Jan Ole Björkbacka:

 
KNEKTUTSKRIVNINGAR I TERJÄRV 1627-1640

Under 1500-talets senare hälft påbörjades den svenska expan­sionen i öster och den fortsatte i två decennier in på 1600-talet varefter krigsansträng- ningarna flyttades till Preussen 1626 och Tyskland 1631. Dessa krigsföretag krävde stora resur­ser. Skattetrycket på bondebefolkningen ökade snabbt och till detta kom knektutskrivningarna som berövade gårdarna både arbetskraft och anförvanter. När den svensk-finska armén i början av 1620-talet omorganiserades och sattes på stående fot blev utskrivningarna praktiskt taget årligt återkommande. Genom de längder som upprättades i samband med dessa utskriv­ningar är det möjligt att skapa sig en bild av hur rekryter­ingsprocessen genomfördes på bynivå och hur bönder och hemman berördes under denna tid.

Det är svårt att säga hur snabbt ryktet om en beslutad utskriv­ning nådde ut till de enskilda byarna. Genom någon hemvändande riksdagsman från landsändan spred sig måhända nyheten så små­ningom - nyheten som knappast var någon överraskning efter alla år av upprepade utskrivningar.

Det officiella budet fick sockenborna vid högmässan i Kronoby kyrka då prästen Jeremias läste upp utskrivningskommissariernas kungörelse om tidpunkt och direktiv för årets utskrivningar i häradet. Det ålåg sedan prästen och kyrkans sexmän att tillsam­mans med länsmannen upprätta en aktuell längd på alla män över 15 år i socknen. Tillsammans hade de en god kännedom om gårdar­nas manskapsförhållanden. Genom dessa lokala institutioner hade lokalsamhället en viss möjlighet att påverka utskrivningarna eftersom centralmaktens möjligheter att kontrollera uppgifterna var begränsade.

Vanligtvis hölls utskrivningsförrättningen under vårvintern vid länsmansgården i Gamlakarleby dit alla män skulle infinna sig. Sedan alla som var sjuka, lytta eller för gamla tagits undan delades resten av männen in i rotar om tio man. I varje sådan rote utsågs därefter en knekt. Knekten skulle helst vara i åldern 18-30 år och man skulle i möjligaste mån undvika att ta husbönder. Terjärvbönderna bildade ungefär tre rotar och följaktligen lämnade byn tre knektar vid varje tillfälle.

Efter förrättningen fick alla gå hem. Knektarna fick stanna hemma tills våren kom, då skulle de mönstras och rustas var­efter de skeppades över till krigsskådeplatserna.

Vilka konsekvenser fick då utskrivningarna för Terjärv by? Om man utgår från den roteringslängd som upptog det största antalet män, nämligen 1627 års roteringslängd, så fanns det 50 män över 15 år i Terjärv by. Det fanns säkerligen något fler. Av dessa män var ca 20 st. så åldersstigna eller sjuka att de undantogs rotering. Under den 14-årsperiod som här behandlas togs 30 knektar från Terjärv. Siffran är med all sannolikhet för liten ty man vet att det hölls utskrivningar i landskapet även 1632 och 1635. Detta var en oerhörd åderlåtning av hem­manens arbetskraft och med all sannolikhet var manskapsförlust­en större än reproduktionen dessa år, vilket också en jämför­else med 1641 års personlängd tyder på. Männen blev för det mesta borta för alltid. Tjänsteplikten var upp till 30 år och manfallet var stort. Som ett belysande exempel kan nämnas att av de 32 knektar som utskrevs i Kronoby socken åren 1627, 1628 och 1629 hade 16 dött fram till 1630. Kom någon tillbaka var det oftast på grund av att de farit så illa av kriget att de odugligförklarats som soldater.

Per Danielsson, son till Daniel Ragvaldsson på 1 1/2 mantal, blev utskriven 1630 men skaffade sig en ersättare i Anders Eriksson som också var född i Marken. Det kan för övrigt nämnas att de "båda ersättarna lyckades överleva åtminstone fram till 1638 då de nämndes vid en mönstring i Stockholm.

Vid utskrivningen 1631 var det Per Hanssons hemmans tur att ställa upp en knekt och det "blev hans brorson Olof Matsson som utsågs. Men Olof var 42 år och dessutom sjuklig, därför ville han 1635 leja sin dräng, Erik Thomasson, till sin ersättare. Hur det gick framgår inte ty varken Olof eller Erik nämns i roteringslängderna efter 1635.

De mest uppseendeväckande fallen av lejning i Terjärv till­drog sig emellertid på två mindre hemman. 1627 lejde Michel Eriksson, son till Erik Hindriksson på 1/2 mantal, den vid till­fället endast 15 årige Hans Olsson som till sin ersättare. Fyra år senare - 1631 - lejde Hans i sin tur Johan Jörensson som tog hans plats i ledet. Johan levde ännu 1638 och Hans roterades i fortsättningen för ett hemman på 1/3 mantal. Det anmärkningsvärda i dessa fall var att så små hemman hade ekonomiska möjligheter att betala en ersättare. Undersökningar både i Sverige och Finland har visat att en knektlega kunde motsvara flera års skatter för en gård vid denna tid. Hur dessa hemman löste pro­blemet vet vi inte, men det ar möjligt att uppoffringarna fick vägas mot risken av att dessa hemman skulle ödeläggas om deras söner försvann i kriget. Prövningarna var dock inte över för de båda hemmanen i och med detta. Michel Eriksson skrevs till knekt 1637 och hemmanet skattades då för 1/4 mantal. Fadern Erik omnämndes ännu 1633 och om han fortfarande levde 1637 var han över 70 år gammal. Hemmanet deltog inte i roteringen efter detta år vilket tyder på att det befann sig i svårigheter. Hans Olsson drabbades av en ny utskrivning 1638 men hemmanet hade denna gång en dräng, Anders Matsson, som blev knekt och gården kunde leva vidare.

Vid denna tid var det vanligt att man försökte utverka någon form av garanti mot utskrivningar om man på något sätt hade anknytning till personer med makt eller myndighet. Man sökte sig som försvarskarl hos en präst eller adelsman, eller också försökte man skaffa sig frihetsbrev för någon tjänst man gjorde för t.ex. kronan.

Vid roteringen 1629 antecknades Lars Persson och drängen Thomas Liukoinen inneha frihetsbrev såsom varande kronans djur­skyttar. Frihetsbrevet tycks inte ha varit mycket värt ty Lars fanns antecknad i en knektrulla redan 1628 (lite motsägelse­fullt eftersom han upptogs i roteringslängden 1629) och Thomas skrevs 1629 till knekt för en Bråttörote. Men om kronan lurade Thomas när denne löste ut sitt frihetsbrev så blev också kronan lurad på sin knekt, ty Thomas passade på att rymma innan armén fick någon nytta av honom.

Rymlingar fick emellertid akta sig noga för kronans spanare som var ute efter alla de många desertörerna. Hade man inte anställning när en utskrivning gick av stapeln kunde det sluta som det gjorde för lösdrivaren Nils Finn i Terjärv. Denne blev i enlighet med gällande bestämmelser antecknad som knekt utan­för roteringen - året var 1633.

I 1600-talets bondesamhälle var hemmanet den grundläggande produktionsenheten och därför även av största betydelse för kronan som beskattningsobjekt. Genom utskrivningarna drogs en betydande del av arbetskraften från hemmanen vilket kunde leda till minskad skattekraft, eller i värsta fall till att hemmanet lämnades obrukat och öde. Kronans behov av såväl krigsfolk som skatteinkomster stod således i motsättning till varandra och därför utfärdades direktiv i syfte att undvika sådana komplika­tioner. Större hemman skulle skonas framför mindre så att skattebortfallet blev så litet som möjligt och man skulle i det längsta undvika att ta ut husbönder till knektar.

Husbönderna i Terjärv tycks av allt att döma nästan mangrant ha klarat sig undan knektödet. Den tidigare omtalade Michel Eriksson var möjligen det enda undantaget. En förklaring till att husbönderna kunde skonas var att hemmanen i byn hade rela­tivt många män att ta av - i de flesta fall fanns det någon dräng eller familjemedlem som bättre kunde undvaras än husbonden.

Mycket talar för att bönderna i roten själva avgjorde vilken gård som skulle lämna knekt och förmodligen var också knekten utsedd redan till roteringen. Ett skäl för det första antagandet är att en viss turordning synes ha tillämpats. Antalet hemman per rote var vanligen 6-8 och eftersom utskrivningarna hölls nästan varje år borde följaktligen varje hemman bidragit med en knekt ungefär vart sjunde år. Detta stämmer väl överens med resultatet som framgår av hemmans- rekonstruktionen. Endast i ett fall hade ett hemman lämnat två knektar under kortare period än

Tabell 1 . Utskrivningarnas fördelning på större och mindre hemman i Terjärv by av Kronoby socken 1627-1640.

Källor: Andra kolumnens uppgifter grundar sig på 1633 års jorde­bok, övriga uppgifter är hämtade från roteringslängder under perioden. Se källförteckning i slutet av hemmansrekonstruktionen.

sju år och det var Per Matssons, som för övrigt var det hemman som bidrog med mest krigsfolk under denna tid. 1628 ställde hemmanet upp både knekt och ryttare, 1633 togs en knekt till och 1640 ytterligare en. Hemmanet antecknades för 3/4 till 1 mantal i roteringslängdema men i jordeboken 1633 angavs endast 1/3 mantal, vilket skulle kunna förklaras med att gården erhöll skattelättnad för sin ryttare. Bönderna i Terjärv hade ingen skyldighet att ställa upp ryttare men skattelindringen var tyd­ligen lockande om man kunde undvara en häst och en karl.

Ytterligare en bonde, nämligen Lars Matsson på 1 1/2 mantal, ställde upp en ryttare 1628. Någon lättnad ifråga om utskriv­ningar innebar rusthållet inte heller i detta fall ty hemmanet drabbades av en utskrivning året efter.

Utskrivningarna fördelade sig tämligen jämnt över hemmanen i byn. Av de 19 hemman som kunnat följas lämnade 14 en knekt, tre gav två knektar och ett gav tre knektar. Ett hemman klarade sig till synes helt undan utskrivningar, men detta hemman kan ha lämnat knekt under något av de år från vilka inga längder finns bevarade. Rent numerärt fördelade sig således knektuttagen rela­tivt jämnt över hemmanen men tar man hänsyn till gårdarnas resurser framträder dock en annorlunda bild.

De större hemmanen hade i kraft av sina större resurser bättre möjligheter att leja ersättare om någon anförvant risk­erade utskrivas, men framför allt hade de fler män vilket minsk­ade risken för att gården skulle komma i trångmål vid utskriv­ning. De små hemmanens marginaler ifråga om arbetskraft, åker och boskap var mycket mindre och togs den enda arbetsduglige mannen bort kunde läget bli mycket kritiskt. Ser man till antalet knektar i förhållande till antalet roterade i respektive mantalsgrupp framgår att de små hemmanen (1/4-1/2 mtl) drab­bades hårdare än de större (se tabell 1). Detta var också en följd av medveten politik ty direktiven påbjöd ju att så skulle ske. Det fanns nio hemman i byn på 1/2 mantal eller mindre och det är alldeles uppenbart att de flesta av dem befann sig i svårigheter i slutet av 1630-talet. De tre sista åren av decen­niet deltog endast 2-3 av dem i roteringen vilket bekräftar deras problem. Dessa svårigheter förorsakades dock inte endast av utskrivningar utan även av några mycket dåliga skördeår vid denna tid.

Under tyngden av denna utdragna utskrivningsbörda sökte lokal­samhället Kronoby socken - liksom andra socknar - lindra verk­ningarna genom att undanhålla folk från roteringen. Detta fram­går av rekonstruktionen på så sätt att i nästan samtliga fall då ett hemman drabbades av en utskrivning hade man en dräng eller son som inte roterats tidigare, trots att de var så gamla att de borde ha deltagit. Dessutom utelämnades de äldre kate­gorierna i allt större utsträckning ur roteringslängderna och följaktligen minskade både antalet rotar och därmed antalet knektar med tiden. Den övre åldersgränsen för rotering, som enligt direktiven gick vid 60 år under hela perioden, tillämp­ades i praktiken inte utan flyttades undan för undan nedåt så att den 1638 i stort sett gick vid 45 år. I socknen minskade rotarnas antal från 11 till 8 under loppet av 14-årsperioden. Detta visar att lokalsamhället hade makt att reagera mot centralmakten, men bakom denna makt låg en hård och tvingande verklighet.

Artikeln bygger på uppgifter ur min trebetygsuppsats "När Jöns Brakar blev knekt - Knektutskrivningar i Kronoby socken 1627-1640", Uppsala 1984.

Med författarens tillstånd