SVENSK BYGD I ÖSTERBOTTEN 1 (3)

 INLEDNING

T.E.Karsten

Namnet Österbotten eller ,,Östrabottnen", såsom man stundom kan finna det skrivet i 1500-talets källor, betecknar landet öster om ,,Bottnen" eller havsviken norr om Kvarken. I den tidigare medel­tidens hävder går detta landområde vanligen under namn av Östernorrland. Senare benämnes det även Östernorrebotten. I äldre tider var nämligen Norra­botten en gemensam beteckning för kuststräckorna å ömse sidor om Bottenviken.

Landskapets utsträckning i norr och söder har icke alltid varit densamma som i våra dagar. De gamla råmärkena mellan Öster- och Västerbotten sammanfalla icke med den nuvarande västgränsen mot Sverge, vilken sedan 1809 som bekant är dragen längs Torne älv, varigenom en mindre del av det forna Västerbotten tillfallit Finland. Men vida större är provinsens landökning i söder. Medan Sideby kommun, som är den sydligaste av Lapp fjärd sockens gamla byar, bildar dess nuvarande gräns mot Satakunda, var det vidsträckta Närpes, som tidigare jämväl omfattat Lappfjärd, redan under unionstiden och ända in i 17:de århundradet i administrativt hänseende en del av ,,Satagund".1)

Också i öster och väster ha de bebodda land­områdena i Österbotten efterhand i betydlig mån utvidgats. Alltsedan de äldsta tider, till vilka vår forsknings ljus förmått tränga, har landets bebyggelse längs talrika älvdalar stadigt fortskridit. Och bo­sättningens gång har icke alltid varit riktad enbart mot ödemarkerna i det inre, såsom i nyare tider. Vid den flacka havskusten har en landhöjning, som till sin betydenhet är nära nog ensamstående i denna del av vår världsdel, under seklens lopp öppnat allt vidare fält för odlingen.

Österbottens historia vidtager först efter kristen­domens införande i landskapet, och detta skedde omkring medlet av 1200-talet. Så sparsamma häv­dernas äldsta meddelanden om denna landsdel än äro, lämna de icke rum för något tvivel därom, att de kyrkliga förhållandena åtminstone i södra Öster­botten redan från och med 1300-talets början varit någorlunda ordnade. I vår tidigaste urkund rörande Österbotten, ett den 30 maj 1300 (eller 1 juni 1301)2) av konung Birger utfärdat brev till hans hövitsman i Finland, förekomma ortnamnen Lappafaerd och Tiuka, vilka avse nuvarande Lappfjärd socken och Tjock by, belägna nära landskapets sydgräns. Dessa orter upptagas ännu vid mitten av 1500-talet som byar under Närpes socken, vars sannolikt urgamla namn man emellertid icke anträffar i tidigare ur­kunder än från år 1331.3) Äldre än Närpes och äldst i hela landskapet torde Mustasaari och Pedersöre vara, vilka väl med rätta betraktas som moderkyrkor för södra Österbottens alla nutida både svensk- och finskspråkiga församlingar. I en handling av år 1348 4) omnämnas dessa tre orter i ett sammanhang, i det deras inbyggare då tilldelas rättighet att sig emellan idka handel med vissa livsförnödenheter.

Bland dessa urförsamlingar erhöll Mustasaari genom Korsholms slott, som omtalas första gången år 1384, redan tidigt central betydelse för hela land­skapet. Frånsett den lika benämnda nutida kommu­nen, som omfattar 450 kvadratkilometer av Vasa stads närmaste landsbygd och som trots sitt finska namn (= Svartö) är nära nog rent svenskspråkig — dess invånarantal steg år 1910 till 7,162 närvarande perso­ner, av vilka 336 finsktalande —, ha inom Mustasaari församlings ursprungliga område följande socknar uppstått 5):

I.  Kyro socken (numera Storkyro), belägen å ömse sidor om Kyro älvs mellersta och övre lopp, är näst Mustasaari och Pedersöre landskapets äldsta kyrkogäll. I vår tid rent finskspråkig, ägde kom­munen under kristendomens första tider, åtminstone i de delar därav som gränsa till det svenskspråkiga Mustasaari, en finsk-svensk blandbefolkning, om också det finska elementet måste anses redan vid denna tid hava varit det förhärskande. Socknen omnämnes ej tidigare än år 1413 6, men är helt visst betydligt äldre. Dess gamla stenkyrka vore enligt en till våra dagar bevarad folktradition uppbygd redan år 1304 och utgjorde bevisligen ända in på 1500-talet en samlingspunkt för det vidsträckta och folkrika finsk­språkiga Sydösterbotten; icke mindre än 13 öster­bottniska socknar skola tidigare hava anlitat Storkyro kyrka 6). I äldre tider (t.ex. 1443 och 1490) 7) benämn­des nuvarande Storkyro socken Kyrobominne, d. ä. (Tavast)kyroboarnas åmynning, ett namn som antyder, vad även traditionen förmäler, att orten fått sin finska bosättning från Tavastkyro socken i Satakunda. Folkmängden i Storkyro uppgick år 1910 till 7,001 personer (närvarande), bland vilka 151 svensk­talande.

Det gamla Kyro är moderförsamling för följande numera nästan rent finskspråkiga socknar:

1) Ilmola s:n vid övre delen av Kyro älv, kapell från början av 1500-talet; har givit upphov åt flere smärre finskspråkiga församlingar (Kauhajoki, Kurikka, Peräseinäjoki, Seinäjoki). Folkmängd i Ilmola år 1910 10,476 närvarande, bland vilka 21 svensk­talande, i Seinäjoki 3,742 närvarande, av dem 168 svensktalande.

2) Laihela s:n, sydost om det nuvarande Mustasaari, omfattar även en från det forna Mustasaari avskild del, däri befolkningen in i nyare tid varit tvåspråkig; blev kapell år 1508. Folkmängd år 1910 6,623 närvarande, bland dem 32 svensktalande. År 1734 avsöndrades härifrån Jurva som bönehusför­samling.

3) Lappo s:n (fi. Lapua) vid övre delen av Lappo å är koloniserad huvudsakligen från Storkyro, men omfattar även en del av det forna Pedersöre; blev pastorat 1581. År 1910 10,395 närvarande, bland vilka 17 svensktalande. Moderförsamling för ett flertal smärre finskspråkiga socknar (Kauhava, Kuortane, Ala- och Ylähärmä samt Nurmo).

4) Lillkyro s:n vid Kyro älv, ett par mil från dess nutida utlopp i havet, blev kapell sannolikt redan på 1500-talet. Kallades tidigare och ännu år 1613 Alastaro. Kommunen synes ännu inemot med­let av 1700-talet delvis ha varit tvåspråkig. I en ,,Historisk beskrifning öfver Lillkyro sockneförsam­lings märkvärdigheter" av år 1760 9) säges nämligen, att ,,innevånarnes språk är finskan, fastän en del, isynnerhet manfolken förstå och kunna något tala svenska". Uttalandet gäller väl främst gränsbyarna invid det svenskspråkiga Mustasaari. År 1910 steg folkmängden till 4,337 närvarande, bland dem 142 svensktalande.

5) Ylistaro s:n kring Kyro älvs mellersta lopp (ovan om dess böjning mot söder), omnämnd som by redan 1557 10), blev kapell år 1658.

Övriga församlingar, som leda sitt ursprung från det gamla Mustasaari, äro till största delen svensk­språkiga:

II. Närpes s:n (fi. Närpiö), som ända till början av 1600-talet hörde till Kumo gårds län i Satakunda (jfr s. 1), delades redan tidigt. I vår tid omfattar kommunen 552 kvadratkilometer. År 1910 uppgick folkmängden till 9,361 närvarande, bland dem 216 finsktalande. Följande församlingar ha under tider­nas lopp avskilts från densamma:

1) Lappfjärd s:n, kapell 1594, pastorat 1607, ägde år 1910 på 322 kvadratkilometer en folkmängd av 5,699 personer (närv.), bland dem 1,464 finsktalande. I detta inbyggartal är befolkningen i Kristinestad (anlagt år 1649) samt i Lappfjärds gamla byar Sideby, Stora och Bötom icke medräknad. I Sideby, som frånskildes år 1786, uppgick den närv. befolkningen år 1910 till 2,466 personer, av vilka 593 finsktalande.

Stora och Bötom socknar äro numera nästan rent finskspråkiga, men själva sockennamnen och ett antal svenska gård- och andra ortnamn häntyda på äldre svensk bosättning. I Storå voro ännu år 1910 av 5,033 närvarande personer 45, i Bötom av 2,343 närvarande 25 svensktalande.

2) Korsnäs s:n, bönehus från katolska tiden, kapell 1604, ägde år 1910 (på 227 kvadratkilometer) en folkmängd av 4,014 invånare, av vilka 7 voro finsktalande. En del därav, Petalaks, blev 1805 bönehusförsamling och 1834 kapell under Malaks; det hade 1910 (på 124 kvadratkilometer) 1,966 närv. personer, av dem 1 finsktalande.

3) Östermark s:n (fi. Teuva), kallad så efter sin belägenhet öster om Närpes kyrka, blev kapell 1694; numera nästan rent finskspråkig, är orten, såsom namnet angiver, ursprungligen koloniserad från det svenska Närpes. År 1910 6,680 närv. personer, av vilka 18 svensktalande.

4) Pörtom s:n (fi. Pirttikylä), erhöll kyrka 1696 och hade tidigare ägt bönehus. Areal 215 kvadrat­kilometer; antalet närvarande invånare steg år 1910 till 2,555, bland dem 144 finsktalande.

5) Övermark s:n (fi. Övermarkku, Ylimarkki) kring mellersta loppet av Närpes å blev bönehusförsamling före 1854; ägde 1910 på 193 kvadrat­kilometer 2,473 närv. inbyggare, däribland 5 finsk­talande.

III.  Vörå s:n (fi. Vööri) 9), belägen några mil norr om Vasa stad, omfattar delar av Mustasaari, Pedersöre och Storkyro. Dess namn anträffas redan 1367 som benämning på en hamnplats inom området för den nutida kommunen. Egen kyrka torde orten hava fått först omkring år 1500. I vår tid om­fattar socknen en areal av 452 kvadratkilometer och hade år 1910 en folkmängd av 6,989 närvarande personer, bland vilka 759 finsktalande.

Från Vörå ha avsöndrats Oravais s:n, som omfattar den gamla Pedersöre-delen; kapell 1676; areal 195 kvadratkilometer; folk­mängd år 1910 3,453 närv. personer, bland dem 378 finsktalande.

Maksmo s:n (fi. Maksanmaa) vid havet erhöll 1702 predikohus och 1706 egen kyrka; areal 121 kvadratkilometer och (år 1910) 1,622 närv. invånare, bland dem 15 finsktalande.

IV. Malaks s:n (fi. Maalahti), belägen några mil söderut från Vasa, fick egen kyrka redan 1602; hade 1910 på en areal av 216 kvadratkilometer 4,172 närv. invånare, därav 39 finsktalande. Till denna moder­kyrka hörde ursprungligen även

Solv s:n (fi. Sulva) med egen kyrka sedan år 1626; hade år 1910 på 147 kvadratkilometer 2,596 närv. invånare, bland vilka 2 finsktalande. Ute i skärgården ligger

Bergö, intill 1830 kallat Vargö, bebott redan 1495 och före 1727 försett med bönehus; länets minsta församling: 38 kvadratkilometer. Folkmängden steg år 1910 till 628 närv. invånare, därav 1 finsktalande.

V. Kvevlaks s:n (fi. Koivulahti), 15 km nordost om Vasa; egen kyrka år 1691; arealen 158 kvadrat­kilometer; folkmängden steg år 1910 till 3,096 närv. personer, alla svensktalande.

VI. Replot skärgårdskommun (fi. Raippaluoto) blev 1775 predikogäll; ägde 1910 på 160 kvadrat­kilometer 2,941 närv. invånare, av vilka 1 finsktalande.

Den nordligare av södra Österbottens två äldsta moderförsamlingar eller Pedersöre skall enligt tradi­tionen hava fått sin första kyrka redan omkring 1250.

I urkunderna möter namnet, såsom redan nämnts, tidigast år 1348. Ända in på 1400-talet synes Pedersöre varit Nordösterbottens enda moderkyrka, med underlydande kapell å orter såsom Salo och Kemi, vilka omtalas redan år 1329. 11) Inom denna socken anlades å Pinnonäs gamla kungsgårds ägor år 1653 staden Jakobstad, men redan dessförinnan hade ,,Persö" länge varit en viktig hamnplats.12) Socknens äldsta område (inom södra Öb.) har under tidernas lopp fördelats mellan följande församlingar:

I. Pedersöre s:n (fi. Pietarsaari); arealen 322 kvadratkilometer; folkmängden steg år 1910 till 5,924 närv. inbyggare, av vilka 127 finsktalande.

II. Gamlakarleby s:n (fi. Kokkola) avskildes från Pedersöre år 1467 och kallades före grund­läggandet av den lika benämnda staden (år 1620) ,,Carleby"; ägde år 1910 på en areal av 315 kvadrat­kilometer 4,439 närv. personer, bland dem 385 finsk­talande. Härav har ett flertal smärre kommuner upp­stått. Följande fyra äro numera rent finskspråkiga:

1) Lochteå s:n (fi. Lohtaja), 1467 „annex" till G:la Karleby; år 1910 2,970 närv. invånare, bland dem 32 svensktalande.

2) Kelviå s:n (fi. Kälviä), 1639 eget pastorat. Folkmängd år 1910 3,379 närvarande, bland dem 88 svensktalande. Därunder Ullava kapell.

3) Vetil s:n, intill 1860 benämnd Övervetil (fi. Yliveteli), kapell 1639. År 1910 3,575 närv. personer (3 svensktalande). Därav Perho, predikohusförsamling 1780, och Halso (fi. Halsua), predikohusförsamling 1826.

4) Kaustby s:n (fi. Kaustinen), kapell 1776. År 1910 2,986 närvarande, av dem 21 svensktalande.

Övervägande svenskspråkig är

5) Nedervetil s:n (fi. Alaveteli) med en areal av 246 kv:kilometer. Kyrka 1752. Antalet närvarande, personer år 1910 1,857, därav 129 finsktalande.

III. Kronoby s:n, bildad av delar från Pedersöre och G:la Karleby, benämnes på 1500-talet ,,Poras Cappell". Blev år 1607 pastorat. Ägde år 1910 på 322 kv:kilometer 2,946 närvarande personer, däribland 65 finsktalande. Kronoby omfattade ursprungligen även

Teerijärvi nuv. s:n, predikohusförsamling 1662, : kapell 1869. Ägde år 1910 på 161 kv:kilometer en befolkning på 2,964 närv. personer, av dem 79 finsktalande.

IV. Nykarleby landsförsamling omfattar delar av Pedersöre och Vörå. Pastorat 1608. Ägde 1910 på ett område av 278 kv:kilometer 2,850 närv. in­vånare, av vilka 133 finsktalande. Staden av samma namn erhöll sina privilegier år 1620.

Därav:

1) Munsala s:n, kapell före 1734. 248 kv:-kilometer. Ägde år 1910 3,871 närv. invånare, av vilka 29 finsktalande.

2) Jeppo (fi. Jepua) kapell sedan 1867. Ägde 1910 på 126 kv:kilometer 2,143 närv. personer, däri­bland 219 finsktalande.

V. Purmo s:n (kapell 1771); hade år 1910 på 352 kv:kilometer 2,248 närv. personer, däribland 130 finsktalande.

VI. Esse s:n (fi. Ähtävä), bönehus 1700, egen kyrka 1732; areal 231 kv:kilometer; folkmängd år 1910 2,157 närvarande, av dem 14 finsktalande.

VII. Larsmo s:n, skärgårdsförsamling, kallad »Öijan"; 1787 egen kapellkyrka; folkmängd år 1910 2,157 närvarande, av dem 2 finsktalande. Areal 116 kv:kilometer.

Rent finskspråkiga äro numera:

VIII. Lappajärvi s:n (kapell 1637). Ägde år 1910 5,192 närvarande personer, av dem 20 svensk­talande. Därifrån ha avsöndrats:

1) Alajärvi s:n, år 1910 med 6,073 närv. in­byggare, av dem 14 svensktalande. Härifrån av­skildes en del, Soini (»Konungsäby"), år 1784 som bönehusförsamling.

2) Evijärvi s:n med kyrka sedan 1758. År 1910 4,169 närvarande, av dem 125 svensktalande.

3) Vindala s:n (fi. Vimpeli), predikogäll 1805. År 1910 en folkmängd på 3,227 närvarande, av dem 2 svensktalande.

IX. Kortesjärvi s:n, kapell 1789. År 1910 3,023 personer närvarande, bland dem 27 svensktalande.

De numera rent finskspråkiga delar av Pedersöre forna område, som höra till norra Österbotten (Uleåborgs län), falla väsentligen utom ramen för nedan följande undersökning och. lämnas därför utan av­seende i denna översikt av Österbottens äldre kom­muner.

I svenska Österbottens stadskommuner uppgick antalet närv. personer år 1910 till: i Kristinestad 2,806 (finnar 814), Kaskö 1,014 (finnar 179), i Vasa 19,664 (finnar 9,704), Nykarleby 937 (finnar 76), Jakob­stad 6,244 (finnar 2,599), Gamlakarleby 3,043 (finnar 1,185).

Hävdernas äldsta meddelanden om Österbotten synas, så torftiga de än äro, med bestämdhet angiva, att landsdelens bägge nutida nationaliteter redan vid 1300-talets ingång i stort sett innehaft sina nuva­rande landområden. På grund av urkundernas upp­gifter veta vi likaså, att vissa inre delar av land­skapet mottagit sin första bofasta befolkning i en tid, som med skäl kan kallas jämförelsevis ny. Den fasta bosättningen å orter såsom t. ex. Lappajärvi och Kortesjärvi kommuner förskriver sig sålunda väsentligen först från Gustav Vasas regeringstid. Därförinnan hade dessa trakter sannolikt under flere århundraden tjänat som utmärker—finnarnes ,,markit", såsom de åtminstone delvis få heta bland sina nutida bebyggare — för Pedersöre moderför­samling. Härifrån härstammar, såsom talrika svenska ortnamn intyga, deras äldsta befolkning, vilken emel­lertid numera har fullständigt uppgått i de finska kolonister, som samtidigt eller kort därpå torde in­vandrat söderifrån. 14

Av ungefär enahanda ålder eller blott obetydligt äldre är enligt historiska dokument och folktradition bebyggelsen i flera av landskapets sydligare socknar. Bland inlandskommuner höra hit t.ex. de finsk­språkiga Kauhava, Nurmo, Seinäjoki,Kurikka, Kauhajoki, Teuva (= Östermark), Isojoki (= Stora) samt förmodligen det svenskspråkiga Pörtom; bland kust- och skärgårdskommuner åter Korsnäs, Kvevlaks, Replot, Maksmo o. a., i vilka odlingen i ingen händelse torde vara mycket äldre. Orter sådana som Över­mark och Östermark (jfr Dagsmark, Mörtmark, Yttermark byar i Närpes) bära ju redan i sina namn ojävaktiga vittnesbörd om sin ursprungliga natur av ,,erämarker".

Men om den fasta bosättningens ålder i de delar av landskapet, vilka alltsedan historiens gryning utgjort dess odlingscentra, därom lämna oss våra skriftliga urkunder i okunnighet, och ännu mindre kunna de upplysa oss om det äldsta skedet i denna bosättnings historia, nomadlivets, som även i Öster­botten måste hava föregått bofastheten. Då vår in­hemska hävdaforskning icke dess mindre ansett sig vittnesgill i frågan, få dess uttalanden till god del väl tillskrivas det betydande intresse ämnet äger för vår odlings historia. Den förste historieskrivare, som veterligen sökt besvara spörsmålet, är den ryktbare svensken Johannes Messenius (död år 1636 i finsk fångenskap). Enligt denne skulle Birger Jarl vid sitt 1249 företagna finska korståg landstigit i Syd­österbotten och planterat korsets fana å Korsholms dåvarande holme invid det nutida Vasa. Efter hed­ningarnes besegrande skulle han grundlagt Mustasaari och Pedersöre församlingar genom inkallande av svenska kolonister från Sverge samt till de kristnes och nyomvändes skydd anlagt Korsholms fäste.15) Denna hypotes har, försåvitt den gäller be­stämmandet av den ungefärliga tiden för svenskarnes inflyttning till landskapet, av vår inhemska historieforskning väsentligen förblivit obestridd. I fråga om äldre författare återfinnes uppfattningen oförändrad hos Aspegren i hans ovan nämnda ,,Beskrifning öfver Pedersöre sokn i Österbotten". En utförligare gransk­ning underkastades frågan först av Yrjö Koskinen i hans 1857 (i tidskr. ,,Suomi") publicerade avhandling ,,Pohjanmaan asuttamisesta" (= Om Österbottens be­byggande). Med hänvisning till ovan berörda med­delanden i urkunderna förlägger han den svenska kolonisationens första framträdande i landskapet till icke lång tid före år 1300, den finska (tavastländska) invandringen åter till tiden något efter Birger Jarls korståg. Av flere skäl anser han nämligen den svenska bosättningen vara yngre än den finska. Hans första och viktigaste argument i denna bevis­föring äro de talrika finska ortnamn, vilka förekomma längs hela den i vår tid av svenskar bebodda kust­sträckan jämte skärgård, alltifrån Lappfjärd i söder till och med G:1a Karleby i norr. Redan namnet Kvarken tolkas som förvrängning av det finska (Meren-)Kurkku, ehuru förhållandet mellan dessa ordformer, såsom längre fram skall visas, i själva verket är det motsatta. Som ursprungligen finsk betraktar Yrjö Koskinen även den rikt represente­rade namngruppen på -lot (= fi. luoto 'klippa'), men enligt den nyaste lånordsforskningen är det finska ordet i grunden svenskt (urnordiskt). Finska äro där­emot sådana i sagda arbete åberopade namngrupper som de på -sor (= fi. -saari 'ö'), t. ex. Aniksor = Annikansaari, på -läks (= fi. laksi, -lahti 'vik'), t. ex. Malaks = Maalahti och vissa av namnen på -mo (= fi. -maa 'land'), o.s. v. 16) I andra rummet grundar samme förf. sitt uttalande på folktraditionen. Enligt denna hade hela landet ursprungligen bebotts av finnar, men förbittrade över desses plundringar vid Sverges kuster skulle svenskarne omsider med härsmakt tvungit finnarne att antaga kristendomen. Kust­trakternas finnar hade då nödgats överlåta sina bo­platser åt erövrarne och själve söka sig nya inne i landet.

Även yngre historiker, som intagit ställning till frågan, anse den svenska kolonisationen av Öster­botten ungefär samtidig med den svenska erövringen av Tavastland. I denna riktning uttalar sig såväl K E. F. Ignatius, Bidrag till södra Österbottens äldre historia (H:fors 1861) s. 2 som J. R. Aspelin, Korsholman linna ja lääni (H:fors 1869) s. 27, vilka i anslutning till Messenius hålla före, att inflyttnin­gen i fråga ägt rum redan vid Birger Jarls tider.

O. A. Forsström, Suomen keskiajan historia = Fin­lands medeltids historia (Jyväskylä 1898) s. 177 ff är i det närmaste av samma mening i frågan som Yrjö Koskinen. På ungefär samma ståndpunkt ställer sig även M. G. Schybergson, Finlands historia, 2 uppl. (H:fors 1902) s. 70. Som Österbottens äldste egentliga nybyggare nämner han tavasterna, vilka skulle begynt sina vandringar till landskapet först under den svenska erövringstiden och till en början utsträckt sin bosättning därstädes ända till havs­kusten. Från en större del av den södra kuststräckan skulle de sedermera blivit undanträngda av norr­ländska svenskar, vilkas inflyttningar försiggått „småningom och obemärkt".

Att även vår yngsta historieskrivning så obetin­gat kunnat omfatta denna gamla inflyttningshypotes, som icke stödes av något historiskt vittnesbörd, beror, synes det, till väsentlig del av den beviskraft den tillmätt de omförmälda finska ortnamnen i numera rent svenskspråkiga delar av landskapet. Men då dessa äldre ortnamnssamlingar uppenbarligen äro högst ensidiga, kan den därpå bygda teorien från synpunkten av nutida forskning med rätta betvivlas. För en utredning av den svårlösta frågan, liksom av därmed besläktade etnografiska spörsmål över­huvud, är forskaren hänvisad till tvenne av den historiska vetenskapens viktigaste hjälpkällor: den förhistoriska arkeologien och språkforskningen.

1) Styffe, Skandinavien under unionstiden (3 uppl.), s. 415.

2) Dipl. suecanum II, n:o 1318.

3) Dipl. suecanum IV, n:o 2826.

4) J. R. Aspelin, Korsholm an linna ja lääni s. 29.

5) Nedan meddelade uppgifter äro hämtade från K. G. Leinberg, Finlands territoriala församlingars ålder, utbildning och utgrening intill år 1885 års utgång, Mors 1886, s. 48 ff., Statistisk årsbok för Finland, 1917 (H:fors 1918) och Statistiska meddelanden utgifna af Statistiska Centralbyrån i Finland, 25: Folkmängdsförhållandena i Finland år 1916 (H:fors 1918), s. 18 f.

6) Styffe, Skandinavien under unionstiden, 3 uppl., s. 417, not 2.

7) J. V. Ruuth, Joukahainen XI, s. 138.

8) Styffe, a. a., s. 417; Åbo Domkyrkas Svartbok, n:o 689.

9) Original i Lillkyro kyrkoarkiv, avskrift i Finska forn­minnesföreningens arkiv. Folio.

10) Arwidson, Handlingar IX, 227.

11) Den godtyckliga officiella finska skrivformen Vöyri har intet stöd i namnets uttal i den finska omgivningen

12) Dipl. suec. IV, n:o 2738.

13) J. R. Aspelin, Korsholman linna ja lääni s. 101.

14) Jfr Aspegren, Beskrifning öfver Pedersöre sokn s. 65 f.

15)Scondia Illustrata, T. X, s. 9.

16) Om de finska ortnamnen i Österbottens svenska kom­muner erinrar i förbigående redan Aspegren i a. a. s. 57, där bl. a. Pedersöre härledes ur Pietarsaari (!). Redan här an­träffar man tydningen av Kvarken (»Qvärken") som förvräng­ning av Kurkku (,,Smalhals").

Forts. Del 2 >>>