Kap. VIII.  Höjder och höjdsträckningar.

Ur "Svensk bygd i Österbotten" - T.E.Karsten - 1921

(Vid scanning har vissa främmande bokstäver och fonetisk text avlästs fel)

1.   Backe,

utt. bakka, svra. motsvarar fsv. bakke m. 1) 'backe', 2) 'hög åbrädd' (Söderwall), fvn. bakki m. 1) 'h0jere liggende Landstraekning, som paa den ene Side begraenses af en Fordybning, mod hvilken den fålder af eller afbrydes ved en brat Vaegg eller Skraaning'. Ordet har även i fno. den speciella bet. 2) 'Elve-bred, Sobred (fordi en saadan gjerne danner en Skraaning)', Kygh NG. Indi. s. 43. I Öb. såväl som annorstädes i svenska Finland äro de hithörande ortnamnen ytterst vanliga. Här meddelas blott ett urval, särskilt sådana, vilka övergått till gårdnamn.

Back, ett av de vanligaste gård- och släktnamn iÖb.

Backa (fi. Pakka) förekommer som gårdnamn i Laih. och lim.

Backala (fi. Pakkala), g. i Ylistaro; suffixet -la är finskt.

Backul, g. i Vö., Lotlaks; ändeisen -til oklar; kanske eg. Back-kullt

Antbacka (utt. antbakkan), g. i Krb., Bråttö by: f. led är personnamnet Ant 'Anders'.

Badstubacka (utt. basstobakka), g. i Vö., Rekipelto.

Bergbacka (fi. utt. Perkpakka), g. i Kortesjärvi.

Björkbacka (utt. bjärkbakka), gg. i Gkb. Ter. Muns. och flst.

*Björnbacken (utt. biönbakkan), backe i Krb., invid en g. benämnd Bjcn.

Blägdbacken (utt. bläidbakkari), backe i Krb. vid Blågdtråsk (s. 255).

Bodbacka (utt. bödbakka), g. i Övermark och Y. Esse.

Borgbacken (utt. bårgbakkan), backe i Krb., vid Poras å, se ovan s. 164.

Borgarbacka 1764, Borgerbacka 1725, g. i Gkb., Såka.

Bottenbacken (utt. båttnbakkan) Vö\, Kaitsor. Om namn på -botten se s. 208.

Brantbacken (1750-t.) Laih.

Brinkbacken (utt. brynntbakkan) Nä., Kåtnäs, vid Teir g. (brynttinas): om f. leden se nedan.

Brusibacka 1764 i Gkb. (Korplaks), nu Präst.

Brädbacka 1725 g. i Lappajärvi.

Brändback, gg. i Övermark, Kve. o. flerst.

Brändbacka, gg. i Gkb. o. Ped.

Domarbacka (utt. dåumarbakkan), g. i Muns. (Vexala).

? Dragedsbacken (utt. draijisbakka) Ter.

Drakabacka, g. i Nkb. landsförs.

Dån(e)back (utt. dånabakk), backe i Or., Oxkangar. Jfr sådana svensk-finl.smsgr som dåndimp (dåna­dimp), dåndimpel (dåndimppil) 'anfall av svim-ning', dånhugg (dånahugg) 'dråpslag', om vilka se Vendell s. 160. F. led är nsv. dån n. 'starkt buller', ä. nsv. don, motsvarande no. don, dun m., med bi-formen fvn. dynr m., fsv. dyn, nsv. dön (*dunja-), se Tamm, Et. Ordb. 114). I Sn. Eddan nämnas Dyn och Dun som isl. önamn (K. Rygh, n. Hist. Tidsskr. 1: 70, 92). I Mst., Vikby finnes en äga benämnd * Dånet (utt. duni); jfr bergnamnet Högstdundern i Vö.

Edesback(a) (utt. äidisbakk), g. i Kve. (Väster-hankmo) och med utt. äidisbakkan i Muns.

Eldsbacka, redan 1801, utt. ällsbakka, g. i Ped., Lepplaks by.

Eigbacka 1725, g. i Evijärvi.

Finsjöbacka, 1725 g. i Kortesjärvi.

Flakabacka g. i Muns., redan 1725.

Flat(e)back (utt. flatabakk), backe i Vö., Lotlaks, invid en slätt benämnd Flätan (fläton).

Forsbacka (utt. fdssbakka), gg. i Kaustby, Ter. o. Muns.

Frabacka 1725, g. i Alajärvi: f. leden oklar.

Furubacka, g. i Gkb., Såka.

Färsbacka, gård i Kortesjärvi: f. leden oklar.

Grytbacken (utt. grytbakkan), backe i Pö. Jfr Grytlös o. Grytskår s. 336 ovan.

Gökbacken (utt. göukbakkan) Krb.

Haabakka, g. i Kortesjärvi, Hapbakka, g. i ÖPu. (redan 1725): f. led är fi. haapa 'asp'.

Harabacka, gg. i Krb. o. Kaustby: f. leden utgöres ej av ordet hare 'lepus', som i Öb. lyder håra, utan sannolikt av sv. dial. hare svm. 'grund i vatten­brynet' (Vendell s. 328); jfr hos Rietz s. 244 har n. 'stengrund, klippgrund av uppstående stenar'.

Heligåbacke (utt. hålljubakka), backe vid Heligån i Mal., se ovan s. 78. I denna förbindelse uppvisar vårt finl. bakka samma bet. av 'Elvebred', som ordet ägt i Norge och Sverge (se ovan).

*Hidbacke i fi. förbind. Hiipakan måki i Ylistaro (Hiipakan är gen. sg. av Hiipakka, sv. dial. *Hid-bakka, mäki = 'backe'). Namnet innehåller en mot­svarighet till fvn. Mö n. 'Hie, hvori Björnen har taget Hvile for Vinteren'; ordet kvarlever i Öster­botten (Vasa-trakten) under r-formen (björn-)Mder n. samt som urnordiskt lån i fi. kiides 'djup grotta' (se förf. i Studier i nord. fil. 5: 3, Tillägg samt i Germanisch-finnische Lehnwortstudien s. 9, 85).

Horrbacken (utt. hårrbakkan), bebodd backe i Rpl. F. leden sammanhänger förmodligen med sv. dial. (Nyl. Eg. Finl. Ål.) hurra 1) 'vina', 2) 'braka', 3) 'fjärta', 4) 'kasta, vräka, slunga (så att det viner)',

Vendell s. 361. Ordet förekommer i liknande be­tydelser även i Sverge (Rietz s. 267), bl. a. i Väster­botten, där verbet hurra betyder 'åka kälkbacke'.

Hudar(e)backen (utt. hudärbakkan), backe i Krb.: jfr Hudar(e)sjön ibid. (s. 253).

Hummeljutsbacka (utt. hummbäljuto), g. i Ped., Sundby.

Härjebacka (utt. häribakka), g. i ÖPu.; jfr Harju-backa, g. i Ö. Vet.: om f. leden se n. Härjegrenen, Härjefjärden o. Härjesjön s. 154, 190, 249.

Härtsbacka (utt. hässbakka), g. i Ko., Töjby.

Häsjebacka (utt. häsibakka), g. i Ter.

Hästbacka, g. i NVet. o. Ter.

Högbacka, gg. i Gkb. Es. Nkb. Ko. o. flerst. — *Högbakka (fi. Heepakka) i Ylistaro.

Hölsbacka 1725, nu Hölsöpakka, g. i Kortesjärvi: f. led är kanske sv. dial. hölster 'stenrös'.

Höysölän mäki (utt. höusölän m.) 'Höysölä backe' i L. Ky., Tervajoki by. Det nu finska namnet torde vara bildat på nsv. dial. hösa (höuso) svf. 'huvud­skål', ingående bl. a. i det s. 435 behandlade holm­namnet Malhösarna; -lä (= -la) är det bekanta fi. lokalsuffixet.

Jutbacka (utt. jutbakka), g. i Nkb.

lånbacken (utt. jånbakkan), berg i Vö., Andiala. Marken invid kallas Jånil, som synes bildat med det finska -Za-suffixet.   F. leden oklar.

Jättenrösbacken (utt. jättnröysbakkan): ÖPu.

Karlsbacka (nu blott bakka), g. i Or.: se u. Karls­berget nedan.

Keysersbacka, ett berg i Ped. s:n, Röringijärvi (se Suomi 1843, s. 253).

Knyppelbacken (utt. knypälbakkan) La.: sv. dial. (Eg. Finl.) knyppel m. 'berg, backe' (Vendell, Ordb. 466); jfr följ. artikel.

Knöppelbacken (utt. knöpälbakkan) Or., Oxkangar: jfr Knoppelbåden s. 375.

Kolabacka, g. i Kaustby: jfr Kolabäcken s. J78 ovan.

Korvskatbacken (utt. kårrskatbakkan) Rpl.

Kronbacka, g, i Pet.

Kyttbacka, g. i Kortesjärvi: f. leden fi. kytö 'sved'.

Källbacka, g. i Kortesjärvi (nu Lähdemäki).

Kältingsbacken (utt. tsälltingsbakka), backe i Krb.; jfr sv. dial. Eg. Finl. kälting m. 'krångelmakare' (Vendell s. 524).

Lamabacka, g. i Esse, Lappfors by: f. leden oklar.

Lappkullbakka i Pet.

Larsbacka, 1801 g. i Kortesjärvi.

Lillback, g. i Or. (Kimo).

Linbacken (utt. linbakkan) i Ko. (Taklaks).

Lindbacka, 1725 g. i Vindala.

Ljukbacka, g. 1725 i Perho: f. leden oklar.

Långbacken (utt. längbakkan) med åkrar och ängar i Pet.

Låntjsjöback(a), g. 1725 i Kortesjärvi.

Löfbacka, g. i Kaustby, Kortesjärvi.

Manderbacka, g. i ÖPu.

Mannisbacka (fi. utt. mannispakka), g. i KortesjärvL

Mattbacka (fi. utt. mattpakka), g. i Kortesjärvi.

Mellansjöbacka (utt. millasubakka), g. i NPu.

Mickelsbacka (utt. mittjilsbakka), gg. i Nkb. o. Muns.

"Miobacka, fi. Miupakka, 1725 Mjölbacka (ombild-ning av *Mjöbacka) i Kortesjärvi: om f. leden se under Miuluoma s. 92 ovan.

Mosabacka (fi. utt. måsapakka), g. i Kortesjärvi.

Nabb-backen (utt. nabbakkan) Rpl.

Norrback (utt. nörrback), g. i Lpf., Mörtmark: i anledning av f. leden jfr ovan Norr ån (utt. nörråga) och Norrminne (utt. nörrminne), s. 146, 234. — Norr­back, 1725 nu nårrpakka, g. i Kortesjärvi.

Norsbakka (fi. nårspakka), torp i Kortesjärvi.

Näfverbacka, g. i Kaustby (nu förfinskad ort). — Näfverbackmåsan på 1750-talet i Laih.

Porsbacka, 1725 g. i Alajärvi.

Pytarbacken (utt. pytarbakkan) Vö., Rökiö, nedan­för en här befintlig g. benämnd Pytar (jfr sv. dial. Öb. pyt av fi. pyytää bl. a. 'fånga').

Revelbacken (utt. rävalbakkan) Rpl.: om f. leden se ovan s. 408.

Riback (utt. rlbakk), gg. i Kve. o. Pet.

Rundback, g. i Ö. Esse.

Råback (utt. råbakk), gg. i Ko. o. Kve.

Sandback(a), gård- o. släktnamn i Krb., Kve. och flerst.

Simonsbacka, g. i NVet.

Sissbacka 1725, nu sisbakka, g, i ÖPu. Förmod­ligen = *Sist-b.

Skalistrandbacken i Rpl. En fader säges här mör­dat sitt oäkta barn (J. Tegengren): f. leden oklar.

Skarrpakka, 1725 Skarr, torp i Kortesjärvi.

Skatapakka, torp i Kortesjärvi.

Skrubbacke (utt. skrubbakka), Lill och Stor, namn på gårdar i Krb., Poras by: f. led är väl sv. dial. Finl. skrubba (skrobbo) svf. 1) 'skreva, klyfta, ojämn­het på berg', 2) 'vrå' (Vendell s. 829). Jfr Skrubbön, Skrubban, ö i Ångermanland på 1500-talet (Norrl. saml. 1: 34), Skrubben i Älvsborgslän (SOÄ. 17:131).

Skullbacka, g. i Teerijärvi: f. led är väl subst. skull n. 'sådan hägring som uppstår då det *skullar, 'synes högre och närmare än vad föremålet i själva verket är i följd av dunstbildningar och ish. på havet, ett slags hägring'; se Vendell s. 836, där ordet skull n. är anfört blott från Kronoby, grannsocken till Teerijärvi.

Smedsbacka, g. i Nkb. landsförs.

Snokköbacka i Ped. (Röringijärvi), Suomi 1843, s. 253.

Snosbacka, backe i Krb.: f. leden oklar.

Solvingsbacken i Ko., Taklaks.

Spangarbacka 1725 i Lappajärvi.

Spikbacka (utt. spikbakka), g. i Krb., Hopsala by.

Staverbacken (utt. stävärhakkan) i Gkb., Åivo-Såka; jfr Stavermossen ovan s. 278.

Stenbacka (utt. stäinbakka), gg. i ÖJe.

Stenhammarsbacken (utt. stäinhamarsbakkan) Vö., Mäkipää.

Storbacka (utt. störbakka), g. i ÖPu. o. Alajärvi.

Storhamarsbacken (utt. ståurhamarsbakkan) Vö., Mäkipää by.

Storhirsalbacken i s. Vö.: f. led är {stor och) fi. hirvi-salo 'älg-ö'.

Storkisbacka (utt. stårttjisbakka), g. i Gkb., Närvil.

Ståbacka (utt. ståbakka), by i Nä. Äldre skriv-former: 1546 (n:o 1927) Stobbebacka, 1552 (n:o 1952) Stubbebacka, 1553 (n:o 1956), 1554 (n:o 1968), 1556 (n:o 1987) Stubbakka, 1635 Stobbacka, 1655 Sto­backan. F. leden utgöres av stubbe, dial. Öb. stdbba; jfr Stubben s.

Sundpakka, torp i Kortesjärvi.

Svedjebacka, nu svinbacka g. i ÖJe.

Svensbacka (utt. svänsbakka), g. i Ped., Lepplaks.

Särsbacka, g. i Evijärvi, se s. 246.

Söderback (utt. sårbakk), gård- o. släktnamn i Lpf., Mörtmark; namnet förekommer även annorstädes i sv. Öb.

Tattarbacken (utt. tattorbakkan), Vö.

Timmerbacka (utt. timmbärbakka), gg. i Pet. o. Ter.

Tomtbacka (utt. tuntbakka), g. i Krb., Knivsund.

Torrbacka, torp i Kortesjärvi.

Trollbacken (utt. trdllbakkan) Mst., Vikby.

Trollkunabacken (utt. trållkonabakkan), en tämligen brant backe mellan Gerby och Singsby eller Singsby o. Jungsund, Mst.

Tredjebacken (utt. tridibakkan) Pö.

Träskback (utt. tråskbakkan), g. i Ko., Töjby.

Törrpakka i Ullava (no. Öb.), förfinskning av *Törr-, *Tyrrbakka: f. led är adj. fsv. porr (pirr) 'torr'.

Underback, g. i Ö. Esse.

Vadbacken (utt. vädbakkan) i Oravais berg, med ett jätteröse; backen är belägen vid en liten ,,pott", Vadet (vädä). —  Vadback (utt. väbakkan), g. i Ko.

Vadebacka (utt. vadabakka), lokalt namn på Råd­mans g. i Ö. Esse.

Wailpakka, förfinskat gårdnamn i Kortesjärvi.

? Vambbacken (utt. vammbakkan) Kve: f. led är väl ordet våm, dial. i Öb. vamb 'buk'; jfr fno. Vgmb som namn på ,,rundagtige Holmer', Vambar-holmr o. s. v. (NG. 1: 45, 4: 2, s. 176, 11: 481).

Vilibakka, g. i NPu. och Kortesjärvi, å sistanf. ort 1725  Willbacka, nu Filipakka.

Wistbacka 1. Vistgåla 'V.-gårdarna' i Ter.: jfr Vistklubbarna s. 405.

Västefback Pet. Kve. och flerst.

Västerbacka, g. i NPu., Westerpakka (fi.) g. i Kortes­järvi.

Åback, g. i Lpi, Tjock.

Åsbacka, g. i Ter.

Äntbacka (utt. äntbakka), 1725 Endtbacka, g. i Ö. Esse, mellan tvenne träsk: Ämtvattnet och Stor­sjön. F. leden i Ämtvattnet är identisk med den i Äntbaeka.    Jfr ovan s. 268.

Österback, g. i Pet. o. flerst.

Österbacka, g. i ÖPu., redan 1725.

2.  Berg.

Detta ord motsvarar fsv. biärgh n. och m. (?) 'berg, även i ortnamn (Söderwall), samt fvn. berg n. 'Bjerg, Fjeld, Klippe' (Fritzner2), även 'Klippegrund' (Rygh,

NG-. Indi. s. 43). På Shetlandsöarna beteckna orden berg, biargh dels 'klippegrund i al almindelighed', dels 'saerlig höj og brat klippekyst' (Jakobsen s. 76, 78). Från Öb. kan jag anföra följande hithörande fastlands- och skärgårdsnamn:

Berg, vanligt gård och släktnamn.

Berga (utt. bärrga), gård och glasbruk i Pö.

Sammansättningar:

Ankarberget Be.: jfr Ankkurilahti 'Ankarvik' i St. Ky.

Baggberget (utt. baggbjärrji) Vö., Rökiö by (med Bagg g.).

Bodberget (utt. båudbjärrji), Vö.; även i Lpf. (böd-bärrjä), mellan Skaftung o. Härkmär.

Brandberget (utt. brannbjärrji) Vö.

Brunkberget (utt. brunkbärrjå), holme strax n. o. Bergö: om f. leden se nedan.

Bötesberget (utt. bötisbjärrji) Or., Karvat by.

Bötsberget (utt. bösbårrjä) i Bötom: om f. lederna i de båda sistanförda namnen se nedan.

Djäkneberget (utt. djeknbjärrji) Or. (Oxkangar).

Flaggberget (utt. flaggbjårrjä) Lpf.: med stensättning.

Furuberget (utt. forobjärrji), Vö., Rökiö by.

Fågelberget 1737, Fugelberget 1738 invid den s. k. Fågelmossen (utt. fu/måsan) i Kve.: jfr *Fugelmossen s. 282.

Golgatberget ö. o. det s. k. Mattberget i Nä., å Bäckby mark vid den s. k. Finnvägen.

Gruvberget (utt. gruvbjårrji) Or.

Gråbergen (utt. gråbjärrjin) Vö., Västerö.

Gråsjälsberget (utt. gråsisbärrjå) Be.

Grötberget Gkb. skg: jfr Grötskär s. 337 ovan.

Gullberget (utt. gollbjärrji) Or., Kimo: jfr Gull-båden (s. 374). Gulldynt, Gullkullan (nedan).

Gåsbergen Be. skg.

Hatun vuori 'Hattberget' i Lappo, se s. 136 ovan.

Helgas berget Nkb. (Kovjoki), det högsta berget i byn. Enligt P. Ohls, Byanamnen i 1500-talets Karleby och Pedersöre 3: 11 har å detta berg funnits ett sten­kummel, där man påträffat ett (nu förlorat) järn­redskap, liknande ett kort, brett svärd. Namnformen Helgas- kunde återge ett fsv. Helgas 'helig ås'; jfr Heliga i Mal. (s. 78) samt Helkavuori 'Heligberg' i Sääksmäki (Eitvala). Huru skall ortnamnet Helgama (skogsbacke i s. Vörå, Andiala) tydas?

Hundraberget, lågt, slätt berg i Ö. Pu., 1 mrl norrut från Pärthållar (Pärtar) g. Ingår här fsv. ordet hundare 'härad' som f. led? Om detta ords förekomst i rikssvenska ortnamn se förf. i Stud. i nord. fil. 11.2, s. 15; det uppträder ej sällan i dessa under formen hundra, t. ex. i Fierdhundra ( = Fiaedhrundaland), Erlinghundra härad, Sjuhundra = Syöhundare o. s. v.

Hungrogberget (utt. hongrobärrjå) i Gkb.: adj. hungrog 'hungrig'.

Högberget (utt. högbjärrji) Vö. (Särkimo skär) o. Or.

Jättrösberget (utt. jättröysbjärrji) Vö.: sv. dial. Öb. j ätter ösa {jättröyso) svf. 'jättekummel'.

Karlsberget i Or. kyrkoby. Nedanför och på detta berg ligger Karls hemman. Ett annat här beläget hemman kallas officiellt Karlsbacka (nu blott backa). Man har sannolikt att utgå från ett osammansatt bergnamn Karl; se ovan u. Stenkäringen o. jfr Lill-tråkarlen samt Tjärkarlen. Det s. 303 behandlade namnet Karlö bör sannolikt tydas analogt härmed.

Knöppelberget (utt. knöpelbjärrji) Vö., Karvat-Öland: f. leden identisk med den i Knöppelbåden (s. 375) och Knöppelbacken.

Kompassberget (utt. kammposbärrjä) So., Sundom by: f. leden oklar. Å berget ifråga finnes ett röse, som förmodats vara en forngrav.

Kubb-berget (utt. kåbbärrjä) Ko.: om f. leden se u. Kubbe s. 405.

? Kvivägsberget (utt. kvivisbjärrji) Vö., Tukkur: f. leden återfinner jag i gårdnamnet Kvis (kvis) i Lpf. kyrkoby; denna gård ligger vid ett tåg, en by­väg, vadan namnet kvi otvetydigt sammanhänger med fvn. kvi f. 1) 'Fold, Indhegning hvori man samler Kvaeget', 2) 'Klemme, hvori noget höides in-desluttet, en til begge Sider (ved Gjaerder o. desl.) afstaengt Gang eller Passage' (Fritzner2), no. kvi, kve f. 'indhegnet pläds for kreaturen'. Å östnordiskt område motsvara fgottl. qui i 'väg mellan två gärds­gårdar' (H. Pipping, Gutalag och Gutasaga s. 62) samt sv. dial. Rietz s. 371 kvi(a) f. 'inhägnad: 1) 'fålla, fäfålla, hvari boskapen om sommaren insläppes för att göda åkern', 2) 'kringgärdat åkerstycke'. Från östsvenska dialekter anför Vendell s. 512, 516 dels kvi f. 'långsträckt och hög hödös under bar himmel' (Runö), dels kya (kyo, tjyo o. s. v.) svf. 1) 'liten åker 1. ängstäppa', 2) 'inhägnad för boskap', 3) 'liten vrå'. Som urnordiskt lån föreligger ordet dessutom i fi. kuja 'fätå' (se förf. i Arkiv f. nord. fil. 22:185, Neuphil. Mitteilungen 1911, s. 182, Germanisch-finnische Lehn-wortstudien s. 131). Den högsvenska formens senare led (-väg) är ej uppvisad i urkunderna, men kan förutsättas: jfr Högvåg, gårdnamn i Ytterjeppo, med utt. höyvis.

Köukarberyet nära Gkb. stad: jfr ? gårdnamnet Keurkall 1725, Kienrkal 1801 (försvunnet, ersatt av hytts) i Ter. samt gårdnamnen Keuckar (utt. köuck-kar) i Ö. Je., 1751 Erick Keukar i Narasluoma (= Härma resp. Ö. Je.) och Koukkari i Kurikka. Namnens ursprung oklart.

Lundberget (utt. låndbjärrji) Vö., Miemois; se ovan s. 485.

Långberget c. 1750 i Laih.; nu i Vö. med utt. lang-bjärrji.

Matåsberget i Nä.: jfr u. Mattbäcken s. 159.

Mellanberget:  Millanbergs måsan c. 1750 i Laih.

Moberget i Lpf., Skaftung by.

Myrberget (utt. myrbjärrji) i Vö.: f. led är ordet myra (dial. myro) t 'kärr'.

Norrändsberget (utt. nårrändsbjärrji), berg i Vö., vid norra änden av Kalapää träsk.

Rackarberget i Gkb. skg.: jfr Raekarmossen s. 284.

Riberget (utt. ribjårrji) i Vö. skg.

Rymsberget i Or., Kyros h:n., eg. Rymningsbergefi •. jfr kärrnamnet Rymningen s. 287.

Rödberget (utt. röbärrjä) Gkb. skg.; även i Si.

Rövarberget (utt. rövabärrjä) Kve.

Simsiöberget, fi. Simsiön vuori i Lappo: f. leden oklar (se s. 136).

Sjönabb-berget (utt. sunabbjärrji) La., se s. 92,464

? Skadeberget (utt. skädäbärrjä) RpL, S. Vallgrund by.

Skvatterbergsgrund (utt. ?), i Si. skg.

Snarberget (utt. Snärobjärrji) Vö., Rökiö.

Spökarberget (utt. spökarbärrjä) Lpf., Skaftung.

Stallmansberget (utt. stallmansbjärrji) s. Vö.: f. leden oklar.

Storberget (utt. störbärrjä) Lpf.

Stråkberg (utt. stråkbär g) Rpl. skg. (å Panike skär, Söderudden). Sluttar brant mot ett träsk kallat Stråkfladan (s. 212).

Svartbergen (utt. svattbärrjän), klippor i Si. skg.

Tjyckberget (utt. tjykkbärrjä) Be. skg.: jfr Tjyek-båden ovan.

Trintogberget (utt. trinntobärrjä), fiskeställe i Rpl. skg.: f. leden kan jämföras med no. trint 'trind', sv. dial. Ål. på trinton 'havande, om kvinnor' (Vendell s. 1034).

Trollberget, Trull- (utt. trullbjårrji) Vö., Mäkipää: jfr i sakligt avseende J. Sahlgren, Blåkulla o. Blåkullafärderna [Namn o. Bygd 1915] s. 17 fi

Tunsberget (utt. tunisbjärrji) Vö., Miemois.

Törvesberget (utt. törrvisbjärrji) Or., Oxkangar: sv. dial. Finl. törve n. 'töre' (= fvn. tyrve n.); jfr törves-gand (törrvisgand) m. 'på töre rik stock' (Eg. Finl., Vendell s. 1067).

Vargberget (utt. vargbärrjä) Nä., Finnby.

Vitberget (utt. vttbjärrji) Vö. skg.

*Vårdsberg, Valsberg (dial. väsbärrjä), g. i Över­mark, invid ett stort berg. Man har sannolikt att utgå från ett fsv. * Varps-biärgh, vari f. leden utgöres av gen. sg. av fsv. värper m. 'vakt, bevakning', bl. a. i förb. biärgh-, böte-varper (Söderwall)J). Den fsv. genetiven är belagd i vards-man 'väktare' (Söder­wall). På andra sidan om Valsberget i Övermark finnes gården Vals-ås. Detta namn tolkar jag analogt härmed som ett fsv. *Varps-äs. Härav finge man i regelrätt ljudutveckling i Öb. närmast *Väls-bärg resp. * Väls-äs och vidare nsv. * Vålsberg resp. * Vålsås. Det förra namnet vore en sidoform till det från Ny­land kända namnet Vålberg (= * Vård-berg) n. 'berg vara vårdtecken eller kasar varit eller äro uppförda, ish. ss. namn på höga berg' (Vendell s. 1116). I namnen Valsberg och Valsås i Öb. har stamvokalen a, som regelrätt förlängts framför ursprungligt rö, före sin väntade övergång till å i följd av svag-tonighet eller analogisk påverkan av något nära liggande ord (jfr dialektordet valsa 'vada') för­kortats 2). Förleden * Varps- föreligger sannolikt ock i det s. 329 upptagna namnet Valsörarna: alltså fsv. * Varps-ourar > Vals-öurar. Valsörarna utgöra näm­ligen sedan gammalt en fyrplats. Det åländska Vårdö (dial. valö) innehåller samma förled.

') Jfr vad under art. Bote nedan säges om vårdkasar å höga berg i Öb.

2) Om en del östsvenska fall av utebliven ljudövergång ä > å framför rö se Hultman, De östsv. diall. § 1: 28, not 1.

Ädberget Gkb. skg. Öberget (utt. öybärrjä) So., Sundom. Ölingsberget (utt. ölingsbårrjä) Maks.:   f. led är gårdnamnet Öling.

Örsberget (utt. öursbjärrji) Or. Öskatberget (utt. öyskätbjärrji) Or.

3.   Borg

är sannolikt avlägset besläktat med (s. k. avljuds-form till) ordet berg. Det är till formen identiskt med fornir. bri, gen. breg 'bergkulle' samt med grund­elementet i fornir. brhänt- 'hög' (se s. 164 ovan). De österbottniska beläggen för ordet äro ej många (se s. 164):

Borg, g. i Gkb. (Palo by).

Borgbacken (utt. bdrrbakkan), äga i Krb.

Borgfällan (utt. bårrfällo), äga i Krb.

Borgmossen (utt. bdrrmåsan), äga i Krb., (bårg-måsan) mosse i So.

Porkholm, förfinskning av Borgholm, g. i Ö. Pu.

Porko, Anders, år 1544 i Kelviå, är ett kanske hithörande fenniserat namn. Mindre säkert är om även bynamnet Poras i Krb. innehåller detta ord (se s. 163 £t).

Som senare sammansättningsled:

Fårborgen, se s. 254.

Gyltborg, enligt traditionen ett gammalt namn på Härkmär by i Lpf. (Kristinestads hist. s. 7). Jfr Gylt-viken s. 203.

Videborgsjön, se s. 254.

4.   Branten

i Gillerskärs branten (utt. jilldärsässbrantin), brant strand i Rpl. (S. Vallgrund).

5.  Brink.

Detta hsv. ord motsvarar fsv. brink i. 'backe' (varom se Söderwall s. 147), da. brink 'brink, brädd, kant av ett bråddjup', i ä. da. även 'strandbrädd', mit. höll. brink 'rand, strandbrädd, backe' (varav nht. Brink), eng. brink 'kant, strandbrädd'. En nordisk biform med kk av nk, fvn. brekka, fsv. braekka, sv. dial. bräkka 'brant backe' ingår i det s. 336 behand­lade Bräckskär; jfr Brickelören s. 312. Från Öb. anför Vendell s. 78 adj. brinkog (brinkko) 'backig'. Substantivet i fråga ingår dessutom i följ. ortnamn:

Brink, fi. Prinkki, g. i Laih., Boddeby. Namnet syftar på en invid gården i fråga belägen backe, fi. Prinkin mäki, som omnämnes redan år 1750.

Brink (utt. brinttjis), gg. i Kve. (Vassor) och Rpl. (Björkö).

Brink (utt. brink), g. i Gkb. (Kallis).

Brinken (utt. brintsi), höjd i Gkb. (Såka).

Sammansättningar:

 
Brudbrink (utt. briidbrink), backe å gamla kyrk­vägen mellan Vö. och St. Ky. (med kavelbroar mellan backarne). Ett brudpar red enligt sägnen här engång till Storkyro för att vigas. När de nått den ovannämnda brinken, snävade brudens häst, varvid bruden kastades av och bröt nacken.

Högbrinken (utt. högbrintsi), höjd i Gkb., Såka.

Kåskbrinken och

Stadsbrinken nämnas år 1763 i Kve. (Kåskö by).

Åbrinken, höjd i Gkb., Storby.

Dessutom Brinckbacken (utt. bryntbakkan) i Nä., Kåtnäs och Brinck Träsket 1763 i Kve., Kåskö.

5.    Brunk-.

Det ovannämnda fvn. brekka f. (< *brinkon) upp­visar i no. diall., vid sidan av den väntade formen brekka, en biform brokka f. Denna synes återgå på urnordiskt *brunkön och står i så fall i avljuds-förhållande till formen *brinkön (brekka). Antagan­det bekräftar sig genom en del svensk-österbottniska naturnamn, vilka innehålla en ordstam brunk- 'höjd', vari jag ser en östnordisk motsvarighet till det nämnda nynorska brokka (*brunkön). I Sverge hör hit det bekanta höjdnamnet Brunkeberg i Stockholm. I Öb. har detta namn en parallell i

Brunkberget (utt. bronkbärrji), namn på ett skär strax n. o. Bergö.   I grunden samma namn är

Brunka mäki 1755 i Laihela (fi. mäki = 'backe), nu blott Prunkka. — Ett tredje österbottniskt belägg för vårt ord erbjuder

Brunkmaran 1804 i Kve., Västerhankmo, nu bråmp-maran; se om detta namn och dess s. led s. 232 ovan.

Den östnordiska avljudsväxlingen brink ~brunk-talar för att nsv. brink är äkta nordiskt, icke ett låg-tyskt lånord, såsom hittills antagits (t. ex. hos Falk-Torp, Et. Ordbog och Tamm, Et. sv. ordb.).

6.   Böte.

Vendell anför i sin ordbok s. 123 från Åland ävensom från Vörå och Oravais i Öb. ett appellati-vum bote stn. 'berg', med utt. bötå ÅL, bot Vö. Or. Därjämte inginge ordet i många bergnamn i Nyl., Eg. Finl. och Ål. Uppgiften om ordets appellativa bruk i Öb. torde härröra från Freudenthal, Vörå-målet s. 68,147, där tillika anmärkes att ordet inginge i svenska ortnamn redan under medeltiden, t. ex. i Lynceböte, nu Lemböte (på Åland), med hänvisning till fsv. uttrycket bota värper m. hos Schlyter, bd 13 (jfr bote-, bötis-, botes värper m. hos Söderwall). Ordets förekomst i Vörå och Oravais är emellertid inskränkt till bergnamnet Bötesberget (utt. bötis-bjärrji) 1. Karvat-böte i Or., Karvat by. Om de många andra smärre bergen i Vö. trakten användes ordet i vår tid veterligen icke, och i Vörå-nämndemannen Mårten Lassus' i ,,Inlednigen" omnämnda sägner av år 1852 anträffas det likaså blott i fråga om sagda berg. En av dennes berättelser handlar ,Om Isomäki berget" i Vörå, närmare sagt om en i detta berg ,,bergtagen" gosse. Då gossen väl hamnat här, blir han omilt avvisad av ett kvinnligt bergstroll, som föreger att ,,Bötesmor" (från Bötesberget i Kar­vat) vore kommen dit för att gästa. År 1912 har jag själv från en 76 årig kvinnas mun upptecknat väsentligen samma bergtagningssägen. Det berg, vari gossen blev bergtagen (,,bärgtrulltaiji"), var nu icke »Isomäkiberget" (= Storberget) utan Långberget (»laijgbjärrji"). Huvudsaken är att ordet bote redan år 1852 var knutet vid ett bestämt berg.

I Mårten Lassus' Vörå-sägner omnämnes även den andra österbottniska ort, som uppkallats med det nu ifrågavarande ordet bote. Bergtrollet i Fahlo koppargruva (i Sverge) skall ha tillropat de där-varande arbetarne, att de ej skulle borttaga all malm därifrån, utan borde de gå till hennes syster i Bötom, som vore rikare. Namnet avser Bötom s:n i s. Öb., tidigare by under Lappfjärd. Det skrives 1620 (n:o 4936) Bötom, 1655 Böötom, 1748 Bötom by »). Namn­formen är en fsv. dat. pl. på -om, jfr socknenamnet Pörtom och bynamnet Sundom, bägge i s. Öb. By-namnet i fråga uttalas i Tjock by (Lpf.) bötor by;

*) Bland Lappfjärd s:ns byar från 1500-talets mitt har jag ej anträffat namnet.

ändeisen -or är oklar (jfr ? sv. dial. or 'stenlagd grund' under Orismala s. 109). Grundordet i Bötom kvarlever i namnen på tvenne till Bötom bergen hörande skilda bergsdelar: Botet (bötä) och Bö(t)s-berg {bösbärg)l).

Bergnamnet Bote sammanhänger närmast med fsv. vb. bota 'tända, upptända' = mit. boten, buten 'Feuer machen, anziinden'. Grundbetydelsen är 'slå eld'; jfr fvn. bauta (sv. vb.) 'slå, stöta', ags. béatan, ahd. bözan (st. vb.) ds. Å östsvenskt område före­ligger samma ordstam (se Vendell s. 123) i bötel, {böytil) m. 1) 'stampbill 1. -järn', 2) 'lång halmhacka med groft skaft', 3) 'grov och stor karl', o-böiog adj. 'klumpig, otymplig' (o-intensivum). Formellt får subst. bote kanske uppfattas som ett urnordiskt kollektiv *ga-bautia- n.2), bildat på ett subst. motsvarande ags. ge-béat n. (-baut) 'slag', mht boz stnm. 'slag, stöt' (i detta fall 'eldslagning, antändning'). Namnet syftar sannolikt på det forntida bruket att upptända vård-kasar å höga berg till sjömärken. Jfr sv. dial. Nyl. (Vendell s. 425) kasföra 'sammanföra ris in. m. i hopar på svedjeland för att uppbrännas', vårdberg n. (Ven-dell s. 1116) 'berg vara vårdtecken eller kasar varit eller äro uppförda'. De ifrågavarande bergen i Öb. ligga ej långt från havskusten. Ett sådant nkas-berg" är även Valsberget (resp. Valsåsen), eg. *Vards-, *Vårds-berget (resp. *Vards-, *Vårds-åsen) i Övermark, se ovan u. 'Berg'.

7.  Framstugan,

(utt. frammstögon), backe i Rpl. skg.

8.  Gulldynt,

 
utt. golldynt, backe i Vö., Bergby, känd genom där gjorda utomordentligt viktiga fynd från äldre järn­åldern (4—1 århh. e. Kr.). Jfr till senare leden sv. dial. Nyl. (Vendell s. 158) dynt m. plur. 'knölar, bulnader, bölder'. Om f. leden Guld- i ortnamn se u. Guldbåden.

9.   Hatt

ingår som höjdbenämning i Hatunvuori 'Hattberget' i Lappo (se s. 136), möjligen ock i gårdnamnen Hattu i Laih. (Lyyskilä by) och Hatt i Esse.

10.   Härg-

motsvarar i österbottniska ortnamn fsv. hargher, horgher 'stenkummel', fvn. horgr ds., no. dial. horg fem. 'bjergknold, nogen fjeldflade med mange flad-trykte steile hoie', även i namn på fjällar; jfr sär­skilt det hos Rietz s. 244 anförda harg (-/) m. 1) 'plats uppfylld af naturligen hopad sten', 2) 'stenhög, upplagd som sjömärke' (Gottl.), horge (horje) m. 'tät bevuxen skogsdunge af ung skog', harge, illharge n. 'oländig mark med sten, snår o. dyl.', stenharge

m. 'plats uppfylld af stenar'. Om den österbottniska biformen hårg- se s. 154 ovan. Jag känner ordet i följ. österbottniska ortnamn:

Härjebacka, g. i Ter.

Härjefjärden, se s. 190.

Härjegrenen, se s. 154.

Härjesjön, se s. 249.

Härkmär, se s. 58.

Härtill kommer ett antal österb. ortnamn, inne­hållande det av urnord. *haruzu- 1. *harigu- lånade fi. harju 'mindre ås, höjd, kulle, brink, backe' (se förf. i Arkiv f. nord. Ark. 22: 191 ff.):

Harjubacka g. i Ö. Vet., jfr Härjebacka ovan.

Harjunpää och Yliharjunpää, gg. i Östermark.

Hernesharju, g. i Stora: jfr ? fi. herne 'ärt'.

Klumpinharju, berg i Ö. Vet.: om f. leden se nedan.

Harjuks, gårdgrupp i Muns., Mono by. Ändelsen är oklar; som svenskt gårdnamn skulle fi. harju antagligen lyda *Harjus; en finsk genitiv och finska lokalkasus härav skulle bildas på st. *Harjukse-, jfr fi. gårdnamnet Hannuksela i lim., som bildats på svenska gårdnamnet Hannus. I samma by finnes en gård Stenbacka.

11.    Högstdundern,

utt. hökstdonndårn, berg i Vö., mellan Rökiö och Tukkur byar. Jfr familjenamnet Dunderberg samt Dånebaek ovan s. 502.

12.   Jättehögdarna,

utt. jätthögdan, berg med jättekast i Nä., Norrnäs by.

13. Jättesten,

tdt.jätastäin, jättekast i Nä., Näsby utmark (Kamb h:n).

14.  Kaparbröstet,

utt. kaparbrysstä, högsta stället å den s. k. Kaparn eller Kaparåkern i Vö., Eekipeldo; jfr Kaparkullon nedan.

15.   Klinten,

utt. klinttin, bergstopp i Vö,, Eökiö: jfr sv. dial. Nyl. klint 'änne, panna' (Vendell s. 442). I fornvästnordiskan motsvarar klettr m. 'Fjeldknat', även i ort­namn (Rygh, NG. Indi. s. 60, Jakobsen s. 118), i fornsvenskan klinter m. 'klint, klippa, höjd' (Söderwall).

16.   Klumpen

ingår i förfinskad dräkt i följande bergnamn: Furu-klumppi (Furuklumpen), Perkklumppi (Bergklum­pen), Puustaklumppi (Bostadsklumpen) i Evijärvi, Klumpinharju i Ö. Vet. Jfr det hos Saxen, Den sv. bos. hist. 1: 173 från Satakunda, Säkylä meddelade bergnamnet Harjunkloppi. Fsv. *klopp- är en biform (med pp av mp) till sv. klump, jfr sv. dial. kläpp 'klippa, skär' (Vendell 450) vid sidan av sv. klimp; se om assimilationen mp > pp och ljudutv. u > o (i > e) Noreen, Geschichte der nord. Sprachen.

17.  Knös.

Sv. dial. Finl. knös (knöus) m. 'liten kulle 1. backe' (Vendell 471) föreligger även i en del österbottniska ortnamn:

Knös (utt. knöus), g. i Nä., Yttermark, belägen å en höjd.

Knös (utt. knöusgrend), by i Mal.

Knösen (utt. knöusin), bergsknall i Vö., Lotlaks.

18.  Kulle.

Fsv. kulle (colli) svm. 'kulle', nsv. kulle m. är närmast besläktat med sv. dial. (Rietz 343) kulle m. 'hjässa', kulla f. ds., koll m. 'övre delen av huvudet',

2)  'kulle, den delen av en hatt som betäcker hjässan',

3)  'toppen av en kolmila', no. koll 'top, hoved, isse, bjergtop, knold, blomstertop', ä. da. kol 'isse', da. dial. kolle 'hoi', fvn. kollr m. 'afrundet top, hoved'.   Jfr ännu mit. kol, kolle 'hoved, 0verste del af planter', höll. dial. kol 'forhoved' (se Falk-Torp, No. et. ordb. 1: 399).  I Österbotten föreligger ordet kulle m. (dial. kolla) i följande namn:

Kulla, vanligt gård- och släktnamn i Öb.

Kullas, gårdar i Maks. (Kärklaks) o. Vö. (Lotlaks). Gårdarna i Maks. kallas även Kullom.

Ahlkulla (utt. ärkolla), g. i Lpf.: f. leden i uttals­formen oklar.

Birk-kulla, åker i Laih., Bodde by (1750-talet): om f. leden se ovan u. Björkö, Byrkskär.

Blåkullbacka (utt. blåkollbakka) Krb.: f. led är adj. fsv. blär, nsv. blå i bet. 'svartblå, svart, mörk' (jfr J. Sahlgren, Blåkulla och Blåkullafärderna [i Namn och Bygd 1915], s. 37).

Bodkullen (utt. båudkollan) Vö., Tukkur.

Brändkullholmen (utt. brännkollhålmin) Rpl. skg.

Bergkulla (utt. bärgkulla), g. i Lpf., å en obetydlig höjd.

Enkulla (utt. enkulla), klockarboställe i Lpf. (ligger å en enbuskkulle).

Flatkullbacken (utt. flakkollbakkan) Vö., Koskeby.

Galgkullåkern (utt. gallkollåkrin) Vö., mellan Koske­by o. Lomby: tvenne häxor, Storogdan och Lillogdan (ståuråggdon o. lillåggdon) skola år 1676 blivit brända eller hängda i galge å denna åker. Jfr förf. i Stud. i nord. fil. V.3: 11. I SOÄ 12: 177 anföres från Älvsborgslän en avrättningsplats kallad Galgekulla.

Grankulle (utt. gränkull), g. i Lpi, Skaftung by: gården ligger å en grankulle.

Guldkullen (utt. gollkollan) Vö., Bergby: å det strax invid liggande Gulldynt (se ovan) ha gjorts rika fynd från äldre järnåldern.

Hovkullen (utt håvkollan) Vö., Karvsor by. En å denna kulle belägen gård kallas Hov. Ordet hov har här sannolikt använts i betydelsen 'gård'.

Kaparkullen (utt. kaparkollan) Vö., Rekipeldo by. Den härinvid belägna s. k. Kaparåkern 1. Kaparn är en förhistorisk fyndort (600—700-talen e. Kr.). F. leden i dessa namn oklar.

Kaustar-kullen (utt. kaussalkollan), en del av Lomby i Vö. De här belägna gårdarna tillhöra Kaustinen hemmansnummer. F. leden Kaustar- återger ett fsv. *Gausta(dha)r i förfinskad form; eg. nom. plur. av ett stad- namn. Denna namnklass uppträder ej sällan i pluralform.   Närmare i del II.

Lillkull(e) (utt. lillkull), g. i Lpi, Dagsmark by.

Lämsalkullen Vö., Lomby: f. leden är ? det finska Lehmä-salo 'Ko-skog',

Löfkulla, äng på 1750-t. i Laih., Bodde by.

Magerkulla, åker på 1750-t. i Laih.

Måsakullan, äga på 1750-t. i Laih.

*Nedre-kullen (utt. nedrankull) med Nedrankulls-viken å Maksmo-landet.

Ormkullan, äga på 1750-t. i Laih.

Pailikulla åker på 1750-t. i Laih., Bodde by: f. leden förfinskad (oklar).

Pärrkulle (utt. pärrkull), kulle i Vö., Lålaks.

Sandkulla, äga på 1750-t. i Laih.

Skatt-kullan, äga på 1750-t. i Laih.

Skuru kulla eller Skuru luhdat, ängar på 1750-t. i Laih. Jfr Skuru gård s. o. Evijärvi sjö, vid älven mellan Evijärvi o. Lappajärvi. I det till Laihela gränsande Toby i Mst. finnes en gård Skur: jfr sv.

dial. Finl. skura svf. 'skåra, inskärning i allm.' (Ven-dell s. 838). I Nyl., Pojoviken (nära Ekenäs) finnes Skuru lastageplats.

*Skvalskulle, Svalskulla (dial. sväskulla), g. i Nä., Pielaks by, vid havsstranden. F. leden utgöres av sv. dial. Finl. skval n. 'låg och flat av vattnet över­spolad häll' (Vendell s.840); jfr strand-skval n. 'yttersta strandbrädden' (Vendell s. 947).

Storkulle (utt. stdurkoll), kulle i Vö., Lotlaks, med flera gårdar. — Storkull, g. i Lpf., Dagsmark. — Storkulla, äga på 1750-t. i Laih.

Sykerkullan, äga på 1750-t. i Laih. Förfinskning (Syd-kärr- ?).

Tjärkullen i Vö., Bergby, en av de högsta punk­terna på Kängas, enligt sägnen gammal lastnings­plats för utskeppande av tjära.

Torkulla (utt. tårrkolla), bebodd kulle i Vö., An-diala by. — Torrkulla i Krb., Poras.

Tölsingskullan, äga i Mst., Vikby: eg. Töls-ängs- ? Jfr Tölbäcken o. Tölmossen ibid., se s. 91 ovan.

19.  Lid.

Sv. dial. Finl. lid i. betyder 1) 'sida, kant (i allm.)', 2) 'sluttning', 3) 'långgrund flack strand', 4) 'rand, bryn, rand av skog, sjö o. s. v.' (Vendell s. 546). Ordet motsvarar fvn. hliö f. 'Fjeldside, Li', ett av de allmännaste orden i no. ortnamn (Rygh, NG. Indi. s. 65), fsv. lip (liidh) f. 'clivus, bergsluttning, lid, backe' (Söderwall).

Liden (utt. liden) äng i Lpf.

Lidmossen (utt. limåsa) Mal.

Ibäcksliden (utt. ibäkksliden), backe och äng i Lpf., invid landsvägen till Bötom.

Kanaliden (utt. känaliden), stor äng i Si., Hedkrok by: f. leden oklar.

Karlåliden (utt. kalohden), backe vid Karla i Nä.

Långlidfladen (utt. länglldfladan) Björkö.

Mässeliden (utt. mäsiliden) Or., backe strax n. o. begravningsplatsen (sv. dial. mässe = 'missne').

Råliden (utt. råliden), backe i Nä., vid gränsen mot Östermark.

Storliden (utt. störliden), odling i Pö.

Svartliden (utt. svattliden). 1. Svartlidbacken, -åsen Nä., Svartbäck (med rosen och en jungfrudans). En odling benämnd Svartliden {svattliden) finnes även i Pö.

Söderliden (utt. södärliden), odling i Pö.

Sökkliden, backe i Nä., Kalaks: f. leden oklar.

Tölmossliden (utt. tölmåsliden), äga i Mst, Vikby vid Tölmossen.

Åliden (utt. uållden), odling i Pö.

20.  Reveln,

utt. rivilin, sandås i Kve.   Jfr Reveln s. 408.

21.  Rygg

i Hästryggen och Stenryggen, se ovan s. 425, 451.

22.  Rävskarnet,

utt. rävaskåni, gammalt nedsättande (skämtsamt) namn på en backe i Or., Oxkangar by. Senare leden utgöres av sv. dial. Finl. skån = hsv. skarn n. 'smuts'; se förf. i Stud. i nord. fil. V.3: 15 (Tillägg o. rättelser).

23.  Saksa,

finskt lån av urnordiskt *sahsa- 'klippa' i bergnamnet Aavasaksa (ii. aava = 'öppen'):  'berget   med den

öppna utsikten' (det bekanta midnattsolsberget nära Lappland). Det germanska *sahsa- ( = lat. saxum) återspeglas som appellativ av ags. seax 'klippa' och bevaras i Skandinavien i en del ortnamn ss. Saxe­knut, ett brant, högt berg i Värmland, Saxen, namn på svenska sjöar belägna vid bergshöjder, Gladsax (redan 1227), namn på en högt belägen gård i Skåne, o. s. v. Se förf. i Stud. i nord. fil. II.2: 22 och där cit. litt.

24.  Ås

i bet. 'bergsås' motsvarar fvn. åss m. (nom. pl. åsar) 1) 'Åas, tyk Stok, Bjaslke', 2) 'Bjergaas,.Landh0Jde', i bet. 2) vanligt även i ortnamn (Rygh, NG. Indi. s. 42). I fsv. möter ås {aas, -ar) m. 1) 'bjälke', 2) 'ås', även i ortnamn (Söderwall). I Öb. ingår ordet i följande ortnamn:

Andsoisåsen (utt. annsusåsin) ö. o. Närpes å och s. o. Målnåbäck i Nä. Enligt sägnen huserade här för 70 å 80 år tillbaka en spökfru (annsusfruvän). Även drakeld skall ha setts där. Namnets förra led är prefixet and-, en motsvarighet till fvn. and-, in­separabel partikel, som bildar första delen av sms. ord och betecknar en motsättning eller att något är motvänt eller stält mittemot något annat (se Fritzner2).

Brändåsen (utt. brändåsin) Nä., Tjärlaks: jfr Brandö s. 300.

Dragåsen (utt. drägåsin), ås med 2 torp i Lpf., Dagsmark: om f. leden se Dragsjön, Dragmossen, Dragedet, Dragnåsbäck.

Drakåsen (utt. dräkåsin) Nä., Nämpnäs by, på Rös gårds mark. Om här gjorda fornfynd jämföre man Hj. Appelgren i Fi. Fornminnesföreningens tidskr. XII: 181.

Flackåsen, Stor- (utt. flakuåsin), ås och by i Pö.

Halvväxtåsen 1. berget (utt. halväkkståsin 1. bärrjä Lpf., å Penik vägen. Högåsen Nä.

Ingärdsåsen (utt. innjälsåsin) Nä., Yttermark.

Jämnåsen (utt. jämnuås), skog i Pö.

Kilåsen (utt. tjilåsin) Lpf., Tjock.

Lidåsen (utt. lidåsin) Lpf., Tjock; även kallad Fågelmossbergen: om f. leden {Lid-) se ovan.

Långåsen (utt. langas), gårdgrupp 1. by i Pö.

Matåsen (utt. matuåsin)\. Matåsberget Nä.: jfr de u. Mattbäcken s. 158 anförda namnparallellerna.

Muråsen (utt. muråsin) Lpf., Skaftung (med många »jättekast").

Näveråsen (utt. nåväråsin) Nä., mellan Näsby o. Yttermark.

Orrgärdsåsen (utt. årrjälåsin) Yttermark.

Risåsen (utt. risåsin) i Lpf., Dagsmark, Korsbäck gårds mark (med flera »jättekast").

Sandås-sundet (utt. sandåssånda) i Kve., Vassor.

Storåsen (utt. störåsin) Lpf., Dagsmark.

Svartlidåsen (utt. svattlidåsin) Nä., Näsby (med rosen).

Tråndåsen (utt. tråndåsin) med Tråndåsstenarna (tråndåsstäinan) Nä., mellan Norrnäs och Nämpnäs byar (förbunden med sägner om troll och spöken). F. leden kan jämföras med österbottniska person­namnet Anders Tronde, Trondh år 1543, 1544, 1546, 1548 o. s. v. i Kyro samt bynamnet Trondela {-la finskt suffix) år 1546, 1547 o. s. v. därsammastädes. Namnet fortlever ännu i finska gårdnamnet Tronti i L. Ky. (Tapoila by). Det återgår skenbart på fsv. personnamnet Thrond (även i ortnamn) hos Lund-gren-Brate i Sv. Landsm. X: 6, s. 273. Men detta är egentligen ett appellativ = fvn. pröndr m. 'snöpt galt' (Snorra Eddan), ursprungligen ett part. präs. till fvn. Yb.pröask 'göda sig' (Noreen, Geschichte der nord. Sprachen3 § 255). I vilken betydelse ordet använts i det ifrågavarande Tråndåsen i Öb., kan ej fullt säkert avgöras, och dess förhållande till det bekanta norska folknamnet prénder 'inbyggare i prändheimr' är likaså oklart. Lärorik är emellertid en jämförelse med de talrika andra norska ortnamn, i vilka O. Rygh, Gamle Personnavne i norske Steds-navne s. 264 påvisat detta samma personnamn (fvn. pröndr, pråndr). I fråga om dessa ortnamn fram­håller Rygh möjligheten även av annat ursprung för ordet och förutsätter särskilt förekomsten av ett fjällnamn, vilket skulle haft samma eller liknande form (jfr fjället Trönn, utt. trånn i Tronset, allm. skrivet Tronfjeld, och älven Tronna i Opdal, biflod till Driva, som flyter förbi Trondfjeldet) ')• Det be­kanta no. namnet pröndarnes vore alltför vanligt för att med rimlighet kunna förklaras av mansnamnet; här kunde man tänka på det nämnda skaldeordet Pröndr 'galt' använt som fjällnamn. Bergnamnet Tråndåsen i Nä. (Öb.) kunde vara en parallell till det berörda norska fjällnamnet. Jfr Humpgalten s. 423 f.

Törvesåsen (utt. törrvisåsin) Nä., Finnby och Kåtnäs byars mark: jfr Törvesberget s. 513.

*Vårds-ås, Valsås (dial. väsas), g. i Övermark: jfr

* Vårdsberg, Valsberg s. 513.  Det där omnämnda nyl.

* Vårdberg har en rikssv. motsvarighet i halländska stadnamnet   Var berg,   tidigare   Wardhberg;   se   H. Pipping, Finl. ortnamn s. 118, Namn o. bygd 1920, s. 34 och där cit. litt.  Jfr även rikssv. häradsnamnet Valbo av *Vardh- i SOÄ. 18: 1.

Österåsen (utt. össtäråsin) Lpf., Mörtmark (med rosen).

 Jfr O. och K. Rygh, Norske Elvenavne s. 276.

----------- 

1) Högsta sträckningen av berget kallas på finska Pyhä vuori = 'heliga berget'. Berget har sålunda fordom spelat en roll i traktens folktro. Om dess fornminnen har kyrkoherden Johan Johannis Wazaeus år 1674 gjort följande anteckning (se ,,Suomi", årg. 1858): ,,Där finnes ännu rummet till kyrko­gården med stenar omlagd, desslikes ock åtskilliga kummel och uppreste stenar, som besynnerlige hamnar vara plägar; finnes där ock en stor stenkompass med sina streck lagd, som ock ännu skall vara. Eljest på norrsidan synes grannt ännu, att vattenvågor hafva dem såsom uti trappor, därefter som vattnet hafver förminskats." Jfr Kristinestads historia s. 7. Enligt sist sagda källa omtalar folket i trakten ännu i dag, att ett silverankare, så tungt att fyra karlar med möda kunnat bära det, här skulle hittats, men sedan åter förlorats.

2) Ordet tillhör således samma germanska neutrala ia-stamsklass som got. fairguni 'berg' och fht. gabirgi, nht. Gebirge.