Kristendom och uppfostran

Två ting står på förhand klart för mig: att jag känner att jag inte förmår skriva detta avsnitt, och att jag ändå är tvungen att göra det.

Jag är tvungen till det därför att det inte finns någon större uppgift än att hjälpa barnet fram till ett rätt förhållande till Gud, och därför att ingenting kan betyda mer för innehållet och utformningen av barnets senare liv än detta. Den läsare, för vilken människan är sin till­varos egen och ende herre, kommer inte att förstå detta och skulle kanske göra sig själv och mig en tjänst genom att hoppa över detta avsnitt, som antagligen kommer att verka irriterande och obehagligt på honom. Saken är ju den, att i den kristna synen på uppfostran — liksom på allt annat — blandas allmänna iakttagelser och erfaren­heter med tros uppfattningar, som är vetenskapligt okontrollerbara och för den icke troende overkliga och osannolika. Men den som har upplevat trons verkligheter som realiteter och av större betydelse än sinnenas och den mänskliga logikens begränsade värld, kan inte tiga därmed när det gäller barnets förberedelse för det vän­tande livet.

Att jag på förhand förklarar mig ur stånd att lösa denna del av uppgiften ens någorlunda tillfredsställande, hänger dels ihop med brister i mina personliga förutsättningar och dels med att uppgiften i och för sig nog är olöslig. Gud och människa är ojämförbara stor­heter. Guds rike och livet här på jorden är av väsens­skilda slag. För trons ögon finns det ingripanden och sammanhang; men vår tanke förmår inte utreda sam­manhanget. Därför kommer det alltid att finnas olösliga problem i förhållandet mellan kristendom och kultur, kristendom och psykologi, kristendom och uppfostran. Där det gudomliga möter det mänskliga, söker tanken förgäves efter en förklaring. I den kristnes liv kommer det alltid att råda spänning, ett motsatsförhållande, där­för att han lever i två världar, som inte kan åtskiljas och heller inte helt förenas. Kyrkohistorien visar olika inställ­ning till detta problem; en rörelse söker göra allvar av föreningen mellan de två världarna, en annan lägger huvudvikten vid åtskillnaden. Ingen av dessa två ytter­ligheter kan i längden förverkligas. I de flesta kristnas vardag framkallar denna motsättning en spänning, som håller anden levande och har sin rikedom, och detsam­ma måste nog också bli förhållandet i den kristna upp­fostran.

Varje kristen far och mor önskar, att deras barn skall nå fram till personlig kristen tro. Detta ligger dem var­mare om hjärtat än något annat. Men om vägen till detta mål råder delade meningar. Med utgångspunkt från Grundtvigs "Människa först och sedan kristen" kan man försöka ge barnet rikast möjliga mänskliga utveckling och särskilt i ungdomsåren hjälpa det till så djup för­ståelse för sitt människovärde, sin bestämmelse som människa, att dess själ inte låter sig tillfredsställas förrän den har nått livets högsta utveckling på trons grund. Man utgår då ifrån att människan är skapad till Guds avbild med ett anlag av evighetsliv i sig, som driver henne till att söka Gud. — Men enligt pietistisk uppfatt­ning är utgångspunkten den fallna människan, för vilken alla ansträngningar att närma sig Gud är dömda att misslyckas. Varje förädling av människan vore därför lika mycket till hinders som till hjälp; ty frälsningen kommer allenast från Gud, och dess enda mänskliga förutsättning är att erkänna vårt fullständiga nederlag. Om människan i moraliskt avseende vore litet bättre eller litet sämre skulle kristligt sett vara likgiltigt, ja, "publikaner och syndare" vore närmare Guds rike därför att de hade närmare till att erkänna sina synder.

Det är inte svårt att se, att man kan bygga en upp­fostran på den första av ovan relaterade uppfattningar men knappast på den andra. Det stämmer också med erfarenheten, som vi kan se av pedagogikens historia. Den grundtvigska rörelsen har betytt ett viktigt idémäs­sigt inslag i den pedagogiska utvecklingen, medan t.ex. den pietistiska rörelsens bidrag har varit av organisato­risk art, ett initiativ buret av social-filantropiska motiv och missioneringsiver.

Det må dock påpekas, att i praktiken står de två uppfattningarna inte så hårt mot varandra som här på papperet. Skillnaden är väsentligen en fråga om tonvikt. Den grundtvigianska uppfattningen är inte blind för om­vändelsens nödvändighet, och i pietistiska kretsar ingår även den moraliska uppfostran som ett led i den kristna fostran. Lyckligtvis kan man säga, ty det vore ju under­ligt, om det inte funnes en hel del sanning i båda syn­punkterna, så att den skenbara motsägelsen beror på vår ofullkomliga förmåga att överblicka och omfatta den helhet som förenar dem. Vi finner ju samma motsättning i evangelierna mellan situationer, då frälsning ges beting­elselöst, och å andra sidan mycket hårda ord om en dom på grundval av handlingar och sinnelag, och vem vågar därför anklaga Kristus för bristande logik?

Både i vuxnas kristna liv och i uppfostran kan ton­vikten läggas på en kristlig livsföring, en gärningskristendom, som urartar till fariseism; men den oförtjänta frälsningen kan också betonas så starkt, att man glöm­mer att Gud är herre över himmel och jord och har gett oss människor sina bud för att vi skall leva vårt liv efter dem, även om det alltid måste bli i ödmjuk känsla av att vi inte därigenom kan göra oss förtjänta av att kallas hans barn. Naturligtvis måste kristna föräldrar förutom detta ge sina barn en moralisk uppfostran med tanke på deras framtida ställning som medborgare i samhället; men hur mycket mera maktpåliggande måste det inte synas dem vid tanken på att de därmed uppfyl­ler Guds vilja med deras barn liksom med deras eget jor­diska liv. Huruvida barnen därigenom kommer Guds rike närmare är så till vida ett ovidkommande problem. Det beror väl i väsentlig grad på i vilken anda denna uppfostran ges. Står den i samklang med Guds vilja, kan den också tjäna hans högsta syfte: att draga alla till sig. På denna grundval går nog de flesta kristna hem till verket — utan att teoretiskt kunna utreda orsak och verkan, mänsklig och gudomlig verkan, men i förtröstan på Gud. Och närmare än så har inte heller jag lyckats komma lösningen av problemet kristendom och upp­fostran.

Kristna föräldrar ställs alltså inför en dubbel uppgift.

De måste föra barnen in under evangeliet, föra dem till Gud som den nådige och barmhärtige frälsaren från synd och död. Det är den religiösa sidan av uppfostran. — Och de måste föra sina barn in under lagen, hjälpa dem att leva sitt liv i överensstämmelse med Guds vilja, efter hans bud. Det är nödvändigt, därför att Gud är herre över sitt skapade verk, vilket är skyldigt honom lydnad, och därför att Guds lagar är livets lagar. Att följa dem lönar sig omedelbart, att över­träda dem hamnar sig omedelbart, till följd av tingens egen konsekvens. Därför handlar även inte troende rätt i att lära sina barn leva efter dessa lagar, som inte upphäves även om man "avskaffar" Gud. Detta är uppfost­rans moraliska sida.

Dessa "lagar" är inte givna i konkret utformade lev­nadsregler, utan snarare som "grundlagar" som anger en huvudtendens. På så sätt måste vi uppfatta de tio buden, som knappast kan sägas vara egentliga yttre regler för kristna. I Nya testamentet finner vi många uttryck för de grundprinciper, de sinnelagets huvudlinjer, som uttrycker Guds vilja med människolivet. Den praktiska ut­formningen måste skifta mellan olika samhällsförhållan­den och kulturnivåer. I all praktisk utformning kan det endast bli fråga om en strävan mot idealen. Det faller mig naturligtvis inte in att med dess många konkreta förslag till moralisk uppfostran framträda med anspråk på auktoriteten att uttrycka en gudomlig föreskrift. Vi kan i en dylik framställning en­dast ge uttryck åt en tidspräglad och delvis också rent individuellt präglad strävan mot en moraluppfostran, som kunde förtjäna namnet kristen. Den absoluta auktoritet som tillkommer Gud allena när han ger sin vilja tillkänna, den binder den enskilda kristna i den konkreta situatio­nens krav så som han själv — och endast han själv — kan utläsa denna vilja ur de evigt giltiga lagarna.

Moral är inte kristendom. Moraluppfostran kan ut­formas väsentligen lika i ett kristet och ett icke-kristet hem. Kristet präglad blir den när man inför barnet låter moralen framträda som Guds vilja och härleder dess obetingade giltighet därur. I vilken utsträckning det är riktigt att göra detta är inte ett kristligt utan ett pedagogiskt problem.

Man har hävdat att ett sådant handlingssätt vore oför­svarligt med hänsyn till moralens allmängiltighet, i det man har pekat på faran att barnet, om det senare för­lorar sin barnatro, kan frestas att anse, att det därmed också har frigjort sig från de moraliska förpliktelserna. Resonemanget gör på mig intryck att vara något teore­tiskt präglat, även om jag inte helt kan bortse från dess berättigande. Moralen är knappt i lika hög grad bestämd av begreppsmässiga spekulationer som av inrotade vanor och åskådningar och av miljöns art. Om en religiös och moralisk brytning följs åt, är nog det senare vanligare orsak än verkan, även om den unge tar till det religiösa avfallet som ursäkt för det moraliska. Därtill kommer svårigheten att ge moralen tillräcklig grundval utan religiös motivering; det är ju inte obekant vilka svårigheter man kämpar med i länder, där man i skolorna har infört en rent "världslig" moralundervisning. En väsentlig del av vår skolas moraliska kunskapsmeddelelse sker i sam­band med religionsundervisningen, särskilt genom de bib­liska berättelserna, som genom sin enkla och djupt mänsk­liga, gripande karaktär verkar starkt och åskådligt på barnet, och verkar mest indirekt. Denna religiöst präglade, allmänmänskliga moralundervisning är ett värde att slå vakt om.

Däremot förefaller det mig tveksamt om man i hem­mets uppfostran gör rätt i att sätta Gud i alltför direkt förbindelse med den praktiska moraluppfostran. Det sy­nes kunna innebära faror i båda riktningar. En stor del av moraluppfostran rör sig om småsaker i fråga om lyd­nad, flit, ordning, hänsynstagande o. dyl. Om man drar in vår Herre i detta, tar man liksom för tungt på dessa små ting som skall inövas steg för steg. Men framför allt ställs Gud i en olycklig dager om han inför barnen skall fungera som polis. Om barn får uppleva en sträv och dyster uppfostran utan förståelse för barnanaturen och dess behov och med stark religiös prägel, kan man frukta de sorgligaste följder. Sådana barn kommer att hata Gud, därför att moralen kommer från honom, och moralen därför att den kommer från Gud. En sådan uppfostran är väl dess bättre sällsynt. Men man bör alltid vara på sin vakt mot den faran, att barnets uppfattning av Gud ensidigt bestäms av dess förhållande till moralen. Även större barn är benägna för att betrakta gudsför­hållandet som ett moraliskt kontraktsförhållande: Om jag har narrats eller på annat sätt varit "stygg", är Gud ond på mig och jag riskerar obehagligheter; men har jag varit snäll, är Gud nöjd med mig och det går mig väl i händer. I viss utsträckning kan kanske en sådan upp­fattning vara en normal övergångsform till en djupare förståelse. Det var den äldre judendomens första klass i Guds skola. Men det är bäst att inte ge den för mycket näring, vilket sker om Gud för direkt dras in i moral­uppfostran; Gud skall inte "användas" i den. Jag tror det är klokare om föräldrarna står som de moraliska auktoriteterna för barnet, men på sådant sätt att de i sin tur står under Guds auktoritet. Då kommer Gud att mera indirekt men därför inte mindre verkningsfullt att stå bakom de moraliska lagarna — på samma sätt som i religionsundervisningen.

Vänder vi oss så till den egentliga religiösa fostran, är det naturligt att utgå från dopet. Finns det en vackrare syn än en kristen mor som håller sitt barn vid dopet? Prästen står där som en representant för en större, på vilkens vägnar han handlar efter direkt order: "Gån ut i hela världen och gören alla folk till mina lär­jungar, döpande dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har be­fallt eder." Modern står där med sitt barn, som hon har fött till världen med smärta, men hon står där utan stolt­het — om hon uppfattat dopet rätt — ty i denna stund lämnar hon det ifrån sig, lägger det i den Allsmäktiges hand. Från och med nu har hon sitt barn som en anför­trodd skatt, som hon skall stå till svars för. Och barnet självt? Ja, aldrig senare är det kristet i mera absolut mening än nu, då det i fullkomlig hjälplöshet vilar i Guds barmhärtiga fadershand. Därför måste vi vuxna kristna mödosamt söka oss tillbaka till den stunden för att åter kunna bli som barn.

Från dopets stund har det kristna hemmet till uppgift att vara den lilla församling, inom vilken barnet skall leva sitt liv, tills det finner en plats i den stora försam­lingen, Kristi kyrka på jorden — på samma sätt som hemmet är ett litet socialt samfund, ett litet samhälle på genomgång till det större. Allt som präglar försam­lingens liv — med undantag av sakramenten — möter oss också i det kristna hemmet: Guds ord, bönen och sången, gemenskapen ("Där två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem"). Det vik­tigaste av allt är att Guds ande råder i alla förhållanden. I avsnittet om hemmiljön betonade vi hemmets anda och prägel som det för upp­fostran mest avgörande. Låt oss här tillägga, att i detta avseende kan intet jämföras med den anda, som utgår från Gud och därför ensam är obesmittad. Att ge plats för den andan är det kristna hemmets centrala uppgift. Men det finns också anledning att påpeka, att hemmets kristliga anda sådan den yttrar sig i hemlivets alla för­hållanden och former betyder mer för barnens religiösa fostran än den direkta kristna undervisningen och påver­kan, ja, att denna har stora utsikter att mera skada än gagna, om den inte bottnar i och harmonierar med hem­mets anda.

Man har sagt att människan har skapat Gud till sin avbild. Det är tydligen menat som ett angrepp på kristendomen; men det innehåller den sanningskärnan, att män­niskan är hänvisad till att uppfatta Gud som en personlighet i människoliknande former, om han inte skall försvinna i abstraktioner. Då människan är skapad till Guds avbild, är en sådan uppfattning av Gud inte 'orealistisk utan endast ofullkomlig. Vi får heller inte glömma, att Jesus lärde oss att använda faders namnet om Gud och framställde det åskådligt i flera liknelser, bland vilka "den förlorade sonen" må särskilt framhållas. Han har också på annat sätt hedrat hemlivet genom att ta det till liknelse för de högsta tingen. Vi människor är bröder och systrar under en gemensam fader. Bröllops­festen uttrycker himmelens glädje, och sitt eget förhållande till sina lärjungar jämför han med brudgummens förhållande till bruden.

Det vi här vill peka på är den betydelse föräldrarna har eller kan ha för barnens gudsuppfattning. Dr Montessori säger någonstans: "I de vuxnas samhälle har en tyrann ofta erkänts som Guds utvalde; men för barnet representerar den vuxne Gud själ v." Detta är riktigt. Fadern står för det lilla barnet som en allsmäktig gud, och det ligger nära till hands för barnet att låta sin före­ställning om Guds auktoritet bli en förstoring av föreställningen om fadern. Exempel härpå kan man finna här och var i litteraturen. Jakob Knudsen har t.ex. i sin Luther-bok "Angst" skildrat, hur Luthers stränge fader hos pojken framkallade den fruktan för Gud, som präglar hans ungdom och klostertid. Ett liknande förhållande skildras i berättelsen "Et Gensyn":

"Jag vet inte om ni lade märke till den långa gång, till större delen kantad med hassel, som går runt hela trädgården alldeles innanför stängslet. Den var, såvitt jag kan minnas, min faders älsklingsväg. Där promenerade han dagligen en timmes tid, större delen av året strax före soluppgången, om vintern ibland några timmar tidigare; men även på vintern hände det ofta att han uppsköt morgonpromenaden så länge, att han kunde vara ute när solen gick upp; det var det vackraste han visste.

Min far var en häftig man — det var något som var och en måste märka och som vi barn också kunde se. Däremot har jag först under senare år genom att se på andra människors uppträdande kommit underfund med att han egentligen i hela sitt sätt mot oss barn var en mycket sträng och barsk man. Jag kände det mer än nog som barn, men på den tiden föll det mig aldrig in att inte alla fäder var likadana. — Men desto förunderligare var det att komma ut till honom i trädgården när han gick sin morgonpromenad; ty då såg han inte alls ut som jordiska fäder sådana jag föreställde mig dem. Då var han nämligen mild som ett barn och så — vis och nådig måste jag nog kalla det; och jag kunde gott tänka mig att Gud skulle vara så vis och nådig. — Jag skall säga er: han gick också och bad därute i trädgården; jag har aldrig hört honom bedja, men jag är lika säker på det ändå; och han har själv så gott som sagt det en gång.

— Och när det var någon av oss bröder som var olycklig eller hade något som tryckte samvetet — och vi syskon var allesamman som barn  ena  underliga figurer  med denna  ängslan   och  självförebråelse,   som  jag  vet  att jag lider av ännu — så tog det kanske lång tid innan vederbörande kunde förmå sig att gå ditut; men till slut vågade han sig dock alltid ut till far, där han vandrade omkring i hasselgången om morgonen, och när man då hade talat ut med honom och fått lätta sitt hjärta, då var det som att gå i himmelriket eller i paradisets träd­gård. — Ack ja, jag gick väl som halvvuxen pojke, när jag var olycklig och gudsförgäten och gick och väntade på att jag skulle få mod att gå till far — då gick jag 'ibland på kvällen ut i hasselgången och såg efter spåren av hans skor, som syntes så tydligt från morgonen, där­för att han alltid lät hålla gången ren och fri från löv —  och då tyckte jag — jag vet inte, men — att det var spåren av Gud som hade vandrat i paradisets gångar."

För många barn är det säkerligen modern som i detta avseende spelar största rollen. Den store schweiziske pedagogen Pestalozzi har med fin psykologisk blick och för­måga av inlevelse — och av egen erfarenhet — talat om moderns betydelse för barnets religiösa inställning: "Jag måste älska människor, jag måste tro människor, jag måste tacka människor, jag måste lyda människor, innan jag kan sträcka mig till att älska Gud, tacka Gud, tro på Gud, lyda Gud; ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, hur skall han kunna älska sin fader i him­len som han inte har sett ? — Modern trycker sitt älskade barn hårdare till sig och säger till det med en stämma som det aldrig förr har hört: "Barn, det finns en Gud som tar dig i sina armar, när jag inte längre förmår beskydda dig; det finns en Gud som bereder dig lyck­salighet och glädje, när jag inte längre förmår bereda dig glädje." Det väller något outsägligt fram i barnets bröst-------. Den känsla av kärlek, tacksamhet och för­tröstan, som har utvecklats vid moderns bröst, vidgar sig och omfattar från och med nu både Gud och föräldrarna."

Vilken lycka för ett barn att ha en far och mor, som trots all ofullkomlighet kan ge det en gryende förståelse, en svag förnimmelse av förhållandet till den Gud, som är allmaktens Gud och tillika en oändligt kärleksfull fader för sina barn. Om hemmet sviker i detta avseende, kan kanske en beundrad och älskad lärare eller söndagsskol"fröken" få äran att vara förebild för barnets gudsföre­ställning.

Att sätta barnet i förbindelse med Gud är att lära det bedja. Liksom vi lär barnet att säga tack, innan det vet vad tacksamhet är, lär vi det att bedja, innan det ännu kan förstå vad bön är. Livets väg, erfarenhetens väg är den bästa undervisningsmetoden. Modern, som ber aftonbönen vid sitt barns säng — det är den naturliga konsekvensen av modern vid dopfunten. Vilken liten vers som används är mindre avgörande. Det är till en början endast en vana som grundläggs, något som liksom skall så vara för ett snällt och gott barn, på samma sätt som det skall säga tack för maten när man har ätit eller niga och bocka när man hälsar. Låt aftonbönen börja som en hövlighet mot Gud.

Vad bönen egentligen är, det förstår barnet först små­ningom. Det gör ingenting, att den första tanken om Gud blir den, att det är honom vi säger aftonbön till. Avgö­rande för förståelsen eller aningen är den anda, i vilken modern beder med sitt barn, den vördnad och innerlighet som finner uttryck i hennes stämmas klang och hennes hållning. En dag händer det att barnet gör ett eget tillägg till versen och därmed visar, att det börjar förstå vad bön vill säga. Under större delen av barndomen är bönen egocentrisk, bestämd av barnets egna behov och önskningar. Men stor trygghet och förtröstan kan prägla ett barns bön och även uppriktig ånger. Den bön som söker uppfyllelsen av Guds vilja och inte min egen, den egentliga kristna bönen i Jesu namn, den förutsätter en kristen mognad som inte hör barndomen till.

Utöver den första början är det knappast önskvärt att gripa in i barnets böneliv. Om man håller andakt i hem­met med fri bön, lär sig barnet bedja genom föräldrarnas exempel. På det hela taget sker den kristna uppfostran i hemmet bäst och riktigast på indirekta vägar. En mor som kan berätta bibelns berättelser för sina små bereder därmed både dem och sig själv rika stunder. Ofta ställer barn frågor av religiöst innehåll till sina föräldrar, som på så sätt får en naturlig och välkommen anledning att vägleda dem. Mera direkt kristen påverkan ges i söndagsskolor och kristliga barnföreningar. Om barnen inte visar motvilja, är det naturligt att skicka dem till sådana ställen och ta dem med till kyrkan. Det finns väl numera så pass stor pedagogisk förståelse hos folk i allmänhet, att man inte behöver varna mot tvång i detta avseende. Syf­tet är att lära barnen älska Gud och allt som hör hans rike till, och tvång till tro och kärlek är ju fullkomligt uteslutet.

Därför krävs det stort tålamod och en viss resignation av många troende föräldrar, när barnen under pubertetens kriser visar sig likgiltiga eller oppositionellt inställda mot kristendomen och kanske särskilt mot hemmets religiösa former (bordsbön, andakt, kyrkogång o. s. v.) Ingenting kan här framtvingas. Ofta är det endast fråga om kort­variga kriser; men under alla omständigheter är styrkan och äktheten i den kristna andan i barndomshemmet det som starkast binder de unga, och förbönen är nu för­äldrarnas väsentligaste medel att hjälpa sina barn fram till en ny tro.

Det kunde finnas åtskilligt mer att säga om religiös vägledning och fostran i hemmet. Men vi skall nu åter­vända till grundproblemet om förhållandet mellan allt detta och barnets moraliska utveckling, som ju är denna boks huvudämne. Gudsförhållandet baseras ju på ödmjuk­het, ja, på känsla av skuld och vanmakt, på att självuppgivande ta emot Guds nåd. När vi fostrar till moral, försöker vi ju tvärtom att väcka barnets självtillit och aktivitet — "du kan ju bara du vill!" Man förstår att den som betraktar Gud som en inbillning, kan vara emot religiös påverkan på barn, emedan de anser den som en störande faktor, något som hindrar barnets "harmoniska" utveckling. Men en sådan hållning beror på felsyn på ett ytligt sätt att se. För den som inte betraktar dessa frågor utifrån, kan det inte råda något tvivel om att kristen tro bevisligen bidrar särdeles positivt till en sund utveckling av karaktären — utan hänsyn till om den bygger på illu­sion eller verklighet. Men vi låter frågan stå öppen: ingen skulle väl ändå vilja av pedagogiska skäl hålla fast vid en uppfostran som baserades på en illusion.

Men om kristendomen är sanningen, kan vi inte förhålla barnen denna sanning, även om den aldrig så stör harmonin, ty i så fall är det harmonin som bygger på en illusion. Nu är det verkligen så att kristendomen på många sätt stör den kristnes harmoni, men samtidigt ger den honom en försmak av en högre harmoni, i det den ger honom den hjärtats frid, som övergår allt för­stånd. Det är paradoxalt men grundat på enkel erfaren­het, när Paulus säger: "När jag är maktlös är jag stark" — eller när varje kristen människa vet, att ju starkare hon är bunden av Gud, desto friare blir hon. Det är inte svårt att se vad detta beror på. Vore Gud en sträng tyrann, skulle sanningen verka underkuvande och förlamande. Men när sanningen är, att Gud är en kär­leksrik fader, då måste sanningen frigöra.

Det är detta som måste bära upp den religiösa fostran: Guds faderskärlek. Den känsla som därvid akti­veras i barnet är inte fruktan utan trygghet och tack­samhet. Att detta frigör moraliska krafter, det vet vi från förhållandet mellan föräldrar och barn, ty lydnaden i det goda hemmet beror inte på fruktan utan på tillgivenhet. Vördnaden för Gud måste barnet inandas genom hemmets hela atmosfär; utan den får det religiösa förhållandet inte ratt moraliskt allvar; men det skall vara vördnad buren av förtröstan och tacksamhet.

Lyckligt det barn som har en sådan bakgrund för sin uppfostran.

Alfr. Christiansen

Ur ”Hur forstrar vi barnen” – 1946