by i Jönköpingslän (Rosenberg, Geogr.-stat. lex.).

T. E. Karsten

Ur ”Svensk bygd i Österbotten”
(Nu och fordom En namnundersökning) sid. 241-242
1921