F I N L A N D

OCH

DESS INVÅNARE.

F R I E D R. R Ü H S.

Ö f v e r s ä t t n i n g. Andra Upplagan, tillökt och omarbetad

ADOLF IWAR ARWIDSSON.

Andra Delen.

STOCKHOLM

Tryckt hos Johan Hörberg, 1827. Topografisk öfversigt

Beskrifningen om Finland i E. Tunelds G e o g r a p h i e ö f v e r K o n u n g a r i k e t S v e r i g e; Tredje Bandet. Stockholm 1795 (en af de bästa afdelningar i hela boken, emedan Porthan reviderade densamma), Djurbergs B e s k r i f n i n g om S v e a r i k e; Fjärde Bandet, innefattande F i n l a n d. Stockholm, 1808, Rühs omarbetning af den B ü s c h i n g s k a G e o g r a f i e n, samt baron Hermelins Kartor ligga till grund för denna del. Dessutom äro många enskildta afhandlingar begagnade, isynnerhet akademiska disputationer utgifna i Åbo, äfvensom uppsatser i Å b o T i d n i n g a r och det F i n s k a H u s h å l l n i n g s-S ä l l s k a p e t s Dagböcker.

I. Österbotten,

af Finnarne kalladt Pohjanmaa (nordlandet) äfven Kainu, och Kainunmaa, gränsar i norr till Lappmarken, i öster till Ryssland, i vester till Westerbotten och Bottniska viken, och i söder till det egentliga Finland, till Tavastland, Savolax och, Karelen. Dess längd utgör 66, bredden 16-30 mil och areala innehållet 1004 qvadratmil. Landet synes till större delen varit hafsbotten, hvarifrån vattnet efter hand affallit. Bottniska viken afsätter ännu årligen land. Sluttningen ner till hafvet är nästan omärklig, och äfven under vattnet tilltager djupet blott småningom, så att sjön först på vestra sidan erhåller ett betydligt djup. Norra delen af Österbotten liknar ett ofantligt moras, hvilket är inneslutit af landtryggen och hafvet, och hvarigenom de vid den förra samlade vattnen falla ner i det sednare: strömmarne äro till en del ganska stora och flyta nästan alla ifrån sydost till nordvest, parallelt bredvid hvarannan. De första invånarne hafva för fiskafängets skull satt sig ned vid floderna: moderkyrkorna ligga derföre också nästan alltid vid mynningen af någon elf; efter hand hafva åboerne utbredt sig åt sidorna, dock icke på allt för stora afstånd. På åtskilliga ställen upphöja sig enskildta berg, flere af ansenlig höjd. Märkvärdigt är, att man i norra Österbotten ofta har känt jordskakningar och skalf. Den södra delen är på ett afstånd af 4 eller 5 mil från hafvet flack och består af god odlingsmark. Den östra delen eller Kajaneborg är jemn och genomskuren af stora sjöar, hvilka mycket gynna varutransporten.

Österbotten består af 9 fögderier eller härader, hvaraf de 5 första höra till Uleåborgslän, de 4 sidsta till Wasalän.

Jorden består utaf sandhedar, af sand eller lersand; dock förekomma här och der långa och mägtiga lager af lera. Spår af jern träffar man på flere ställen; jernhaltig sand och myrmalm förekomma ofta och begagnas af bönderne. I Pudasjärwi socken har man upptäckt koppar-anledningar, och i fordna tider har man till och med upptagit koppargrufvor; men i anseende till det ringa utbytet nu upphört därmed. Skiffer finnes i en sträckning längs landtryggen: här och der gifves det äfven sandstenar, hvilka äro dugliga till qvarn- eller slipstenar. Stora och mägtiga kalklager har man ännu icke upptäckt; i smärre qvantiteter finnes kalk på flere ställen, hvilken äfven begagnas*). Genom flit och arbetsamhet hafva dock invånarne vetat att öfvervinna alla svårigheter, hvilka naturen lagt dem i vägen. Det södra Österbotten öfversände fordom, under goda år, ansenliga sädesförråd till Sverige; denna export har numera till det mesta afstadnat, i anseende till den höga införsel-tullen derstädes. I Laihela socken och dess granskap växer ett storkornigt rågslag, hvilket är bekant under namn af Wasa-råg, och är allmänt begärligt isynnerhet till utsäde. Norra delen frambringar mindre säd; invånare hafva sysselsatt sig mera med fiskeri och tjärnbränning än med åkerbruk. Likväl har förhållandet i detta afseende mycket förändrat sig, genom de öfverallt tilltagande moss-odlingarne. Det finnes trakter i denna del af landet, der man för 20 år sedan oftare hade missväxt än god eller medelmåttig afkastning, och hvilka nu ungefär blott hvart femte år hemsökas af de nattfroster, som förut så ofta förstörde landtmannens gröda. Betesmarkerna äro förträffliga, och boskapsskötseln idkas derföre med fördel: i ödemarkerna finnas de gräsrikaste betesplatser, men hvilka i anseende till deras aflägsenhet icke blifva begagnade. Inom Kajana län äro de bäst bibehållna skogar i hela Finland. Här och i norra Österbotten hör jagten i allmänhet till de förmånligaste näringsgrenar. De förnämsta produkterna äro spanmål, ved, tjära, beck, pottaska, tran, talg, smör, boskap, och fisk.

*) Se: P. A. Gadd, I n l e d n i n g t i l l Ö s t e r b o t t e n s M i n e r a l h i s t o r i a. Åbo 1788; s. 8.

Österbottens allmänna vattudrag äro redan förut omnämnde; blott de förnämsta floder skola derföre här korteligen namngifvas. 1) T o r n e å elf, 2) K e m i elf, de största af de Österbottniska floderna, hvilka begge uppstå af flere grenar i Lappmarken; 3) S i m o elf, kommer från den stora sjön Simojärwi; 4) K u i w a j o k i ; 5) I j o elf; 6) K i m i n g i elf; 7) U l e å elf, hvilken isynnerhet gagnar invånarne af Kajana vid varutransporter, ehuru den har åtskilliga besvärliga forsar, isynnerhet Pyhäkoski, der strömmen i en sträcka af mer än 1/2 mil störtar med en krökning ner mellan branta berg. På upprensandet af denna ström arbetas för det närvarande med mycken framgång, och detta blir ofelbart ett af de mest gagneliga företag; 8) S i i k a j o k i ; 9) P y h ä j o k i, hvilken ända till dess ursprung, ungefär 16 mil långt, blifvit gjord segelbar genom ett slags upprensning; 10) K a l a j o k i; 11) R a u m a j o k i ; 12) W e t i l i j o k i, äfven kallad G a m l a C a r l e b y elf eller S t o r-Å n; 13) E s s e-Å, 14) L a p p o j o k i eller N y-C a r l e b y e l f ; 15) S t o r k y r o-elfven, den största ström i södra Österbotten; 16) L a i h e l a-Å; 17) N ä r p e s-Å; 18) L a p p f j ä r d s-Å vid Christinestad. Nästan alla dessa vatten uppstå af större eller mindre sjöar.

1. T o r n e å H ä r a d.

Detta härad, ehuru bebott endast af Finnar, lydde fordom under Westerbottens höfdingedöme; men förenades, efter fredsslutet i Fredrikshamn, med Uleåborgs län.

1). T o r n e å, den nordligaste af alla Finlands städer, är belägen på Svensar ö vid Torneå elfs utlopp i hafvet, 93 Sv. mil från Åbo, samt 15 från Uleåborg. Dess polhöjd är 65° 51 minuter. Staden erhöll privilegier den 12 Maj 1621, och stapelrättighet år 1765, samt äger en förträfflig belägenhet; men är illa bygd, med trånga, krokiga gator. Handeln har, sedan 1809, mycket aftagit, och 1815 ägde staden endast tvenne större skepp, utom lastbåtar; de handlandes antal var 17, öppna bodar 14. Folkmängden uppgick år 1820 till omkring 600 personer. De allmännaste utförsel varorna äro isynnerhet smör och lax, och derjemte viktualier, tjära, bräder, bjelkar, skinnvaror, m. m. Största delen häraf nedföres till staden från det inre af landet på båtar och flottor, utmed Torneå elf, eller ock vintertiden med slädar och nordligare med rehnar och rehnslädar (kallade Ahkia eller Pulkka); hvar och en sådan upptager ett lass af 10-12 pund. Handeln med Lappmarken anses ganska fördelaktig. Största delen af stadens utförsel sker på Stockholm. Sjöfarten kan sällan begynnas för än i medlet af Juni, samt upphör i Oktober. Hamnen eller lastplatsen är belägen 3/4 mil från sjelfva staden.

2. K e m i H ä r a d.

2). K e m i, vid utloppet af elfven med samma namn, hvarest på en ö en marknad årligen hålles. Socken äger en med en pelargång smakfullt sirad kyrka. Den är uppförd af sandskiffer, som ej långt från kyrkan brytes ur en bergskedja, K a l l i n k a n g a s; den är ljus och klar, hård och fint skimrande; qvaderstenarne äro af naturen jemna och släta, liksidiga och högst beqväma till byggnad; de låta dessutom lätt bryta sig. Blocken ligga på hela bergshöjden uppe i dagen och stå i en nordlig lutning af ungefär 60 gr. från horizontal-linjen. Äfven vid Taiwalkoski, 2 mil från kyrkan, är ett flintstens skifferbrott, hvilket sträcker sig nära en åttondedels mil långs elfven. Styckena sönderfalla likasom af sig sjelfva i större och mindre block, hvilka äro från 1/4 till 4 aln tjocka och 1 à 2 alnar långa, samt brytas utan möda.

3. U l e å H ä r a d.

3). N y b y, inom Ijo socken och Olhava by, ej långt från hafvet. Härstädes anlades år 1783 ett glasbruk; men hvilket snart nedlades. Åtskilliga andra anläggningar såsom sågverk och mjölqvarn, äro der ännu för hand.

4). K a r l ö, på Finska Hailuoto, en ö i Bottniska viken, 3 1/2 mil i vester från Uleåborg, hvilken med åtskilliga smärre, dertill hörande öar, utgör ett eget pastorat. Invånarne äro berättigade, att äfven på vestra sidan idka strömmingsfiske: sjählfångsten är indrägtig. Ett sandberg och en fyrbåke på Marjaniemi tjena sjöfarande till rättelse.

5). U l e å b o r g (Ulaburgum), Finska Oulu, en sjö -och stapelstad, 78 mil från Åbo, under 65° 2' och 7° 5' i öster från Stockholm på södra sidan om utloppet af Uleå-elfven, hvilken straxt nerom staden genom ett vattenfall, M e r i k o s k i, utgjuter sig i hafvet. Staden har ett sundt läge och godt vatten, och genomskäres af en liten bäck. Den blef anlagd år 1605 försedd, med privilegier år 1610, samt erhöll 1765 stapelrättigheter. Uleåborg har 2 torg, 23 gator, en rymlig korskyrka i gemenskap med Uleåborgssocken, ett rådhus af träd, åtskilliga andra offentliga bygnader och ungefär 350 hus, till det mesta af träd. Landshöfdingen öfver Uleåborgs län har, tillika med kanslistaten, här sitt säte. Staden äger ansenlig jord, dock mest af eländig beskaffenhet. År 1820 räknade den omkring 4100 invånare. Uleåborg, jemte Åbo, drifver af alla Finska städer den vidsträcktaste handel. Der funnos år 1816 ungefär 30 köpmän, och 65 handtverkare. Om sommaren, i synnerhet mot hösten, blifva varorna hitskaffade dels nerför Uleå-elfven, dels till lands, och om vintern på slädar; man räknade fordom från Sept. till Maj omkring 200 slädar som ankommo till staden. Dess förnämsta utförsel artiklar äro tjära, beck, bräder, bjelkar, talg, sugrör, lax, sik, hudar, fjäder, m. m. Importvarorna bestå förnämligast af salt, jern, hampa, lin, spanmål, specerier, m. m. Stranden, H a h t i p e r ä kallad, bildar likasom en liten köping för sig sjelf, och är besatt med flere rader af bodar och magasiner. Hamnen är uppgrundad af sand, och ankarplatsen ungefär en half mil från staden; men även här måste, i anseende till en framför liggande sandbank, fartygen först till någon del utlastas på redden: man påstår, att inloppet kan förbättras genom upprensning. Fabrikerna äro af ingen betydenhet. Bredvid staden är en mineralbrunn, som blifvit försedd med ett brunnshus och begagnas af sjuka. Af det fordna slottet äro blott få ruiner öfriga. - J o h a n n e s M e s s e n i u s ligger begrafven i stadens kyrka, der hans porträtt och en grafsten öfver honom ännu finnas qvar. - Genom en härjande vådeld år 1822, nedbrann en stor del af staden.

4. K a j a n a H ä r a d.

6). M a n a m a n s a l o, en stor i Uleå träsk belägen ö, öfver 1 1/3 mil lång och 3/4 mil bred, samt 5 mil i omkrets; har 27 smärre insjöar och består af tio hemman.

7). K a j a n a (Cajania), på Finska Kajani, i Paldamo socken, under 64° 13 1/2 min. en landstad vid stranden af Koivukoski fors, ungefär 17 mil i öster från Uleåborg och 14 mil från Ryska gränsen. Den blef anlagd 1650 af grefve B r a h e. Staden är dåligt bygd. År 1820 hade den en folkmängd af omkring 360 personer. Endast tvenne handlande hafva öppna bodar; deremot blir den härvarande årsmarknaden talrikt besökt, äfven af Ryska köpmän. Lifligast är rörelsen på första vinterföret, när bönderna från Savolax och Karelen infinna sig med sina produkter. Hufvudsakligen nära sig borgarne af boskapsskötsel och åkerbruk. Slottet Kajaneborg låg midt uti en forsande ström; det var uppfördt år 1607. Ryssarne sprängde det i luften efter dess intagande år 1717; det är obekant om detta skedde antingen af våda eller med afsigt. Sedan har det förfallit allt mera, och alldrig åter blifvit iståndsatt. - Den ryktbare och orolige J o h a n n e s M e s s e n i u s, beskyld att hafva underhållit en hemlig brefvexling med konung Sigismund i Polen, samt Jesuiterna, satt fängslad på Kajaneborgs slott från 1616 till slutet af år 1635, då han blef lösgifven och bodde i Uleåborg, till sin död.

5. S a l o H ä r a d.

8). B r a h e s t a d (Brahestadium), på Finska Prahen- eller Salosten-kaupunki, 64° 43' polhöjd, enstapelstad, 69 1/4 mil från Åbo, vid ändan af en utaf 2 små halföar bildad hafsvik. Den blef först upplagd af greve B r a h e, kallad efter honom och 1649 försedd med privilegier; erhöll 1765 tillåtelse att drifva utrikes handel, ehuru stäld under tullkammaren antingen i Uleåborg, Gamla Carleby eller Wasa. Men år 1791 beviljades staden enskildta stapelrättigheter. Den innehåller 21 qvarter, med 10 räta gator. År 1820 utgjorde invånarne omkring 1,300 personer. År 1815 funnos i staden 20 öppna handelsbodar. Utförseln består af tjära, beck, smör, talg, hudar och något bjelkar. Salt spanmål, jern, kalk och specerier, äro de förnämsta importvarorna. Förut har hamnen varit god, men nu kunna blott halflastade fartyg inlöpa; de större och mera lastade måste gå för ankar 1/4-1/2 mil ifrån staden. Natten emot den 6 Oktober 1810 nedbrann större delen af densamma, hvilken dock numera är åter uppbygd.

6. K o r s h o l m s n o r r a F ö g d e r i.

9). G a m l a Ca r l e b y (Carolina Antiqua), på Finska Kokkola, en stapelstad, 55 mil från Åbo, vid en liten fjärd; är anlagd af G u s t a f A d o l f år 1620 och temligen väl bygd. Staden har 12, hvarannan regelbundet genomskärande gator (den längsta1,224 alnar lång) och 255 gårdstomter. Av 1820 utgjorde invånarne omkring 1,860 själar. Staden drifver en ansenlig handel med nya fartyg, tjära, beck, pottaska, smör, talg, bräder, o. s. v. År 1816 hade borgarena 30 fartyg om 2,758 lästers drägt. Antalet af öppna handelsbodar uppgår till 14. Bland fabrikerna förtjena ett tobaks-spinneri och tvenne beckbruk att nämnas. Staden äger någon åker jord af eländig beskaffenhet, men hvilken dock odlas med mycken flit och omsorg; hufvudsakligen planteras tobak- och potates. Hamnen, T r o l l ö, är 1/2 mil aflägsen, men har, genom en framför densamma uppkommen sandbank, blifvit otillgänglig för djuptgående och lastade fartyg, så att de måste lossas och utlastas på redden.

10). J a k o b s t a d (Jacobstadium), på Finska Pietarsaari, under 63° 41' 6", 51 1/2 mil ifrån Åbo, med en beqväm hamn, är anlagd 1653 af enke grefvinnan B r a h e, och 1660 försedd med privilegier. År 1820 steg folkmängden till 1,240 personer. Staden har tolf öppna handelsbodar, och drifver en ansenlig handel med tjära (hvaraf 1814 utfördes öfver 13,000 tunnor), beck (emellan 4 och 500 tunnor) pottaska (omkring 2,400 lpd.), plankor (500 tolfter), allehanda trädvaror, kimrök (3-4000 bössor), nya fartyg, något talg och smör, o. s. v., hvilka varor merendels afsättas i Stockholm. Hela exporten uppgick, till något mer än 80,000 R:dr. Sv. banko. År 1815 ägde borgarene 18 fartyg, af 1365 lästers drägt. Jakobstad har ett beckbruk, samt en tobaks fabrik.

11). P e d e r s ö r e, fordom den folkrikaste socken i hela Österbotten, men är numera delad i tvenne: Pedersöre och Lappajärwi. Kyrkan ligger nära vid Jakobstad och är försedd med ett högt torn, som tjenar till landkänning for sjöfarande. Invånarne äro högst industriösa och utmärka sig genom sitt åkerbruk.

7. K o r s h o l m s m e d l e d e l s F ö g d e r i.

12). N y - C a r l e b y (Neo-Carolina), på Finska Uusi-Karleby, äfven Joensuun Kaupunki, 63° 31' 38" höjd., 49 1/2 mil ifrån Åbo, 1 mil från Lappjokis utlopp i hafvet, blef anlagd år 1614, men erhöll ej privilegier för än 1620. År 1820 hade den omkring 780 invånare. Staden ägde 1814 sjutton öppna handelsbodar. Utskeppningen består af tjära, beck, pottaska, smör, talg, kött, bräder, o. s. v. De ringare af invånarne idka strömmingsfiske. Hamnen ligger en mil från staden vid mynningen af elfven.

13). O r i s b e r g s jernbruk i Storkyro socken, har 500 skeppunds smide, 1 stångjerns-hammare, 2 stångjerns-härdar och en knipsmedja.

14). Kimo; ett jernbruk i Wörå socken, med 1165 skeppunds stångjerns-smide, 2 stångjerns-hamrar, stångjerns-härdar samt 1 knipsmedja.

15). O r a w a i s, en under nämnnde bruk lydande masugn, belägen i det till Wörå hörande kapellet Orawais.

8. K o r s h o l m s ö s t r a F ö g d e r i.

16). J y w ä s k y l ä kapell under Laukas socken. Härstädes finnes en mycket besökt marknadsplats, hvarest några handtverkare (färgare, guldsmed, m. m.) nedsatt sig, hvarföre ock nyligen fråga blifvit väckt om en stads anläggande derstädes. Belägenheten, vid norra stranden af Päijäne sjö, synas vara ganska förmånlig.

9. K o r s h o l m s s ö d r a F ö g d e r i.

17). W a s a (Wasa), 63° 4' 35", en af Carl IX anlagd och efter hans familj benämnd stad, 41 mil från Åbo, hvilken, sedan den blifvit säte för en hofrätt, betydligen tilltagit i storlek. Den har 7 raka och breda hufvudgator och 8 tvärgator, en skön stenkyrka och åtskilliga andra offentliga bygnader. Hofrätten är ett skönt hus af 3 våningar. Inskriften lyder: Gustavus III R. S. anno imperii XXI. exstruxit Themidique dicavit. På vestra sidan är en fri, med träd planterad plats, kallad Gustafs torg. År 1820 räknade Wasa 3020 invånare. År 1815 hade den 19 fartyg. Staden drifver en ansenlig handel och utskeppar tjära, beck, bräder, saltpetter, pottaska, samt till Stockholm allehanda viktualievaror. Några fabriker (ett beckbruk, garfverier, o. s. v.) äro af ingen betydenhet. Wasa har ett litet boktryckeri. Hamnen är alldeles utgrundad; fartygen måste gå för ankar i den lilla hamnen B r ä n d ö, en mil från staden.

18). K o r s h o l m, en kungsgård, invid staden, fordom ett slott, hvilket tjente till guvernörens residens, men nu är förfallit.

19). K a s k ö, en den 30 Juli 1785 privilegierad stapelstad på en ö, i Närpes socken, under 62° 23' polhöjd, 1/4 mil från fasta landet, 3 mil i nordvest ifrån Christinestad, samt 8 mil från Wasa. Den har ett skönt läge, en förträfflig hamn och egnar sig fullkomligt till en fästning. År 1820 hade staden omkring 600 invånare, hvilka äga några skepp och idka handel samt åtskilliga handtverkerier.

20). Ö s t e r m y r a jernbruk uti Ilmola socken, med 1,200 skeppund privilegieradt stångjerns-smide, 2 stångjerns-hamrar, 3 stångjerns-härdar och 1 knipsmedja. Ett krutbruk är derstädes för det närvarande under anläggning.

21). C h r i s t i n e s t a d (Christinæstadium), en år 1649 af grefve Brahe anlagd och efter hans första maka, C h r i s t i n a C a t h a r i n a S t e n b o c k, benämnd stad, 27 mil ifrån Åbo, på en halfö. År 1820 hade den omkring 1200 invånare. Utskeppningen består af tjära, beck, åtskilliga trädsaker, skälspeck, strömming, allehanda viktualier, äfven lefvande boskap, isynnerhet mjölk-kor, hvilka anses för de bästa som Finland frambringar. Hamnen är god och beqväm; utomdess äro ännu 5 andra lastplatser för hand.

Senast uppdaterad 2006-11-20 22:31