Trolldoms- och häxprocesser
i Pedersöre socken

I ingen annan del av Finland förekommo under 1600-talet så många trolldoms- och häxpro­cesser som i Österbotten. Under 1650-talet fördes sålunda i detta landskap ett femtiotal dylika pro­cesser och i hela det övriga Fin­land endast tjugo. Ensamt i Pedersöre socken förekommo under hela århundradet tjugo processer, Kronoby tio samt lika många i Karleby, Nykarleby med flere socknar. Den första processen i Pedersöre socken fördes år 1651. En gammal kvinna, Agnes Larsdotter, hade blivit anklagad för att hava förorsakat en annan kvinnas, Anna Hansdotters död.

Om Agnes säges det, att hon var en gammal "huskvinna", som var född i Eurajoki, och att hon under 40 års tid hade bott i Pe­dersöre. Det var likväl icke möj­ligt denna gång att erhålla till­räckligt bindande bevis för hen­nes skuld, varför hon ålades att värja sig genom edgång. Hon förmådde dock icke uppbringa det antal trovärdiga personer, som behövdes för en dylik ed­gång och vilka jämte den ankla­gade själv skulle svära värjemålsed. Agnes förklarade därför, att hon icke kunde erhålla några edshjälpare, men tillade, att hon icke mer än en gång talat med Anna Hansdotter. Oaktat Agnes icke hade kunnat uppfylla det villkor för en fri­kännande dom, som rätten uppställt, fullföljdes målet mot henne denna gång icke.

Det dröjde emellertid icke länge, in­nan hon åter råkade illa ut. Orsaken här­till var en rättegång mot Margareta Olofsdotter, vilken fördes vid häradsrät­ten i Kronoby den 17 februari 1655. Margareta ha angivits för trolldom av prosten Jakob Brenner och hon blev på grund av hovrättens dom halshuggen den 15 augusti 1655.

Vid hennes avrättning hade samlats en stor mängd personer för att åse den­samma. Bland dem igenkände hon flere och, innan hon lade sitt huvud på stup­stocken, angav hon många av de närva­rande kvinnorna för trolldom. En av des­sa kvinnor var tydligen Agnes, om vil­ken Margareta sade, att hon var en "arg trollkona" och att det var alldeles säkert, att hon förgjort Anna Hansdotter och ännu därtill en bonde. Agnes blev också genast gripen och redan tre dagar efter Margaretas avrättning eller den 18 au­gusti kunde den nya processen mot Ag­nes vidtaga.

När målet mot Agnes den 18 augusti 1655 upptogs till behandling, omtalade först några medlemmar av själva nämn­den, att de hade fört henne till den sjuka Anna Hansdotter. I Agnes' närvaro ha­de de därpå frågat henne, varav hon ha­de blivit sjuk. Hon hade då genast sva­rat, att hon hade fått sin sjukdom av Ag­nes' "signeri och djävulskap", vartill Agnes "stort ingenting" kunnat säga utan endast nekat. Det berättades därtill, att Anna haft umgänge med en soldat och att hon väntat barn, varför det varit meningen, att de skulle gifta sig med va­randra. Men efter någon tid hade solda­ten det oaktat lämnat Anna och i stället börjat sällskapa med Agnes' dotter Margareta. Härav hade naturligtvis gräl upp­kommit mellan Anna och Margareta om soldaten.

För att göra slut härpå hade Margare­tas mor, hustru Agnes Larsdotter trollat sjukdom på Anna med den påföljd, att hon strax efter trätan börjat känna värk och plågor, vilket allt omtalades vid rät­tegångstillfället. Ännu ytterligare påbördades det Agnes, att hon skulle hava för­villat soldaten, så att han helt och hållet övergav Anna och gifte sig med Marga­reta. Sist förklarades det emellertid, att Agnes icke hade framkommit med nå­gra som helst hotelser mot Anna, utan handlat alldeles i tysthet.

Annas förra husbonde blev därefter inkallad och omtalade efter det han av­lagt vittneseden, att Anna under det föregående året hade legat sjuk och att hon därunder enträget uppgivit, att Ag­nes hade förgjort henne. Hon hade därtill ännu sagt, att hon hade tyckt, att onda andar hade velat hava bar­net från hennes liv, och att hon gått med det under ett och ett halvt års tid. Slutligen hade hon av sin sjuk­dom "blivit från förståndet" samt rymt ut genom taket och sprungit till skogen, där hon omkommit. De nämndemän, som hade fört Agnes till Anna sade härtill, att Anna en­ligt deras fulla övertygelse "fullkomligen genom Agnes signeri och djävulskap haver satt livet till".

Följande vittne var en borgare från Jakobstad, som hette Matts Sig­fridsson. Denne intygade, att Agnes ofta hade skämt brännvinsbränning­en och ölbrygden för honom. När hon hade fått smaka det första sto­pet, hade nämligen ölet, huru gott det än hade varit, förvandlats till spisöl. Härtill nekade Agnes "lika­som småleende". Vidare omtalade Matts, att Agnes hade blivit ond på honom därför, att några soldater flyttats bort, av vilka hon hade haft vinst genom att sälja åt dem öl och brännvin. Hon hade dessutom trol­lat "torrvärk" på Matts hustru, vilket den redan nämnda trollkvinnan Margareta Olofsdotter, som botat henne, hade försäkrat. Slutligen vek Matts upp sin skjortärm och visade sin arm åt rätten och sade, att när Ag­nes hade slagit ett av hans svin fördär­vat, hade han med högra handen skakat yxan över hennes huvud. Strax därefter hade han blivit sjuk och fått lov att ligga hela sommaren, vilket allt enligt hans eget påstående Agnes hade förorsakat honom. När Matts visade sin arm för rätten, kunde man blott med mycket möda förmå Agnes att se på den. Hon gjorde det även så hastigt som möjligt och fick därunder liksom tårar i ögonen, heter det i rättegångsprotokollet, varjämte det säges, att hon ej "synnerligen nekade" utan endast försäkrade, att hon "intet har det­ta gjort". Rätten försökte nu förmå Ag­nes att bekänna, men hon nekade till allt.

Prosten Brenner berättade nu i sin tur bland annat, att Margareta före sin av­rättning sagt om de kvinnor, som hon angivit för trolldom, att hon nog visste, att ingen rätt "bet på dem", och att de kunde "skrämma dem", som sutto i rät­ten. När Agnes hade blivit fasttagen, ha­de hon önskat, att bödeln genast skulle vara till hands och hugga huvudet av henne. När hon några dagar hade suttit i fångkistan, hade hon bett, att man skulle döda henne fort, så att man kunde få korvar och stek av henne. Därtill hade hon, fortfor prosten, sedan hon kommit i kistan, icke haft något gott uppsåt, ty hon hade velat mörda sig själv med en kniv, varifrån hon dock hade blivit för­hindrad.

En annan borgare Anders Persson vittnade härefter, att när hans hustru en gång haft en träta med Agnes, hade hon "strax efteråt blivit betagen så att hon måste krypa som en mask". Sedan An­ders likväl hotat Agnes med angivelse och förklarat, att hon skulle brännas på eld, om hon ej genast botade hans hus­tru, hade denna strax blivit bättre.

Olof Persson vittnade härpå, att han en gång hade tagit yxan från Agnes, som olovligen hade huggit ved i hans skog. Han hade därefter blivit liksom virrig och icke hittat hem från staden, när han samma afton skulle gå därifrån, varefter han tillade, att Agnes "fullkomligen ha­de gjort sådant". Han hade sedermera le­gat två dagar mållös och under ett par veckor varit liksom fånig. Agnes neka­de härtill, ehuru rätten på allt sätt för­sökte förmå henne att erkänna, att hon hade brukat hotelser. Hon fortfor blott att neka till allt, som lades henne till last, och inget vittne kunde intyga, att hon skulle hotat någon.

Häradsrättens dom blev emellertid fällande, ehuru Agnes Larsdotter nekat till, att hon skulle hava "umgåtts med någon trolldom eller lövjeri", och ehuru man icke hört, att hon skulle hava hotat någon. Nämnden ansåg sig dock ej kun­na tro och förmena annat av alla de skäl och liknelser, som de visste om saken, och av det umgänge, som den haft med Agnes, än att hon var skyldig till Anna Hansdotters död och att hon utövat troll­dom. Hon dömdes därför att brännas på bål och att hennes aska skulle strös ut för vinden. Domen underställdes hovrättens avgörande.

Ritt på brokig kalv

Några andra trolldomsprocesser, vil­ka fördes i Pedersöre socken, må ännu ytterligare omtalas. Vid tinget i denna socken den 18 maj 1675 förhördes några kvinnor och två män, vilka en trollkvin­na Marina Mattsdotter, som avrättats den 10 april 1675, påstått vara häxor och trollkarlar. Hon hade berättat härom i sin "yttersta bekännelse", vilken kyrkoher­den Laurentius Preutz avfattat och attesterat. En av dessa kvinnor, Lisa Mårtensdotter, hade enligt Marinas eget på­stående lärt henne konsten att trolla. Dessutom hade Lisa blivit beskylld för att hava ridit på en brokig kalv och för att hon givit Marina ett får att rida på. Då Lisa nekade härtill och då nämnden icke visste annat än gott om henne, kunde hon icke fällas. Målet uppsköts dock för att man måtte bliva i tillfälle att höra hennes grannar om hennes leverne. Se­dan detta skett, blev Lisa Mårtensdotter frikänd. En annan av de anklagade hette Lisa Josefsdotter. Hon hade en gång för­ut varit anklagad för vidskepelse, men hade kunnat erhålla edshjälpare. Hon an­gavs vid tinget av prästerskapet och rättsbetjäningen för att hava tagit Marina om halsen och viskat någonting i hennes öra. Då Marina icke hade sagt någonting om henne och då Lisa själv bestred, att hon skulle hava sagt något åt Marina, som kunde anses hava varit misstänkligt, blev även hon frikänd.

Den tredje anklagade kvinnan var än­kan Margeta Persdotter. Om henne hade Marina berättat, att hon hade varit i Blå­kulla. Då hon nekade härtill, blev även hon frikänd. Detsamma var förhållandet med Matts Mattsson och Mårten Lauckus, av vilka den senare en gång tidigare blivit bötfälld för vidskepelse. Om Matts Mattsson hade det berättats, att han haft sin moders trolltyg och att han hade rest till Blåkulla, vilket sällan påbördades någon mansperson. Denna process slu­tades således lyckligt för alla de ankla­gade.

Vid häradsrätten i Pedersöre socken fördes ännu ytterligare en process, som är av rätt stort intresse. En i Jakobstad för trolldom anklagad kvinna, Beata Persdotter, hade uppgivit, att hon hört bonden Hans Abbors hustru berätta, att en kvinna, kallad halta Margeta, fört hennes döttrar till Blåkulla. Målet förehades vid tinget den 14 augusti 1689.

Hans Abbors hustru, som instämts som vittne, uppgav, att hennes dotter Maria, som numera var gift, två år tidigare en morgon kort efter midsommar lagt sig till sängs. På moderns fråga, var­för hon icke gick till sitt arbete, hade hon svarat, att hon icke orkade stiga upp. Middagstiden hade hon ändock stigit upp, varefter hon frågat av modern, om hon icke hade sett halta Margeta, och tillagt, att hon om morgonen stått bakom moderns rygg ute i farstun.

Då modern sade, att hon icke alls sett till henne, berättade Maria, att Margeta om natten hade ridit med henne till Blå­kulla. Maria själv blev nu inkallad och inför rätten upprepade hon sin berättel­se om sin Blåkulla färd. Halta Margeta hade kommit till henne om natten och utan att hon visste av, huru det gått till, hade hon fört henne bort från sängen.

Sedan hade hon befunnit sig liksom i en svart stuga, där det fanns en spis och en kittel, som ångade. Mycket folk gick fram till kitteln, men själv kunde hon icke se, vad som fanns i den, emedan ett plank stod emellan henne och kitteln. En stor ful hund låg under bordet och spe­lade med svansen. Halta Margeta, som stod där tillsammans med andra, kom ef­ter en stund till Maria med en hop kodynga, mull och gamla skor och bad henne äta. Då hon inte ville göra detta, fällde Margeta allt i golvet, varpå hon fattade Maria i nacken, böjde henne till golvet och begynte piska henne med or­mar, som hon tagit från en ihåg bänk. Maria ville ropa på hjälp, men hon kun­de inte få fram ett ord. Margeta hade vid tillfället haft på sig en röd tröja och en svart kjol av vadmal.

Strax därpå hade hon vid soluppgång­en stått i sin moders farstu utan att hon visste, huru det gått till, jämte halta Mar­geta. Modern hade härunder kommit ut och gått förbi dem utan att hava sett dem. Margeta hade därvid dragit sig un­dan till den andra dörren och grinat där åt modern. I samma ögonblick kom Ma­ria till fullt medvetande och märkte nu, att hon låg i sin säng. Efter nattens många äventyr kände hon sig emellertid sjuk och var full av blånader.

När Margeta engång var på besök hos Abbors, hade Maria omtalat för henne, vad hon upplevat den nämnda natten. Härtill hade Margeta sagt, att hon aldrig mera skulle göra Maria något ont. Mar­geta nekade till beskyllningarna, att hon skulle hava fört Maria till Blåkulla och att hon där misshandlat henne, men medgav, att hon svarat Maria, såsom denna berättat.

Färd till Blåkulla

Ett annat vittne var en mansperson, som hette Michel. Även han trodde sig hava blivit förd till Blåkulla av Margeta på samma sätt som Maria. Detta hade dock endast skett, när han varit drucken, men då han nyktrat till, hade han alltid känt plågor efter resorna till Blåkulla. När han en gång strängt påtalat Margeta härför hade hon låtit honom vara i fred. Slutligen berättades det, att Margeta haft en träta med en hustru om ett par skor. Ehuru Margeta härvid icke framkommit med någon hotelse, hade hustrun strax härefter insjuknat. Sedan hon strängt be­skyllt Margeta härför, hade hon genast blivit bättre.

Häradsrätten ansåg Margeta oaktat hennes nekande vara skyldig till åtskil­liga förgöringar samt misstänkt för att hava företagit resor till Blåkulla, emedan Maria och Michel ihärdigt påstått, att Margeta tagit dem med sig till de ondas samkväm.

Dessutom fann rätten, att Beata Pers­dotter sagt, att Margeta varit värre än hon och att i tjugo års tid elaka rykten varit spridda om Margeta. Hon dömdes härför till tolvmannaed eller att jämte el­va edshjälpare svära sig fri från de mot henne riktade anklagelserna.

Ännu en dylik process, som försiggått i Pedersöre, omtalas. Orsaken till den­samma var, att hovrätten förordnat, att en undersökning skulle anställas i anled­ning av Anders Mattsson Nix' berättelse om, att han närvarit vid den ondes kon­vent. Där hade han sett en stor mängd folk bland annat även "ståndspersoner" från Jakobstad. Alla dessa blevo instäm­da som vittnen, men de kunde alla bevi­sa, att de vore oskyldiga. Om Anders själv intygades det, att han led av deliri­um, och därtill påstods det, att han icke var vid sina sinnens fulla bruk. Målet av­skrevs därför utan vidare.

J. QVIST
1938