Westmans mor och hennes stuga

Under de senaste åren ha Westmans mor och hennes stuga på Visasbacken tilldragit sig en osedvanligt stor uppmärksamhet. Orsaken har varit, att stugan råkat stå i vägen för den bli­vande gaturegleringen. Den år 1906 uppgjorda nya stadsplanen för Jakobstad tog icke hänsyn till den från tiden före branden år 1835 kvarstå­ende gamla delen av staden, utan slopade de trånga gatorna och gränderna för att åstadkom­ma tidsenliga förbindelseleder mellan stadens norra och södra delar. Utan tvivel var tanken riktig, men man kan ifrågasätta, om icke en nå­got annan sträckning på Otto Malmsgatans fort­sättning hade givit samma resultat och likväl möjliggjort bibehållande av några tomter om­kring Visasbacken för att åt kommande tiders barn bevara ett minne av det gamla Jakobstad. Så blev emellertid icke fallet, och då regleringen nu fortskridit så långt, att Visasbacken i år skulle breddas och nivelleras, måste även West­mans mors stuga undanskaffas.

Åtgärden har länge varit förutsedd och olika åsikter hava kommit till uttryck om stugans be­varande eller rasering. Tämligen enig har man dock varit om, att staden borde skydda detta Ru­nebergsminne och flytta stugan till en plats, som icke skulle beröras av stadsplaneregleringen. Däremot hava åsikterna gått mycket isär, då det gällt att finna denna plats. Det har i ortstidnin­gen skrivits så mycket om de förslag, som fram­ställts i platsfrågan, att vi här icke hava anled­ning att ingå på dem. Vi kunna inskränka oss till att fastslå, att en knapp majoritet i stadsfull­mäktige vanns för att flytta stugan till den ge­nom regleringen frigjorda tomten N:o 22 i tredje stadsdelen, Visasbacken N:o 4, vidpass 29,5 me­ter norrom dess ursprungliga plats och 14,5 me­ter västerom dess gamla gatlinje.

Flyttningen vidtog i juli månad och är nu slutförd. Arbetet har utförts så, att stugan nedrevs och stockvarv, golvplankor och takbräden numrerades och uppsattes ånyo i ordningsföljd. Allt ruttet virke ersattes, så långt det sig göra lät, med virke från en annan stuga från samma tid (s. k. Boholmska gården), som samtidigt undanskaffades, och endast i nödfall med nytt tim­mer. Yttertaket hade ursprungligen varit täckt med näver och takved. Nävret hade ersatts med bräder och senast var taket belagt med asfalt. Intet av dessa beläggningsmaterial kunde mera komma ifråga, och gällde det därför att utvälja en taktäckning, som stiltroget skulle ansluta till stugans exteriör i övrigt och överensstämma med de beläggningsmaterial, som användes på vår ort i äldre tider. Lyckligtvis raserades samtidigt en tredje byggnad vid Visasbacken, (s. k. Lingon­bladska gården), som hade tegeltak. Det beslöts då att tillvarataga takpannorna från denna bygg­nad och använda dem för Westmans mors stuga med det resultat, som nu kan iakttagas.

Vid rivningen av byggnaden observerades, se­dan brädfodringen avlägsnats, att stockarna från gammalt voro numrerade, vilket ger vid handen, att den en gång tidigare blivit flyttad. Förut var det mycket vanligt, att en byggnad icke uppför­des på den plats, där den var avsedd att stå, utan upptimrades på annat ställe, oftast på landet, där man hade tillgång på stock. Sedan byggna­den var uppförd, nedtogs den och fördes till sta­den, där den hopfogades på sin iordningställda sockel. Det är möjligt att Westmans mors stu­ga även tillkommit på samma sätt. Men det är icke heller uteslutet, att den tidigare varit en bo­stadsbyggnad på någon annan plats i staden och fått giva rum för en större och värdefullare bygg­nad, eller att den inköpts från landet. Härmed må förhålla sig huru som helst, men på den plats där den stod, kunna vi fastslå, att den icke blivit upptimrad.

Avsikten har varit att vid flyttningen restau­rera byggnaden, såvitt det varit görligt, i det ut­seende den hade vid 1800-talets början. Detta har emellertid stött på flera svårigheter. Under tidernas lopp hava ändringar företagits, som va­rit omöjliga att fastslå, när de gjorts. Om de skett i samband med flyttningen till den plats, där den senast stått, eller om de tillkommit se­nare. Så t.ex. framgick, sedan brädfodringen borttogs, att tvenne olika storlekar på fönsterhå­len förekommit. Den tidigare med bredare kva­dratiska lufter för fyrrutiga fönster och den se­nare med smalare och högre för sexrutiga bågar. De sexrutiga bågarna förekommo i byggnaden ännu omkring sekelskiftet, varefter de utbyttes mot den från 1900-talets början och intill vår tid vanliga, fula trerutiga indelningen. Efter mycken tvekan beslöts att vid restaureringen använda den fyrrutiga fönstertypen, vilken med hänsyn till billigare utförande sannolikt bättre överensstämde med resurserna i ett anspråks­löst sjömanshem vid 1800-talets början.

Ingångsdörren är placerad på gårdssidan in­vid byggnadens södra gavel. En trätrappa med sju steg leder upp till golvplanet och omgives med handledare, fastade vid stolpar. Mellanrum­men mellan stolparna äro utfyllda med andreas­kors av ribbor. Denna trappa, som återfinnes på en fotografi från 1890-talet, har senare blivit inklädd i en farstukvist, som vid restaureringen avlägsnats. Från trappan leder en dörr in till farstun och härifrån för en öppen, brant trappa med ledstång upp till vinden. Även denna trappa har, okänt när, blivit inklädd med brädväggar. Också dessa väggar hava bortlämnats.

Fotografi från 1880-1890-talet.

De största ändringarna hava murar och eld­städer under tidernas lopp undergått. Mellan stugan och köket syntes i väggen en stor öpp­ning, som senare blivit igensatt. Här har med all säkerhet en stor bakugn någon gång i tiden haft sin plats. Senare ersattes denna ugn med en ka­kelugn i stugan eller salen och en mindre spis i köket. Kakelugnen i salen likasom den i kam­maren hava förnyats under 1900-talet och om­byggts till kökshällor. Med hänsyn till byggna­dens framtida användning ha såväl i salen som i kammaren uppsatts kakelugnar av den typ, som användes i staden överallt under 1800-talet. Från Lingonbladska gården erhöllos tvenne, vackra ugnar i krukmakarkeramik; den ena en flat och den andra en rund ugn. Bägge ugnarna hade blivit övermålade med vit oljefärg, som måste avlägsnas med en lutstens lösning. Sedan detta var gjort, framträdde vackra glasyr­ytor, på den ena ugnen i en gulgrön och på den andra i gulbrun skiftning.

Enär Stadsfullmäktige önskade, att eldstäder­na skulle uppföras så, att värmeledning, om icke genast så dock utan större ändringar senare, skulle kunna införas, blev det nödvändigt att omedelbart installera värmeledning i byggnaden. För ändamålet utschaktades ett pannrum i bygg­nadens södra ända, och nedgången gjordes un­der ingångstrappan, på det ställe, där även tidi­gare en dörr varit anbragt. Rökröret från pann­rummet är förenat med eldstaden i köket och värmeledningsrören äro dragna under byggna­den och genom golvet upp till kakelugnarna, som dölja de inmurade värmebatterierna. Inga led­ningar äro synliga. Värmeinstallationen har ut­förts av A/B Wasa Radiator. Även i vindskam­maren — Runebergs skolrum — har värmeled­ning införts och batteriet placerats i en tegelugn, som till form och utseende överensstämmer med den, som av ålders befunnit sig i kammaren. Denna ugn har i likhet med de övriga uppförts av kakelugnsmakaren Knut Backman, som i ti­den ommurade den ursprungliga ugnen i vinds­kammaren.

Sedan tapeterna avlägsnats, visade det sig, att väggarna i salen och vindskammaren hade med hår och sågspånsmassa fyllda nåt. Ytorna voro målade med limfärg, i vindskammaren gula och i salen gråa och vardera i enlighet med tidens sed spräcklade med svarta och vita prickar. Väg­garna i den norra gavelkammaren hade däremot varit omålade, och man kan draga den slutsat­sen, att rummet ursprungligen använts, till ar­betsrum för dåtida bruklig hemslöjd. Farstun hade varit målad med gul limfärg utan spräckling.

Vid restaureringen har endast köket tapetse­rats, medan väggarna i de övriga rummen be­handlats på samma sätt, som de ursprungligen varit målade — dock med det undantag, att väg­garna i gavelkammaren målats lika som i vinds­kammaren.

Golven hava under senare tid blivit oljemålade. Denna färg har även avlägsnats med stark lut.

När stugan blivit uppförd på sin plats vid Vi­sasbacken är svårt att fastställa. Stadens första tomtindelningskarta är uppgjord år 1783 av lant­mätaren Anders Forssén och här förekommer tomten under N:o 110. I den tillhörande karta­beskrivningen är den antecknad som tillhörig sjömannen Joh. Westman. Senare upptages i tomtöreslängden N:o 110 som Westmans änkas gård. Ett gammalt brandförsäkringsbrev av år 1876 uppger, att byggnaden uppförts 1804. Om så vore fallet, skulle en annan byggnad tidigare stått på samma tomt, men detta är föga troligt, ty familjen Westman har, av taxeringslängderna att döma, alltid levat i små ekonomiska omstän­digheter och knappast haft råd att rasera en byggnad för att uppföra en ny.

Före 1783 hade stadens tomter inga numror. En tomt betecknades med ägarens namn. Ej heller voro tomterna till sina gränser absolut fasta. En gårdsägare kunde, om ledig mark gränsade till tomten, få inlösa en del därav och införliva den med sin tomt. Det skulle därför vara en ren tillfällighet, om man numera lyckas fastslå, var den ena eller andra borgarens tomt exakt var belägen före år 1783. Likaså är det vanskligt att avgöra, var den ena eller andra ny­byggnaden, som av magistraten godkänts, blivit uppförd, då det i protokollet säges, att borgaren den och den fått tillstånd att uppföra en byggnad å den tomt, som är belägen så och så i förhållan­de till den och den borgarens tomt.

Familjen Westmans innehav av gården och tomten N:o 110 förlorar sig därför i tiden bortom . 1783. Det är icke uteslutet, att tomten bebyggts redan av Johan Westmans fader, borgaren An­ders Westman, död 1761. Han efterlämnade än­kan Catharina född Lötman 1724, död 29/3 1782 och sönerna Johan född 16/1 1753, Anders född 1756 och Petter född 1761. Alla tre bröderna blevo sjömän. Petter dog 1784 och testamenterade sin del i gården åt sina två brorsöner. Anders för­svann under en sjöresa och Johan Westman gifte sig med Anna Lena Envaldia född 1744, den allom bekanta ,,Westmans mor".

Johan och Anna Lena Westman hade två sö­ner, av .vilka Anders Johan född 1774 blev gift med Caj sa Stina Lustig född 1775. I detta äkten­skap föddes sonen Adolph 10/7 1814.

Det vilade ett hårt öde över den Westmanska familjen. Hustru Catharina Westman blev änka vid 38 års ålder.   Om Anna Lena Westmans man Johan Westman finnes antecknat i Corrimunion-boken, att han utseglat och försvunnit. Anteck­ningen är gjord mellan åren 1774 och 1784. Hj. Björkman berättar dock i sina Bidrag till Jakob­stads historia följande: ,,I hamnarna förde sjö­männen liksom i våra dagar ett glatt liv, vilket kanske oftare än nu slutade med slagsmål. År 1785 avled matrosen Johan Westman på Span­ska sjön, emedan 'han själv tillskyndat sig sjuk­dom genom slagsmål i Havre de Grace'." Då so­nen Anders Johannes föddes, måste den 30-åriga „Westmans mor" antagligen till stor del övertaga omsorgen om hemmet och sonen. Sannolikt även om svärmodern. Måhända var det då, som hon började väva och undervisa i vävning.

Sonen Anders Johan gick i faderns och far­brödernas fotspår och blev sjöman. Liksom fa­dern försvann även han på en sjöresa. I Communionboken finnes antecknat mellan åren 1817 och 1820 det betecknande ordet ,,saknas", och i taxeringslängden för år 1818 står hustrun Cajsa Stina upptagen som änka. Så hade åter det Westmanska hemmets stöd bortryckts och den lille Adolph lämnats i moderns och farmoderns vård. Ödet hade bestämt, att hustrurna i famil­jen skulle försörja sig själva och draga försorg om det fattiga sjömanshemmet. Havet, på vilket Westmännen sökte sin bärgning, var sniket, tog och behöll dem en efter en. Även Adolph be­stämdes för sjömansyrket och redan som 15-årig mönstrar ynglingen den 1 juni 1829 på briggen ,,Hoppet" för sin första sjöresa, som kock med en månadshyra av 7 Riksdaler riksgälds. Redan den 27 juli var man åter hemma och den 19 augusti är han mönstrad för en ny tur med samma fartyg. Nu har månadshyran stigit till 7 Riksd. 24 shilling. Även denna resa går lyckligt och i oktober är han hemkommen och får stanna över vintern. På våren går han i skriftskolan och den 21 augusti mönstrar han på briggen ,,Sophie", skeppare Elias Sundholm. Besättningen består av 9 man, kaptenen inberäknad. Resan äntra­des, men skeppet vänder icke åter. Man anar en katastrof, ty i kyrkoboken för år 1830 är Adolph Westman antecknad som drunknad. Och med honom har havet tagit den sista manliga ätt­lingen i familjen.

Det stöd den ålderstigna farmodern hoppats få i sonsonen har svikit och själv är hon orkeslös och prisgiven åt medmänniskors välvilja och om­tanke. Ej heller svärdottern kan nämnvärt bi­draga till utkomsten, ty den 29 oktober 1830, sannolikt efter det budskapet ingått, att sonso­nen drunknat, återfinnes i stadens ekonomiepro­tokoll följande beslut: ,,Åt gamla änkan West­man, som är blind och sängliggande af ålder­domssvaghet samt medellös och har ingen anhö­rig, som henne försörja kan, beviljade stadens älste på ordförandens framställning för det närvarande en tunna Råg och om behovet skulle fordra över vintern två famnar Björkved för be­talning från stadskassan." Hon var då 86 år gammal, men den av livet hårt prövade åldrin­gen hade ännu sju år att kämpa med fattigdom och lidande, förrän döden fann vägen till hennes sjukbädd. Hon avled år 1837 i en ålder av 93 år. Skötseln av den sjuka hade svärdottern icke en­sam förmått ombesörja, hon var ju redan själv omkring 60 år gammal, utan en ,,piga" var sedan år 1832 anställd för gumman Westmans vård.

Om Anna Lena Westman som person äga vi sparsamma uppgifter. I sitt arbete ,,Joh. Ludv. Runeberg Hans Liv och hans Diktning" säger Werner Söderhjelm, att hon var svenska, varmed naturligtvis menas, att hon var hemma från Sve­rige* ). Sannolikt är denna uppgift hämtad från J. E. Strömborgs ,,Biografiska anteckningar om Johan Ludvig Runeberg", där han ger oss en bild av både Westmans mor och hennes skola, enligt uppgifter av Runeberg själv. Denna redogörel­se, som är den trovärdigaste och bästa till efter­världen bevarade, lyder: ,,Sina första studier begynte Runeberg för 'Westmans mor', en äldre gumma, som höll en allmänt anlitad småbarns­skola i hans fäderne stad. Sin skolgång hos hen­ne hade han ännu på gamla dagar i livligt och tacksamt minne. Själva skollokalen utgjordes, enligt hans beskrivning, av ett litet vindsrum i en mindre (vid Visasbacken belägen) byggnad, vars nedra våning bestod av tre små rum, bebodda av ett sjömansfolk. Rummet, till vilket man måste treva sig fram uppför en smal och brant trappa och genom en mörk vind, var ungefär 6 alnar långt och fyra alnar brett och så lågt, att en karl av vanlig längd hade svårt att stå upprätt däri.

Fotografi från 1880-talet av lektor Josef Lindskog.

På ena ändväggen hade rummet ett litet fönster med fyra rutor och vid den andra i ena hör­net en stor eldstad av tegel. Framför fönstret stod ett litet bord, vid vilket den åldriga lärarin­nan satt och presiderade uppe i gavelhörnet, me­dan skolbarnen, både gossar och flickor, sutto tätt radade på simpla träbänkar längs rummets tre övriga väggar. Westmans mor, såsom hon allmänt kallades, hemma från Sverige, var en kortväxt, fetlagd och trind gumma, som ännu vid 74 års ålder**) med oförminskad kraft styrde sin klass, begagnande såsom herrskarespira en ,,spragga" av sådan längd, att hon från sin plats i ena hörnet av rummet ined densamma kunde nå motsatta väggen. När något barn satt ouppmärk­samt eller eljest bröt emot skolans fastställda ordning, slog gumman med sin spragga tätt över barnets huvud i väggen, ,,så att tapeterna brusto,***) men barnet rörde hon ej.

I början tyckes Runeberg ej varit synnerli­gen intresserad av studierna härstädes. Klen och svag, som han ännu var, och van vid öm och kärleksfull behandling i hemmet hade han enligt hans systers uppgift funnit det mindre ange­nämt att stå under Westmans mors stränga upptuktelse och troligen därföre under förebärande av sin sjuklighet ej velat hos henne fortsätta sin skolgång. Fadren förde dock gossen ånyo till skolan, och därefter tilltog han blott i raskhet och fann sig därstädes nöjd samt begynte göra goda framsteg. Då han vid omkring åtta års ålder i anledning av en förestående flyttning till Uleåborg upphörde med sin läsning hos West­mans mor, kände han sin abc-bok, något biblisk historia och hela katekesen 'från perm till perm' så noggrant, att det icke kom i fråga att 'klicka' på något enda ställe — ett resultat, som torde kunna trotsa en jämförelse med allt vad vår pedagogiska tid med sin utbildade metodik i den vägen förmår åstadkomma. Det är visserli­gen sant, att han då ej förstod sin katekes, något som alls icke heller fordrades, men han hade den däremot så fast inpräglad i minnet, att den ej mera kunde därur utplånas. Westmans mor hade emellertid lagt en fast grund för vidare stu­dier genom att bibringa honom en god och säker innanläsning, väl uppöva hans minne och tidigt vänja honom att ytterst omsorgsfullt och nog­grant förbereda sig på sina läxor. På denna säk­ra grund var det för honom jämförelsevis lätt att bygga under fortsättningen av hans skolgång först i Uleåborg och sedan i Wasa."

Utöver de grunder Runeberg sålunda inhäm­tade i småskolan, ,,har man uttalat den förmo­dan, att Runebergs säkra öra för svenska språket till en god del berodde på, att hans första lärarin­na, gumman Westman, var bördig från Sverige. Hans uttal vid läsning kan något ha påverkats därav, men knappast kan gummans tal för övrigt ha varit någon motvikt mot det språk, som från morgon till kväll ljöd omkring honom", säger Ivar A. Heikel i sitt arbete ,,Johan Ludvig Rune­berg, hans liv och hans diktning."

Att mor Westman och hennes lärarinnearbete även åtnjöt samtidens uppskattning framgår av följande utdrag ur magistratens ekonomie proto­koll för den 12 november 1823: ,,Sockenskrivaren Anders Brunberg förmälte, det ålderstigna sjömans Enkan Anna Helena Westman i nära 30 års tid hållit skola för Barn, vilka hon med flit och kunnighet lärt Läsa, och även då hon var yngre, vävt åtskilliga sorter grövre och finare Drell, och däruti lärt och övat andra, samt alltid fört en sedlig, anständig och beskedlig levnad; Varöver Brunberg anhöll, att det nu församlade Borgerskapet och Magistraten ville meddela de­ras intygan. Och som Borgerskapet, häröver hört, intygade sannfärdigheten av allt detta, vil­ket Magistraten jämväl har sig bekant, vara med rätta förhållandet överensstämmande, samt att Enkan Westman ännu med Barnaundervisnin­gen fortfar, så skall till bevis därpå Utdrag av Protokollet meddelas."

Efter Anna Lena Westmans frånfälle år 1837 inflyttade i gården styrman Lars Pehr Ström,, systerson till sonhustrun Caj sa Stina Westman, vilken blev kvarboende där till sin död år 1846, varefter gården innehades av Strömska släkten. Efter Lars Pehr Ström blev sonen, styrman Pet­ter Ström ägare till fastigheten och efter honom änkan och barnen, tills den år 1903 såldes av sonen, handlanden Bernt Ström till Brita Johans­dotter Svarfvar. Efter hennes död inlöste staden gården och tomten av sterbhuset år 1924.

Under Strömska tiden var vindskammaren icke offentligt upplåten för besökare. Men un­der Brita Svarfvars tid hade staden träffat avtal om skolrummets förevisning. Efter det stugan kom i stadens ägo har en av hyresgästerna till­handahållit allmänheten nyckeln till vindskam­maren, men ingenting har gjorts för att ställa den i ursprungligt skick förrän nu efter flyttnin­gen.

Vården av stugan kommer sannolikt att omhänderhavas av styrelsen för stadens historisk- ­etnografiska museum. Museistyrelsen har även gjort förslag om dess användning, vilket går ut på följande:

Vindskammaren förses med de inventarier, som finnas angivna i Strömborgs här tidigare återgivna beskrivning av skolrummet. Det bord, som omnämnes, finnes i behåll och förvaras för närvarande i Runebergshemmet i Borgå. Då det icke hör till hemmets ursprungliga inventarier, vågar man förutsätta, att det skall kunna återfås för att ställas på sin rätta plats. Av de bänkar Strömborg omtalar, har sätet av den längsta, med all sannolikhet, återfunnits som golvplanka på vinden. Även en mindre bänk, som passar för rummets kortsida, har funnits i en skrubb på vinden, ehuru den synes vara av senare datum.

Salen i bostadslokalen inredes som ett små­borgarhem från 1800-talet, i överensstämmelse med vad som var brukligt i sjömans- och styr­mansfamiljer.

I gavelkammaren uppställes en kollektion bildmaterial, som hänför sig till J. L. Runebergs liv och diktning. Om medel kan anskaffas, hop­pas museistyrelsen att få placera i detta rum en modell av den oreglerade tredje stadsdelen med sina gator, gränder och prång samt tomterna med sina åbyggnader i en efter utrymmet läm­pad skala.

Köket är avsett till bostad för hemmets vaktmästarinna. Utrymmet är litet, men för en en­sam person med små anspråk blir det en trivsam boning i hägnet av vackra minnen från länge se­dan flydda tider.

I sin kända dikt Vindskammarskolan säger Viktor Sund:

,,Bland hus, som snart skola rivas
Vid en gammal småstadsgränd
står oansenlig en stuga,
med gaveln mot nordan vänd.

Den lutar visst mot förfallet,
och blek är den re'n i färg.
Men på ett bräde vid taket
står något om Runeberg."

Den vemodiga känsla, som besjälade förfat­taren, då han nedskrev dessa strofer, är icke att ta miste på, och den har delats av mången. Men nu kunna bekymrens veck åtminstone för en tid slätas ut, ty:

Se stugan har blivit räddad
från hotfull förgängelse.
På stadig stenfot är bäddad
den Gamlas förnyelse.

Då redan  förvittrat minne
på nytt tagit fast gestalt,
må hustomten bo därinne
och hålla sin vård om allt.

Så må för kommande släkten
den lilla stugan bli kär
och få, trots platsen och dräkten,
allt framgent förbli där den är.

__________

*) Det har icke lyckats fastslå varifrån Anna Lena Westman inflyttat till Jakobstad. I längden över vigda finnes icke paret Westman, varför det är troligt att hon inflyttat som gift, men okänt varifrån. Sonen är född här.

**) Då Runebergs skolgång hos Westmans mor in­träffade mellan åren 1810 och 1812 var hon vid denna tid 66—68 år gammal.

***) Måste bero på minnesfel, ty väggarna hava ald­rig, så vitt nu kunnat utrönas varit tapetserade, utan målade i gul limfärg med svarta och vita prickar och senare beklädda med spännpapper.

Al. Ahlström

1936

Källor: Björkman, Hj.:
Heikel, Ivar A.: Jakobstads stadsarkiv
Kyrkoarkivet: Strömborg, J. E.:
Söderhjelm, Alma: Söderhjelm, Werner:
Al. Ahlström.
Bidrag till Jakobstads historia. Del II
Bouppteckningar i Jakobstad 1706—1800.
,,Johan Ludvig Runeberg Hans liv och hans diktning."
Bouppteckningar 1837 och 1846
Ekonomieprotokoll 1770—1831
Justitieprotokoll 1830 och 1831
Lagfarter 1837—1846
Manrullor 1829—1831
Stadens tomtbok från 1783
Taxeringslängder 1770—1846.
Communionböcker och historie­böcker 1760—1846.
Biografiska anteckningar om Jo­han Ludvig Runeberg.
Jakobstads historia.    Del III.
Johan Ludvig Runeberg Hans liv och hans diktning.