ANDERS SVEDBERG

TIDNINGSMANNEN (1)

»FOLKVÄNNEN.»

Fast fot i pressen fick Anders Svedberg 1861, då han blev medarbetare i den nygrundade allmogetidningen.  Ställningen i landet tedde sig då ungefär sålunda:

Pietismens stora tid var förbi. Rörelsen hade delat sig i tvenne meningsriktningar, den lagiska och evangeliska, vilka gjorde sitt bästa för att bringa varandra i vanrykte. Samtidigt hade Snellman gett liv åt en ny väckelse, den finsk-nationella. Inför hans väldiga kraft och bestickande dialektik började den svenska överklassen känna sig vill­rådig. Var den kanske en rotlös planta, som kunde få betydelse, endast om den tillägnade sig folkmajoritetens språk och övertog ledningen av dess bildningsarbete? Är 1858 diskuterade nyländska studenter en sålydande fråga: »Är den svenska allmogens sammansmältning med den finska att förutse, och äro vi berättigade att befordra den­samma?» Referenten besvarade frågan jakande. Axel Olof Freudenthal var av annan mening. Ehuru i politiskt avseende ett med finnarna vore svenskarna nationellt en gren av den skandinaviska stammen och som sådan äm­nade till en förbindelselänk mellan det vaknande Finland och Skandinaviens äldre odling. Den svenska nationali­teten måste bevaras, och detta skedde bäst genom dess höjande i bildning. Freudenthal ville få till stånd en arbets­fördelning mellan nationaliteterna, så att den svenska bil­dade klassen främst vårdade sig om den svensktalande all­mogens upplysning. I Helsingfors Dagblad, liberalismens år 1862 skapade ledande språkrör, såg man misstroget på den nationella ivern både hos Snellman och Freudenthal. Huvuduppgiften vore att utveckla Finlands konstitutio­nella rättigheter, rotfasta rättsordningen i landet och be­reda rum för en liberal grundsyn på de ekonomiska och samhällspolitiska företeelserna. Den språkligt-nationella utvecklingen betraktade de liberala med luftig intresselös­het; huvudsaken var att allt försiggick i god ordning, utan mycket väsende, utan lössläppande av rashatets animala lidelser. — I ekonomiskt avseende var läget under nästan hela 60-talet förtvivlat: de upprepade missväxterna, jord­brukarnas skuldsättning genom Hypoteksföreningen och den allmänna deflationskrisen i samband med myntrefor­men bragte tusenden till svältdöd eller armod. De andliga kulturbehoven måste givetvis i någon mån ställas på inknappning. Men under detta fattigårsdecennium återupprättades lantdagen, friköptes donationsbönderna och upplades Föreningsbanken och storindustrien. Då skapades vår dramatiska litteratur och organiserades folkskolan, ja man gav t.o.m. Alexis Kivi ett diktarpris och reste en staty över den nationella väckelsens förelöpare H. G. Porthan.

Då föddes även de svenska allmogetidningarna Folk­vännen och Österbotten. Uppslaget hade kunnat väntas från Freudenthals krets, men det kom från den varm­hjärtade och högsinnade, snillrika och bisarra patrioten Fredrik Cygnaeus.

I februari 1860 utsände han broschyren »Ett vågat pro­jekt.»    Det gick ut på grundande av en svensk folktidning, och vågat ansåg han det vara så till vida, att finnarna för­modades reagera missunnsamt och svenskarna likgiltigt. Några försagda röster hade visserligen redan förut antytt förefintligheten av en svensk allmoge i landet — Rancken ville få den folkloristiskt undersökt, Aug. Schauman på­pekade bristen på svenska folkskrifter, och Borgåbladet föreslog import av sådana från Sverge — men intet av detta hade burit frukt i omedelbar handling. Cygnaeus förfäktade med djup mänsklig värme och med landets väl för ögonen de bortglömdas sak. Ingen visste, sade han, ens närmelsevis deras antal, och dock voro de varken få eller undermåliga. Det var de raske sjömänner, som med heder föra finska handelsflaggan över världens hav; det var ättlingar av hjältarna vid Rilax, Hogland och Svensk­sund, av Gyllenbögels sälskyttar, »som buro kanonerna på sina axlar», och av de där vasagossarna, som icke blevo mycket efter löjtnant Zidén. Men de voro en an­nan sort än finnarna: män med ögonmått och verk­lighetssinne, praktiska organisatörer och hushållare. Des­sa praktiker hade Försynen velat ställa som justerings­män vid sidan av finnarna, med vilkas djupa begrundan, omätliga melankoli och besinningslösa rännande efter ouppnåeliga ideal ingen stal kan uppbyggas och samman­hållas i verkligheten. Och vi låta dem sjunka ned till fos­terlandets utgårdstorpare, strömmingsfiskare och smugg­lare mellan okunnighetens dimbankar — utan del i den patriotiska anda, som nu livar folket och bringar dess krafter till en så rik blomstring.

Ur sin analys av de nationella karaktärsolikheterna hämtade Cygnaeus programmet för den svenska folktidningen. Den borde ha en praktisk riktning och av vetan­dets olika grenar främst beakta naturkunnighet och geografi. Fäderneslandets geografi finge ej inskränka sig en­bart till svenskarnas bosättningsområden utan borde omfatta hela det område, som är vårt folks gemensamma hem. Här stötte man på den ömtåliga språkfrågan, och  även den måste skärskådas, så vitt möjligt var ända till botten, men icke trätgirigt, missunnsamt och sårande. Redaktören borde vara förtrogen med allmogens seder och föreställningssätt, så att han finner vägen till dess huvud och hjärta. Han måste ha kunskap om folkets verkliga behov och moraliskt kurage att utan rädsla på­peka de missförhållanden, som det stode i människomakt att avhjälpa. För en stor del av allmogen hade det i tryck lästa ännu nästan betydelsen av Guds ord: detta ålade redaktören finkänslighet. Råkade t. ex. hans första trosartikel förbjuda honom att tro på Gud, »så må han för fan i våld hellre hålla inne med sin visdom ända till domedagen, än han förargar en av dessa små». Detsamma gällde om alla de övriga grundvalarna, på vilka människans själs­lugn och samvetsfrid vila i trygghet. Tvivlet, stimulerande i filosofien, blir på samhällsdjupet lika med förtvivlan, sönderfall och anarki.

Cygnaeus' projekt mottogs »med slukande intresse». In­om kort hopbragtes ett aktiekapital på 3,500 rubel, och i maj månad utsågs en bestyrelse, bestående av profes­sorerna F. Gygnaeus, F. L. Schauman och G. Ehrström, mag. Aug. Schauman och konsul R. Frenckell. Denna an­tog till huvudredaktör mag. V. Öhberg och till medredaktör Anders Svedberg, den förre med 1,600 mk och den senare med 600 mk i årslön. Därmed var Folkvännen klar att börja.

Svedberg synes ha varit Cygnaeus' kandidat för huvud­redaktörsposten. Han hade allaredan, genom artiklar i Hels. Tidn., Vasabladet, Missionstidningen och Tidskrift för Finska kyrkan, avlagt nödiga mogenhetsprov. Cygnaeus hade fäst sig vid hans i bästa mening folkliga skrivsätt samt omfattningen av hans insikter och intressen. Vid mottagandet av Cygnaeus' anbud blev Svedberg eld och lågor och översände med svarsbrevet fyra artiklar på en gång, »överlämnande åt Herr Professorn att bestämma ersättningen antingen efter artiklarnas värde eller efter vilka andra grunder Herr Professorn finner för gott att följa». Han utarbetade även en programartikel,   »Folkvännens hälsning till sina läsare», men då redaktions­frågan under tiden fått sin slutgiltiga lösning, blev denna artikel ej avsänd. Måhända föll Cygnaeus' plan på Sved­bergs obenägenhet att överflytta till Helsingfors, kanske även till följd av bristande understöd; prof. Schauman synes rörande valet av redaktion ha rådgjort med prosten Fr. v. Knorring i Finström.

Åtminstone under de första åren av Folkvännens till­varo framträder Öhberg icke med något eget ansikte. Det är Svedberg, som ger tidningen hållning och prägel. Då Cygnaeus på aktieägarnas sammanträde den 16 september 1861 utställde Folkvännens vitsord, formade han det så: »Om också ett och annat av dess innehåll kunnat vara bättre, så skall man ej lätt upptäcka mycket, vilket man med fullgiltigt skäl kan önska bort ur dess spalter. Artiklarna äro alla avfattade i en för allmogen lättfattlig form. Bland medarbetarna intager Svedberg i varje händelse en så framstående plats, att hans medverkan kan åberopas såsom det mest övertygande beviset därpå, att när tiden för en god sak är kommen, då måste den gå framåt; bärare därav framstå, där man ej skulle vetat söka dem.» Ett år senare fastslog han i samma krets, att »det bästa Folk­vännen haft att bjuda på härflutit från det varma hjärtat och klara förståndet hos en bland den österbottniska all­mogens söner.» Biskop F. L. Schauman gav Svedberg ett lika oförbehållsamt erkännande. Även läsekretsen var be­låten, såsom av flere insändares meddelanden framgår. Man bildade på landsbygden prenumerationsbolag — i Munsala fanns det under första året 12 sådana, under andra 16 — men dessa »femkopeks-intressenter» kunde ej skaffa tidningen tillräckliga intäkter. Också Cygnaeus hade fullväl begripit, att en tidning för Finlands svensk­talande allmoge, åtminstone vid sin begynnelse, »omöj­ligen kunde föda ens ett får», än mindre en redaktion, som var sin lön värd. Men han vädjade till de nyländska godsägarna, som från allmogemödornas rygg bestigit höga hästar, och fick garantier för tidningens ostörda utkommande under ännu ett år. Därefter syntes tidningen dömd att upphöra. Då Svedberg erfarit detta, riktade han till Cygnaeus följande hemställan: Bolagets delägare kunna rimligtvis ej i längden stå vid ett företag, som ger endast förlust. Men Folkvännen har väckt håg för kunskaper, och alltför sorgligt vore det att nödgas avbryta företaget, när det lyckligen kommit i gång. Därför erbjöd han sig att antingen ensam svara för redigeringen, mot att han finge åtnjuta samma lön som förut och att bolaget avlönade revisor Alopaeus med 100 rubel i året för korrek­turläsning och andra bestyr eller övertaga tidningen som enskild affär; i det senare fallet ville han förflytta bladets utgivning till Vasa. Dessa förslag voro byggda på antagandet, att Öhberg skulle avträda. Vore denne åter hugad att kvarstå och med bolaget träffa överenskommelse, ville Svedberg icke lägga hinder i hans väg. Bestyrelsen löste frågan så, att den överlät rättigheterna åt Öhberg med det vidfästa önskemålet, att Svedberg skulle kvarstå i Folkvännens redaktion.

»ÖSTERBOTTEN.»

Någon anmodan att inträda i Öhbergs Folkvännen erhöll Svedberg icke, och han var alltför grannlaga att bjuda ut sig. Ställd i valet mellan att nedlägga sin penna eller våga ett eget tidningsföretag valde han det senare. Sålunda tillkom Österbotten, tidning för svenska allmogen i Finland; åttasidigt månadshäfte i kvartformat, priset 1 mk 60 penni per år. Bladet trycktes i Vasa och utsändes första gången i januari 1864.

Redan före Folkvännens framträdande hade Svedberg tänkt på att uppsätta ett österbottniskt månadsblad. Cygnaeus, som var underrättad därom, uttalade dock åsikten, att tidningen borde utgöra ett andligt föreningsband mellan de vitt från varandra utkastade fraktionerna av Finlands svenska befolkning och därför ej lämpligen kunde utgå från en avlägsen landsort. Huru rik på intellektuella krafter denna än månde vara, måste företaget likväl stöta på oövervinneliga förbindelsetekniska och ekonomiska svårigheter. »Österbotten» kunde icke förty hålla sig uppe i 15 år, och det banbrytande arbete Svedberg med sin tidning utförde har av omdömesgilla män, såsom Z. Topelius, F. Cygnaeus, E. Nervänder och Axel Lille, skat­tats synnerligen högt. Bland allmogen blev »Österbotten» så omtyckt, att man knappt hade rum på kyrkvägen den dag då tidningen var att avhämta. Från flere håll riktades till Svedberg uppmaningen att ge ut den även på finska.

Men ekonomiskt var uppgiften för utgivaren ganska betungande. I 250 exemplar måste tidningen utgå, för att tryckningskostnaderna skulle täckas. Redan under första året översteg prenumeran- ternas antal 400, och det blev då ett nätt honorar för redaktören. Pressförordningen av den 18 juli 1865 hade emellertid så när tagit döden på bladet: den stadgade att utgivaren skall vara bosatt på utgivningsorten. August Schauman  hade  mycken  möda, innan han fick Svedberg att skaffa sig en ansvarig bulvan i Vasa. »Min högsta strävan», skrev Svedberg, »har varit att hos folket inprägla aktning för lagarna. Skulle jag nu börja skriva i en annans namn, så fruktar jag att skadan därav bleve större än nyttan av en sålunda tillskruvad folktidning, emedan folket skulle komma till den över­tygelsen, att envar söker kringgå lagen på sitt sätt.» Slut­ligen ordnades saken dock sålunda att gymnasieläraren L. L. Laurén inträdde såsom korrekturläsare och ansvarig redaktör i Österbotten. Honoraret utgick i artikelbidrag av Svedberg till Laurens tidning Vasabladet.

Nödåret 1867—1868 ställde Svedbergs tidning inför ett allvarsammare hot. På hösten anmäldes icke en enda elev till skolan, och med säkerhet kunde förutses, att ytterst få prenumerationer skulle förnyas vid årsskiftet. Svedberg framlade ställningen för Fredrik Cygnaeus och mötte även nu sin beskyddares trofasta hand. »Bör man samla alla disponibla skärvar till bröd åt vårt hungrande folk och lämna all själsnjutning, all förädlande lektyr till en kom­mande lyckligare tid?» frågade Svedberg. Om något med okränkt samvete kunde göras för tidningens räddning, ville han framlägga två alternativa förslag: det ena att medelst subskription hopbringa c:a 240 mark för att täcka en gratisutdelning av 80 exemplar till svenska hållstugor; det andra att likaledes medelst subskription bestrida en tredjedel av bladets utgifter, varigenom tidningens pris i samma proportion kunde nedsättas. Subskriptionen hade önskad framgång och hjälpen gavs i enlighet med alter­nativ I. De hopsamlade medlen täckte bristen och läm­nade t.o.m. ett litet överskott till redaktionsarvode. Även Topelius hjälpte Svedberg att hålla modet uppe. Han lät utsätta sitt namn i Österbottens prenumerationsanmälan och inträdde vid årsskiftet som högt värderad medarbetare i redaktionen.

Redan 1865 begynte Svedberg ge ut Österbotten två gån­ger i månaden, och 1872 var han sinnad att förvandla den till ett veckoblad; något som emellertid befanns ekonomiskt ogenomförbart. Samma år framlade redaktör A. F. Roos i Vasa ett förslag om att Svedberg, L. L. Laurén, J. Kr. Svanljung och Roos skulle gemensamt utge ett folkblad ställt på aktier, »men», skrev Svedberg till Topelius, »då jag vet av erfarenhet, att resultatet icke kan bli gott, när olika element sammanföras och blandas, undanbad jag mig alliansen.» Här var det minnet av motsättningarna i Folkvännen, som manade Svedberg till försiktighet.

År 1875 började Svedberg tala om att nedlägga Öster­botten, då den inte gav redaktören något arvode. Under hela året 1877 och en del av 1878 var Svedberg strängt upptagen vid lantdagen, och redaktionsarbetet utfördes till största del med saxen. Den 21 december sistnämnda år skrev redaktören »Österbottens slutord till sina läsare». Planen hade varit att meddela upplysning i världsliga ting och stadfästelse i tron på en allsmäktig Gud. Men de troende tyckte att bladet icke mera gav tillräcklig näring åt evighetshoppet, och världens barn funno där för litet av det som rörde sig i tiden. Österbotten hade varit en folk­upplysningens banbrytare, som den snabbt marscherande tiden småningom lämnat bakom sig. Då blev dess rätta lott ett stilla och naturligt avsomnande.

»ÖSTERBOTTNISKA  POSTEN.»

Svedberg blev inte utan språkrör, när han lade ned »Österbotten». Han fyllde spalt efter spalt i Hufvudstadsbladet, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Weckoblad för folkundervisningen, Arbetarbladet,  Tule,  Förr och nu   —  de fem sistnämnda i Sverge  —  Luthersk Kirketidende i Norge och Svenska Tribunen  i Amerika. Men det var icke lätt  att  skriva  för denna  främmande publik, vars smak och intressen han icke    kände, och även om han gjort det, näppeligen kunnat till­fredsställa. Det var därför med glädje han erfor, att kantor J. W. Nessler år 1881 ställt upp ett tryckeri i Nykarleby och följande år ämnade ge ut en tidning.    Tidningen fick namnet »Mellersta Österbotten», skulle bli ett kyrkligt och lokalt   veckoblad för Nykarleby,   Jakobstad och Gamlakarleby och lyckades få pastor Johannes Bäck som redak­tör samt Z. Topelius och Anders Svedberg som med­arbetare; dessutom kunde den räkna på artikelbidrag av seminarielärare och korrespondenser av de folkskollärare som vid denna tid begynt tillföra landsbygden så mycken vakenhet. Obestridligt var »Mellersta Österbotten» till innehåll och skrivsätt en kvalitetstidning, men huvudredaktören bekände fennomansk färg, och under de flam­mande språkstridernas årtionde ingav detta  ej en svensk allmänhet förtroende för hans blad.

Nessler vände sig då till Svedberg och erbjöd honom ledningen. Han samlade omkring sig en stab av unga lärare: J. Hagman, L. Riska, K. J. Hagfors m. fl., utverkade av Svenska Folkskolans Vänner löfte om ett understöd på 800 mark och var redo att börja. Men när sonen Johannes kort efter blev lärare i Helsingfors, lämnande fadern allena i hans skola, fick Nessler återbud av Svedberg. Det blev då  seminarielektor  Max  Strömbergs  tur. Han döpte om bladet, gav det namnet »Norra  Posten», hissade svensk vikingavimpel och tryckte Gånge Rolfs svenskhetssånger, Edda-utläggningar och åkallan av asagudarna; för övrigt redigerades bladet .huvudsakligast med saxen. Svedberg var fortfarande med, ehuru måttligt glad över det nygötiska bullret. Men plötsligt inträdde en scenförändring. Nessler, som med sällspord energi arbetat upp terrängen för Norra Posten och som var den verkliga förläggaren, såg med ens sig och sitt tryckeri försatta utanför affären, då Strömberg, förlagsrättens formelle innehavare, inlät sig i avtal med ett Vasa-tryckeri om att trycka tidningen där. I sin nöd vände Nessler sig till Svedberg och bad honom sätta upp ett konkurrerande blad. Svedbergs lätt upprörda rättskänsla och tillika insikten om att han icke kunde försvara sin plats i ett blad, där grundtonen angavs av Gånge Rolfs ultra-svekomanska hets och kallsinne mot kristendomen, föranledde ett jakande svar. På så sätt till­kom »Österbottniska Posten». »Jag älskar för mycket min fosterbygd för att utan strid lämna fältet», skrev Svedberg till Topelius, vars medarbetarskap han utbad sig och även erhöll. Sonens återkomst från Helsingfors gav honom friare händer för kampanjen.

Under begynnelseåret 1884 var Ö. P. utomordentligt väl skött. Svedberg uppbådade alla sina skrivkunniga vänner och fick till stånd ett korrespondentnät, som sträckte sig över hela hembygden och vida därutöver. Carl Johan Slotte skickade kommunalpolitiska betraktelser, K. J. Hag-fors pigga Helsingforsbrev, direktör Sundvall religionspe­dagogiska uppsatser, och redaktören själv satte in hela sin ambition och arbetsförmåga på att lyckas. Han införde även illustrationer i bladet, visserligen varken aktuella eller som konsttryck värdefulla, men tillsammans med för­klarande texter blevo de ändå en uppskattad, åskådnings­undervisning, som den tiden ägde nyhetens behag. Norra Posten flydde till Gamlakarleby, och Ö. P. hävdade väl sin ställning såsom lokalblad för Nykarleby och Jakobstad, folktidning för norra delen av Svenska Österbotten och förbindande länk mellan emigranterna och hembygden.

Iögonenfallande är den snävhet, med vilken denna folktidning behandlades av Svenska Folkskolans Vänner. Svedberg tillhörde sällskapets stiftare, och hans förmåga som folklig skriftställare var icke direktionen obekant, eftersom den riktade till honom en uppmaning att mot er­sättning författa folkskrifter. Men hans ansökningar om understöd åt Ö. P. hade ihållande motvind, medan Folk­vännen frikostigt gynnades. Freudenthal yrkade t.o.m. på att sällskapet skulle övertaga Folkvännen helt och hål­let och hade kanske lyckats genomdriva sin föresats, om icke sekreteraren Axel Lille hade påvisat det oriktiga i att binda hälften av sällskapets årsinkomst i ett illa skött lokal­blad för Nyland, och om icke Åbo satt alla sina bästa namn under en protestskrivelse däremot.*) Folkvännen fick då nöja sig med ett understöd, som rörde sig kring 1,500 mark i året. Då Svedberg 1884 hemställde till direktionens prövning huruvida icke Ö. P. kunde av sällskapet beviljas något understöd, lämnades denna ansökan utan avseende. Folkvännens prenumerantsiffra understeg då 600, Ö. P:s uppgick redan under första året till vidpass 800. Svedberg förnyade sin anhållan 1886, men frågan bordlades under ett förmodligen grönt kläde ända till 1888, då efter för­nyad framställning 200 mark utanordnades. Detta var all den hjälp Svedbergs tidning erhöll av vårt svenska folk­upplysningssällskap.

Upprepade gånger antydes i S. F. V:s protokoll, att Folkvännen också enligt direktionens mening »ej motsva­rat de fordringar man kunnat ställa på ett blad avsett för folket.» I lantdagen gick S. F. V:s anslagsfråga i baklås både 1885 och 1888 med den motiveringen att sällskapet ekonomiskt understödde ett så mindervärdigt organ som Folkvännen. Och de svenska representanter, som i bon­deståndet kämpade för anslaget, medgåvo att anmärkning­arna mot Folkvännen icke saknade fog. Vadan då denna ögonskenliga mannamån i sällskapets   hjälpverksamhet?

Freudenthal sade: I huvudstaden koncentreras alla våra högsta bildningsintressen. Där måste också finnas ett centralorgan för den svenska folkbildningen i landet. Ett sådant är Folkvännen. I en tid, då hela den svenska nationalitetens rätt att bestå såsom sådan sättes i fråga, får något gehör icke lämnas åt en småsinnad provins­avundsjukas klagomål i ogjort väder. — Mot principen är kanske intet att anmärka, så vida den icke i praktiken kväver beaktansvärda andliga livsyttringar i provinsen. Möjligen lades det Svedberg till last, att han som tidnings­man icke visat önskad stridsglädje i språkfrågan, ehuru protokollen intet därom nämna. Av Svedbergs korrespon­dens med Freudenthal framgår, att Folkvännens och Ös­terbottens sammanslagning varit ifrågasatt, men att Sved­berg avböjt förslaget, liksom han gjorde med det likartade förslaget från Vasa-tidningsmännens sida. Han satte ett högt pris på sin oavhängighet och lyckades med stor ansträngning ända till det sista bevara ett fritt forum för det han bar närmast hjärtat. — Att Ö. P. under Sved­bergs tid var mer än ett lokalblad framgår bl. a. därav att åländska frågor där diskuterades i polemik mellan ålänningar, att Kuopio-bor där framförde önskemål beträf­fande sin svenska skola m.m.

»BARNVÄNNEN.»

Finns det någon renare fröjd än att utså sannings­frön i barnahjärtat!» skrev Svedberg 1888 till arbetar­hustrun Maria Eriksson, som 30 år tidigare varit hans elev i Hirvlax. Efter flere års fåfänga föresatser slet han sig nämnda år lös från arbetet och tillbragte några veckor på Tärnishällan i Vexala för att andas sjöluft; men sommarnöjet bestod i — att han höll småbarnsskola i byn. Detta hände några månader före hans död. I kraf­tens dagar ville han nå flere unga åhörare än dem han sam­lade kring sin kateder. Därför började han också skriva för barnen.

I Ekenäs förfogade pastor E. O. Reuter, hemma från Oravais, över ett tryckeri. Svedberg frågade honom 1861, om han ville medverka vid utgivandet av en kristlig barn­tidning. Till anda och plan hade han tänkt sig tidningen ungefär som »Dufvoröster» i Stockholm.

Reuter var genast med om saken. Provnumret trycktes i lika stor upplaga som Missionstidningen, 2,555 svenska och 2,234 finska exemplar, samt utsändes till alla Missionstid­ningens prenumeranter. Bladet skulle utkomma en gång i månaden. Ingen begärde något redaktionsarvode, och pri­set kunde därför sättas mycket lågt: 30 kopek.

I sin första skepnad upplevde tidningen endast två år. Reuter sålde tryckeriet i slutet av år 1863, och Svedberg fick först genom julnumret veta att tidningen därmed upp­hörde. Han bad då att för egen räkning få överta affären och ämnade fortsätta tidningens utgivande i Vasa. Ett av­brott kunde emellertid icke undvikas, och han ville då först utröna huru den samtidigt startade »Österbotten» skulle bära sig, innan han tog nya risker. Nödåren och även andra omständigheter, kanske mest framträdandet av Topelius' pigga Trollslända år 1868, vållade att Barnvännen fick vila i hela tio år. Först då Topelius lämnat Sländan i oskickliga händer och dess värde sjunkit, återkallade Sved­berg Barnvännen till livet. Hans första åtgärd var att söka farbror Z. T:s medverkan, och denne kom med råd och gärning sin strävsamme vän till bistånd. — Topelius' svarsbrev' sammanfattar vad han tänkt och skrivit om barnlektyr, ända sedan han 1854 begynte lämna bidrag till vår första barntidning »Eos». Indirekt kännetecknar det även mottagaren genom de råd Topelius ansåg honom be­höva; innehållet är i huvudsak följande:

»Helsingfors den 24 nov. 1873.

Kära Svedberg!

Jag skyndar mig att besvara ditt brev genast. Ditt nya företag är gott och behövligt, jag gläder mig däråt. »Fol­ket är ett stort barn» — det är en gammal sanning; det finnes mycket frändskap mellan en god folkskrift och ej: god barnskrift, varför skulle du ej följa din Herres och Mästares kallelse?

Någon konkurrens med Trollsländan kommer så mycket mindre i fråga, som denna upphör med årets slut; och detta är väl. Sederström är utan positiv tro och utan ihärdighet, han har de senare åren slarvat med Sländan i alla av­seenden.

I Köpenhamn utkommer nu ett »Weckoblad för barn», både dansk och svensk upplaga. Man har velat ha mig med, men jag har ingenting lovat, innan jag ser vars andas barn det veckobladet är. Samma svar har jag gett en barn­tidning i Hernösand. Icke samma svar ger jag dig; jag vet på vad grund du bygger, jag lovar dig oss emellan och så vitt min tid medgiver ett och annat bidrag, många bli de inte. Men vill du veta min erfarenhet i fråga om barn­skrifter så är den i korthet följande:

Barn leva i en för dem egendomlig världsåskådning. För dem äro natur och ande ett. Barnavärlden är en hel värld, icke såsom hos den vuxna kluven i två stycken av reflektionen. I denna värld lever, tänker, känner, lider och fröj­das allting med människan; den är världen före syndafal­let, ehuru därför icke utan syndens frön. Denna hela och enhetliga världsåskådning undergräves emellertid oupp­hörligt ända från det barnet börjar tänka och tala, livets arbete är där ett söndringsarbete, på det att till sist ur klyftan den återställda högsta enheten må framgå och nå sitt mål i den kristna världsåskådningen. Men reflektionens söndringsarbete skall icke påskyndas, endast ledas i rätt riktning. Naturens lag är här även Guds lag, växten skall vattnas och ställas i ljuset, men icke uppryckas och läggas att vissna i solskenet. Detta är en onaturlig förbrytelse, som alla dagar begås av missriktad välmening, och i denna för­brytelse ha även flera andliga barntidningar, exempelvis Evangeliska fosterlandsstiftelsens barntidning, sin dryga andel.

Jag lägger dig på hjärtat att icke begå samma misstag. Har Kristus ställt barnen så högt, att de utan lärdom höra hans rike till, varför skulle vi då i förtid nedrycka dem till vår djupt söndrade värld, till vårt skuldbelastade medvetande? Följden av ett sådant andligt nit blir en för­tidig brådmognad, ett sjukligt pjunk eller i bästa fall en rädd förundran över det obegripliga, såframt det icke blir ett tidigt skrymteri.

Barn förstå icke synd i samma mening som vi vuxna. Går du och talar till dem om syndafallet, tänka de på äpplet. Säger du att Kristus dött för världens synder, få de för sig att några elaka människor ställt till ett illdåd. Predika icke läror, utan lägg en grund, på vilken kristen tro i mognare ålder kan byggas, d. v. s. lär dem att älska Gud i ska­pelsen och Gud i Kristus, älska människor, ha förbarmande med djuren, känna sig själva som fattiga barn, fulla av fel, och ur denna känsla frammana behovet av nåd. — Hela deras katekes finnes i »Gud som haver barnen kär».

Min mening är således, att en kristlig barntidning icke skall välja sitt innehåll ur teologien utan från kristendomens tillämpning på livet. Och denna tillämpning bör icke göras nedstämmande, byggas på känslan av syndasorg, som barnen icke förstå, utan den bör vara frisk, glad, för­tröstansfull.

Akta dina små för det andliga högmodet! Det behöver blott en vink för att väckas. Efterapningsdriften gör att barn lätt lära sig gudeliga åthävor utan inre grund, och där ligger redan skrymteriets frön.

Skriv icke heller långt om varje ämne! Liksom barn­sorgen varar högst en kvarts timme, så gör även uppmärksamheten detsamma. Ombytet är för barnen en naturdrift liksom stojet. Gör nu med dessa vinkar efter din egen övertygelse. Gud förläne dig ljus och kraft till ditt goda företag.        

Önskar dig din vän och bundsförvant

Z.  Topelius.»

Mot intet i detta program behövde Svedberg anmäla av­vikande mening.   Att Barnvännen likväl i stort sett misslyckades berodde ej på oriktig syftning utan på bristande konstnärlig kraft. Svedberg hade icke fått fabuleringsgåva och gestaltskapande fantasi. Därför fylldes Barnvännens spalter mest med långods. I det som han själv skrev höll han sig kärt till verkligheten; ville han aldrig så litet bro­dera ut den, blev det litterära klichéer och onatur. Kanske var han också alltför mycket pedagog: han kunde inte säga en undermening, gömma en lärdom i själva handlingen, utan gjorde allt så klart, att man jämt såg bottnen och förvånade sig över huru grunt hans diktnings farvatten i själva verket var. Själv insåg han att hans förmåga icke låg åt detta håll, vilket också prenumeranternas utebli­vande bekräftade. Därför nedlade han företaget, efter fem års ansträngningar, vid 1878 års utgång. En av hans bästa medarbetare hade varit sign. P—p (greve Philip Armfelt).

(forts.)

J.J.Huldén

Ur ”Anders Svedberg” – 1932