Gårdsfarihandlaren Lilla-Janne

Då de återvände till sitt land igen - de ryska kosackerna, som belägrade våra svenska soldattorp under medlet av 1800-talet - så lämnade en och annan ouppklarad kärlekshistoria att stanna i öppen dag....                                                                                                        

Tjänstepigan Furu Gambäl-Ann hörde dock inte till dem, som måste åse kärleksobjektet lagligen avresa. Hennes sorg hade en annan karak­tärsprägel - ryssen dog. 

Det förefaller som om hennes son Lilla-Jannes med tonvikt på Lilla litenhet kännetecknade honom redan från födelsen, ty han nöddöptes (på Gistö) till namnet Johannes den 25 juni 1838 av torparhustrun Maria Persdotter Vidjeskog och blev därmed upptagen som sam­hällsmedlem och medborgare av det oansenliga lilla storfurstendömet Finland, lydande under Ryssland.                                

Om Lilla-Jannes barndom är inte mycket känt, men att fattigdomen var förhärskande framgår av hans yttrande vid sin mors frånfälle.  

Han sprang nämligen ut på trappan till moderns lilla stuga på Furu och meddelade grannarna: "Nu er nänno döö, nu fåår ja ita allt päärona ut faate!"

Fattigdomen och ensligheten är ofta förenliga här i livet, och Lilla-Janne hade fått dem vardera i faddergåva. Han hade inga an­höriga, ingen släkt - men han upptog sin ensamma vandring genom tiden som självförsörjare redan i de tidigaste ungdomsåren, trots sin svaga kroppskonstitution och kanske inte heller så starka andliga förmögenheter.

Hans mor hann dock uppfostra sin son i, som det heter, Herrens tukt och förmaning. Det blev hans rika mödernearv, ty en osviklig barnatro följde honom livet igenom, vilket hans förtröstansfulla uttalande tydliggjorde: "Tå a haar Kristus i Hjärta, å Lotter i påsa (Luthers postilla), tå kombär int silpkvärnä e ostjick." Lilla-Janne företog sig nämligen som första sysselsättning att med en sörpkvarn av trä dra runt socknen och skära sörpa för kreaturens behov i gårdarna. Detta yrke blev väl med tiden för tungt, och han bytte ut det mot gårdfarihandlarens......

Med en liten kälke vintertid och en dito kärra på sommaren, las­tade med kappsäcken, som innehöll små handelsvaror, jämte en pärtkorg med kaffepannan, for han omkring i sin hemsocken samt i grannkommunen Esse. Purmo var emellertid liksom hans favorit eller fadder­ort, ty där vistades han i omkring 20 års tid, tills år 1914, då förs­ta världskriget bröt ut och alla i förskingringen sändes till sina respektive hemorter. Så blev även Lilla-Janne återförpassad till sin hemsocken.

I U.S.A. framlidna terjärvflickan G.S. har som folkskolelev karaktäriserat Lilla-Janne i bunden form, som med några små kompletteringar här återges :

Lilla-Janne, fromsint, glad
med sin kappsäck går åstad.
Uti vida världen går han
och allt upp till Purmo når han.

 Janne är sin egen man,
upp till tjugo räknar han,
högre upp han inte går -
aritmetiken ej förstår. 

Janne säljer små,små ting:
"dråpaknappar", lakritsstänger.                       
När det nya året stundar in
med almanackor köpslår - vinn:                             

För penni fem fås sju pastill.                         
En på köpet ännu till.    
Så bestämd hans taxa var,
den han i minnet håller klar. 

"Dråpaknappar" har han många.                                        
Lakritsstänger stora, långa.
Från gård till gård för varje dag
han bjuder ut sitt varuslag!

Många vintrar har snöat och somrar grönskat sedan Lilla-Janne vandrade omkring som gårdfarihandlare. Men de som passerat sitt halvsekel i hemlandet, eller de, som emigrerade till de stora möj­ligheternas land i väster, drar visst en smula på smilbandet vid åsynen av ovanstående foto och utbrister: "Nej men, Lilla-Janne." Och det går en varm våg genom hjärtkammaren av medömkan över dessa samhällets små, som efter förmåga gjorde sitt yttersta för att kla­ra tillvaron och ej behöva komma in i den förhatliga rotehjonslängden... Vår Janne hörde till dem.

De kringvandrande blev liksom egna med alla i den stora familjen, kommunen, vilken visst under deras sista levnadsår gav dem en tillbörlig hjälp. Men den trista ensamheten i deras liv var därmed icke fylld... Ett uttryck för Lilla-Jannes värnlöshet framstår i hans uttalade vädjan vid 85 års ålder:

" Hördu, aasto moora, sku int tu kona taa mi!"                                                                       

Den 12 juni 1924 inställde sig befriaren med budet:

"Ensliga lilla!                                 
Nu är det tid att dö.   
Slumra från is och snö..."

I vår tid förekommer inte mera sådana kringvandrande individer, men vi minns dem och skänker dem en ärans tanke för deras kamp för livet i de små världarna... 

Borta på Harju begravningsplats, i det s.k. fattigkvarteret, torde Lilla-Jannes grav finnas. Ingen kan utpeka densamma bland sönderfallna träkors, över vilka gräset växer yvigare för vart år som går.

Men när julens snö - den är ju vitare och vackrare än annan snö - lägger sig signande över de dödas gårdar, så har den ingen åtskillnad på bemärktas och obemärktas sista läger...

Och när julens stjärna, med budskap från den förstå julnatten, sänder sina strålar ned till vår jord, så skall den också belysa hans okända viloplats, som föddes till rysk medborgare, men dog som Lilla-Janne.

Emma Björkbacka

Släkt och Hävd 4/1962