Matts Johansson Svartsjös 300-årsminne

Varje tidsålder präglas av de yttre förhållanden och av de olika strömningar som hänför sig till respektive tidsskede. Det är för­hållandevis lätt att spåra de olika strömningar som varit rådande under olika tider i det förgångna. Den historiska forskningen till­för oss ständigt ny kunskap, och de olika pusselbitarna ger oss slutligen en tillfredsställande helhetsbild. Att analysera det egna tidsskedet är däremot alltid mycket svårare. Otaliga är de analy­ser man försökt framställa om vår egen tid, och ändå blir bilden alltid otillfredsställande och konturerna otydliga. Vad som emeller­tid synes vara gällande i fråga om vår tid är att motsatta krafter och tendenser i högre grad än någonsin tidigare gör sig gällande. Så har vår tid blivit den stora omvandlingens tid. Samhällets karaktär förändras i grund. Kommunikationerna förkortar alla avstånd och ökar därmed den enskilda människans operations­område. Medan det för endast en generation sedan var något så när normalt att den egna hemkommunen utgjorde gränserna för tillvaron från vaggan till graven, är detta någonting som i dag vore mer eller mindre otänkbart. På så sätt fjärmar sig dagens individ alltmer från sitt ursprung. Många av störningarna inom ungdomsvärlden, i samhällslivet över huvud taget, är egentligen tecken på den rotlöshet som den nya tiden med sina särdrag har skapat.

Det är inte osannolikt att rotlösheten varit den utlösande kraf­ten bakom alla de olika tecknen på ett ständigt ökande intresse för den gamla folkkulturen i vårt land. Vi ser detta intresse mani­festerat i ett levande intresse för den gamla folkmusiken, i till­komsten av nya hembygdsgårdar och hembygdsmuseer, i ett pånyttfött intresse för tillvaratagande av de sista resterna av sägner och traditioner och i ett överallt uppspirande intresse för släktforskning och lokalhistorisk forskning. Släktforskningen har i Österbotten traditioner ända från 1600-talet, men ett bredare in­tresse som sträckt sig till nära nog menige man har nog upp­kommit först under de senaste årtiondena, varom även det inten­siva arbetet bland Släktforskarna i Terjärv som nyligen firat sitt tjugoårsjubileum bär ett vältaligt vittnesbörd.

Vi kan sålunda i dag tala om hembygdsrörelsen som en ny folkrörelse, genom vilken dagens människa vill frigöra sig från rotlöshet och finna vägen tillbaka till sitt ursprung. Omvärvd av alla den kommersialiserade och internationaliserade kulturens yt­liga och urvattnade yttringar vill människan på nytt finna sir» identitet. Utan fast förankring i det som är äkta och ursprungligt saknar vi förmåga att i djupare mening skapa någonting nytt. Vår strävan att på nytt få kontakt med hembygden blir på så sätt en meningsfylld del av kulturutvecklingen i stort.

För alla dem som i Terjärvbygden har sin bakgrund och sitt ursprung ter sig en sådan strävan självklar och naturlig. Här har kontakten med det som är gammalt och fornt alltid varit levande. I hur många terjärvhem pryder inte ett släktgårdsdiplom väggen med sina uppgifter om gårdar som i århundraden gått i arv inom en och samma släkt. Hur många terjärvbor kan inte säga, att bon­den Måns som levde på 1400-talet är deras anfader, den Måns om vilken vi ingenting annat vet än att han funnits, eftersom sonen Olof Månsson bevisligen var bonde här mellan åren 1549 och 1575. Släktgårdsdiplomen berättar om strävsamma bönder som bröt mark, om urgammal bebyggelse, om pietetsfull omvård­nad och trofast bevarande av traditioner, om fasthållande vid den egna torvan. Släktforskarna i Terjärv har gjort sin egen be­undransvärda insats, när det gällt att slå vakt om fädernas gär­ning. Genom publikationen Släkt och hävd har vi fått regelbundna rapporter om medlemmarnas forskarmöda.

I år kan vi fira trehundraårsminnet av en märklig terjärvbondes födelse. Han var visserligen inte född där, men hela hans livs­gärning är förlagd till denna bygd. Jag avser den märkliga, med tiden också mäktiga, nämndemannen och kyrkosexmannen i Ter­järv Matts Johansson Svartsjö, husbonde på Svartsjö hemman i Småbönders by. Han kom som dräng 1697, tjugofyra år gammal, till Haltas eller Svartsjö, då änkan Maria Henriksdotter som möjligen var hans småkusin, behövde en handräckning. Hennes man, Johan Olofsson, hade dött på quadragesimadagen, sjätte söndagen före påsk samma år. Matts Johansson gjorde sig hemma­stadd på gården, och inom kort hade ett nytt hjonelag ingåtts mellan änkan Maria Henriksdotter och Matts Johansson. Traditio­nen förmäler att Matts Johansson ville styra och ställa ensam, kanske till och med för mycket, varför svågern Jakob, bror till den avlidne husbonden och svägerskan, ogifta systern Malin, inte kunde dra jämnt med honom. Tydligen blev det t.o.m. så trångt på gården att Jakob Olofsson och systern Malin flyttade till Storbacka, där de bröt upp "kronans obrukade mark".

Länge nog var Matts Johansson Svartsjö-Torppas ursprung tämligen okänt, men tack vare många hängivna forskares insatser kan vi i dag följa anfäderna bakåt genom sju släktled. Fadern Johan Gabriellsson uppnådde den höga åldern av etthundratvå år och hade fjorton barn, en bror till Matts var nämndeman och blev riksdagsman i bondeståndet. Farfadern Gabriel Olovsson var med och byggde kyrkan i Över-Vetil och fick enligt traditionen sin bild skuren i trä på predikstolen. Enligt vad Ilmari Wirkkala kom­mit till var han första gången gift med en kvinna från Svartsjö. Både farfarsfar och farfars farfar hette Olov och då befinner vi oss på Stor-Caino gård i Nedervetil. Farfars farfars far till Matts Johansson Svartsjö var Michel Olovsson Stor-Caino, dennes far åter Olov Grelsson Caino, vilket i sin tur förutsätter att stamfadern skall ha hetat Grels. Genealogerna har beräknat att han kan ha varit född omkring 1490, med andra ord för nära nog femhundra år sedan.

Låt oss dröja en stund på Caino gård i Nedervetil. Härifrån ut­gick på sin tid Finlands första bildhuggare Erik Cainberg (1778 — 1816). När K. J. Hagfors, också han en sentida ättling till Grels Caino, en gång frågade sin mor, om Cainberg hörde till släkten kom svaret tvärt: "Det tror jag inte för han var en slarv, som inte visste vad han skulle äta i morgon". Svaret vittnade i varje fall om stor förtrogenhet med en person som varit död inemot etthundra år, varför Hagfors för sin del inte ville utesluta släkt­skap. Vi kan i dag bekräfta denna släktskap. Enligt bouppteck­ningen hade Cainberg vid sin död ägt tre skjortor, tre och ett halvt par strumpor, en silversnusdosa och en vargskinnspäls, men olyckligtvis hade han lånat nio rubel två dagar före sin död och var dessutom skyldig fjorton rubel för mat. Men en konstnärlig begåvning var han otvivelaktigt, en gång den ryktbare Sergels favoritelev.

Och begåvning av mångskiftande slag har släkten uppvisat ge­nom tiderna. Vi behöver kanske bara nämna några namn inom släkten Slotte: bondehövdingen, bondeståndets talman Carl-Johan Slotte och sonen Alexander Slotte, författare till Slumrande toner och många andra av våra mest kända sånger. Vi kan nämna släkten Riska, känd genom sin musikaliska begåvning. Samma ursprung uppvisar också doktor Karl Johan Hagfors, direktor för Nykarleby seminarium, fostrare av flera generationer folk­skollärare i våra bygder. Hans penna känner alla som gått i folk­skola mellan 1897 och 1947 genom Hagfors svenska språklära — det är ganska unikt att en lärobok upplever den höga åldern av femtio år. Vi kan kanske i sammanhanget nämna att Hagfors också var en träffsäker tidningskåsör, t.o.m. romanförfattare. Han skrev en släktmonografi, Fädernas gård och dess folk, en ytterst intres­sant läsning. Önskar vi ytterligare leta fram några namn från konstens område bör vi nämna professor Taneli Kuusisto och konstnären-designern Tapio Wirkkala.

 
Alexander Slotte, Tapio Wirkkala och J. L. Runeberg
 

Vi återvänder nu till Matts Johansson Svartsjö. I trettio år var han nämndeman och blev slutligen på egen begäran befriad från detta offentliga värv. Hans avsägelse på grund av ålder och skröp­lighet är bevarad i domstolens protokoll.

I äktenskapet med Maria Henriksdotter föddes fem barn. Vi har anledning att försöka följa dem på deras livsväg:

Matts Mattsson, född 1698, är den äldsta i syskonskaran. Det rådde kärva tider i vårt land under hans uppväxtår som samman­föll med stora ofreden. Två barn blev bortförda av ryssarna, bland dem Matts. Vi vet det av uppgiften i ett protokoll från 1723, i vilket det heter att "Matts nyligen av Ryska fångenskapen hem­kommit". Tydligen hade han dock lärt sig ett och annat på färden. Vi finner honom snart som båtsman i Jakobstad och kallar sig nu Nyman. Med tiden blev han en rik och ansedd rådman mellan åren 1746 och 1770. I köpmansgården föddes åtta barn, av vilka alla utom två döttrar avled i späd ålder. Dottern Maria gifte sig 1747 med handelsmannen Niklas Malm, och därmed öppnar sig intressanta och för alla som är förtrogna med det malmska han­delshuset viktiga framtidsperspektiv. Det torde ligga en viss san­ning i påståendet att Matts Nymans stora förmögenhet blev början till den malmska rikedomen. Stor-Malmen och Stor-Malmskan hade i sitt äktenskap många barn. En sonsonsson var Otto A. Malm, en gång Finlands rikaste man, en sonsonsdotter Louise Malm gift med handlanden i Gamlakarleby Anders Donner med ättlingar som i flera generationer gjort en bemärkt insats inom vårt lands kultur, vetenskap och statsliv. En sondotterson är Johan Ludvig Runeberg. Vi kunde utvidga redovisningen, men nöjer oss med att nämna kyrkoherden, fil.dr och psalmdiktaren Gösta Moliis-Mellberg med sex psalmer i vår nuvarande psalmbok som en sondotter sonson. Den för staden Jakobstads utveckling så be­tydelsefulla Wilhelm Schauman var svärson till Stor-Malmens son­dotterson, och därmed kom Caino- och Svartsjö-blod in i denna begåvade släkt med stora insatser inom vår moderna industri.

Karin Mattsdotter, född 1702, är Matts Johanssons andra barn i ordningen. Hon gifte sig till Finnilä i Kronoby. Också här kunde vi nämna namn i stort antal, men vi anför endast ett urval. Till det hänför vi skalden Veikko Antero Koskenniemi, vars far var lektorn Anders Forsnäs, latinlärare i Uleåborg, född i Kronoby.

Vi nämner ytterligare folkskolläraren-lekmannaförkunnaren Johan Still och dennes båda söner, prästerna Daniel och Runar Still, släktforskaren Melker Stora, riksdagsmannen Johan Broända, bon­depolitikern Birger Åminne, lektorn vid Nykarleby seminarium Oskar Holmqvist och hans båda söner Nils och Bengt, vardera med dokumenterade litterära anlag. En hos oss icke så alldeles vanlig vältalighet synes ha utmärkt många företrädare för denna släktgren. Hjalmar Krokfors, vars namn vi ytterligare kan foga till vår lista över Svartsjö-ättlingar, har för mig berättat om den enastående vältalighet av rent lyrisk art Johan Broända kunde utveckla, och Birger Åminnes suggestiva talekonst bevaras helt säkert ännu i många österbottningars hågkomst.

Följer vi en annan av Carin Mattsdotters döttrar finner vi på stamtavlan många namn, t.ex. den redan nämnda Hjalmar Krokfors, nykarlebyskalden Ragnar Rudolf Eklund, bondeledaren Johannes Storbjörk i Kronoby samt lektorn och släktforskaren Hugo Lagström. Naturligtvis är det inte ättlingar i rakt ned­stigande led på den manliga linjen. Som exempel skall vi nöja oss med att definiera Hjalmar Krokfors som dotterdotter sonsonssons dotterdotterson, alltså ättling i åttonde led till Matts Johansson Svartsjö. Vi kunde lämpligen ännu komplettera bilden av denna släktgren med att nämna petalaxsläkten Prost eller Smeds som direkta ättlingar: lektor Isak Smeds grundare av Jakobstads Tid­ning och den som till eftervärlden bevarat Pali-Majas vackra visa En älskelig vän uti världen jag har, professor Helmer Smeds, fru Ellen Grönroos är andra företrädare för denna släktgren.

Matts Johansson Svartsjös tredje barn i ordningen var sonen Anders Mattsson, född 1707. Han gifte sig med Brita Jakobsdotter Hästbacka. En son Matts Andersson hade en son som följdriktigt hette Anders, vars dotter gifte sig till Kolarn. Dottern Malin åter gifte sig till Granö.

Följande barn i syskonskaran på Svartsjö är dottern Anna Mattsdotter. Hon gifte sig till Granö-Granbacka. Ättlingar till henne finns i Terjärv och är spridda landet runt. Som vi sett av det föregående, hade genom de av Matts Johanssons döttrar in­gångna äktenskapen släktskapen mellan Svartsjö, Hästbacka och Granö-Granbacka knutits mycket nära. Jag har inte haft möjlighet att närmare undersöka förhållandena, men riksdagsman Hästbacka uppgav en gång för Karl Johan Hagfors att han räknade sig som småkusin till professor J. E. Granö i Helsingfors. Den nära släkt­skapen mellan de olika gårdarna i Småbönders belyses kanske också av Immanuel Widjeskogs förmodande, att Maria Henriks­dotter var dotter till ägaren av ett grannhemman i Evijärvi, Hen­rik Josefsson. En farbror Matts Josefsson flyttade till Småbönders, först till Widjeskog, varefter han upptog Furu kronohemman. Matts och Henrik var i sin tur söner till en storbonde, kvarn­byggare och trävaruaffärsman från Lappajärvi, en härledning till det affärsmannablod som vi spårat hos Matts Nyman, hos Malmarna, men också hos många personer bärande namnet Granholm.

Den sista i syskonskaran på Svartsjö, Johan Mattsson, kallade sig Frisk och blev handlande: Helsingfors, åter ett exempel på det ekonomiska sinne som tydligen fanns inom släkten.

Vi har i min fragmentariska framställning mött en inte så liten del av Finlands litteraturhistoria, ja en hel del av vår lärdoms­historia i vid bemärkelse. Ingen kan i detta sammanhang undgå att reflektera över begåvningens nedärvning, den konstnärliga, den musikaliska, den vetenskapliga, i fråga om denna släkt kanske framför allt den litterära begåvningens nedärvning. Det är här som en ny forskningsuppgift möter oss.

När det gäller tillämpad genealogisk forskning, forskning som anknyter till andra vetenskaper, är professor Woldemar Backman i vårt land banbrytare. I flera arbeten sökte han för medicinsk forskning och för demografisk forskning utnyttja genealogiska resultat. Här liksom på många andra delområden av genealogin gäller det att det är lättare att leta fram negativa sidor än de positiva. Spädbarnsdödlighet, lyten och sjukdomar, dödsorsaker, fylleri och slagsmål, tjuvnad och dråp är i vår folkbokföring registrerade med utomordentlig precision, medan allt det goda, all uppoffrande insats för medmänniskor, kanske en i allo föredöm­lig och inspirerande livsgärning inte framträder genom ett enda skriftligt vittnesbörd, precis på samma sätt som man brukar säga, att hälsan tiger still.

Trots att det snart är etthundra år sedan det första vetenskap­liga arbetet publicerades om olika arvsanlag, särskilt begåvningens, nedärvning, vet vi fortfarande förbluffande litet om dessa saker. Olika skolor förfäktar olika teorier, men de flesta auktoriteter synes dock hysa den uppfattningen att det finns en "allmän be­gåvning" likaväl som det finns "specialbegåvningar", såsom sifferbegåvning, musikalitet och verbal begåvning, dvs. en begåvning att med ordens hjälp ge uttryck för sin tankevärld.

Tillsvidare vet vi inte mycket om specialbegåvningarnas ärftlig­het, men det finns obestridligt många enskilda familjer, där spe­cialbegåvning framträtt i större utsträckning än vad man kunde anse vara slumpmässigt betingat och i en sådan grad, att man inte heller kan anse det vara fråga om familjepåverkan eller miljö­påverkan.

Det område, där förekomsten av ärftlig specialbegåvning må­hända varit föremål för den hittills noggrannaste kartläggningen är musikaliteten. Ett ofta anfört exempel är familjen Bach, en släkt där nästan alla var kantorer, körledare, stadsmusikanter, hovmusikanter eller kapellmästare. En norsk undersökning av J. A. Mjoen presenterar en intressant forskningsmetod, enligt vil­ken musikaliteten bedöms med hjälp av en vitsordsskala mot­svarande vår 10-skala, där svag begåvning ges vitsorden 0—2, hög musikalitet 8—10, genomsnittet däremellan. Han gör då den intressanta iakttagelsen, att sidoinflytande genom ingifte kan vara avsevärt. Han anför ett exempel, där faderns och moderns musikalitet bedömts med de relativt låga vitsorden 4 och 5, alla barn uppnår värdet 5. Nu gifter sig en dotter med en person, betygsatt med 6 och med hög musikalitet i släktarvet. Mycket riktigt: alla sju barn blir utomordentligt musikaliska, tre av klasserna 9 och 10. — Mot dessa fakta skall vi för att exemplifiera de komplicerade förhållandena endast nämna, att Handel inte kan uppvisa något som helst musikaliskt påbrå i sin släkt, och att både Arturo Toscanini och Arthur Rubinstein torde ha haft totalt omusikaliska föräldrar.

Genom ett antal exempel har jag påvisat, att det bland Matts Johansson Svartsjös ättlingar otvetydigt förekommer något som kunde betecknas som konstnärligt, mest troligen litterär eller rik­tigare måhända verbal begåvning, begåvning att använda språket som uttrycksmedel. Genom en rad samverkande omständigheter borde det vara utomordentligt intressant att ägna frågan om arv och miljö en specialundersökning, när det gäller denna släkt. Jag vill nämna några aspekter som borde beaktas vid en sådan under­sökning:

1.    Hos vem börjar "specialbegåvningen"? Som vi sett får vi gå längre tillbaka i tiden än till Matts Johansson Svartsjö. Kanske vi här kan tillägga, att hans farfar Gabriel Olovsson Torp som ju eljest utmärkte  sig genom nit vid kyrkbygget i Vetil är känd genom sin elaka tunga, för vilket han till och med blev fälld till ansvar — obestridligen verbal, språklig begåvning! Finns det släkt­grenar som totalt gått miste om denna specialbegåvning ?

2.    Vilket inflytande kan de i släkten ingifta personerna till­mätas? Intressant är t.ex. att vi kan finna talrika representanter för litterär begåvning inom släkterna Donner och Roos både bland dem som har anknytning till Svartsjö-släkten och dem som saknar varje sådan anknytning.

3.    I vilken utsträckning är den litterära begåvningen förenad t.ex. med konstnärlig eller musikalisk begåvning inom släkten? Det är uppenbart att ett samband är för handen.

4.    Kan denna släkt som slagit rot både på landsbygden och i mera urbana samhällen ge uppslag till belysning av frågan om arvets och miljöns roll för utveckling av begåvning och anlag ?

5.   Vilka slutsatser kunde möjligen dras av olika parallell­undersökningar baserade på t.ex. Sursillianan, på en utredning av ättlingarna till terjärvbonden Måns i samma avseende eller på en större totalpopulation ?

Frågeställningarna kunde varieras i det oändliga. Men förrän frågorna slutligt kan ställas och svaren formuleras bör grund­materialet systematiskt hopsamlas, enhetligt uppgjorda släkttabel­ler, stamtavlor och antavlor sammanställas, kompletteringar till­fogas i fråga om alla de variabler man önskar att undersökningen skall beakta. För detta behövs en enhetlig plan, en koordinerande instans i bakgrunden, en samfälld vilja att genomföra projektet. Det är givetvis fråga om mycket komplexa sammanhang med många delfaktorer. Den verbala begåvningen är kanske inte sam­mansatt av en enda komponent utan av en rad sådana. En märk­lig omständighet, som i hög grad torde underlätta insamlandet av material är att det beträffande rätt många medlemmar av denna släkt föreligger tryckta skildringar som belyser också dessa om­ständigheter. I boken om Jakobstads-Roosarne finner vi t.ex. upp­lysningen att Stor-Malmskan, m.a.o. Matts Johansson Svartsjös sondotter och Runebergs morfars mor, sysslade med poesi. Sådana notiser är värdefulla, likaväl som K. J. Hagfors berättelse om sin fiolspelande morbroder, en sysselsättning som i hans barn­domshem ansågs vara en säker väg till undergång, fördärv och evig förtappelse.

Matts Johansson Svartsjö blir ju mer vi ägnar oss åt spekula­tioner kring hans liv en allt gåtfullare person. Kanske var det trots allt inte han som var bärare av den ovanliga begåvning som sedan framträtt i varje efterföljande släktled. Kanske var det hans hustru Maria Henriksdotter. Utan forskning skall vi inte försöka ge oss in på att besvara sådana frågor. Var Matts Johans­son Svartsjö slutligen endast en länk bland många andra, som bar vidare ett rikt arv från Olof Grelsson och alla de namnlösa som finns, men vilkas namn vi aldrig kom mer att finna. Den möjligheten är naturligtvis inte utesluten utan troligen den mest sannolika.

I Terjärv har rests ett av de vackraste minnesmärkena i Öster­botten. Vi läser inristad följande skrift: "Inför Ditt anlete Du evige Gud minnas vi alla Dina trogna tjänare, kända och okända, som hava gått hädan och nu bidande uppståndelsens morgon vila i tron på vår frälsare Jesus Kristus". Detta minnesmärke är rest "Till minnet av i okända gravar vilande Terjärvbor 1667—1940". I vördnad stannar vi också i dag i våra tankar inför minnet av alla de kända och okända som på den andliga och materiella odlingens fält gjort sin livsinsats. Det är deras arbete, som vi njuter frukterna av.

Ragnar Mannil

1973