Runebergs stuga

Stugan och platsen. 

Den rika skärgård, som omger Jakobstad, har all­tid lockat stadsborna ut till de sommarfagra, leende holmarna och skären, där de ligga kringströdda i blå­nande fjärdar och åtskilda av glittrande sund, kan­tade med vassruggar, rödbruna hällar, flyttblock och strandstenar. Vad som varit den främsta dragnings­kraften må vara osagt, om det varit längtan till det friska, otvungna livet i en jungfrulig natur, eller om fångstmannens håg till jakt och fiske utgjort den förnämsta drivfjädern. Måhända har allt i förening fött denna obetvingliga längtan till något, som ligger fjärran från vårt dagliga id och dess omsorger och skänker vederkvickelse, hälsa och en ljusare syn på livet. Alltnog, redan vid slutet av 1700-talet finna vi, att stadens borgare förvärvade sig små strandområ­den långt utanför stadens tullar för att där uppföra en sommarstuga, eller som det stundom hette fiskar­stuga.

Bland andra sådana ansökningar finnes i Magistratens protokoll för den 2 maj 1810 antecknat:

,,Samfält anhöllo Handlanden Mattsson Malm och Coopvaerdie Capitain L. U. Runneberg uti ingifven Skrift om utrymme av Stadens mark emellan Nissasörsviken och Fallberget, at därstädes upföra en Fis­karstuga med Boda och Lada samt til nödig gist vall." Förrän bifall till anhållan lämnades utsagos tvenne borgare att beskriva stället. Det häröver tillkom­na syneprotokollet är daterat den 22 juli 1810 och undertecknat av Eric Holmlund och Hind. Kasén. Synemännen ,,utstakade i detta ändamål nära sjöstranden af stenbunden mark, längden i norr och sö­der 27 famnar samt bredden i öster och väster 21 famnar, på hvilken plan ej växer något muhlbete."

Äldsta bilden av stugan

Vid årssammanträdet den 1 maj 1811 föredrogs för stadens Råd och Äldste detta syneinstrument och biföll Borgerskapet och Magistraten ,,Såvida beskrefne   mark   enligt   Synemännens intygan är stenig utan gräsväxt, får den af Sökandena til den utstakade vid­den inhägnas och til nytta åt sig inrättas."

Stranden och omgivningen kring det avsynade stället hade vid denna tid ett annat utseende än nu. Den starka landhöjningen i dessa trakter, som beräk­nas till ca. 90 cm. på 100 år, har minskat vattendju­pet, utvidgat stränderna och nästan torrlagt det vat­tenstråk, som leder från Östanfjärden norrut förbi Runebergs stuga. Till östanfjärden utmynnade Purmo å och en av dess utloppsarmar till havet ledde just förbi den strand, där stugan uppfördes.

Vattnen omkring stugan voro tidigare mycket fiskrika, och sjöfågel häckade kring stränderna. Isynnerhet vår och höst var fågellivet rikt, då flytt­fåglarna ströko över nejden och slogo sig ner för att vila på de av holmar bekransade lugna fjärdarna. Ännu vid sekelskiftet 1900 sågs här flockar av svanar slå sig ner och löga sin vita fjäderskrud i vikarnas klara bölja.

Icke långt från stugan i väster, bakom skogen lig­ger Kråkholmsfjärden, en insjö, som allt ännu vår och höst har ett brokigt fågelliv och tidigare även var känd för sin rikedom på fjällfisk. Skogen omkring stugan och över hela Permolandet ägde ett rikt vilt­bestånd av hare, pälsdjur och skogsfågel. Även den bevingade sångarskaran hade här ett kärt tillhåll.

Sådan var den omgivning, i vilken kapten Rune­berg och hans svåger Mattsson Malm redde sin fis­karstuga. Platsen var således väl vald och erbjöd naturvännen allt vad hans hjärta åstundade. Att den, som växte upp i en sådan trakt och fick insupa sin barndoms tidigaste intryck från livet i skog och mark, kring sjö och strand, måste taga med sig dyrbara minnen från barna- och ungdomsåren är lika natur­ligt som att det intresse för jakt och fiske, som här od­lades, skulle fortbestå livet igenom.

Stugans byggnadsår är icke känt, men antagligen blev den uppförd i så god tid, att den kunde tagas i bruk redan sommaren 1811. Den är timrad av stock med korsknutar och består av två rum, en stuga med öppen spis och en kammare innanför stugan. Bägge rummen äro försedda med högsängar. Möbleringen är den enklast möjliga.

Vid tomtens södra sida uppfördes en boda av stock för uppbevaring av fiskredskap. Sedan stugan blev ett minnesmärke, som lockade ortsbor och främ­lingar till utfärder och besök, inreddes eldstad i bodan, där kaffekokning kunde försiggå. Efter det staden övertog vården av stugan och vaktmästarinna anställdes för sommarmånaderna upplåts bodan till bostad åt henne. Då utrymmet blev för trångt såsom logi hela dygnet om, tillbyggdes år 1919 bodan med en liten kammare.

Stugans användning.

De bägge intressenterna Mathias Mattsson Malm och Lorens Ulrich Runeberg voro gifta med var sin syster. Den förre med Catharina Margaretha Malm och den senare med Anna Maria Malm, döttrar till råd- och handelsmannen Johan Malm.

För de tvenne svågrarna blev den lilla fiskarstu­gan med all sannolikhet en kär vallfartsort under vår, sommar och höst, då den yttre temperaturen tillät vistelse i den primitivt uppförda bostaden. Kapten Runeberg tillbringade dock större delen av somrarna på sina sjöresor, men svågern Malm var handlande och som sådan bunden vid orten, varför man kan taga för givet, att han i största möjliga utsträckning under sina lediga stunder vistades här ute. Han hade ofta en trogen följeslagare och uppmärksam lärjunge i den unge Johan Ludvig Runeberg, som var den äldsta i de bägge familjernas barnaskara. Morbrodern steg tidigt upp om morgonen för att vittja sina nät och krokar och hade då ej hjärta att väcka den lille Jan­ne, utan tog honom sovande med sig i båten. Före avfärden kokade han kaffe, som medtogs i en flaska jämte några sockerbitar för den lille fiskarkamratens räkning, då denne äntligen vaknade under båtfärden.

Efter hand som de yngre pojkarna Runeberg och Malm växte upp togo även de del i jakt- och fiskefär­derna med den kära sommarstugan som utgångs­punkt. Men även andra bekanta ungdomar voro med på färderna. Så berättar J. E. Strömborg i sina Bio­grafiska anteckningar om en jaktfärd, då Johan Lud­vig var 14 à 15 år gammal. Han åtföljdes av brodern Viktor och en gosse vid namn Gustaf Händelin. De två följeslagarna voro då 9 à 10 år gamla. Färden hade ställts till Kråkholmsfjärden och de hade rott ut i en gammal båt för att skjuta svärtor. Båten var så skral, att en av pojkarna ständigt måste sitta och ösa ut det inströmmande vattnet. På ena sidan sak­nades det översta bordet. För att vattnet icke skulle tränga in över den lägre sidan, måste båten hållas på sned. Händelin satt i fören med bössan, medan Jo­han Ludvig satt i aktern. Då han fick syn på svär­torna, bad han Händelin hämta bössan. Denne steg härvid litet på sidan med den påföljd, att båten kant­rade och alla tre hamnade i vattnet. Till all lycka var fjärden på detta ställe icke djupare, än att Johan Ludvig nådde med tåspetsarna till botten och kunde hjälpa sina olyckskamrater helbrägda i land. Hände­lin hade troget hållit vård om bössan, som således även bragtes på det torra.

En annan gång hade samma jaktsällskap bättre tur. Då pojkarna icke kommit hem till kvällen, be­gav sig fru Runeberg mitt om natten till Kråkholms­fjärden för att söka sina ungherrar. Där fann hon dem också välbehållna med en säck full av sjöfågel.

Lika lockande som jakten, var helt säkert även fisket, som ju var det ursprungliga och huvudsakliga ändamålet med stugans tillkomst, vilket redan fram­går av benämningen ,,fiskarstuga". Den fångst, som med revar och nät hämtades från fjärdar och ström­drag, var sannolikt också den mest värderade och väl­komna i de bägge familjernas kök. Man levde under anspråkslösa förhållanden, och den enklare och bil­ligare tillredningen av fisk gjorde denna mera upp­skattad av husmodern än fågeln, som kräver mera möda och dyrbarare ingredienser.

Bland nöjen, som särskilt intresserade den unge Johan Ludvig, berättas om ett infall, han engång fick att anlägga en konstgjord ö utanför stugan. ,,Det var ett sådant där jätteföretag, som pojkar ibland känna sig manade att taga itu med", säger Z. Schalin. Ste­nar hopsamlades på stranden, så stora man rådde med och fördes med båt ut till mitten av sundet, där de plumsades i sjön. Och det bestämdes, att varje besökare skulle föra en sten ut till grundet. Sanno­likt var uppgiften övermäktig, ty man kom ej ens till vattenytan med den planerade holmen. Numera stå dock en del stenar vid normalt vattenstånd över sjöns yta.

 Under sina strövtåg i skog och mark med bössan på axeln och under båtfärderna, då fiskredskapen la­des ut och vittjades insöp förvisso den unge Johan Ludvig Runeberg stämningsbilder och intryck, som den blivande skalden sedan klätt i ord och återgivit i sina odödliga sånger.

Lysarholms sundet

Sin barndoms och sin ungdoms somrar tillbrin­gade Runeberg i hemstaden och sannolikt för det mesta å den kära fiskarstugan ända tills han hösten 1822 som student inskrevs vid Åbo akademi. Häref­ter begynte för honom livets allvar, och han var nöd­sakad att själv sörja för sin utkomst. Under några junidagar år 1825 besökte han ännu en gång hemsta­den medan föräldrarna levde. Sedan dröjde det ända till år 1847, förrän han återsåg sin barndoms nejder.

Den lilla fiskarstugans grundläggare handlanden Malm och kapten Runeberg fingo dock icke många år glädjas åt sitt förvärv. Den förre avled under en re­sa, som han år 1819 företog till Köpenhamn, och den senare drabbades år 1821 av en hjärnblödning, som för återstoden av hans liv gjorde honom till invalid. Sedan även ungdomarna vuxit upp och den ena efter den andra lämnade hemmet för att söka sig egna lev­nadsbanor, blev stugan lämnad vind för våg och blev slutligen alldeles övergiven.

Vid denna tid ledde ännu icke någon väg förbi stugan. Längs skogsstigar måste man söka sig fram och platsen föreföll mera avlägsen då än nu. Det fordrades därför ett särskilt intresse för friluftsliv och en dragning till de nöjen, som voro förknippade med vistelsen ute vid fiskarstugan, för att man skulle söka sig hit ut. Då dessa icke mera funnos hos de på orten kvarvarande familjemedlemmarna, och ekono­min icke tillät underhåll av en egendom, som icke an­vändes, fick den falla i ödesmål.

 
Stugan  skänkes  åt J. L. Runeberg.

Då J. L. Runeberg år 1847 återsåg sin hembygd för några dagar, gjorde han även ett besök vid den kära fiskarstugan, men intrycket blev beklämmande. Han skriver själv härom: ,,En kvart mil från staden finnes där vid en vacker strand en fiskarkoja, fordom tillhörig min far och ett kärt hem för mina tidigaste fröjder. Då jag för några år sedan besökte den, låg taket instörtat på golvet och en trettioårig förstöring utbredd över hela den förr så trevliga boningen."

Vid detta besök i Jakobstad var skalden gäst hos sin svåger borgmästaren Gabriel Tengström. Men många anförvanter och barndomsvänner funnos då ännu kvar på orten, och man kan så gott förstå, huru återseendet med den länge saknade och nu redan av ryktet omstrålade vännen skulle sätta nytt liv i alla gemensamma minnen och hågkomster från ungdoms­åren. Med ledsnad erfor man därför, huru bekläm­mande det intryck varit, som skalden fört med sig från besöket vid den lilla fiskarstugan. Man lät icke heller denna påminnelse sjunka i glömska, sedan vännen hade rest. Man beslöt att låta restaurera stu­gan för att vid ett senare besök överlämna den åt ho­nom i dess ursprungliga skick. Detta tillfälle yppade sig fyra år senare då skalden år 1851 efter sin Sveri­gesresa besökte Jakobstad i sällskap med godsäga­ren G. Duncker, en son till den i Fänrik Ståls sägner besjungne hjälten J. Z. Duncker.

Vistelsen i Jakobstad varade denna gång fyra da­gar och kvarlämnade såväl hos skalden som hos hans anhöriga och vänner ett djupt intryck med många angenäma och varaktiga minnen. Sverigesresan ha­de bjudit på en fortlöpande rad fester till Runebergs ära, och då han den 16 juli anlände med ångbåt till Vasa, blev han hjärtligt omhändertagen och avfestad. Härifrån skriver han till sin fru: ,,Den som vore vac­kert hos er tillbaka. Jag är gränslöst mätt på all världens härlighet och längtar efter gröt, fisk och lugn på Kroksnäs." Denna inställning lovade såle­des icke gott för besöket i födelsestaden, som stod sist på programmet, men resultatet överträffade för­väntningarna.

J.L.Runeberg

Den 20 juli anlände Runeberg till Jakobstad, där han omhändertogs av svågern, borgmästaren Gabriel Tengström. Bland de visiter han gjorde kvarlämna­de besöket hos anförvanten, sjökaptenen Nils Malm det djupaste intrycket. Nils Axel Malm var född den 13 april 1802 och kusin till Runebergs mor, men en­dast två år äldre än skalden. De två hade varit barn­domsvänner, men deras vägar hade länge gått åtskils. Malm blev sjöman och drabbades under en sjöresa av olyckan att förfrysa sina fötter med på­följd, att han för återstoden av sitt liv förblev krymp­ling. Han hade nu på Fiskarudden en stuga icke långt ifrån den, som uppförts av kapten Runeberg och handlanden Matts Malm vid Nissasörsviken. Här tillbragte han som ungkarl sina somrar, hushållade på egen hand och tillredde själv sin mat och den fisk, han fångade. Då de två barndomsvännerna nu träf­fades under Runebergs besök i staden, bjöd Malm sin frände till sin fiskarstuga på frukost följande dag, den 23 juli, vilken inbjudan även gärna accepterades av skalden 1). ,,Välfägnaden utgjordes av färsk fisk och potatis, och Runeberg var förtjust. Under mål­tiden steg Malm upp och kravlade sig upp i högsän­gen, varifrån han kom med en flaska champagne. Ru­neberg sökte avböja dess öppnande, men kusinen bad med rörd stämma, att han skulle unna honom den lilla fröjden att få dricka honom till, då han en gång hade hos sig sin gamla vän Ludvig, som han aldrig mera skulle få se. Runeberg måste giva med sig." Detta sammanträffande blev verkligen även det sista, ty Runeberg gjorde aldrig mera något besök i Jakob­stad.    Nils Malm avled den 29 april 1875.

Efter den angenäma samvaron i Nils Malms stuga begåvo sig de bägge vännerna båtledes till Runebergs gamla fiskarstuga, där stadsborna arrangerat den fest, med vilken orten ville hedra sin store son. Vid ankomsten till den lilla båtbryggan framför stugan mottogs skalden med Vårt land. ,,Då han stigit i land och anträdde den korta vandringen vipp till stugan, gingo fyra vitklädda unga flickor 2) framför honom och strödde ur sina korgar blommor på gångstigen. Försökande avböja hyllningen, sade Runeberg allvar­samt: 'Kära barn, varför gör ni så här?' Emellertid upptog han från marken en blomma och bar den i sin hand. Framkommen till stugan, fann han denna restaurerad, nymålad och smyckad med löv och girlander. Skaldens porträtt och namnchiffer vittnade om till vems ära det hela var arrangerat. Mitt på gol­vet i salen stod en blomsterprydd länstol, 3) i vilken hedersgästen av värdinnan för tillfället, kommerserådinnan Malm, född Höckert, uppmanades att taga plats. Men Runeberg avböjde även denna ära, yttran­de anspråkslöst: 'Jag har aldrig varit van att sitta i något äresäte i detta hus', varefter han satte sig på bänken nära dörren. Prosten Viktor Höckert, den äldste av de närvarande, tolkade, såsom Topelius be­rättar, i några värdiga ord den allmänna tillgivenhe­ten samt anhöll å allas vägnar att få förära den lilla stugan till evärdelig ägo åt professor Runeberg så­som ett kärt minne från hans barndomsdagar."

Stugan från sjösidan

Huru högt Runeberg uppskattade denna kärleks­fulla gåva framgår av det brev han tillskrev lands­hövding Montgomery efter hemkomsten till Borgå. Sedan han berättat om sin resa till Jakobstad och re­laterat det förfall, i vilket han vid sitt föregående be­sök i staden funnit den lilla fiskarstugan, fortsätter han: ,,Nu i somras blev jag av stadsborna bjuden att tillbringa en afton på detta ställe. Kojan stod där icke förfallen mer. Nybyggd, skinande och glad som fordom lyste den åter fram mellan träden, både till sitt yttre och sin inredning i minsta detalj sådan, som den fanns där förr under sin bästa tid. Vid mitt inträde hälsades jag med några varma ord av för­samlingens vördnadsvärde, snart åttiårige prost och fick av honom mottaga nycklarna till hyddan och med dem full äganderätt till densamma. Bror kan före­ställa sig min överraskning och rörelse. Ett Kalifor­nien hade ej varit för mitt hjärta av så stort värde, som dessa några famnar mark med sin lilla koja uppå."

Bland de vid det festliga tillfället närvarande be­fann sig även Zacharias Topelius, som anlänt från Nykarleby för att hälsa sin vördade lärare och mäs­tare. I kalendern Svea för år 1892 berättar han om den minnesrika kvällen vid den lilla fiskarstugan bl. a.: ,,Gamla och unga tävlade om att visa hedersgästen sin tillgivenhet. Allt var sång, hjärtlighet, glädje, grönska och strålande vattenspeglar i den härliga sommar­kvällen. Där upptäcktes än en grånad fiskare, än en gammal sjöman, än ett kvarlevande original av dessa egendomliga småstadsborgare, vilka Runeberg sär­skilt favoriserade från pojkåren. Hans förkärlek för dessa forna pojkstreck och skolhistorier, vilka han kunde berätta som ingen annan, förenade sig nu med alla levande intryck av barndomens luft och detta natursceneri, som han besjungit i ,,Svanen". Han var glad, språksam och förtrolig med alla. För Jakobstad, som för honom själv, blev denna kväll, eller rättare denna natt, oförgätlig."

Att även vemodiga tankar och känslor fyllde skal­dens sinne i denna stund, måste vi taga för givet, då han erinrade sig alla sina kära, som icke mera funnos till och med honom kunde glädjas över den fram­gång, livet skänkt honom. Även de ljusaste och gla­daste minnen kunna fylla ett känsligt sinne med ve­mod, då de efter långa år dyka upp i hågkomsten så­som något förgånget, som aldrig mera kan återupp­levas. Men den värme av sympati, som nu strömmade emot honom, gav icke mycken tid övrig att för­sjunka i allvarlig begrundan. Det var nuets och åter­seendets fest, och i denna stämning blev Runeberg liksom de övriga snart helt fången. Det berättas, att Runeberg i sitt bästa humör vid ett tillfälle slog ar­men om Z. Topelius, drog honom ned på sitt knä och sade: ,,Kom och sätt dig här, kära Zachris, för nog vill du väl ändå medgiva, att jag är din skaldepappa." Enligt Z. Schalin skulle han tillagt: ,,Men jag tackar dig, att du icke har blivit min apa." Denna lilla epi­sod vittnar om det hjärtliga förhållande, som rådde mellan de två skalderna, trots åldersskillnaden 14 år.

Samvaron i stugan räckte för många till arla mor­gonstund, ,,såsom det ofta hände i sällskap där Rune­berg var med, ty när Runeberg var helt sig själv, funnos vardagliga ting, som tid och urtavlor, ej mera till. Den förtroligaste kretsen, som längst höll ut, bestod av fyra personer, eller om man så vill, fyra och en halv," som Topelius skämtsamt räknar, nämligen hedersgästen, herrarna Duncker och Topelius samt värden Tengström. Den ,,halva" personen var en av värdarna, som hade somnat på gräsmattan ute i det fria — förmodligen Runebergs vän från Borgå, tull­förvaltaren Adolf Dreilick, sedan någon tid bosatt i Jakobstad. Då klockan blev 9 på morgonen och so­len stod högt i skyn, gav Tengström uppbrottsorder och inviterade herrarna hem till sig på frukost.

,,Vi kunna väl förstå" säger Z. Schalin i sina Bio­grafiska silhuetter, ,,att skalden hade svårt att slita sig lös från en plats, som blivit honom dyrbar, men som det var ovisst, om han någonsin mera skulle återse. Då han nu i den sköna sommarmorgonen tog avsked av sin faders återvunna sommarstuga, blev det i själva verket ett avsked för alltid, efter att han där hade tillbragt en aftonstund, som räckte intill morgonen. Den slumrande värden väcktes upp av kamraterna, och sällskapet vandrade till fots till sta­den 4). De måtte hava gått gent över skogen ut till Alholmsvägen, ty en ännu levande person på orten erinrar sig, att man i den tidiga morgonen sett her­rarna komma vandrande där, — Runeberg stödd på sin bössa. Och att han var så beväpnad, ehuru kom­mande från en fredlig fest och icke från en jakt, det kom sig därav, att även bössan var en gåva av stads­borna. 'Det var en bössa av utmärkt värde, som for­dom tillhört prof. Runebergs fader och av honom högt värderats', säger Z. Topelius."

Under denna promenad till staden hade Topelius fört samtalet in på den vid denna tid mycket disku­terade frågan om den snillrike svenske författaren J. L. Almqvist, som kort förut gjort sig skyldig till kri­minella brott, undan vilkas påföljder han flydde ur landet. Runeberg hade varit en stor beundrade av Almqvist och gjort sig räkning på ett angenämt sam­manträffade med honom under sin resa i Sverige. Nu fällde Runeberg med anledning av Topelius visa­de intresse för det celebra fallet de bekanta orden:

,,Ser du, när Vår Herre spelar en vacker visa, frågar han ej efter, om han väljer en sprucken fiol."

Med uppbrottet från den lilla fiskarstugan denna morgon sluta de minnen, som knyta skalden sam­man med hans ,,några famnar mark" av hembygdens jord ,,med sin lilla koja uppå".

Stugans senare öden.

,,I Jakobstad", säger L. L. Lauren i sina Minnen från skolan och universitetet, ,.gäller den lagen bland de herrar, vilka av välbegriplig, men ej mindre vac­ker pietet företagit sig att restaurera stugan och hål­la den vid makt, att den i främsta rummet varje sommar står till disposition för skalden själv, hans söner och deras familjer, men i andra rummet eger varje intressent i stugans vård rätt att ett par dagar om sommaren där uppehålla sig, om han så vill. Men då de flesta av desse hava egna landtställen, begagnas sällan, om någonsin, denna rätt, utan upplåtes stu­gan, efter överenskommelse mellan intressenterne, åt någon främling eller stadsbo, som där önskar bo, dock med förbehåll att vara beredd på att under som­maren möjligen någon aktad främmande föres dit av stadens herrar att gästa, ty — ingen, som av de gäst­vänlige Jakobstadsboarne betraktas som kär gäst i staden, får gärna lämna den utan att ha deltagit i en utfärd till Runebergs stuga. Så älskad är skalden i sin fädernestad och denna kärlek är ett adelsdiplom, som hedrar densamma."

Den skiss, ur vilken ovanstående är hämtat, är betittlad" Jakobstads pärla" och här berättar författaren, att även han bott en sommar i stugan. Vidare redogör han för en utfärd till stugan, som han jämte andra medlärare vid Wasa gymnasium företog en vacker vårvinterdag år 1853 på inbjudan av stads­bor. Föregående höst hade nämligen gymnasiet, till följd av Wasa brand, överflyttats till Jakobstad. Redo­görelsen för detta besök, den vackra vårvinterdagen, ger oss en livlig föreställning om, huru denna och sannolikt andra liknande utfärder till stugan gestal­tade sig, varför ett citat förtjänar att återgivas.

Stugan från gårdssidan

Sedan författaren redogjort för färden med slä­dar ut till stugan, erfara vi följande: ,.Runebergs svå­ger, den ungdomligt värme och genialiske Gabriel Tengström, stadens borgmästare, öppnade helgedo­mens dörr, snart voro luckorna uppskruvade, den muntraste brasa sprakade och spred sin värme från den stora spiseln, Runebergs porträtt blickade leen­de ned från väggen på sina gäster, som slogo sig ned här och där på de långa bänkarna kring den rymliga stugan — kammaren innanför hade då ännu ingen eld­stad — och det långa bordet stod icke länge tomt. I Jakobstad är vid sådana muntra landtfärder sed, att var och en av värdarna har sin matsäck med; när man kommer, ställas borden i ordning; ur de rikligen fyllda matsäckarne dukas upp kallmat i riklig mängd och av de mest olika slag, ett bord, sådant den mest hungrige nordbos fantasi knappt kan före­ställa sig och som troligen skulle väcka den litet ätande sydlänningens häpnad, då hans öga skulle varsna, utom smör och bröd av flere slag, ostar av mångahanda arter, både in- och utländska, sill, sik, vassbuk, metvurstar, stekar, skinkor, palvat kött, sylta, bakelser, tårtor, äpplen och såsom den endaste representanten av det varma köket: de mest delikata, rykande potäter. En stolt rad av Gambrinis öl och mången flaska av finaste matvin saknas icke heller. Må man icke tro, att detta bord bär endast ett flyk­tigt överflöd; nej, dukat står det och inbjudande un­der hela tiden utfärden varar. Det är ett äkta öster­bottniskt folkbruk under julhelgen, som sålunda föl­jes. -----------Snart är en fiol anskaffad, och den, som i staden uppträder i konsertsalen, får på landet icke vara sen att låta den glada polskans toner ljuda, och fort skall det gå, om det skall vara folkeligt, ty i Österbotten gäller endast den som god spelman, vil­ken kan 'klämma till så att icke fingerändarne syns'."

,,Så bastant började vårt första besök i Runebergs stuga. Men sedan kommo de hjärtligt menade och med hänförelse mottagna och druckna, skålarne'. Det var G. T., som med första punschglaset bjöd de främ­mande vara välkomna i den minnesrika stugan. Vem kan minnas allt det vackra, hjärtliga och välsagda, som talaren yttrade om Runeberg, om Jakobstad, om gymnasium, om bildning, fosterland, vänskap och allt gott? Men trevligt och vackert var det så inne i stu­gan, som utanför dörren, som stod öppen."

Av Runebergs anförvanter torde endast systern, doktorinnan Emma Wegelius tagit stugan i anspråk. Hon bodde nämligen där med sin fosterdotter Aurora Hedberg somrarna 1866 till 1870. Om ett besök i stugan under denna tid berättar Z. Schalin följande: ,,En vacker sommardag vid början av 1870-talet landsteg jag, på färd från Larsmo till Jakobstad, vid stranden nedanför den minnesrika stugan. Lätta blå rökmoln från skorstenen bakom alarna antydde genast, att stugan var bebodd, och strax därpå hälsades den un­ge studenten på stugans trappa av den goda, gladlyn­ta 'Moster Emma', doktorinnan Wegelius, född Ru­neberg. Stadsborna hade erbjudit henne stugan till sommarbostad. Hon bodde där med sin fosterdotter Röra och hade för tillfället hos sig sin trogna vänin­na assessorskan Fontell på besök.

'Sade jag icke det', skämtade den gamla livliga fru F., 'sade jag icke nyss till Emma: det stundar främ­mande och herrfrämmande till på köpet, ty min över­läpp kittlar!' Strax var samspråket i gång, och kaf­febrickan ej heller långt borta. Men underliga käns­lor genomströmmade min unga studentsjäl, då jag första gången fann mig vara gäst i Runebergs forna stuga. Mycket var där inne ej att se i de tvenne rum­men, salen med sin österbottniska väggfasta 'hög­säng' till vänster om dörren och med sin öppna spis till höger, och kammaren där innanför, likaledes med en väggfast sängplats. Några enkla bohagsting för dess dåvarande invånares bekvämlighet, men inga rara antikviteter att beundra. Den goda värdinnans hjärtevinnande vänlighet ersatte allt. På mig utöva­de hon alltid en särskild dragningskraft; man fann sig städse lika välkommen hos den gamla och hade alltid något i behåll då man gick.

En annan gång fann jag ungdom församlad hos henne kring stugan. Man roade sig med lekar och sång i den vackra sommarkvällen. Sedan den som­maren har ingen mig veterligen bott i Runebergs stuga."

Omvårdnaden om stugan, sedan de ursprungliga initiativtagarna till dess renovering fallit undan, över­togs av andra 5) och varje sommar var den tillgänglig för besökare, ehuru icke vaktmästare fanns att tillgå. Man fick på anhållan låna nyckeln till stugan och ut­färder företogos årligen, dels av flere familjer gemen­samt, dels av ungdom, som här tillbringade en ljuv­lig sommarafton.

Bland märkligare festligheter, som förlagts till stugan, må särskilt nämnas studentföreningen U. V:s sommarfest år 1892. Den tog sin början i Kronoby den 3 juli med en folkfest, där Gånge Rolf höll fest­talet. I den ljusa sommarnatten rodde så de unga studenterna i båtar från Norrby till Jakobstad. ,,Kvartettsången anförd av 'farbror' Hermanson, råd­man i Gamlakarleby, klingade betagande under fär­den över de spegellugna fjärdarna," säger en deltaga­re. Följande dags afton ägde kamratfesten rum vid Runebergs stuga och i denna deltogo, som sed alltid varit, även på orten vistande äldre studenter. Under gemensam rubrik ,,Svenske österbottningar 18 4/7 92" läsa vi namnen på 45 närvarande bland vilka må nämnas R. F. v. Willebrand, Mikael Lybeck, V. K. E. Wichman, Hendr. Kihlman, Wilh. Schauman, Woldemar Backman, Alb. Brunberg, Karl Boucht, G. A. Winberg, Leon Ekstrand, Otto Stenbäck U. V:s ord­förande Chr. E. Ström o. s. v.

På planen framför stugan var dukat ett långt bord kring vilket de närvarande bänkade sig. Här intogos förfriskningar medan den ena kvartettsån­gen avlöste den andra och tal höllos. Så reser sig Mikael Lybeck och uppläser sin vackra dikt ,,I sor­gens år" skriven enkom för detta tillfälle och intagen i hans ,,Dikter", utkomna 1895.

,,På denna strand, i dessa alars lä
där sångarfursten, vilkens namn vi vörda,
vid solig vik fått sommarglädje skörda,
vi samlats i en tid då Finlands knä
är böjt till jorden under sorgens börda."

Med denna strof inledes dikten, som är en uppma­ning till studenterna att oförtrutet arbeta för hem­bygd och fosterland och för dem offra ungdomsvär­me och mannakraft.

,,Då kan det hända, likasom i sagan,
att sorgens år bli lyckans bästa år."

Bland alla de många sommarfester studentföre­ningen U. V. hållit har denna kvarlämnat de varak­tigaste minnen.   Härtill bidrog självfallet ställets traditionsmättade stämning och flere av de närvarandes känslobetonade och ideellt syftande anföranden, framförda och mottagna med ungdomlig entusiasm och hänförelse.

År 1884 anskaffades till stugan en anteckningsbok för besökare.6) Den inledes med en den 13 aug. 1884 av Z. Topelius egenhändigt skriven dikt, vilken är av följande lydelse:

,,Styr, seglare på havens djup,
Till denna strand din ranka slup,
Och mät den hydda, låg och skum,
Där Diktens Mästare fått rum!

Vårt land, som han åt sången vigt,
Har ej palats mer ärorikt,
Och ingen strand i norden finns,
Som mins vad denna stranden mins. 

En ankargrund, en skyddad vik,
Lugn, enslighet, natur, musik,
Hög himmel, frihet, fosterjord, —
Där finna stora tankar ord.'"

Denna bok avslutas med året 1897. Sedan ha and­ra böcker följt. Ett synas de dock ha gemensamt nämligen en, med hänsyn till minnets helgd, otroligt ofta förekommande respektlös behandling. Då an­teckningarna gjorts utan kontroll eller anvisning, har en besökare visat sina teckningsanlag, en annan har utgjutit sina känslor för en kvinnlig vän, en tred­je har låtit sin skaldeådra flöda och många ha nöjt sig med att anföra citat av Runeberg. T.o.m. en stor kvinnlig nykterhetsförkämpe har funnit lämpligt att använda en och en halv sida för en vädjan till kamp mot rusdryckerna. En avsevärd förbättring har dock inträtt sedan vaktmästarinna anställdes under den tid stugan hålles öppen för allmänheten.

Såsom nämnt hava stadsborna troget bevarat det­ta Runebergsminne, men stugans underhåll blev tyd­ligen i längden något försummat, då dess omvårdnad icke direkt ålåg någon bestämd person eller korpora­tion. Detta osäkerhetstillstånd ledde slutligen till, att herrar Aug. Jakobsson, R. M. Labbart och Pelle Schlüter till Stadsfullmäktige år 1910 inlämnade en skrivelse, vari bland annat säges:

,,Sedan Stadsfullmäktige numera fastställt förvalt­ningsinstruktion för stadens Museum, få underteck­nade vördsamt anhålla, att Fullmäktige ville besluta, att med vården av stadens Museum förena vården av Runebergs stuga och Mor Westmans vindskammare, vilka minnen av J. L. Runeberg i hans födelsestad hittills fullständigt vanvårdats-------".

Framställningen, som utmynnade i 9 klämmar, föranledde Fullmäktige att i början av år 1911 över­lämna vården av Runebergs stuga åt Museistyrelsen och härmed har dess omvårdnad säkerställts. För allmänheten hålles den minnesrika platsen tillgänglig hela sommaren.

Minnen förblekna och av de stadsbor, som sett skalden röra sig omkring i sin hemstad vid hans sista besök, finnas numera högst få i livet. Men en stor mans namn och ära överskyggar nu och allt framgent, den ort, som engång sett honom födas.

Stugan och Runebergs diktning.

I sitt arbete ,,Joh. Ludv. Runeberg hans liv och hans diktning" säger Söderhjelm: ,,Det är anmärk­ningsvärt, huru litet Runeberg i sin diktning överhu­vud berör hembygden och dess befolkning. Men om det är visst, såsom Runeberg själv engång yttrat 'vå­ra första förnimmelser, i våra barndomsminnen äro av ovärderlig vikt och värde' och att 'det är erinringen av de första sensationerna, som ger åt alla senare för­nimmelser i livet deras sanna färg och dager,' så har väl detta ock sin tillämpning på honom själv och hans förhållande till den yttre omgivning, i vilken han vuxit upp."

Utsikt från stranden vid Runebergs stuga

Uti många av skaldens dikter finna vi stämningar och naturbilder, som vi känna igen från dessa nejder, där han engång växte upp. Så t.ex. är ,,Svanen" en levande naturmålning av en juniaftons stämning på den strand, där hans barndom förflöt vid den lilla fiskarkojan:

Från molnets purpurstänkta rand
Sjönk svanen lugn och säll,
Och satte sig vid älvens strand
Och sjöng en juni kväll. 

Om nordens skönhet var hans sång,
Hur glad dess himmel är,
Hur dagen glömmer natten lång,
Att gå till vila där. 

Hur skuggan där är djup och rik
Inunder björk och al,
Hur guldbestrålad varje vik
Och varje bölja sval.

Det är ett faktum, att svanar ofta slogo ner på den fjärd eller älv, om man så vill, som utbreder sig fram­för stugans fönster, och var skulle Runebergs sinne starkare fångats av den ljusa sommarnattens tjus­ning än här i sin hembygd.

Att hembygden följde honom i tankarna och återspeglas i hans dikter, därom bär ,,Den gamles hemkomst", tydligt vittne, där följande strofer med all sannolikhet äro lokaliserade till födelseorten:

Flyttfågeln lik, som efter vinterns dar besöker
Sin insjö och sitt bo,
Jag kommer nu till dig, min fosterdal, och söker
Min flydda barndoms ro. 

Sen många hav mig skilt ifrån den kära stranden
och många kulna år,
Sen mången fröjd jag njutit i de fjärran landen
Och gråtit mången tår.

Jag gick likväl så rik, så rik från dig, o hydda,
Och så förhoppningsfull!
Mig följde känslor, i din helga skugga grydda,
Som lovte dar av gull. 

Mig följde dina underfulla vårars minne
Och dina nejders frid
Och dina goda andar, burna i mitt sinne
Ifrån min första tid.

I dikten ,,Hanna" låter Runeberg den unga flickan utbrista:

,,Finnes på jorden en nejd att förlikna med den, där
man föddes
Där man sin barndoms dar har plockat som blommor
av tiden?"

Men även om vi nödgas erkänna, att hembygden icke blivit av skalden så mångbesjungen, som vi med glädje skulle sett, veta vi likväl, att de livsfrön, som gåvo upphov åt individen Johan Ludvig Runeberg, ha­va grott i denna jordmån, spirat upp och sugit sin för­sta näring i den luft, som här omger oss och värmts av den sol, som glömmer natten lång att i dessa nej­der gå till vila under vår nordiska sommar.

,,Och utan höga anors lån
kom denne man, en hyddans son,
från obemärkta trakter
och vann en storhet, knappast drömd,
blev landets stolthet, blev berömd
som starkast bland dess vakter
och blir i Finlands tid ej glömd."

Al.Ahlström

1937

1) Besöket hos Malm berättat av fröken Adéle Malm är även anfört av I. A. Heikel i hans arbete J. L. Runeberg hans liv och hans diktning.

2) Wilhelmina Malm, Jetta Humble och systrarna Hilda och Minchen Fontell.

3) Stolen finnes bevarad och äges av fru Sigrid Simelius.

4) Kanske till Tengströms villa på Gräsgrundet?

5) I början av 80-talet tog kaptenskan Thilda Peterson initiativ till en behövlig reparation och anskaffande av en an­teckningsbok för stugans besökare.

6)  Den första som antecknade sitt namn i boken var skal­dens syster Carolina Runeberg.

Källor:

Ahlström, Al.: Kring några Runebergsminnen.

Anteckningsbok för besökare i Runebergs  stuga I.

Björkman, Hj.: Bidrag till Jakobstads historia II o. III.

Gummerus, Herman: U.V:s historia.

Heikel, Ivar A.: Joh. Ludvig Runeberg, hans liv och hans dikt­ning.

Laurén, L. L.:   Minnen från skolan och universitetet.

Lybeck, Mikael:   Dikter 1895.

Runeberg, J. L. Dikter och Fänrik Ståls sägner

Schalin, Zachris : Biografiska silhuetter

Strömborg, J. E.: Biografiska anteckningar om J. L. Runeberg.

Söderhjelm, Werner: Joh. Ludv. Runeberg, hans liv och hans diktning.

Hedberg, Aurora: Muntliga meddelanden.

Hedberg, Gustaf Adolf:   Muntliga meddelanden.

Malm, Adéle:   Muntliga meddelanden.

Egna minnen och iakttagelser.