Sägner om skogsrån i Larsmo

Vilken stadsbo skulle väl nuförtiden kommit på den tanken, att flere av de sommargröna leende holmarna i Larsmo skärgård, som utgöra målet för hans sommarutflykter, innanför sina stränder hysa farliga skogsrån, som ibland ställer till varjehanda spektakel och skrämma fredliga besökare. Så är emel­lertid fallet, om man får tro folktraditionen.

Historier om skogsrån förtäljas än i dag av personer, som för icke länge sedan upplevat besynnerliga ting i någon fiskarbadstu eller i skog och mark. Isynnerhet lär Helsingön och det närliggande Lövskär ega var sitt speciella skogsrå. På Helsingön är det en gubbe, Helsinggubben, eller Hesjegubben, som för spiran och på Lövskär är det en gumma, Lövskärskäringen, som vak­tar holmens skatter.

Då Helsingön är den större och Lövskär den mindre holmen och bägge såsom nämnt ligga alldeles invid varandra, numera äro de förresten genom en löt sam­manbundna, så är det sannolikt att dessa två troll i föreställningen höra samman som man och hustru. Lik­väl har jag aldrig hört någon berättelse, som skulle om­talat bägge i ett sammanhang. Båda uppenbara sig var för sig och vid olika tillfällen var på sin holme. Hel­singön är en stor, på sina ställer bergig och delvis rätt oländig holme. Även Lövskär har ungefär enahanda natur. Det är ej att undra på om föreställningen hit har förlagt övernaturliga väsen, som driva sitt spel med människobarnen, då de förvilla sig till de inre delarna av dessa holmar.

Men vid enstaka tillfällen komma trollen även fram till strandstugorna, isynnerhet efter mörkrets in­brott. Om det som händer och sker vid tillfällen, då människor kommit i beröring med dessa skogsrån, får man vanligtvis en mycket svävande och osäker upp­fattning. Den lycklige eller olycklige, som beskäres ett sådant möte, har i regel rätt så osäkra uppgifter att läm­na. Detta anses likväl bero på, att det ovanliga mötet kvarlämnat en sådan skrämsel eller att händelseförlop­pet varit så onaturligt, att personen ifråga blivit helt och hållet mystifierad och därför icke vågar, eller kan läm­na en riktig framställning av det upplevda.

Det är i regel personer, som hört dylika historier i andra hand som kunna skänka färg åt tilldragelsen. Isynnerhet är detta fallet, om de yttre betingelserna så­som skymning och en sprakande brasa utgöra miljön för berättare och åhörare. Då blir intrycket levande och rotfast.

Gammelfar, som sett och upplevat så mycket i sina dar, sitter med armarna i kors framför den öppna spiseln, ser med skumma blickar på de fladdrande lågor­na, medan moras av tungt arbete seniga och krökta ar­mar karda ullen och lägga upp den ena rullen efter den andra. Ungmor stökar omkring i stugan och husbonden slöjdar ett räfshuvud.

Barnen samlas omkring gammelfar och be honom berätta om Hesjegubben. Skymningen är vilsam för gamla ögon och de fladdrande lågornas skuggspel i rummet ger näring åt fantasien.

Hesjegubben ja - säger gammelfar dröjande. Det ta­las allt mindre och mindre om spöken och skogsrån nuförtiden. Mänskorna ha tack vare den modärna upp­lysningen förlorat tron på allt, som står över det, som vårt förstånd kan fatta, men vi gamla, som erfarit mycket, vi veta att det ges saker och ting mellan him­mel och jord, som vi göra klokt i att icke förhåna och göra narr av. Jag skall berätta några historier, som jag själv varit med om, eller hört av andra, och var och en må tro vad han vill.

Det var en sommar medan byns kor voro ute på Helsingön. Då som nu foro kvinnfolken ut om kvällarna för att mjölka och ofta fingo vi barn följa med. I bar­naskaran var engång med en liten fyra års pojke som hette Matts. Modern, som hade många småttingar och icke så fett i hemmet, var ej särskilt glad i Matts, men något ont önskade hon honom likväl icke. Förrän hon gick att söka upp korna med de andra kvinnorna pla­cerade hon lill-Matts i en lada. Vi andra barn lekte och sprungo omkring och ingen såg efter Matts. Vi voro likväl icke långt borta, då vi hörde ett egendomligt bö­lande, som gjorde oss rädda.

När modern sedan kom tillbaka för att hämta Matts, var han försvunnen och kunde icke trots ivrigt letande hittas. Det blev skallgång i vilken allt byns manfolk deltog, men utan resultat, till dess att en klok gubbe ef­terskickades. Han anvisade stället var Matts skulle fin­nas, och mycket riktigt, efter tre dagars letande hitta­des pojken på det uppgivna stället under ett kullfallet träd. Då man förde bort den lille, hördes ett väldigt ry­tande och bölande och några av upphittarna trodde sig se en onaturlig koskepnad, som förföljde dem, vred na­turligtvis över att de bortförde den rövade pojkbytingen. Matts berättade sedan, att han blivit tagen på hor­nen av en märkvärdig ko, som haft förgyllda horn och som fört honom in i skogen till den plats, där han åter­fanns och de dagar han varit försvunnen, dragit försorg om att han fått mat.

Sedan Matts blev fullvuxen och tjänade som dräng i en gård, sändes han en vinter efter hö till Helsingön, men då han kom in på holmen hörde han i skogen fle­re gånger sitt namn ropas, trots att inga människor då vistades på holmen. Han greps härvid av sådan fruk­tan, att han icke vågade fortsätta, utan vände om och kom tillbaka utan hö.

Nå, det finns många historier om Hesjegubben, men en som hände för endast omkring trettio år sen skall jag berätta. De som voro med leva än och ha den i färskt minne.

Det var höst. Några pojkar i åldern tolv till sjutton år hade kommit till Helsingön för att fiska. De togo in i en fiskarbadstu och gjorde upp eld, kokade kaffe och lade sig sedan i högsängarna. En av pojkarna, som het­te Viktor, var född på holmen och hade flere gånger varit utsatt för Hesjegubben. De voro likväl icke vida­re goda vänner och Viktor närde ständigt en önskan att få drabba samman med trollet. Sedan nu de andra poj­karna lagt sig satt Viktor uppe och såg ut genom fön­stret, ty det var månljust. Plötsligt far han upp, får tag i en yxa och störtar ut i det han ropar, nu skall jag änt­ligen ge dig!

De andra pojkarna hade icke märkt något ovanligt med undantag av att hinkar, som voro upphängda på väggen i farstun, hade börjat skramla utan anledning och en hund, som var med, morrade och visade tänder. Utifrån hördes nu ett väldigt oväsen, som pågick en stund, förrän de i stugan kvarblivna vågade sig ut.

Då de kommo ett stycke från stugan, sågo de Vik­tor, som låg på marken i konvulsioner. Han kunde icke resa sig med egna krafter, utan måste lyftas upp av kamraterna. Upphjälpt greps han av nytt raseri och vil­le med yxan i högsta hugg rasa efter Hesjegubben in i skogen, men hölls av de andra tillbaka.

Då de återkommo till stugan rusar en svart hund med glänsande ögon in genom dörren. Han kilar under sängen, springer därifrån under bordet och ställer till slagsmål med den medhavda hunden mitt på golvet. Här träffades den av flere slag, men intet hundljud för­nams. Slutligen försvann den utan att någon märkte hu­ru den slapp ut. Efterforskningar bestyrkte sedan, att ingen annan hund funnits å holmen den kvällen än poj­karnas egen. Hesjegubben har nämligen för vana att of­ta ikläda sig djurskepnad. Mycket ofta har han blivit sedd som räv, då han strukit fram längs stränderna.

Med samma jag nu en gång berättar om Hesjegub­ben, så skall jag också förtälja några historier om Lövskärskäringen, ty hon är rätt så finurlig hon också, ska ni veta.

En kväll vid höbärgningstiden sedan strandgräset var slaget stod en ensam kvinna och räfsade höet i ho­par. Det var rätt så mycket arbete kvar och långt lidet på kvällen. Plötsligt kommer där en kvinna till stället, står och ser på, huru den andra arbetar och säger slut­ligen: Jag ser att du har rätt så mycket ogjort fast det börjar bli sent. Jag skall hjälpa dig, vi ta var sin del så är det snart gjort. Den främmande började arbeta av al­la krafter och om en stund var arbetet färdigt, varpå kvinnan försvann. Följande morgon befanns emellertid, att hela den del av strandängen, som den främ­mande räfsat var ogjord. Allt hö låg utbrett, som om där aldrig hade gjorts ett räfstag.

Ungefär en liknande upplevelse hade en annan bondhustru, som satt i en stuga med sitt lilla barn. Hon kunde icke gå ut och arbeta med de andra, ty den lilla krävde alla hennes omsorger. Hon skulle därför stan­na kvar i stugan och koka kaffe tills de övriga kommo tillbaka från bärplockningen. Medan hon så håller på med kaffekokningen kommer en kvinna, som liknade en av grannvärdinnorna, in i stugan. Det framgick lik­väl sedan att denna grannhustru icke varit till Lövskär den dagen. Den främmande slår sig ned och börjar prata om ditt och datt, blir bjuden på en kopp kaffe, som hon mottar och dricker, men sedan hon tackat och gått stod koppen kvar på bordet med orört innehåll.

Vid ett annat tillfälle hade flere unga män begivit sig ut på jakt till Lövskär. De kände mycket väl till histo­rierna om Lövskärskäringen men de voro icke skrock­fulla och talade storordigt om, huru de nog skulle lära gumman om hon blott ville visa sig för dem. Huru det nu var skulle man koka gröt på kvällen, men det visa­de sig omöjligt att få grötvattnet från sjön, och sällska­pet fick lov att krypa till kojs utan gröt. Men bäst det var, sedan man väl hunnit i säng, började stugan gunga, dörren springer upp och in träder en kvinna som bär ett tråg, i vilket flere stora slaktarknivar skramlade.

Jasså, sade gumman, ni ha velat lära mej ni. Nu är jag här och tänker tappa litet blod av er i det här tråget, varpå hon började reda sig till att gripa de medhavda knivarna. Men nu föllo männen till bönboken och gumman försvann. Som ni se är det inte att yvas och skämta med övernaturliga ting.

Till sist skall jag berätta en historia, som hände för en tjugo år sen och som många klentrogna velat ta som förevändning för att bortförklara berättelserna om skogsrån och söka finna på en naturlig förklaring till alla övernaturliga ting.

En larsmovärdinna hade en sommardag varit in till staden. Hon visste att gårdsfolket arbetade på Helsing­ön och rodde därför dit, efter väl förrättat värv i staden. Då hon landat och begivit sig en stycke in på holmen träffade hon en svart man, som tog henne i armen och började släpa henne med sig. Han drog henne över en åker och gumman lyckades ej slita sig lös. Hon ropade på hjälp, men ingen hörde henne. Slutligen lämnade henne dock den obekanta och försvann, utan att gum­man märkte vart han tog vägen.

Nu trodde naturligtvis alla, att det var Hesjegubben, som varit framme, och i den tron dog gumman. Men många år efteråt kom till staden ett fartyg och på det fartyget fanns en neger. Han hade då berättat, att han engång varit i staden förut och då haft ett äventyr på en holme. Han hade träffat en ensam kvinna, som visat sig mycket uppskrämd vid åsynen av honom, och hade han då icke kunnat motstå frestelsen att skämta med hen­ne, isynnerhet då han såg att hon uppenbarligen tog ho­nom för den onde.

Ja så var det med den historien, slutade gammelfar, men det säger jag er barn, att troll och skogsrån finns det nog, fast de inte vant sig vid automobiler och mo­torbåtar än, och därför varit osynliga en tid, men leva ni tillräckligt länge, så nog få ni erfara att övernaturli­ga saker och ting komma att hända och ske ännu i värl­den.

Al. Ahlström

1926