|
Var Petrus den
förste påven?
Ordet "påve" betyder "fader", grekiska "papa". Vilket också blir ett katolskt
anagram "Petri Apostoli Potestatem Accipens («Den som har mottagit makten
av aposteln Petrus»). Påvens latinska titel är Vicarius Filii Dei, som
betyder något så maktfullkomligt som "Guds Sons Ställföreträdare".
Att använda ordet "Fader" som en titel förbjöds av Jesus själv. Matteus
23:8-9 lyder "Men låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla
bröder. Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader,
han som är i himlen." Det är därför uteslutet att Petrus skulle ha tillåtit
någon att kalla sig för varken "Fader" (förutom hans egna eventuella barn,
Petrus var nämligen gift: Mark. 1:29-31, 1 Kor. 9:5) eller "Påve". Katolska
kyrkan bygger dock sin lära på Traditionen, vilken i många fall kan stå över det
som står i Skriften. Men Jesus säger om detta: "Varför bryter ni mot Guds bud
för era stadgars skull?" (Matt. 15:3).
Sedan kommer vi till frågan om Petrus någonsin var biskop (episkopoi,
tillsyningsman, föreståndare) i Rom? Petrus var i sitt evangeliska arbete först
verksam i Jerusalem, han besökte bland annat Antiokia och han skrev sitt första
brev från vad han kallade Babylon, vilket antyder att han vid den tidpunkten
faktiskt befann sig i Rom. Brevet riktar sig till de kristna i nuvarande
Turkiet. I båda sina brev kallar han sig för apostel och inte för biskop. Petrus
var först och främst en apostel till judarna i diasporan (Gal. 2:7). Enligt
kyrkofädernas utsagor ska Petrus mot slutet av sin levnad ha förkunnat
evangelium i Rom (det fanns för övrigt många judar i Rom) och även ha blivit
martyr där under Neros förföljelser. "När du var yngre, spände du själv bältet
om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina
händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill",
säger Jesus till Petrus i Joh. 20:18-19. Detta sade Jesus för att ge till känna
med vilken död Petrus skulle förhärliga Gud. Enligt kyrkohistorikern Eusebius
korsfästes han med huvudet nedåt.
Apg. 2:10 nämner att det fanns representanter från Rom med när Anden föll den
första pingtdagen. Romarbrevet är ett bevis för att det fanns en kristen
församling i Rom innan Paulus hade satt sin fot där. Paulus säger, att han
"sedan många år" har längtat efter att få besöka den (Rom. 15:23). Romarbrevet
skrev så sent som år 57 eller 58. Om Petrus som Katolska kyrkan hävdar skulle ha
varit biskop i Rom sedan omkring år 42 så skulle inte Paulus ha uttryckt sig som
han gör. Att Petrus skulle ha varit någon stationär föreståndare (och den förste
föreståndaren) för församlingen i Rom finns det inga historiska belägg för, det
hela liknar mera ett senare uppkommet önsketänkande. Vi vet att den
missionsresande Paulus sedan reste till Rom, men han nämner dock ingenting om
Petrus. I sitt sista brev (det andra brevet till Timoteus) när Paulus sitter i
fångenskap i Rom och väntar på uppbrottet från detta jordelivet så räknar han
dock upp ett par andra bröder, bland annat Linus (4:21) som senare blev
föreståndare för Rom-församlingen. Så egentligen kan man undra om
Rom-församlingen alls hade någon enskild föreståndare före Linus. Isåfall borde
det ha framkommit tydligare.
Linus anges i de katolska källorna för att
ha varit biskop i Rom från ca 67 till 76, vilket kan stämma. Tertullianus
skriver i skriften (Demurrer Against the Heretics 32:2 [A.D. 200]) att
det var Petrus som ordinerade Clemens. Också enligt Epifanios (Epiphanius) blev
Clemens invigd av Petrus, men för fridens skull avstod han biskopstjänsten till
Linus och återtog den först efter Anacletus död. Clemens anges för att ha varit
biskop mellan årena 88-97. Eftersom Petrus sannolikt dog under
Nero-förföljerserna så måste Petrus innan dess ha ordinerat Clemens till en av
de äldste i Romförsamlingen. Clemens omnämns av Paulus som hans medarbetare i
Fil. 4:3. Clemens skriver i sitt brev till korientierna, kapitel 42, om hur
apostlarna arbetade: "Apostlarna förkunnade för oss det evangelium som de
mottagit av Herren Jesus Kristus... I land efter land och i stad efter stad
predikade de och insatte, efter Andens prövning, de först vunna till biskopar
och diakoner åt dem som skulle komma till tro." Detta säger oss att apostlarna
var inte själva några stationära biskopar.
Tiden fortsatte dock och det kom nytt ledarskap eftersom. Siricius, biskop i
Rom mellan år 384-398 är den förste i historien som refererar till sig själv som
påve. I ett brev till biskop Himerius av Tarragona i Spanien argumenterar han
för Petrus överhöghet. Den näste som använde sig av denna titel var Leo I, som
styrde Rom-församlingen mellan 440-461. Men från början så hade ledarskapet i
Rom-församlingen inga som helst anspråk på att ha någon överhöghet över någon
annan församling. Rom-församlingen fick med tiden istället sju diakoner
(diakonoi, förmän) som blev extremt kraftfulla diakoner, som till och med
började styra och ställa över de äldste. Bibelöversättaren Jerome (han levde
340-420) skrev ett polemiskt brev om detta, brev 146: Där menar han att enligt Nya Testamentets undervisning så är
biskopar och äldste (presbyterna, prästerna) egentligen samma sak, men att
biskop bara anger en högre rang bland de äldste. Och att diakonerna inte ska
styra över de äldste. Samt att en biskop i en stad inte är annorlunda än en
biskop i en annan stad. Alla är på samma sätt lika mycket efterträdare till
apostlarna. Det är tydligt att de äldste i Rom-församlingen mer och mer
försvagades i förhållande till biskopen och ett antal diakoner fick mer och mer
makt.
Men med tiden så växte högmodet i de kyrkliga leden och man insatte ett
universellt biskopsämbete i Rom. Beslutet att ge den romerske biskopen en högre
ställning än andra biskopar kom vid kyrkomötet i Konstantinopel år 381, strax
innan Siricius som den förste biskopen som förklarade sig ha ensamrätten till
att bruka titeln påve, men denna titel och position mötte tydligt motstånd. År
445 upprättades genom kejsar Valentinianus III:s edikt att biskopen i Rom skulle
vara direktor för hela kristenheten och biskopen i Rom fick därmed samma
härskarrätt inom kyrkan som kejsaren ägde inom riket. Det här visar tydligt att
det efter hand uppstod en maktförskjutning i Katolska kyrkan som ledde till ett
påveämbete. Men biskopen i Rom stod fortfarande under den bysantinske kejsaren i
Konstaninopels auktoritet. Inte förrän under Gregorius I (biskop 590-605) och
framåt så började påveämbetet att likna det som finns idag. Vi kan därmed klart
fastslå att aposteln Petrus INTE var den förste påven.
Petrus utger sig inte hellre för att vara högre än någon annan Herrens
tjänare. Han skriver i 1 Petr. 5:1 till de kristna i Mindre Asien: "Jag uppmanar
nu de äldste bland er, JAG SOM SJÄLV ÄR EN AV DE ÄLDSTE och vittne till Kristi
lidande..."
Bertil Lundberg
|
