|
1 Timoteus 3: 1-7 tar upp hur en församlingsledares egenskaper ska
vara: Om någon gärna vill få en församlingsledares tjänst, så önskar han
sig en god uppgift. En församlingsledare skall vara oklanderlig, en enda
kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare. Han får
inte missbruka vin eller vara våldsam utan skall vara vänlig, fridsam och fri
från penningbegär. Han skall ta väl hand om sin familj och se till att hans
barn lyder och visar all respekt. Men om någon inte förstår att ta hand om
sin egen familj, hur skall han då kunna ta hand om Guds församling? Han skall
inte vara nyomvänd, så att han blir högmodig och döms av den som förtalar
honom. Han skall också ha gott anseende bland dem som står utanför, så att
han inte får dåligt rykte och fastnar i djävulens snara.
Titus 1:7-9: Församlingsledaren skall som en Guds förvaltare vara oförvitlig.
Han skall inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara
våldsam eller girig, utan gästfri, godhjärtad och förståndig, pålitlig,
gudfruktig och behärskad. Han skall hålla sig till lärans tillförlitliga ord,
så att han genom en sund undervisning kan uppmuntra andra och vederlägga
motståndarna. Hur stämmer detta med Romerska katolska kyrkans högsta ledare, påvarna?
Har påvarna verkligen uppehållit succesionsordningen sedan aposteln Petrus
eller visar historien att de vanhelgat sitt ämbete? Det fanns påvar vars far var påve och ett flertal påvar har haft egna barn. Honorius I (625-638) fördömdes som en kättare av det sjätte
ekumeniska konciliet (680-681). Han fördömdes också som kättare av påven Leo
II, liksom av alla påvarna fram till det 10:e århundradet. Stefanus IV (768-772) kom till makten med hjälp av en armé som
besegrade den föregående påven. Stefanus gav år 769 order om att hans påvlige
rival skulle bli pryglad, få sina ögon utstuckna, sina knäskålar sönderslagna
och bli fängslad tills han dog. Sedan straffade han en annan man till att dö
en långsam plågsam död. Han fick delar av sin kropp avhuggna varje dag tills
han slutligen dog. Sergius III (904-911) var en ruskig typ. Han erhöll påveämbetet
genom mord. Påven Leo V var påve endast en månad (juli 903). Kardinalen
Christopher satte Leo i fängelse och blev själv påve. Sedan blev Christopher
satt i fängelset av kardinalen Sergius. Sergius dödade Leo och Christopher
medan de satt i fängelse. Han dödade också alla kardinaler som opponerade sig
mot honom. Med Sergius började en rövarkule-period om den påvliga stolen.
Roms kyrkliga årsböcker berättar om hans öppna synd med Marozia (Marozia var
dotter till Theodora som var gift med en romersk senator som hade stor makt)
med vilka han hade flera utomäktenskapliga barn. Han beskrevs av somliga som
ett "monster" och en "terroriserande kriminell". Marozia
tog så småningom makten i Rom. Hans efterträdare Johannes X (914-928) kvävde
Marozia till döds, så att Leo VI (928-929) istället skulle bli påve. Leo VI
blev satt i fängelset (där han dog) av Marozia när hon fick veta att han hade
gett sitt hjärta till en mer förfallen kvinna än vad hon själv var. Inte
långt efter detta blev Marozias tonårige son (och troligtvis son till Sergius
III) påve under namnet Johannes XI. Men i missämja med några av sin moders
fiender blev han slagen och satt i fängelse där han dog. År 955 blev en
sonson till Marozia påve vid 18 års ålder under namnet Johannes XII. En
omoralisk person som hade ett harem med åtskilliga älskarinnor och våldtog
kvinnor som besökte S:t Peterskyrkan. Han blev av en synod anklagad för
helgerån, försäljning av kyrkliga tjänster, mened, mord, äktenskapsbrott och
incest. Som svar mot den synod som anklagade honom för detta hotade han med
att bannlysa dem allesammans. Johannes XII tog en blodig hämnd på flera av
sina kritiker. Han skålade till djävulen. När han spelade hasardspel bad han
om hjälp från gudar och gudinnor. 964 blev han dödad av en äkta make under
det att han begick äktenskapsbrott med hans kvinna.
Påvarnas utsvävningar fortsatte sedan mer eller mindre i flera århundraden
framåt. 1003 blev påven Silvester II mördad av sin efterträdare, påven
Johannes XVII. Sju månader senare blev Johannes XVII förgiftad. Påven
Benedictus VIII styrde mellan 1012 till 1024. Han hade en privat grupp av
beskyddare "påvens män" som var kända för tortyr, lemlästning och
mord. Påven personligen gav order om många lönnmord. Han njöt av att skära av
tungan på levande människor och han hade ett rykte om sig att vara
"blodtörstig". När denne hemske påve dog blev det hans bror som
greppade makten och blev påven Johannes XIX. Han förordnade sig själv till
präst, vigd till biskop och krönt som påve, allt på en och samma dag. Johannes
dog 1032 under misstänksamma förhållanden. Påven Benedictus IX styrde från
1032 till 1044, år 1045 och från 1047 till 1048. Han mutade sig till påve.
Han hade sex med män, kvinnor och djur. Han gav order om att personer skulle
bli mördade. Han praktiserade också trolldom och satanism. Folket i Rom
hatade Benedictus så mycket att han vid två tillfällen tvingades fly från
Rom. Benedictus sålde påveämbetet till påven Gregorius VI. Som en del i
avtalet fortsatte han att bo kvar i Lateranpalatset och fick en generös
inkomst. Benedictus fyllde Lateranpalatset med prostituerade.
1298 befallde påven Bonifatius VIII att alla män, kvinnor, barn och djur i
den italienska staden Palestrina skulle dödas. Han var känd för tortyr,
massakrer och grymheter. Påven Clemens VI styrde från 1342 till 1352. Han
gav order om att en hel stad i Italien skulle slaktas. Han levde en liv i lyx
och överdåd. Han medgav öppet att han sålde kyrkliga tjänster och han använde
hot och mutor för att tillskansa sig makt. Clemens köpte ett franskt palats
som blev känt som en påvlig bordell.
Gregorius XII:s (1406-1415) första pontifikala handling var att
pantsätta sin tiara för 6000 floriner för att betala sina spelskulder.
Alexander VI (1492-1503) begick sitt första mord redan vid 12 års ålder och
han hävdade senare i sina maktanspråk "Jag är Påven, Kristi
Ställföreträdare!" Liksom alla påvar var han en hängiven Mariadyrkare. Calixtus III (1455-1458). Alfonso Borgia var lekman innan han blev
kardinal 1444. Han handlade som en medlare mellan sin vän Alfonso V av Aragón
och påven Eugenius IV, och för detta blev han utnämnd till kardinal. 1455
blev han påve Calixtus III, då var han 76 år. Konstantinopel hade fallit 1453
och han proklamerade omgående ett korståg mot turkarna. Calixtus svågerpolitik
gav Borgiafamiljen sin position i Italien. Han utnämnde två av sina brorsöner
till kardinaler av vilka Rodrigo Borgia senare blev den speciellt korrupte
påven Alexander VI. Han dog 1458. Sixtus IV (1471-1483) har beskrivits som "en nattsvart
förrädisk kanalje med ormtunga". Genom en kombination av lönnmord och
mutor gjorde han karriär inom franciskanerorden, och i påvevalet 1471 köpte
han sig påvestolen. Detta var troligen det mest korrumperade valet i kyrklig
historia. Efteråt blev den påvliga bärstolen bombarderad av stenar från
upprörda medborgare. Som påve fortsatte han i samma spår och utsåg 34
personer från sin familj och sina närmaste vänner till kardinaler. Han levde
ihop med sin syster med vilken han fick två söner, vilka fortsatte i faderns
fotspår med orgier fyllda med horeri och hasardspel. Sönerna dog båda två i
unga år genom allmän utmattning och veneriska sjudomar. Det var Sixtus IV som
lät bygga det Sixtinska kapellet. Alexander VI (1492-1503) begick sitt första mord redan vid 12 års
ålder och han hävdade senare i sina maktanspråk "Jag är Påven, Kristi
Ställföreträdare!" Liksom alla påvar var han en hängiven Mariadyrkare.
Han var en adelsman och hette tidigare Rodriga Borgia. Han köpte sig också
påveämbetet. Liksom alla nunnor och präster i den katolska kyrkan avlade han
kyskhetslöftet, men det brydde han sig inte om. Denne påven var en horbock
och ordnade ofta sexorgiefester där prostituerade hyrdes in för sextävlingar
med gästerna. Vid ett tillfälle krävde han att 50 prostituerade skulle dansa
nakna framför honom och delta i sexuella handlingar för hans underhållnings
skull. Barn hade han också. Den egna dottern Lucrezias första man giftmördade
han. Hans son Cesare ströp hennes andre man. En av Cesares metoder var att
skära ut tungan på meningsmotståndaren. Denne påven lät också mörda präster
och kardinaler, konfiskera deras egendom och sälja deras titlar för stora
summor, allt för att få in pengar. Alexander VI dog efter att ha ätit en
förgiftad stuvning som var avsedd för en annan middagsgäst, en kardinal.
Rykten säger att kardinalen misstänkte att påven skulle försöka förgifta
honom och därför bytte han vinglasen med påven! Julius II (1503-1513). Han blev påve genom mutor. Han var extremt
obarmhärtig och våldsam. Han hade ett rykte för lusta, dryckenskap, raseri,
bedrägeri och svågerpolitik. Leo X (1513-1521). Han satte upp en staty av sig själv framför Roms
Capitolium för att bli saluterad av offentligheten. Han placerade statyer av
grekiska gudar och gudinnor i Rom. Alla dessa påvar är en länk i den katolska apostoliska successionen som
Katolska kyrkan påstår leder bakåt till aposteln Petrus. Hur fick påvarna sådan makt Under vintern 755 så reste påven Stefanus III över alperna för att
söka hjälp från Pepin, frankernas kung, detta i ett desperat försök efter att
få ett beskydd från de bestormande lombarderna. Påven visade Pepin
"Konstantins donation", ett nyligen skapat bedrägligt dokument,
vilket även katolska historiker medger. Det hävdade att den romerske kejsaren
Konstantin hade gett sina "palats, staden Rom och alla provinserna,
Italiens städer och orter och regionerna i väst" till påvarna. Bedragen
av denna lögn jagade Pepin lombarderna på flykten och gav påvedömet omkring
20 städer och en hel del landområden omkring Adriatiska kusten. Det var
början på Påvestaterna över vilka påvarna skulle komma att regera som
tyranner i århundraden. Mycken strid blev det om påvestolen genom kraftfulla
familjer som Colonna, Orsini, Annibaldi, Conti, Caetini med flera som kämpade
för att placera någon av sina egna på "den heliga stolen". Med
blomstrande städer i sina ägor från vilka enorma statsinkomster kom genom ett
högt skattetryck så var påvevärdigheten en eftertraktad belöning. |
