TERJÄRVBOR I PULKKILA

Där Kronoby å flyter genom Rekijärvi sjön och fortsätter mot nordost bildar den tillsammans med den s.k. Rekilaxviken en udde, son är något över hundra meter bred och en halv kilometer lång. På denna landtunga, som kallas Skata, finns uppodlat omkring sex tunnland åker. En stenkällare, rester av grundmurar och några höga björkar på uddens mitt vittnar om, att här har varit en boplats någon gång i tiden.

Nu är det inte min mening att skriva någon historik över bosättningen på Skata genom tiderna. Vi vet, att där har bott olika släkter, men det som de äldre i trakten känner till, härrör sig till den sista som for därifrån för omkring nittio år sedan. Jag är övertygad om, att vi ännu kommer att i gamla papper finna många intressanta upplysningar om Skata - tack vare vår släktforskarförening.

Undertecknads intresse för udden ifråga beror på att dess bebyggare i tiden har varit min hemgårds närmaste grannar. Rekilaxviken är endast tvåhundra meter bred. Även släktingar har funnits där, som av fortsättningen kommer att framgå. Nu skall jag berätta om, hur det gick till, då jag återknöt kontakten med dem. Berättelsen må samtidigt vara ett exempel på, hur man kan "hänga med" släktforskningsarbetet även om man inte anser sig ha råd att offra något av sin fritid på det. Man kan få rätt så mycket bara liksom i förbifarten och ibland formligen ramlar detaljerna över en.

I medlet av adertonhundratalet bodde på Skata två bröder, hemma från Kaustby, Alex och Matt med familjer. Den sistnämnde var gift med min farmors faster, som hette Susanna. Hon var en av Anders Carlsson Döfnäs' sju döttrar. Dessa hade endast en bror, som är undertecknads stamfar. Alla barnen gifte sig, av dem tre systrar på Näse. Det är många i Terjärv och många på finskt håll, som kan härleda sin stamtavla till ovannämnde Anders Carlsson. Särskilt på Högnabba finns det många ättlingar. Men detta är en annan historia.

Skata-Matt var intresserad av handel och for ofta till Uleå­borg i affärer. Under en sådan resa fick han tag på ett hemman i  Pulkkila kyrkby, en ort belägen c:a hundra kilometer söder om Uleåborg och lika långt från kusten.  Omkring år 1875 bröt familjerna upp från sin natursköna men på bete fattiga boplats och slog sig ned i Pulkkila. Släktnamnet Näsi behöll de.

Den första tiden efter flyttningen uppehöll Sanna och Matt av allt att döma en livlig kontakt ned svågrarna och släktingarna i Terjärv och Kaustby. Sista gången Matt besökte Terjärv var den sommar då Selma Döfnäs och Anders Karlström gifte sig. Matt besökte sina släktingar och övervar det nämnda bröllopet samt vistades flera veckor i hemtrakten. Sanna var sjuklig och stannade hemma i Pulkkila.

Huruvida kontakten med pulkkilaborna efter detta Matts sista besök helt och hållet avbröts, vet jag ej, men det blev i alla fall skralare med förbindelserna. Fört tio år sedan besökte en herreman från norra Finland den plats på Skata, där hans fäder en gång bott. Han gjorde även en avstickare till Näse, men på grund av språksvårigheterna fick man inte något större utbyte av sammanträffandet. Det enda man mindes var, att han var redaktör i Uleåborg samt att han bjöd näseborna komma upp på redaktionen, ifall de någon gång skulle färdas i de trakterna.

Snart träffade jag på namnet Valde Näsi, huvudredaktör för den borgerliga tidningen Kaleva med en upplaga på 40.000 exx. Men det gick många år, innan jag fick bekräftelse på att denne Valde Näsi verkligen var samme man som besökte Terjärv för tio år sedan. Jag fick aldrig något ärende till Uleåborg förrän i fjol, men då beslöt jag att inte låta tillfället gå mig ur händerna utan tog mod till mig och stegade in på Kalevas redaktion. Där gick alltsammans av sig självt. Jag fick höra många intressanta detaljer, som jag även kunde bekräfta. En liten besvikelse var det dock, att redaktören inte var Sannas efterkommande, utan härstammade från hennes svåger Alex.

Valde Näsi är en upptagen herre, men han hyser planer på att vid lämpligt tillfälle åstadkomma ett minnesmärke över sina förfäder på Skata i form av ett stenkummel med platta och inskription.

Nu fick jag blodad tand och hörde mig för om pulkkilaborna. Min väg tillbaka till arbetsplatsen i Haapajärvi gick just genom den socknen. Plikterna på redaktionen kallade emellertid, så jag fick inte närmare uppgifter än att där finns många av skatafolkets ättlingar. Kommen till Pulkkila kyrkby tog jag in på första bästa kafé och frågade av en äldre man, om han kände till någon ned namnet Näsi.  Jo, därom kunde gubben ge besked. Kaféägaren befanns vara en av dem. Under hans ciceronskap besökte vi stamgården hundra meter därifrån. I den väldiga storstugan med sina åsar fanns ännu kvar det bord vid ”spisglaset” där Sanna och Matt brukade sitta. Och de talade alltid svenska sinsemellan, och vi barn förstod ingenting av vad de sade, berättade min sagesman.

Mittemot kaféet, på andra sidan vägen, i norra hörnet av gravgården, har näsiborna sina familjegravar. Där fanns ett tjogtal gravvårdar och järnkors, en del med oläslig inskrift. På en av gravvårdarna finner vi namnet Susanna Näsi, född 25.11.1836, död 28.12.1913. Jag stod där i duggregnet och tänkte med vemod på hur hon, en krympling med träben, kom att sitta i en vrå vid spisen på sin ålderdom, fjärran från sina många släktingar i Terjärv. Säkert gick då hennes tankar, isynnerhet om vårarna, till barndomshemmet på stranden av Rekijärvi och till det vackra Skata.

Johan Duvnäs