SVENSK BYGD I ÖSTERBOTTEN 2 (3)

ARKEOLOGISKA VITTNESBÖRD

T.E.Karsten

Undersökningar av jordfynd från våra förhisto­riska kulturskeden ledde vår inhemska fornforskning — dess grundläggare J. R. Aspelin — redan för några decennier sedan till insikt om att de sydvästra delarna av vårt land under sten-, brons- och äldre järnåldern ägt en germansk (skandinavisk) bosätt­ning. De bästa fyndplatserna å det västliga sten­åldersgebitet, vars gränslinje mot öster följer Kymmene älv, de tavastländska sjöarna samt Esse å i norr, ligga i Nyland, Egentliga Finland, Kumo älv­dal jämte omgivningar ävensom i Kyro älvdals övre del i Österbotten. Spridda minnen av en stenkultur ha även anträffats i kustsocknarna längs Bottniska viken. Men de här gjorda fynden äro självfallet mycket fåtaliga. Ty en betydande del av detta på stenåldersföremål fattiga kustbälte — det upptager på sträckan Uleåborg—Kristinestad ett område av 2 till 3 mils bredd för att söder om sistsagda ort något avsmalna — sköljdes vid denna tid av havet.

Även våra fåtaliga fornlämningar från brons­åldern ligga till största delen i sydvästra Finlands kusttrakter, närmare angivet å de nämnda bästa fyndorterna från vår stenålder, bl. a. i näjden öster om Vasa kring Kyro älvs mellersta lopp. De äldsta av de här funna bronsföremålen anses tillhöra perio­dens äldre del, tiden omkring 1500 år f. Kr.

I Skandinavien avlöstes bronsåldern redan om­kring år 500 före Kristus av järnåldern. I Finland känner man detta nya kulturskede i form av forn­lämningar först från och med de första århundradena av vår tideräkning, men det är en viss sannolikhet för att den nya metallen blivit införd i landet redan några århundraden tidigare. De flesta gravarna och andra jordfynden från sydvästra Finlands ,,äldre järnålder" (perioden t. o. m. ca 700 år efter Kristus) ligga ungefär i samma trakter som de ovan om­nämnda germanska bronsåldersfynden: i Åbo läns kusttrakter, Kumo-bygden samt Kyro älvs nedre floddal jämte omgivningar d. ä. bägge Kyro-socknarna och Ylistaro vid själva älven, Laihela och Malaks i söder samt Vörå i norr. Enstaka jordfynd ha dessutom gjorts längs hela den österbottniska kusten från Lappfjärd i söder ända upp till Esse och Vetil åar i norr. Anmärkningsvärda minnen av denna sydösterbottniska järnålder äro isynnerhet dess talrika gravkummel, vilka bland den svenska allmo­gen gå under namn av ,,jättröjsor" (jfr fno. hroysar, pl. 'stenröse') och motsvara finnarnas ,,jätin roukkiot". Sådana gravar, av vilka en stor del innehåller, jämte ,,gravgods", lämningar efter likbränning, anträffas såsom man väntar sig talrikast i landsdelens gamla kulturbygder.l) Blott från Lillkyro har man förteck­nat 149 stenkummel, av vilka nära nog halva antalet befinner sig i socknens övre del, inom ett mindre kuperat område i närheten av Tervajoki by. I Laihela uppgår deras antal till icke mindre än något över 500, medan grannsocknen Malaks har att uppvisa 91 kummel, de allra flesta i Övermalaks by inne i landet (blott några få i det vid kusten belägna Yttermalaks).1) I trakterna kring Kyro älvs nedersta lopp eller i Mustasaari och Kvevlaks socknar, vilka under för­historisk tid till stor del legat under havsytan, äro sådana ,,jätterösen" självfallet mycket sällsynta. Ungefär lika hastigt avtaga de i riktning från Lill­kyro österut längs älvdalen. I Storkyro har man hittills upptäckt blott ett antal av 20 dylika, i det något östligare belägna Ylistaro (enligt Aspelins statistik av år 1871) ett litet fåtal. Från det till samma kulturområde hörande Vörå kände man år 1871 omkring 40 gravrösen. 2) I kustsocknarnarna söderut från Malaks äro de vida fåtaligare. I Sideby stiger antalet kända gravkummel till 29, och i ett av dessa har man gjort ett fynd, som härrör möjligen redan från tiden före år 500. I Lappfjärd och Kristinestads-trakten räknar man ungefär 90 sådana, i Närpes 43, Övermark 12, Petalaks 27, i Stora blott 2 samt i Pörtom, Jurva och Solv likaledes blott några få.

Av de i dessa siffror inberäknade ,,gravarna" tillhöra några färre sannolikt bronsåldern, medan en stor del andra kummel, som hittills blott ofullständigt eller icke alls blivit undersökta, till beskaffenhet och ålder för närvarande äro obestämbara. Av grav­högarna i landskapets kulturcentrum anses dock flertalet härröra från den äldre järnåldern, de flesta sannolikt från perioden ea 400—700. Av dessa grav-"fynd att döma hörde Kyro älvdals mellersta del vid denna tid liksom i våra dagar till landets tätast befolkade trakter. Härpå tyder även det i denna näjd funna stora antalet s. k. ovala eldstenar, vilka äga talrika motsvarigheter i Skandinavien under tiden närmast efter Kristus. I Lillkyro, Storkyro och Ylistaro ha sådana anträffats i större mängd än å något annat område i landet av samma utsträckning.

I norra delen av södra Österbotten funnos av en del gravfynd att döma å vissa orter (Esse och måhända Purmo älvdalar) enstaka kolonier sannolikt redan under äldre järnålderns tidigare skede. Att bosättningen i Esse och Purmo är mycket gammal, därför talar i själva verket det ansenliga antal gravrosen, som förekomma där. Medan man i socknarna närmast i söder, Nykarleby med Jeppo samt Munsala, upptäckt ca 30 rosen, i de närmast norrut liggande kommunerna, Kronoby—Teerijärvi samt Gamla-karleby—Nedervetil, resp. 44 och 50, stiger deras tal i Pedersöre—Purmo till ungefär 80, i Esse till 120 —130.

I norra Österbotten (Salo och Uleå härader, upp till Kemi älv) motsvaras de sydösterbottniska ,,jätte-rösena" av s. k. lappkyrkor eller jätteborgar (,,lapin kirkot", ,,jatulin linnat"), avrundat fyrkantiga inhäg­nader av sten och grus — måhända lämningar efter gamla bostäder —, vilka förete en omisskännlig likhet med de s. k. kämpagravarna å Öland och Gotland från, såsom man antagit, de fyra (eller fem) första århundradena efter Kristus. 3) Förutom dessa fasta fornlämningar, om vilkas verkliga natur man på forsk­ningens nuvarande ståndpunkt kan uttala blotta för­modanden, inskränka sig de nordösterbottniska järn­åldersfynden huvudsakligen till ovala eldstenar, vilka anträffats så nordligt som ända i Kuusamo. Men dessa kunna mycket väl hava införts genom handeln eller annan tillfällig förmedling och bevisa intet om den dåtida kolonisationens utbredning i landskapet.

Från och med början av folkvandringstiden skulle fornfynden i våra sydvästra landskap emel­lertid begynna röja ett allt mäktigare finskt kultur­inflytande. Härav sluter Aspelin att den germanska befolkning, som ända sedan stenåldern skulle bebott dessa trakter, redan då varit väsentligen tillintetgjord eller undanträngd av finnarna, vilkas invandring till landet han förlägger till sagda tidsperiod. Endast i Österbotten skulle den bevarat sin nationalitet några århundraden längre eller till ca 700. Den nu­tida svenska kolonisationen i landets kustbygder ägde därför intet direkt samband med sagda för­historiska.

Denna åsikt, som inom vår inhemska forskning snart tillvann sig allmännare anslutning, blev seder­mera motsagd av den svenske arkeologen O. Mon-telius. I en 1898 utkommen uppsats ,,När kommo svenskarne till Finland?" förfäktar M. uppfattningen, att Finlands kustlandskap redan under vikingatiden, jämte en sannolikt talrikare finsk befolkning, ägt en svensk kolonisation, varav den nuvarande vore en direkt fortsättning. I vissa delar av landet (Egentliga Finland, Satakunda, södra Österbotten och Nyland), ginge denna bosättnings anor ned till stenåldern.

Till den av Montelius företrädda meningen i frågan ansluter sig bland arkeologer i allo tysken G. Kossinna, känd bl. a. genom viktiga inlägg i frågan om germanernas urhem och förhistoriska ut­bredning. Uppfattningen biträdes i viss utsträckning även av A. Hackman i hans år 1905 utgivna stora arbete ,,Die ältere Eisenzeit in Finland I". I motsats till vår äldre fornforskning, som låter tiden kring år 700 gälla som en etnografisk vändpunkt i vår förhistoriska kulturutveckling, anser Hackman, att den påstådda skillnaden mellan den äldre och den yngre järnålderns minnen ingalunda bevisar någon skarp nationalitetsåtskillnad, utan att fynden i fråga snarare häntyda på ett oavbrutet samband mellan bägge perioderna. Från arkeologisk ståndpunkt finner han det därför möjligt, att i våra gamla kulturbyg­der (Egentliga Finland, Satakunda och södra Öster­botten) mitt bland vikingatidens finska kolonier existerat germanska (d. ä. svenska) folkrester. Men dessa hade redan då utgjort blott en mindre del av befolkningen och kunde icke ställas i direkt förbindelse med vår nutida svenska kustbefolkning. Den småningom försiggångna intima sammansmält­ning mellan de bägge nationaliteterna, som tydligen avspeglade sig i vikingatidens fornfynd och som enligt Hackman tagit sin början senast i 4:e år­hundradet, då de finska stammarna begynt sina in­vandringar till våra västliga landskap 4), hade enligt samme förf. väsentligen avslutats före vår historiska tid. På grund av sin numerära underlägsenhet hade befolkningens svenska element, „kanske med undan­tag av några obetydliga rester", härvid slutligen fullständigt uppgått i dess finska.

Vad särskilt den svenska bosättningens ålder i Österbotten vidkommer, finner Hackman (a. a. s. 314f.) denna svårare att bedöma än motsvarande förhållan­den i Egentliga Finland och Satakunda, ty i Öster­bottens svenskspråkiga kustsocknar, liksom i hela södra Österbotten överhuvud, vore fynden från den yngre järnåldern rätt sällsynta. Till och med från Kyro älvdals gamla kulturcentrum hade man att anteckna blott några få gravar och enskilda fynd från tiden efter 700. Alla dessa häntydde på en materiell kultur, som väl vore nära besläktad med den skandinaviska, men tillika företedde vissa andra, icke-skandinaviska drag, som blott kunde vara finska. Man hade därför svårt att förutsätta, att traktens befolkning under yngre järnåldern varit av rent svensk stam. Denna på fornfynden grundade för­modan skulle understödas av landskapets namnskick. Finska natur- och andra ortnamn förekomme näm­ligen längs kuststräckan från Malaks till Kelviå i ännu större mängd än t.ex. i det svenska Nyland, till och med i trakter, vilka under äldre järnåldern väl ännu till stor del legat under havets yta och därför först senare kunnat bebyggas. I betraktande av allt detta finner Hackman det svårt att komma till annan slutsats än den, att Österbottens nya svenska kolonisation försiggått först efter vikingatiden.

Arkeologerna äro således långt ifrån eniga i frågan om Finlands nationalitetsförhållanden under yngre järnåldern. Men härav att döma är arkeologien på sin närvarande ståndpunkt överhuvud icke egnad att avgiva ett svar på spörsmålet. För lösningen av denna uppgift är dess hittills sammanbragta fynd­material i själva verket alldeles för litet. Då vikinga­tidsfynden särskilt i Österbotten, till och med i land­skapets urgamla medelpunkt Kyro älvdal, inskränka sig till en obetydlighet (,,nur einige wenige Grab- und Einzelfunde"), kunde man ur dessa fornlämningar icke draga annan giltig slutsats än den, att land­skapets äldsta bygd från och med ca 700 i det när­maste varit obebodd, att även den finska befolkning, varav Hackman tror sig hava funnit spår därstädes redan i fynd från 4:e århundradet e. Kristus (Die ältere Eisenzeit s. 349 ft), dåmera varit väsentligen försvunnen. Men detta antagande förefölle med hän­syn till den anmärkningsvärda fyndrikedom, som kännetecknar denna trakt under äldre perioder (sär­skilt under tiden ca 400—700), nära nog orimligt. Det synes mig därför icke blott möjligt utan till och med sannolikt, att den förvånansvärda fattigdomen på jordfynd från järnålderns senare skede beror på vissa tillfälliga orsaker, måhända dels därpå, att våra arkeologiska undersökningar hittills icke bedrivits nog systematiskt 5), men åtminstone delvis även på en förändrad yttre karaktär hos vikingatidens grav­skick. I Sverige förekomma — liksom i andra ger­manska länder — från olika delar av hednatiden gravar, som äro helt enkelt nedgrävda i marken, utan att platsen åtminstone numera ägde något märke därav ovan jord, gravar som naturligtvis blott av en tillfällighet kunna anträffas. Av detta slag är bl. a. en del av de intressantaste skelettgravarna från yngre järnåldern, t. ex. de från 600—900 talen härstammande berömda Vendel-gravarna i Uppland och en mängd skelettgravar från 800—900 talen på Björkö. Även i Norge voro vikingatidens gravhögar i allmänhet små och låga med undantag av dem, som rests åt hövdingar och annat förnämt folk (Ynglingasaga kap. 8) 6) På Gotland äro vikinga­tidens skelettgravar likaså alltid under flat mark 7). Möjligheten av att en del åtminstone av vår yngre järnålders gravar haft en liknande anläggning och av denna orsak förblivit oupptäckta synes därför icke kunna lämnas ur räkningen vid bedömandet av tidevarvets fyndförhållanden. De viktiga gravfynd, som under de senaste åren gjorts t.ex. i västra Nyland (Karis) 8), antyda, att kännedomen av vår forntid allt ännu är mycket ofullständig.

Å kompetentaste håll har också redan erkänts, att arkeologien icke längre är forskningens huvud­källa i fråga om järnålderns yngre perioder, om den också vid sidan av andra bevismedel — skriftliga urkunder och historisk språkforskning — i många fall fortfarande kan tillföra. densamma värdefulla bidrag. I denna riktning uttalar sig t.ex. V. Thomsen i sin bekanta språkligt-historiska undersökning »Ryska rikets grundläggning" s. 73. Men viktigare är att man även inom arkeologien kommit till in­sikt härom. I sin för den germanska etnografien metodiskt viktiga skrift ,,Die vorgeschichtliche Aus-breitung der Germanen in Deutschland" 9) uttalar sig språkforskaren och arkeologen G. Kossinna på föl­jande sätt härom: „— — — Im Gegensatz zur Sprachvergleichung mit ihren unfruchtbaren Wörterstammbäumen steht die Geschichte der Einzel-sprachen, die zwar nicht fiir die Urzeit, wohl aber flir den Ubergang von der Vorgeschichte zur Gesehiehte von allerhöchstem Werte wird, wenn sie mit Hilfe von alten Völker-, Gebirgs- und Flussnamen vorhistorische Lautiibergänge chronologisch und lokal derart festzulegen vermag, dass ethnographische Schliisse gezogen werden können" (något som är fallet t. ex. i fråga om några av de äldsta keltiska namnen i Tyskland, vilka synas hava upptagits av germa­nerna före den germanska ljudskridningen på be­stämda orter och följaktligen intyga, att kelter och germaner före denna tidsperiod å dessa orter trätt i beröring med varandra). Och språkhistoriens resultat borde — tillägger samme förf. — frågas till råds särskilt i de fall, där arkeologien, vare sig av brist på material (såsom i Västtyskland) eller av andra orsaker, icke ger oss klart besked i etnografiska frågor. — I frågan om Finlands svenska bosättning ha i själva verket redan länge åberopats.

1) Nedan angivna siffror äro hämtade från J. R. Aspelin, Kokoilemia muinaistutkinnon älalta, Suomi II: 9, Helsingfors 1871, samt A. Hackman, Die ältere Eisenzeit in Finland I (H:fors 1905), s. 299, not 1 och s. 301, not 1 samt där cit. källor. Jfr även A. Hackman, Ein Opferfund der Völkerwanderungs-zeit in Finland (Festskrift till O. Montelius år 1913), däri ett viktigt gravfält i Storkyro behandlas.

2) Enligt ett den 3/9 1919 dat. meddelande av herr J. Te­gengren i Vörå, som under de senaste åren i samråd med arkeologer ingående undersökt fornfynden i Vörå, skulle antalet gravrösen å orten nu stiga till inalles 144, av vilka 50 av honom besiktigats och kartlagts. Om även de återstående 94 verkligen varit gravkummel, är tillsvidare oavgjort.

3) Hj. Appelgren, Suomen muinaislinnat (Finska fornminnesför:s tidskr. XII, s. LXXI ff.).

4) I en undersökning av år 1913, benämnd Die ältesten eisenzeitlichen Funde in Finnland (Mannus bd V), behandlar Hackman en del i Satakunda gjorda fynd av östbaltiska typer, vilka han anser sig böra förlägga till 2. eller senast till början av 3. årh. efter Kr.

5) Belysande för den grad av fullständighet, som känne­tecknar gravundersökningarna särskilt i Österbotten, är bl. a. en uppgift hos Hackman, Eisenzeit I, 85, enligt vilken av 83 grav­högar i Tervajoki by av Lillkyro socken hittills blott 25 blivit undersökta fullständigt och 1 ofullständigt.

6) Hj. Falk, Festskrift til Torp, s. 5, jfr O. Almgren i Nor­diska studier tillegnade Ad. Noreen, s. 309 ff.

7) O. Almgren, Sveriges fasta fornlämningar från hedna­tiden (St:holm 1904), s. 35 ff.

8) Se A. Hackman, Nylands kolonisation under järnåldern, Hist. tidskrift för Finland 1917, s. 200 ff.

9) Zeitschrift des Vereins fiir Volkskunde, bd VI, 1 ff.

 Forts. Del 3>>>