HEMKOMSTEN

Gertrud Bång levde och verkade i en avlägsen, undanskymd och barrskogsdoftande skogsby. Vi kan här kalla den för Granliden. Från byn var det långt både till kyrka och kvarn. Numera utgjorde det långa avståndet inget hinder. Isoleringen hade bru­tits s ty nu hade så gott som varje hushåll i byn egen bil.  Den betraktades numera nästan som hörande till det dagliga brödet.

Hit till Granliden hade hon kommit som helt ung flicka. Helt fylld av ungdomsljusa drömmar och förväntningar och nu var hon en mogen kvinna, nära att överskrida de sextio och med sorgens och prövningarnas gråhårsstänk vid tinningarna... I Gert­rud Bångs släkt grånade man tidigt. På många, långa år hade hon ej varit i tillfälle att besöka sitt barndomshem och den bygd, som hon en kort tid kallat för sin och som fostrat henne.

Nu var det nära jul. Dagen var mörk med tunga, grå moln och yrsnöns fladdrande mantel i luften. Några snödrivor hade vintervinden ännu ej hunnit samla ihop kring stugor och uthus. De gamla asparnas grå och gullaviga grenar hängde likt långa och håriga trollarmar över Gertruds lilla hem. Hon älskade des­sa grå aspar. De verkade så beskyddande mot allt som fanns utan­för.

Här och där skymtade genom snöyran några enstaka, blodröda rönnbärsklasar. De flesta hade sidensvansarna brådskande ätit upp, men i sin glupskhet hade de glömt några klasar kvar.

Ja, det var nära jul och mörkrets trollarmar höll jorden i ett hårt famntag. Det blev alltid en sån förunderlig oro i Gertruds sinne, när det närmade sig jul. Det var så många minnen som strömmade över henne. En del glatt ljuva och andra som bit­tert svidande piskrapp. »Varje jul i många år hade hon ämnat sig hem, men ej kommit sig för. Nu kände hon på sig att hon måste, innan det blev oåterkalleligen för sent. Numera var det ingen­ting som hindrade henne att resa dit hon ville.

Gertrud Bång sitter i sin gungstol i minnena strömmar över henne. Hon minns sig själv som liten flicka i kretsen av föräldrar och syskon. Hon hade varit den mest älskade i hemmet, men som motvikt till allt detta, hade hon av livet blivit den mest risade. Månget ris hade hon, sanningen att säga, brutit åt sig själv. Det såg hon nu, men ägan hade ej svidit mindre för det.

Hon hade varit ett så överkänsligt barn. Kanske hade hon varit en liten smula problematisk och inte riktigt blivit förstådd, trots allt. Det hade hon inte tänkt på förrän nu.

Där hon satt i den stilla vaggande stolen, kom hon i tan­karna ihåg, hur trevligt det var julaftonsdagarna med de nysku­rade, vita golven, ny stärkta gardiner, bästa trasmattorna på golven och frisk skogsdoft från pyntad julgran.

Men framförallt minns hon barnafriden i hjärtat. Ja, då var det jul ... Hon kommer ihåg de många, många sägnerna, vilka berättades i hennes hem och som lyste upp de långa vinterkvällarnas mörker. Hur mindes hon inte den öppna spiseln med sin flammande brasa och på vilkens stenhäll den stora, grå katten ständigt låg och spann av förnöjsamhet och trivsel. Vid ena väggen stod den gamla klockan och knäppte och mätte tidens gång och i den stora stugans vrår spelade i midvinterskymningens skug­gor och dagrar. Det var lugnet och lyckan i ett nötskal.

Sedan när hon blev vuxen, kom hon ut i livet och så småningom till Granliden. Först plågades hon av ensamheten och isoleringen. Men småningom kom hon in bland människorna och deltog i deras liv i helg och socken.  Efter en tid gifte hon sig med en man, som hon trodde skulle kunna bereda henne samma lug­na ro och lycka, som barndomshemmet. Hon förstod inte då än­nu att leva är att strida. För sig själv och mot sig själv.

Hennes man och hon hade så olika inställning till väsentliga frågor i livet. Så blev det då för henne att ständigt vara på sin vakt för att kunna behålla sin egenart. Detta kan ibland fordra övermänsklig kraft. Men hon älskade sin man, trots allt. Ty så beskaffad är en kvinna. Det hade varit tusen gånger bättre om alla känslor dött i hennes hjärta. Hon var tacksam, att de inget barn hade fått. Kanske kampen då också stått om detta. Den kampen kanske hade slitit sönder ett barns innersta...

Så skiljdes år efter år bort med tidens böljeslag och hon mindes den julafton som kanhända var den tyngsta. Hennes man ha­de gått ut till byn i ett ärende. När han dröjde, beslöt hon gå och möta honom. Hon hade känt en sådan underlig oro i hjärtat. Ännu kunde hon känna, hur ångesten kramat och kramat henne till dess hon hållit på och kvävts. Hon hade gått eller rättare sagt snubblat vägen fram mot byn. Och plötsligt ser hon sin man lig­ga hopsjunken på vägen. Ett par av byns karlar står böjda över honom. Han hade alltid haft dåligt hjärta och nu hade det brus­tit. Döden hade gjort sin skörd..

Det var en förfärlig jul, och ännu griper ångesten henne om strupen, när hon tänker därpå. Gertrud Bång tycker att hon fryser och drar schalen tätare om sig. Det är som om skuggan av det förflutna med isigt, kalla fläktar svepte kring henne.

Det är juldagsmorgon och Gertrud Bång är på väg till sitt forna barndomshem. Dagen går åt att. resa och mot kvällen närmar sig linjebussen hennes barndomsby. Hon stiger av bussen. Det sis­ta stycket vill hon promenera, för att bättre kunna se om något alls är sig likt mera. Julsnö hade det kommit i massor. Granarnas grenar är tunga och böjda av den och mellan allt det vita syns tallarnas stammar svarta i vinterskymningen. På en av gra­narnas tunga grenar sitter en ekorre och knaprar på en kotte. Den äter sin julaftonvard.

Visst är allt sig likt, men ändå så annorlunda. Skogen har huggits ned på långa sträckor. Men där den ej rörts av yxans framfart, står granarna lika höga och med majestätiskt yviga grenar precis som i hennes barndom och stjärnhimlen välver sig mäktig och hög. Mellan stammarna tycker hon sig se väsen från sin barndoms sagovärld. Hon tycker, de vinka och viska: - Kom Gert­rud Bång! I skogens mäktiga tystnad finns lisa för ditt trötta sinne.

I barndomshemmet tar man emot henne med öppna armar, även om man först känner sig litet främmande för varandra. Liksom li­tet avvaktande. För henne var ju alla på sätt och vis ett främ­mande inslag. Men barn- och ungdomsminnen band snart samman och fyllde den klyfta som livet öppnat mellan dem.

Nu ringer klockorna till ottesång och Gertrud till ära kör man med häst och släde till kyrkan. Den tidiga morgonen är köldsprakande kall. Där kör grannarna i bilar förbi dem. Så gott som hela byn är på väg till julottan.  Precis som i hennes barn­dom blänker månskäran och stjärnorna sprakar och gnistrar och ur skorstenarna stiger röken rakt upp mot den morgonblå vinterhimlen.

Vilken värme och vilken andakt möter ej Gertrud Bång, när hon över den nötta tröskeln stiger in i templet. Där flämtar och fladdrar levande ljus som förr och människorna sitter i andakt och bidan i sina bänkar. Gertrud är omedvetet medveten om, att folk ser på henne och hon tycker att deras undran blir till en tyst frågas som dallrande hänger i den uppvärmda luften: - ”Är det inte Gertrud Bång, hon som fick det så motigt efter sitt gifter­mål? ” - - Men det märkvärdiga är, att det som ute i livet be­rört henne så bittert och smärtsamt, det bekommer henne ej det ringaste här. Hon känner endast en sådan underlig, stilla ro in­om sig. Julfriden smyger in i hennes rolösa sinne, när orgelns toner och människornas röster bäras upp mot de höga valven. Hon är tacksam för denna stund av frid, ty snart skall hon ut igen och lik alla andra bära dagens tunga och hetta.  

Hon drömmer sig äter som barn, sittande mellan far och mor, med sin lilla näve i fars eller mors varma hand. Hon märker ej att lyckans klara tårar faller från hennes ögon ner på psalmbokens blad, just på de orden: - All världens ljus han va­ra skall och tröst och hjälp i nöden all.

Gertrud bång den ensamma och vilsna fågeln med de sårade vingarna har igen funnit ett tryggt och värmande näste.

 
ELIN HEDENHEIM

Släkt och Hävd 11/1966