RANKHYTTAN 

Till Rankhyttan från Falun kan man färdas beqvämt och angenämt. I Faluns hamn röker en liten ångbåt, »Najad» eller »Sylfid», som tre gånger i veckan underhåller kommunikationen på Runn och den vik af densamma, som kallas Viksjön. 

Vi stiga ombord och sedan vi passerat en mindre sluss, befinna vi oss ute på Runn, som snart för den vid södra eller mellersta Sveriges vattendrag vande resanden erbjuder en mindre vanlig tafla, omgifven som den är af med täta barrbuskar bevuxna höjder, hvilka resa sig, den ena bortom den andra, tills de sista i det blånande fjärran sammansmälta med den klarblåa himmelen. Snart framskymtar Vika kyrka med sitt spetsiga, svarta tak och sina i aftonsolen glimmande fönster, och sedan vi passerat det smala Vikasundet, äro vi inne på Viksjön, med dess täcka, välbebyggda stränder, ett af de skönaste partier i Dalarne. 

Vid byn Strand, i änden af sjön, stiga vi af, och efter en stunds promenad hafva vi inom synhåll den hvita herregårdsbyggnaden vid Rankhyttan. 

Från detta håll erbjuder den en synnerlig vacker anblick: framför herregården löper en liten å, skuggad af pilträd, och från denna höjer sig trädgården i terrasslika afsatser, bildande en vacker förgrund till den af högväxta träd omgifna byggningen. 

Inom egendomens nuvarande trädgård ligger den historiskt ryktbara »kungsladan» (se vignetten), det första föremålet för en resandes besök. Den är byggd af grofva timmerstockar och har sin dörr ett ansenligt stycke från marken. Ladans inre är llristadt med bokstäfver och årtal, som tillika med de i den derstädes liggande boken tecknade namnen utgöra minnen af besökande. Omkring en och en half nar från ena dörren, hafva forna ägare låtit på golfvet uthugga ett fyrkantigt rum af en tums djup, som utmärker det ställe, der Gustaf Wasa stod, då han »lät slagan gå». För öfrigt befinner sig ladan, till hvars underhåll, enligt en bestämmelse från år 1762, vissa kronodagsverken äro anslagna, i nästan alldeles samma skick, som »i kung Göstas dagar». 

Sitt namn bär Rankhyttan efter en bergsfrälseman eller knape, vid namn Ranke eller Rank och som bodde der omkring år 1468. Till dennes sonson Anders edersson var det, som den fågelfrie Gustaf Eriksson Wasa kom vid Sankt Andrese tid år 1520. Huru Anders Pedersson emottog flyktingen, är mer kändt än hans senare öden – för delaktighet i klockeupproret blef han gripen på sin gård år 1533 och året derpå på fettisdagen halshuggen i Stockholm. Hans egendom var förbruten till kronan, men af nåd skänkte Gustaf I en fjerdedel af gården åt hans barn. Men denna fjerdedel måtte icke hafva förslagit för Anders Perssons ättlingar. Arfvingarna förföllo nämligen i fattigdom till den grad, att Anders Perssons sonsons son i v. Stjermans adelsmatrikel kallas »en bondeson från Rankhyttan». 

Denne, Sven Andersson Ranck, tjente sig dock upp från soldat vid Dalregementet till generalmajor af infanteriet och landshöfding i Halland, fick sina fäders adelskap tillbaka och blef stamfader för den friherrliga ätten Ranck, som utslocknade år 1737. 

Den af Gustaf I skänkta fjerdeparten hade emellertid blifvit köpt af en rik och betydande bergsman, Johan Mårtensson Trotsig, som hade Stora kopparberget å arrende. Han hade åt kronan gjutit kanoner till 30-åriga kriget och fick derför de återstående tre fjerdelarna af Rankhyttan, som betalning för den fordran af 12,221 riksdaler specie, han hade för kanongjutningen. »Den rike Trotsig», som han kallades, hade sju barn och af dessa inlöste bröderna Johan och Anton egendomen, och då Anton under en friarefärd drunknade på sjön Warpen, bortom Falun, blef Johan ensam ägare. 

Af honom eller möjligen af någon äldre Trotsig med samma förnamn finnes ännu på egendomen ett porträtt, som visar en ståtlig, mörkhyad man i 1600-talets rika rägt. 

Emellertid kom denne Johan Johansson Trotsig för någon uppbörd i Falu grufva på ballans till kronan, och tjugofem tunnland åker, jämte hufvudbyggmngen, blefvo »tagna i arrest». 

Den rike Trotsigs ättlingar fingo samma öde, som Anders Perssons – att såsom bönder lefva och bo invid det gods, som deras fäder ägt. I den lilla byn Sunnanhage, tätt intill Rankhyttan, lefver ännu i denna dag en bondeslägt, som bär hans namn och som midt ibland det nuvarande godsets ägor oplöjer små tegar af sin stamfaders jord. 

År 1704 köptes Rankhyttan af landshöfdingen i Stora Kopparbergs län baron Jonas Cedercreutz, men bytte sedan ofta om ägare, tills senare hälften af 1700-talet, då det ägdes af Forsslindska slägten och köptes från bergsfogden Per Forsslinds arfvingar af grosshandlaren Gustaf Enebon, som vidtog omfattande nyanläggningar och ombyggningar och lät i egendomens stora sal uppsätta ett porträtt i kroppsstorlek af Gustaf Wasa, måladt 1815 af professor Hansson. 

Efter honom öfvertogs Rankhyttan af hans måg, öfverstelöjtnant W. Schultzberg, som är ställets nuvarande ägare. 

Till egendomen, som intager en areal af 1,100 tunnland, hör utom qvarn och sågverk äfven benstamp och kalkbruk jämnte en obetydligt arbetad järngrufva. Till ställets öfriga sevärdheter bör nämnas en vacker skogssjö, som kallas Hellsjön, och det derinvid belägna Hellsjöberget, från hvilket man äger en synnerligen vacker utsigt öfver Runn och Viksjön. 

På en udde i sjön ligger en gammal järn grufva, uppkallad efter densamma och som, arbetad under ett par hundra år, nu är nästan alldeles nedlaggd. Byggnaderna hafva börjat förfalla, och i de vattenfyllda grufhålen hänga de gamla malmuppfordringstunnorna ännu qvar i sina förrostade kettingar. 

Till Rankhyttan hörde fordom den närbelägna, mindre egendomen Ramsnäsholm, men afskildes från hufvudegendomen i midten af 1700-talet, då en af Rankhyttans ägare, bankokommissarien Fredrik Munktell, gaf det som hemgift åt sin dotter. Den täcka, på en udde i Viksjön herrligt belägna egendomen har fått sin särskilda ryktbarhet. Der bodde under början af detta sekel den sorgligt ryktbare öfverste Hertzenhjelm, om hvars omenskliga beteende hemska sägner ännu äro gängse bland ortens befolkning. 

Hertzenhjelm hade varit kapten vid Jönköpings regemente, tagit afsked derifrån  vid afskedstagandet blifvit befordrad till öfverstelöjtnant i arméen. Med sin hustru, Katharina Ulrika Hjort af Ornäs, hade han fått Ornäs ochamsnäsholms egendomar. Då Karl XIV Johan företog sin färd uppåt Dalarne och, bland annat, äfven besökte Ornäs, hade Hertzenhjelm, som i sin ungdom varit i fransysk tjenst, på den i Ornässtugan stående Gustaf Wasabilden satt i handen en vers på franska, i hvilken han lät Gustaf Wasa hälsa konungen som sin ende värdige efterföljare. Idéen smickrade Karl Johan, och Hertzenhjelm fick löfte om audiens. Väl beräknande, klädde sig Hertzenhjelm i en gammal, sliten uniform och stångpiska, för att med sin gammalmodiga klädsel imponera på konungen, och när Hertzenbjelm inträdde, frågade också Karl Johan honom en smula förvånad, hvem han var. »Sire», svarade Hertzenhjelm på flytande fransyska, »jag är den äldste öfverstelöjtnanten i eders majestäts armé.» Karl Johan tog nu mycket vänligt emot honom och bjöd vid afskedstagandet honom handen med orden: »Au revoir, monsieur le colonel». 

Men det var först på sin sena ålderdom, han fick sin sorgliga ryktbarhet genom den omenskliga behandling, han lät vederfaras sin hustru. Denna, hvars förstånd alltid varit svagt, blef slutligen fullt galen genom ett systematiskt plågande och uthungrande. I flera år satt den olyckliga makan inspärrad i ett osnyggt och fuktigt rum, med ofta endast rått mjöl till föda, och då hon slutligen afled, lät hennes man liket halft förtäras af råttor, innan det bortfördes ur den källare, dit det nedkastats. Hans husfolk stämde honom och Hertzenhjelm fängslades, men innan den verldsliga domen hunnit afkunnas, hade han redan kallats att i en annan verld svara inför högre rätt. 

Nu har den förra manbyggnaden brunnit ned, de vackra pilarna utefter stranden äro nedhuggna och den gamla egendomen är i bönders ägo. 

O. F. K. 

Ur ”Svenska Familj-Journalen, band 24, årg.1885”