För söndagen.

Vem är en kristen?

Matt. 12:33—37.

Den ovan angivna frågan är oss obekant. Vi hava mött den i andras, och tvivelsutan  är detta fallet med de allra flesta av oss, också i eget liv. Och svaren på frågan hava varit många, men dessa kunna sammanföras i tvenne huvudgrupper: »varje from människa måste anses vara en kristen», det är den ena gruppen, och den andra är: endast den troende männi­skan är en kristen.»

Den förra av de nämnda åsik­terna omfattas av det överväldigande flertalet människor. Vi må endast erinra om katolikerna med deras grova verklära, alla sektlä­ror med dessas större eller mindre tillsatser av egna gärningar till salighet, alla nyteologer, som i Kristus rätt framsagt, se endast sedeläraren och förebildsmänniskan, och alla i lutherdomen, som umgås med lagens gärningar för vinnandet av saligheten eller som helt obekymrade för egen del om sjä­lens frälsning söka skapa sig något begrepp om, var en rätt kristendom  ligger, så synes oss vårt gjorda påstående till fullo vara bevisat. »Att varje from människa är en kristen» i den mening, att denna hennes fromhet — om också bara delvis — gjort henne därtill, är en fullkomligt falsk och trohetsvidrig åsikt. Vore ej detta förhållandet, kunde Jesus beslås med lögn, när han i textord säger: »I måsten döma så, antingen är trädet gott, och då måste dess frukt vara god, eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt vara dålig. Ty av frukten känner man trädet» (v. 33). Såsom trädets art bestämmer fruktens värde, och icke tvärtom, det är frukten, som ger trädet dess värde, så gör en kristen visserligen goda gärningar, men goda gärningar gör därför ingen människa, till kristen. Denna sanning fastslår Jesus än mera, när han omedelbart efter de av honom nedan anförda orden, gör tillägget, därvid vändande sig till sina hätskaste fiender och belackare, fariséerna:

»I huggormars avföda, hu­ru skullen I kunna göra något gott, då I ären onda? Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen» (v. 34).------- »Och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram, vad ont är» (v. 35). Och onda äro vi alla människor utav natu­ren i vårt opånyttfödda tillstånd, vi må sedan vara huru goda i eg­na eller andra människors ögon som helst eller också öppet leva i synd och skam. Visst kunna vi i anförda tillstånd även, det medgives gärna, utföra förtjänstfulla gär­ningar till tusendens fromma, ja, hela länders och folks välgång, men dessa gärningar äro förty in­genting annat för Gud än onda gärningar. De hava kommit av ett »ont förråd», ur ett otroende hjärta. »Och det som icke sker av tro det är synd» (Ebr. 11:6). De hava utförts i egoistiskt syfte antingen för vin­nandet av jordiska eller eviga för­delar eller för att undgå lekamliga eller andliga obehag och straffdo­mar. De hava varit självgjorda gärningar i självnyttiga syften. Fromheten gör i och för sig således ingen till kristen. Varje troende människa är däremot alltid en kristen. Hon är detta därför, att man en­ligt Guds ord genom dopet och tron är iklädd Kristus, ett med Kristus (Gal. 3:27). Men den som är ett med Kristus är god, ty han är åter ett med Gud, den allena gode (Mark. 10:18). Jesus har ju sagt: »Jag och Fadren äro ett» (Joh. 10:30). En kristens godhet är Kristus, ja, Gud själv. Den människa, som till sin godhet nöjer sig med något annat, vad det må vara, eller med något mindre, huru förtjänstfullt detta än må synas, är och förblir självbedragen och andra till den mest tänkbara själavåda. Guds fordran få en god människa är ingen annan och ingen mindre än denna: Var helig, ty jag är helig.» Det finnes icke en sådan god gärning att, den kristne genom den kunna bliva i sig själv bättre lika litet ett gott träd kunde genom sin bästa tänkbara frukt bliva bättre. Såsom goda frukter uppenbara det goda trädets art, så uppenbara de goda gärningarna den kristne utför, dennes goda art. Abraham blev icke gudfruktig genom att han var redo att offra sin son på Guds befallning, hans gudsfruktan kom därigenom blott till synes (Mos. 22:16). Och det­samma är förhållandet med alla Guds egnas goda gärningar, de äro endast yttre bevis på dessas tillförene förefintliga gudsfruktan. Ur genom syndaförlåtelsens nåd rena­de, helig- och saliggjorda hjärtan flyta dessa gärningar fram lika na­turligt och enkelt, som fruktsätt­ningen sker på det goda trädet genom dess egna goda krafter och safter. Och de omtalade goda fruk­terna hos den kristne avse icke dennes eget bästa i varken timligt eller andligt avseende — detta erhålles av Gud av nåd allenast — utan enbart Guds ära och hans rikes utveckling och allsidiga för­kovran. Vid bestämmandet av, vad man hos sig själv eller andra bör förstå med goda frukter, är tvenne omständigheter värda beaktande. Med frukter av senast nämnda slag hava vi främst att tänka på en ren, oförfalskad lära. Detta vare sagt vår i religiöst avseende så alliansvänliga tid till trots. 

Oss synes den allt mer tilltagande lik giltigheten för den rena bibliska läran vara det mest nedslående teknet på kristenhetens nutida för­fall, vilken likgiltighet har fått ett eklatant uttryck i de olika kyrkor­nas enhetssträvanden vid mötena i Stockholm 1925 och Lausanne se­naste år samt de olika missionssällskapernas gemensamma mis­sionsmöte i Jerusalem i början av detta år. Med goda frukter för det onda måste förstås främst inre goda gärningar, av vilka de viktigas­te uppräknas i Gal. 5:22 och 23 verser, som lyder: »Andens frukter åter äro kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saknad, återhållsamhet.» Åsidosättes detta nåd skall ingen av gärningarnas betraktande hos sig själv eller and­ra människor kunna få reda på, var den sanna kristne finnes, ty så oansenliga äro dessa gärningar i sig själva, enkla vardagspliktuppfyllelser och prålfria helgdagsgärningar som de äro, och därtill belamrade av och stundom rent av höljda under mångahanda synder och brister. Den troende männi­skan blir ju icke fri från syndafördärvet hos sig förrän genom dö­den. Men de omtalade synderna och bristerna måste även de ge­nom Guds krafts verkan lända till hans ära och hans rikes framgång, i det att dessa å ena sidan föröd­mjuka och förinta allt mer och mer den kristne i egna ögon och å den andra göra Jesus och hans frälsningsnåd desto mer oumbärliga. Så lär den kristne Johannes döparens svårlärda konst att enligt egen uppfattning växa ned i and­ligt avseende för att Jesus på så vis i samma grad skall få växa upp för honom, icke bara som rättfärdighet, utan även som hans helgelse (Joh. 3:30, 1 Kor. 1:30). Sålunda växer Guds rike till i den beprövade kristnes själ och liv till båtnad icke bara för honom, utan även för andra av det egna synda­eländet och lagens domar plågade och betryckta Emmausvandrare. Så bär »en god människa», såsom Jesus säger i vår text, »ur sitt goda förråd fram, vad gott är» (v. 35).

Av det sagda borde hava fram­gått, vad Jesus till sist i textorden ytterligare understryker, när han säger: »Men jag säger eder att för vart och ett fåfängt ord, som människorna tala, skola de göra räkenskap på domens dag. Ty efter di­na ord skall du dömas rätt­färdig och efter dina ord skall du dömas skyldig» (vv. 36 och 37). Att märka är, att domen varken till rättfärdighet eller till dödsskuld sker för gär­ningars, godas eller ondas skull, utan faller i dess ställe såväl den ena som den andra av de nämn­da domarna efter betraktande eller för att tala med rättegångsspråk, hörande av de olika gärningarna som vittnen på sakförhållanden, som varit till före dem och förty äro alldeles oberoende av dem, nämligen tron och otron.

Och ännu till sist blott en fråga till dig min lärare. Är du, när du betraktar dig i ljuset av Jesu ord i texten och den av oss över dessa ord hållna korta, betraktelsen en kristen eller icke?

Isidor Eriksson.

Öb 24.8.1928