På 44 kilometers avstånd i sydostlig riktning fran Gamlakarleby stad ligger Teerijärvi kyrka, mitt i den församling, vars andliga fyrbåk den varit under ett och ett halvt sekel. — Teerijärvi församling, som har en längd från nordväst till sydost av omkring 45 kilometer, men däremot en bredd av endast omkring 10 kilometer, ligger inkilad mellan tre svenska och tre finska församlingar. Härav skulle man vänta, och detta än mer av församlingens namn (som numera skrives än Teerijärvi, än Terijärvi och än Terjärv och i forntid än Tervajärvi och än Teirijärvi) att den skulle, om icke precis vara finsk, så åtminstone äga starka finska inslag, men i själva verket är den så gott som rent svensk; av dess något över 3,600 medlemmar hava endast ett sextiotal finskan som modersmål. Till sin natur är församlingen fullkomligt lik ett tavastländskt landskap med höjder och dälder, sjöar och apartier, av Topelius därför med rätta kallad »Österbottens pärla».

Av gamla dokument framgår, att Teerijärvi församling från början av 16oo-talet hört till Kronoby, men dessförinnan »i äldre tider dels till Pedersöre, dels Gamlakarleby».

Vi vilja nu giva ett av dessa dokument ordet: »Teirijervi Capell i Cronoby befinnes vara funderadt år 1667 och samma tid till väggar och tak uppbygt. Hvarom Kolam-Boerne Anders, Daniel och Mårten Olofssöner sig mäst vinlagt: Som dät ock förvisso berättas, att dän första af dässe Bröderna äfven gjort Predikstolen.

Orsaken hvarföre dässe Capell-Boer, som då voro äi öfver 19 Bönder, åtogo sig dätta arbete, var, att de oftare kunde bivista dän almänna gudstiensten, hafva närmare efter Prästen ved förefallande nödvändigheter, och enkannerl. för gammalt siekligit Folk, så ock för dän upväxande späde ungdomen, som äi kunde komma utföre till Moderkyrkian. 1)  Och som de till dänna bygnad intet hade någon hielp af andre Församlingar, betiente de sig af sitt egit arbete så godt de kunde, utan främmande Byggmästare.

År 1669 Doca IV p. Epiph.,som då inföll på  dän 3l Januarii, blef dänna Kyrkia invigd av  dåvarande Kyrkioherden och Probsten Jacob Brennerus; då äfven första Predikan och Mässa av honom här skiedde, och Kyrkian vart kallad Vår Frälsares Kyrkia.

Ifrån förenämnde tid vardt i dänna Kyrkia allmän gudstienst hållen allenast på de af gammalt här vanlige Predike-dagar, då Prästerne kommo hit oppifra Moderkyrkian, in till år 1671, då Capell-Boerne efter många trägna ansökningar erhöllo tillstand att få underhalla ständig Präst ved Capellet.

År 1701 blef förmedeist Probstens och Kyrkioherdens Mag.Jacob Falanders råd och anvisning Kyrkian utvidgad, mäd dän delen ved stora dören jämte Klockstapelen.

1730 blef Kyrkian mäd Prädikstolen målad, hvartill Församlingens Lemmar äfven sammansköto ansenliga medel, utom dät som någre enskylt påkostade.

1748 den 30 Maji Begynte Socknemännerne nedtaga den gl.Sacerstian och i däss ställe uppbygga en större; hvilken Bygnad mäd samfält värke och arbete dän 16 påföljande Junii fullbordad blef.»

På grund av, att församlingens ifrågavarande forna kyrka blev för trång och obekväm skreds till uppförande av dess nuvarande kyrka, vilket skildras av våra källskrifter. Vi låta dem åter tala — oss synes nämligen att så gångna tiders tanke och gärning bäst ikläda sig kött och blod, taga en fast och gripbar gestalt.

»Sedan församlingens ledamöter kommit öfverens at bygga en ny Kyrka, i stället för den förra, som var ganska trång, och kunde ej inrymma flera än vid pass 400 personer, företogs i Herrans namn, detta arbetet den 25 aprill, förledit år 2), efter förut skedt laga syn, och votering,. hvilket alt, med mera flera däröfver författade skrifter, nogare utreda. Allraförst börjades med Klockstapelens flyttning, som var fastbunden med den gl. Kyrkan. Byggmästaren Matts Lillhånga ifrån Gl. Karleby, lät rulla Klockstapelen til det rum der den nu står. I 4 dagars tid påstod detta arbetet. Efter några veckors förlopp blef Kyrkan så färdig at der kunde beqvämligen hållas Gudstjenst, hvilket skedde för första gången, Dominica Trinitatis. 3) I början av october månad slöts med bygnaden. Innevarande år, i aprill blef Kyrkan hvitlimad och pa vederbörliga ställen med grundfärger struken. Sedan gjordes ock altartaflan, som blifvit skänkt af några gudälskande vänner. Den 2 Julii, som var Dom. III post Trinitatis blef denna nya Kyrka högtidligen invigd, af Kyrkoherden i Gl:Carleby, Herr Magister Anders Chydenius, och enligit församlingens åstundan kallad, såsom den förra Kyrkan:

Predikan hölts af församlingens Capellan, Mag. Georg Mathesius. Ifrån den första stund, då Kyrkobygnaden företogs, och sedan alt hvad dertil hörer, har Gud besynnerl. hulpit alla, som haft dervid något at göra. Arbetet har gådt fort och lyckosamligen! Herrans namn vare evinnerliga ärat! Samma Herrans nåd vare än framdeles, som härtils, med och öfver alla dem, som i Vår Frälsares Jesu Kristi Kyrka, in- och utgå, till senaste tider!»

Den därpåföljande långa tystnaden om kyrkan brytes först vid prostvisitationen 1/8 1836, då det i förbifarten om henne lakoniskt mäles, »att hon med sina tillbehörigheter är i gott skick.»

År 1852 befanns kyrkan vara brädfodrad och rödmalad samt invändigt, vad väggar, tak, dörrar och ändarna av bänkarna vidkommer, målad.

Vid biskopsvisitationen 12-13/4 1856 delgav ärkebiskop Edvard Bergenheim sin stora tillfredsställelse över, att församlingen varit betänkt på att måla sin kyrka in- och utvändigt »så snart gynnsamma tidsförhållanden inträffa», men gjorde därvid det om livserfarenhet och framsynthet vittnande tilllägget, »att vederbörande tillkom att vaka däröver, att denna vackra avsikt icke råkade i glömskan.»

Det räckte länge, förrän »de gynnsamma tidsförhållandena kommo» och kyrkan så erhöll sin så väl behövliga renovering och uppsnyggning. Om frågan icke precis fallit i glömska, hade den uppskjutits från kyrkostämma till kyrkostämma, från år till år. Först 28/1 1877 fattades vid kyrkostämman det slutgiltiga, enhälliga beslutet, att kyrkan under förstkommande sommar skulle tillbyggas, höjas och i alla hänseenden undergå en grundlig remont, vilket också skedde. Arbetet leddes med god sakkunskap och skicklighet av byggmästar Jakob Rauma från Kaustby enligt egna ritningar, åt vilka icke ansågs nödigt ansöka överhetlig stadfästelse.

Kyrkan är av den vanliga österbottniska korskyrkostilen med endast något högre resning, tack vare sin ifrågavarande remont, varvid väggar och inre tak höjdes mer än 2 m. Tornet pa kyrkotakets mitt, som haft en spira av 6 m:s höjd, förstorades och kröntes med ett med förgylld bleckplåt överdraget trädklot, varå restes ett kors av samma ämne och med samma överdrag. Vattentaket gjordes plattare, södra korset förlängdes nära 2 m. och försågs med en förstuga. Orgelläktarn, vartill tvenne trappuppgångar leda, uppfördes. Senare har även södra korset erhållit en liknande läktare likaså med tvenne trappuppgångar. Kyrkan mäter omkring 26 m. i längd och 10 m. i bredd i korsarmarna. Takbetäckningen blev såsom tillförene av spån. Året därpå brädfordrades kyrkan och oljemålades ut- och invändigt, varvid dess yttre färg blev den nuvarande: gulockra med vita knutar, lister, dörrposter och fönsterbräden. Kyrkan kan sedan 1899 uppvärmas medelst tvenne kaminer och erhöll ny bänkuppställning 1908.

Klockstapeln tyckes ha fattats såsom någonting skilt för sig. Redan 1852 blev den föremål för en grundlig renovering, varigenom dess yttre erhöll ett helt annat utseende. Förutom ny brädfodring och nytt spåntak, nya dörrar och poster fick den i utbyte för sin översta åttkantiga torndel, som var försedd med en spira med järnkors av drygt 10 m:s höjd, en rund sådan med klot och kors av samma ämnen och beskaffenhet som kyrkans. Samma år målades klockstapeln ockergul med undantag av knutar och lister, som vitmålades.

Ej förrän 1893 blevo kyrka och klockstapel brandförsäkrade och först 1923 erhöllo de åskledare, ehuru vardera frågan sedan 1877 om och om behandlats vid kyrkostämman.

Sommaren 1923 borttogos från såväl kyrkan som klockstapeln — med beklagande nämnes detta — de sista spåntaken, vilka ersattes med galvaniserade plattak.

I klockstapeln äro uppsatta tre klockor. Om de tvenne större läses: »Dänna tid» — på 1680-talet — »kiopte ock CapellBoerne mäd egna medel de fina större Klockorna», och om den minsta: »Hans Kongl. May:t Konung Carl den XI år 1684 i nåder förärade till dänna Kyrkia en Klocka». — Flerfaldiga gånger äro dessa klockor omgjutna. Sista gangen detta skedde med stora klockan 1911 i Stockholm, stämdes den i melodisk klangharmoni med de övriga.

Predikstolen är förfärdigad 1818, pärlfärgad och förgylld samt en av de vackraste man finner i en landsför- samlings kyrka.

Altartavlan är målad 1777 och uppdelad i fyra skilda fält. Huvudduken framställer »Kristus på korset» med »Nattvardens instiftande» därunder. Till höger därom synes »Kristi födelse» och till vänster »Paradiset».

Utom en värdefull och rikhaltig uppsättning silverkärl äger kyrkan en frapperande stor mässingsföremål- samling av ljuskronor, ljusstakar, ljusarmar och lampetter från såväl äldre som nyare tid och till stor del tillkommen genom gåvor från församlingsmedlemmars sida.

Tvenne mässhakar finnas: den äldre av svart plysch med årtalet 1694 och den nyare av svart sammet med äkta silvergaloner, förfärdigad 1826.

Under första tiderna av församlingens tillvaro skedde inga begravningar i den, utan förvarades i dess ställe liken i därför uppförda källare för att sedan på grund av brist på egentliga sommarvägar antingen båtledes längs Kronoby å eller med vinterföre transporteras till Kronoby. I följd härav har ingen blivit begraven i kyrkan. Och om Kronoby kyrka berättas 1804, att begravandet i henne dåmera upphört. Redan i början av 18oo-talet förtäljes, att på kyrkogården funnos15 i jorden grävda, stensatta gravar, i vilka liken lades till en tid för att sedan »stoftas»: d. v. s. deras ben nedgrävdes i en gemensam grav, varefter likkistorna uppbrändes, och de därvid vunna spikarna försåldes. Mot detta begravningssätt gjorde ärkebiskop Bergenheim vid sin redan nämnda visitation 1856 anmärkning och sade, att det var vida bättre, att liken nedgrävas i jorden. I alla fall fortgick det gamla begravningssättet ännu två årtionden. År 1873 utvidgades kyrkogården invid kyrkan och samma år raserades de nämnda i stensatta gravarna, och deras stora, vackra stenhällar infogades som ypperligt material i kyrkogårdsringmuren. Till ersättning för dessa gravar uppförde församlingen 1871 en s. k. »vintergrav» i omedelbar närhet av kyrkan för bisättning av lik vintertid, till dess tjälen på våren gått ur marken. Denna grav är ingrävd i jorden och murad av sten. Ovanpå densamma är uppfört ett trähus, vilket 1909 blev inrett till obduktionshus med ett mindre förrum, som användes som kyrkans vedlider.

Den 3 sept. 1911 invigdes en ny begravningsplats, benämnd Elisabets begravningsplats, omkr. 250 m. västerut från kyrkan, och den 28 dec. 1917 invigdes åt församlingen ännu en tredje begravningsplats, kallad Johanne-begravningsplats, belägen omkr. 400 m. åt sydost från kyrkan på en hög kulle med hänförande vacker utsikt.

Beträffande kapellansavlöningarna i församlingen gives ett intressant kapellstämmoprotokoll av 20/II 1842, uppsatt av församlingens dåvarande kapellan, Lars Schalin (1842—47) 4) som innehaft tjänsten i fråga från d. 1 maj samma år, ur vilket protokoll vi vilja införa in extenso ett utdrag som lyder:

 § 3 »Således aflönas nuvarande Lärare» — i huvudsak hade samma lön varit gällande från första tider—»med spannemål enligt specification af 1822, 5) med En mark smör efter hvarje på hemmanet förefintlig koo, 3 ostar och bröd af alla större och 2 ostar och 2 bröd af de mindre hemmanen. Af dem, som hafva 10 koor betalas, Ett kalfskin årligen, af dem som hafva därunder tillochmed 5 koor, hvart annat år, men af dem, som ändast hafva 4 koor och därunder betalas ett kalfskin hvart 3:je år. Dessutom betalas från hvarje hemmansrök Juhitiden ett stycke kött och Bröd, Talg, Ull och hampa efter vanligheten. Ett lagligt lass ved och sommartiden, höbergnings och skördesamt Rietiden 1 dagsverke. Halmen betalas efter vanligheten. Likaledes betalas ‘Ett likstofår efter hvarje Husbunde och Mattmoder som begravas, samt för barn efter 1743 års förordning. Humbla betalas av dem, som lägenhet och råd dertill haf va.»

Dessa lönebestämmelser undergingo även senare små förändringar, men ännu i de nu gällande, som vederbörligen stadfästes 7/9 1892, utgöra natura-förmånerna (spannmålen och smöret) lejonparten.

Av älsta tiders prästmän har Laurentius Häggman (1732— 58) lämnat i tideböckerna de djupaste spåren. Från hans hand äro anteckningar om församlingens uppkomst, första kyrka, präster, o. s. v. 6) Men ej nog härmed, pastoralvården i församlingen tyckes i honom ägt en nitisk arbetare att döma av de många råd och föreskrifter han givit sina församlingsmedlemmar i olika hänseenden.

Här blott ett par provstycken därpå.  »1738 Fjärde dag Pingst», sa läsa vi tecknat av hans egen hand, »blef dät som man tillförene redan ofta påmint Församlingens lemmar, efter förrättad gudstjänst, bevekligen förestelt, nämligen

Vidare förmanades vid samma tillfälle alla att gå i sina egna kyrkbänkar, de okonfirmerade gossarna till den för dem anvisade platsen fram i koret och flickorna till bänkarna nere i kyrkan, där någon bänk till för deras räkning måste anskaffas.

Varje husfar ålades att vid hemkomsten från kyrkan med sitt husfoik, tjänare och barn, hålla förhör för att se, vad de fattat av predikan och därvid närmare för dem klargöra dess innehåll.

Föräldrarne tillhöllos allvarligt att vaka över sina barns sedliga liv och icke tillåta de förlovade dela sovrum, ty en sådan osed »föder af sig otukt, skam och skada».

Mag. Georg Mathesius (1760—81) har väl med all sannolikhet varit den äggande och ledande själen vid den nuvarande kyrkans uppförande.

Under Sven Abraham Fontells (1795—1819) tid erhöll kyrkan sin omtalade nya predikstol, ett par stora ljuskronor och den på sin tid storstilat tilltagna prästgården (omkring 1800).

Om såväl mag. Jonas Reinhold Granlund (1822—39) som Karl Josef Häggström (1851—63) kan sägas, att de med kraftfull och fast hand sökte införa en mönstergill ordning på alla områden. Sökandet av överhetlig stadfästelse 1854 för »byaordningen» med sina detaljerade bestämmelser och — i fall av dessas överträdelse — med sina olika pliktmått, berörande snart sagt allt mänskligt varande, görande och låtande i hem och by, på fält och sjö, i vila och arbete, i söcken och helg utgör därpå bl. a. ett gott och klart bevis.

Först med Josef Vilhelm Fontell (1863—71), den namnkunnige predikanten, kom ett djupare evangelisk- lutherskt  tros- och fromhetsliv in i församlingen, vilket sedan vårdats, närts och utvecklats av den ena trogna ordets tjänaren efter den andra, därvid verksamt understödda av en del församlingsmedlemmar.

Av prost- och biskopsvisitationsprotokollen från det nittonde århundradet finna vi å ena sidan, att församlingen alltid hyst kärlek till sin kyrka, flitigt bevistat gudstjänsten och besökt nattvardsbordet. I ett sådant protokoll (1/8 1836) säges bl. a.: Inga anstalter äro vidtagna att hålla kyrkodörrarna tillstängda under gudstjänsten, 7) helst åhörarna under stillhet och andakt kvarbliva till dess slut. Församlingens alla medlemmar besöka gudstjänsten flitigt, så att ingen väckt uppmärksamhet genom uteblivande. Nattvarden begås vanligen av varje konfirmerad person två och tre gånger om året. — Men av nämnda protokoll se vi också å andra sidan, att icke allt därför varit som sig bort. Åter och åter klagas i dem över, att fylleriet bland gammal och ung alltmer tilltog och att sedlighetsförhållandena gåvo mycket övrigt att önska, om än på samma gång vidgås att i nämnda avseenden härstädes ej stod sämre till än i andra församlingar, utan fastmer bättre än i många av dem.

Trots enträgna uppmaningar under artionden från såväl prästerskapets som stiftledningens sida att inrätta skolor i församlingen för barnundervisningens förbättrande, resulterade alltsammans ändå till medlet av senaste århundrade blott däri, att klockarskolan med »trögläsarena» bland skriftskoleungdomarna förlängdes någon vecka. Av mor, arbetande vid sin spinnrock, fingo barnen nästan uteslutande inhämta sin bokliga insikt. Då hennes förklaringar och förmaningar därvid icke räckte till, fick riset taga vid. Kontroll över läskunnigheten hos såväl gammal som ung utövades främst av församlingens prästerskap vid de i äldre tider tvenne gånger och senare en gång om året i de skilda byalagen återkommande läsförhören och sedan av stiftsstyrelsen vid de nämnda visitationerna. Att vid dessa visitationer ej mindre än vid läsförhören ris och ros gåvos »med samma varma hand» synes av ett litet utdrag ur protokollet från prostvisitationen 10/5 1825, där det heter:

»Ty nu vore tvänne trögläsare, en man om fyratio år och en qvinna öfver tjugu år hit instämde, af hvilka endast den förre, Elias Månsson Rönnberg infann sig och undfick allfvarlig föreställning äfven för sin lastfulla lefvnad samt tillsägelse att inom åtta vickor lära sig åtminstone Luthers Spörsmål och visa prof därpå inför kapellanen Granlund, emedan straffet för ohörsamhet häremot vore att en söndag sitta i stocken vid Terijärvi kyrka, samma dom skulle sexmannen tillsäga qvinnan i händelse af hennes fortfarande lättja och håglöshet, utom det, att hon skall böta för uteblifvande från visitationen. Rönnberg utfäste sig att lyda och lära, hvad af honom fordrades.»

I samband härmed kunna vi icke underlåta att nämna, att i inventarieförteckningen över kyrkans egendom, uppgjord 14/12 1856, medräknas ännu fotstocken, då kallad botstock efter att förut hava burit namnet straffstock. Det sista vi känna om den är blyertspennanteckningen: »Förstörd av församlingen.»

Om tidens karghet och sedernas råhet vittnar bl. a. kyrkklockornas mångfaldiga omgjutning, beroende i de flesta fall på dessas överdådiga och oförnuftiga »överända»- och förty sönderringning, varom flera kyrkostämmobeslut med specifierade olika pliktstraff för grövre och mindre förseelser härutinnan tala. Denna råhet fordrade annat än klemiga grepp för att vekna och stävjas. Det är i ljuset härav vi hava att betrakta

Vid ärkebiskop Bergenheims ovan nämnda visitation 1856 hade församlingen på allvar lovat taga ihop med inrättande av en skola, genom att använda överskottsmedel från sockenmagasinet, allt till visitators stora belåtenhet. Och hösten 1859 begynte s. a. s. första folkskolan med sin verksamhet enligt fastställt reglemente med den därtill skicklige dåvarande klockaren Karl Johan Bergman som lärare och klockargården som skollokal. Från början av 1880-talet tillkom först en och kort därpå ett par ambulerande småskolor. Första högre folkskolan inrättades hösten 1891 som efterträdare till en privat sådan, som dessförinnan arbetat några år. Därefter har den ena efter den andra såväl högre som lägre folkskolan i rask följd bildats och inflyttat i goda, tidsenliga lokaler, och utgör för närvarande de förras antal fem, av vilka tvenne äro dubbla, och de senares sju, vartill ännu kommer en kyrklig ambulerande småskola. Då lagen om allmänt skoltvång 1921 trädde i kraft, behövde intet från församlingens sida, till dess heder nämnes detta, tillgöras för uppfyllande av denna lags krav på många skolor.

Sedan slutet av 1870-talet — tack vare församlingens första kyrkoherdes 8), mag. Karl August Mellbergs (1875—89), banbrytarverksamhet härutinnan — har söndagsskolverksamhet bedrivits i församlingen till stor välsignelse, under prästerskapets överinsikt och ledning. Redan under årtionden har söndagsskolan arbetat i hela församlingen. Och finnes det för närvarande 17 söndagsskolor med sammanlagt 64 lärare, 14 lärarinnor och omkring 6oo elever. För ungdomens kristliga fostran arbeta tvenne föreningar: den ena, bildad 1907, håller sina möten i församlingens bönehus, som uppfördes 1879  9), och den andra, Ev. Unga, stiftad 1909 med sina sammankomster i Sv. Luth. Ev. För:s bönehus, byggt 1907. Den av så många förkättrade förbudslagen får räkna bland sina avgjorda anhängare det stora flertalet av församlingens medlemmar 10). Kyrkobesöken torde under en längre tid kunna uppvisa i förhållande till församlingens folkmängd den bästa siffran i hela Svensk- Finland.

Den 2 juli detta år, 150-årsdagen av Teerijärvi församlings nuvarande kyrkas invigning, komma Teerijärviborna i täta skaror att färdas längs vältrampade kyrkfärdsvägar, som säkert skola trampas även av kommande släktled, till den på backkrönet av »Heimsjöns» strand belägna gemensamma helgedomen för att fira bot- och tacksägelsegudstjänst. Botgudstjänst sade vi, vissa därom, att de då icke kunna undgå att erinra sig sina egna och sina fäders synder och försummeler, tacksägelsegudstjänst sade vi vid tanken på, att de samtidigt måste frammana i minnet det myckna goda, som Gud i nåd givit dem liksom gångna släktled, vilka nu sova dödens djupa sömn på hemförsamlingens gravgårdar, och än är redo att giva dem och kommande släkten till senaste tider i och genom »Vår Frälsares Jesu Kristi kyrka».