Teerijärvi pastorat anno 1891
 

Ett händelserikt år

I februari 1886 publicerades i tidningen Norra Posten ett “Bref från Teerijärvi”, skrivet av signaturen “W”. I brevet ondgör sig författaren över att det finns så litet att rapportera från “vår lilla, tysta och fredliga ort”. “Man vet väl knapt hvad man skulle berätta härifrån”, skriver han, “ty för att med våra alldagliga och platta nyheter intressera en tidnings läsare skulle fordras förmågan, att koka soppa på en spik”.

Fem år senare är tonen helt annorlunda i samma tidnings spalter. Nu råder det ingen brist på nyhetsstoff från Terjärv. När tidningens korrespondent i början av oktober nämnda år rapporterar om de händelser som har timat på orten, slutar han med att uttala den goda förhoppningen att han av Norra Postens läsare skulle “få ett medgifvande att: Teerijärvi går framåt”.

År 1891 var nämligen ett mycket händelserikt år i Terjärv. Det var inte bara Sparbanken som då inledde sin verksamhet. En rad andra begivenheter bidrog till att ge orten publicitet det året. Redan i november 1890 kunde Norra Postens terjärvkorrespondent meddela läsarna att “vår ort med snaraste, tack vare vår högtvärderade kyrkoherdes energiska åtgärder” skulle “träda i raden bland de kommuner, som räkna tvenne fasta folkskolor”. I oktober hade kommunalstämman beslutit om platsen för skolbyggnaden i kyrkbyn. Enligt tidningsrapporten var platsen “synnerligen väl vald”. “Utsigten från kullen öfver sjön är särdeles vacker”, skrev man, “och hafva våra förfäder placerat kyrkan midt i byn nog kommer skolan dit i så fall nu också”. Skolbyggnaden uppfördes under år 1891 och den 1 augusti kunde nämnda tidning rapportera att arbetet pågick “med god fart, ehuru höbärgningen strängt påligger, och hoppas man, att arbetet fortskrider, så att skolan i höst kan i behörig tid vidtaga med sin värksamhet”. Arbetet gick enligt planerna och den 1 oktober 1891 kunde den nya folkskollokalen invigas. Invigningsakten förrättades av församlingens kyrkoherde J.W. Fontell i närvaro “af en mängd församlingsbor”. I sitt invigningstal betonade han folkskolans betydelse både för hemmet, kyrkan och staten. I samband med invigningsfesten anordnades inskrivning och inträdesförhör och inte mindre än 102 elever antogs för skolgång.

Men det var inte bara skolbygget och invigningen som det året satte sin prägel på bygden. Många andra saker var i görningen.  I början av februari hade man öppnat en läsestuga för allmänheten. Tidningsläsningen upplevde nämligen under 1880-talet och början av 1890-talet ett stort uppsving i svenska Österbotten. Tidningsprenumerationernas antal ökade och genom tillskyndan av Österbottniska studentavdelningen tillkom läsestugor på många österbottniska orter. I dessa stugor tillhandahölls böcker och tidningar för allmänheten. Läsestugan i Terjärv tycks ha varit mycket flitigt besökt under vintermånaderna “då ej något påträngande arbete band landtmannen vid hemmet”. När sedan utearbetena kom igång blev besökarna färre och när Norra Posten i augusti gav rapport från läsestugan kunde man meddela att “endast på söndagsaftnarna ser man en och annan gubbe styra dit sina steg för att inhämta veckans nyheter”. Här nämns också vilka tidningar som fanns att tillgå. Dessa var Nya Pressen, Wasabladet, Land och Stad, Norra Posten, Barnavännen och Nykterhetsvännen. Dessutom upptog läsestugans katalog inte mindre än 55 bokexemplar.

Enligt senatens förordnande av den 29 maj 1891 skulle en postexpedition av 2 klassen inrättas “i Teerijärvi socken inom Vasa län”, räknat från den 1 oktober nämnda år. Det betydde att samma dag som folkskolan invigdes fick Terjärv också sitt postkontor. Tidigare hade terjärvborna betjänats med post endast två gånger i veckan, men nu utökades postturerna till fyra. Terjärv kom härvid att stå i förbindelse med de två “veckoposter” som befordrades mellan Gamlakarleby och Vetil.

Det som ytterligare satte sin prägel på orten var att Vasa läns lantbrukssällskap hade förlagt sin ambulatoriska kreatursskötarskola till Terjärv hösten 1891. Under två månaders tid, med början den 1 oktober, verkade denna skola på Fors’ hemman. Det är inte att undra på att Norra Postens korrespondent tyckte att Terjärv hade gått framåt.

Prostevisitationen 1891

När det gäller församlingen i Terjärv utgjorde året 1891 inget särskilt märkesår. En händelse kom dock på ett speciellt sätt att inpräglas i församlingsbornas medvetande. Det var prostevisitationen, som hölls den 18-19 november. En dylik förrättning var vid den tiden en stor tilldragelse. Att kontraktsprosten kom på visitation till församlingen betydde givetvis att tillfället inte hade samma pompa och ståt över sig som när ärkebiskopen visiterade. Men kontraktsprosten i Gamlakarleby prosten, K.R. Sandelin, var ingen oansenlig person och därför var det en stor händelse i församlingens liv när han jämte följe kom på inspektion under de två nämnda novemberdagarna.

Vi skall i det följande försöka få en uppfattning om den församling som kontraktsprosten Sandelin visiterade. Hur såg församlingen ut? Vilket slag av verksamhet bedrev man? Vad ansåg man att var viktigt i församlingsarbetet? Vi kommer härvid att begränsa oss tidsmässigt till år 1891. Att vi gör en djupdykning i församlingen under ett bestämt år har sina skäl. För det första medger inte utrymmet någon mer omfattande församlingshistorik och då är en skildring av en relativt begränsad tid ett gott alternativ. Att just år 1891 har valts som undersökningsår motiveras av att Sparbanken då grundades. Vi får på detta sätt en bild av den församling i vars mitt tanken på en egen bank växte fram och förverkligades. Alla de personer som ställde sig bakom och utvecklade den nya banken var ju medlemmar “af Teerijärvi församling”.

Nativiteten var hög, inte mindre än 49 pojkar och 43 flickor såg dagens ljus det året. Samtliga dessa var födda inom äktenskapet. Utöver dessa finns också i födelselängden anteckningar om fem dödfödda barn. Det sammanlagda antalet födslar i församlingen var därför 97 stycken.

Till prostevisitationen 1891 hade kyrkoherde Fontell, såsom brukligt var, avfattat en berättelse angående församlingens tillstånd. Denna berättelse ger oss en god inblick i församlingslivet vid denna tid och kan därför bli till stor hjälp när vi skall försöka teckna en bild av församlingen nämnda år. Också kyrkböcker och övriga kyrkliga handlingar kan härvidlag ge oss behövligt källmaterial.

Församlingen i siffror

År 1891 hade församlingen en folkmängd på 3.028 personer. Av dessa var de flesta svenskspråkiga, endast en liten minoritet på ca 100 personer talade finska.

Under året vigdes 14 par och i samtliga fall var parterna församlingsbor. Vigslarna var ganska jämt fördelade över hela året, med en topp i juni. Utöver dessa 14 vigslar finns ytterligare en vigsel antecknad i vigsellängden för år 1891. Det var två terjärvemigranter som hade vigts i New York av sjömanspastorn Emil Panelius.

Sammanlagt 48 personer avled under årets lopp. Av dessa var 21 stycken under 15 år, vilket visar att barndödligheten ännu vid denna tid var ganska stor. Av de avlidna var 6 personer under ett år gamla. En uträkning visar att medellivslängden för dem som hade dött under året var ganska exakt 30 år. Endast två av de avlidna var över 80 år gamla.

Vid denna tid var emigrationen till Amerika mycket livlig. Det betyder att de utflyttades antal mycket klart översteg de inflyttades. Sammanlagt 10 män och 14 kvinnor flyttade in till församlingen, medan antalet utflyttade var 24 män och 28 kvinnor. Det oaktat hade församlingen ett befolkningsöverskott på 16 personer under året.

Församlingsverksamheten

Medelpunkten i församlingsverksamheten utgjordes av de offentliga söndagsgudstjänsterna i kyrkan. De började kl. 10 och enligt församlingsberättelsen infann sig “menigheten ganska talrikt under alla tider af året” och deltog “uti dem med berömvärd stillhet, uppmärksamhet och andakt”. Nattvardsgång hölls en söndag per månad. Huvudparten av församlingsmedlemmarna följde i detta avseende mycket strikt kyrkolagen och gick en gång per år till nattvarden. Men det fanns också personer som gick två och t.o.m. tre gånger till nattvarden årligen. Alla som skulle gå till nattvarden skulle ju skriftas. Dessa skriftermål hölls på söndagsmorgnarna före gudstjänstens början och då skulle den som tänkte sig till nattvarden anmäla sig för prästen i sakristian. Tanken var att prästen vid detta tillfälle skulle kontrollera nattvardsgästernas kristendomskunskap. I hur stor utsträckning detta skedde år 1891 är inte känt, men datumet för nattvardsgången antecknades omsorgsfullt i kyrkboken för samtliga nattvardsgäster.

De tillfällen där församlingsbornas kunskaper däremot mycket ingående prövades var de årligen återkommande läsförhören. Församlingen var indelad i 14 läslag och i alla dessa hölls årligen läsförhör under vintermånaderna. I församlingsberättelsen redogörs för programmet vid dessa förrättningar. Kyrkoherde Fontell skriver: “Sedan bön blifvit hållen och läslagets medlemmar helsade med några tröstens och förmaningens ord, talade med ledning af ett för tillfället valdt bibelspråk, vidtager förhöret, hvarvid de äldres och yngres läskunnighet gemensamt undersökes och förmaningar åt de försumliga gifvas; derefter katekiseras öfver någon af kristendomens hufvudsanningar, eller om någon osed eller missförhållande yppat sig i läslaget, öfver något sådant stycke i katekesen, som berör detsamma, hvarefter mötet afslutas med några tröste- och förmaningsord samt bön och sång”. Sagesmän, som själva hade deltagit i läsförhören under Fontells tid, berättar att bönen vid läsförhören alltid skedde som knäbön, varvid samtliga läsförhörsdeltagare föll på knä på golvet under det att kyrkoherden bad.

För ungdomens vidkommande var skriftskolan mycket betydelsefull. Den skulle framför allt ge de unga fördjupade kunskaper i den kristna tron. I sex veckors tid, varav två veckor under hösten och fyra veckor under våren, gick kyrkoherden igenom katekesen och bibliska historien med skriftskoleleverna. En del timmar ägnades också under klockarens ledning åt kyrkosång. Förhöret av elevernas kunskaper skedde i samband med konfirmationen. År 1891 hölls den under midsommaren och enligt anteckningen i kyrkboken blev detta år sammanlagt 22 pojkar och 28 flickor “efter föregående konfirmation till Herrens heliga Nattvard admitterade”. Men skriftskolan innebar inte bara en tid av grundlig undervisning i de kristna sanningarna, den betraktades allmänt som brytningstid mellan barndomen och ungdomen. Efter skriftskoltiden ansågs man vara vuxen och det blev tillåtet för de skriftskolgångna pojkarna att uppvakta flickorna. Tiden för sällskapande, pojkar och flickor emellan, var inne.

Skriftskolan hölls i det s.k. bönehuset i närheten av prästgården. Detta hus hade ursprungligen uppförts som ett söndagsskolhus i slutet av 1870-talet. Det var Carl August Mellberg - den dåvarande kyrkoherden - och hans hustru Ida, som var de drivande krafterna när huset byggdes. Det invigdes sommaren 1879 och torde ha varit det första söndagsskolhuset i vårt land. Här hölls under de följande åren söndagsskola, vilken med tiden fick allt flera deltagare. Under 1880-talet startade söndagsskolor även i de andra byarna i församlingen. År 1891 fanns inte mindre än elva söndagsskolor på olika håll i Terjärv och elevernas antal torde ha rört sig om kring 300. Också en del äldre personer åhörde regelbundet söndagsskolundervisningen.

En herde och en församling

När Rosa Skullbacka i sina “anteckningar om Teerijärvi församling under tidsperioden 1890- 1929 ” redogör för förhållandena under Johan Wilhelm Fontells kyrkoherdetid (1890-1899) i församlingen, konstaterar hon att “där var en herde och en församling”. Enligt henne var det enheten församlingsborna emellan som var det utmärkande för församlingen vid denna tid. Det är ett par saker i hennes redogörelse som i detta sammanhang är värda att notera. Hon konstaterar att terjärvborna “gå helst i flock och hålla ihop, som en familj, när det gäller ställningstagning till utomstående personer, men inom den egna församlingen sluta de sig samman byavis”. Vidare betonar hon terjärvbornas starka fasthållande vid den evangelisk-lutherska kyrkans lära. De frikyrkliga riktningarna fick ingen ingång i församlingen vid denna tid. Ytterligare framhåller hon att “församlingen ägt goda herdar” under slutet av 1800-talet och att man därför “visste, både, vad som var sanning och lögn, och att trons omfattande av Kristus var den enda framkomliga vägen för syndare till salighet”.

Något av terjärvbornas enighet under Fontells kyrkoherdetid kom tillsynes redan vid kyrkoherdevalet den 16 september 1888. Kyrkoherde Mellberg, som hade varit präst i församlingen sedan år 1875, hade erhållit kapellanstjänsten i Parikkala. När sedan hans efterträdare skulle väljas anmälde sig tre sökande. Men terjärvborna ville inte ha någon av dem. I stället vände man sig till Johan Wilhelm Fontell och begärde honom som fjärde provpredikant. Denne var son till Josef Wilhelm Fontell, som var kapellan i Terjärv 1863-1871 och som då blev förgrundsgestalt inom en omfattande väckelse i församlingen. Såväl far som son Fontell - liksom även C.A. Mellberg - var anhängare av den evangeliska väckelsen, vars upphovsman var Fredrik Gabriel Hedberg. Så eniga stod terjärvborna bakom kallelsen av Fontell, att denne vid valtillfället år 1888 erhöll samtliga avgivna röster.

Att de frikyrkliga riktningarna inte fick någon ingång i Terjärv vid denna tid är en sak som är värd att notera. Detta faktum är anmärkningsvärt inte minst av den anledningen att t.ex. baptismen vann stora anhängarskaror i många av grannförsamlingarna. Att kyrkoherdarna i detta avseende spelade en viktig roll som försvarare av den evangelisk-lutherska kyrkan och dess bekännelse är tydligt. Både under gamle Fontells och Mellbergs tid hade omfattande väckelser svept fram över församlingen. Och eftersom prästerna spelade en central roll inom dessa väckelser, hade församlingsborna fått ett grundmurat förtroende för sina herdar. Någon större väckelse tycks inte ha förekommit under 1890-talet, men enligt Rosa Skullbacka fördes även då “en och en, även bland de unga ... genom Guds nåd till syndens kännedom och nådens visshet”. Johan Wilhelm Fontell har karakteriserats som en initiativrik och drivande kraft och han tycks ha åstadkommit mycket under sin tioåriga prästtid i församlingen. Han var en ivrig förkämpe för folkskolans sak och som redan tidigare nämndes tycks det till stor del ha varit hans förtjänst att folkskolan i kyrkbyn kunde inleda sin verksamhet år 1891. Han var också nykterhetsman. Att spriten avskaffades vid begravningarna och att de s.k. nykterhetsbröllopen blev allmänna i församlingen är något som i hög grad kan tillskrivas honom. Men han ville framför allt vara en trogen Herrens tjänare. “Prosten Fontells predikningar voro intet känslosvammel eller smickrande tal, utan det var en Ordets predikan i anda och sanning i full överensstämmelse med Guds enkla och klara ord, vilket han också alltid och över allt annat upphöjde”, skriver Rosa Skullbacka.

Terjärvborna hade vid denna tid ofta ärende till prästgården. De flesta av barnen döptes där. Man hade ytterst sällan hemdop vid denna tid och inget av de barn som föddes år 1891 döptes i kyrkan. Sammanlagt 79 av de 92 barnen som föddes år 1891 döptes på prästgården. Det tycks ha varit i Småbönders som de flesta hemdopen förrättades. Men så hade ju också småböndersborna den längsta vägen till präst och prästgård.

Även en stor del av vigslarna förrättades i prästgården. Fem av brudparen vigdes dock i kyrkan. Samtliga kyrkvigslar år 1891 skedde under den varma årstiden. Det fanns nämligen inga möjligheter att få kyrkan uppvärmd under vintertiden. Kyrkan försågs med värmekaminer först år 1899.

Kyrklig sed

Ännu i slutet av 1800-talet levde terjärvborna i många avseenden kvar i den gammallutherska fromhet som ända sedan ortodoxins tid under 1600-talet hade präglat det kyrkliga livet i vårt land. Det betydde att kyrka och samhälle var intimt förbundna med varandra. Kyrkans liv genomsyrade på många olika nivåer den enskilda församlingsmedlemmens liv. Det innebar också att många gamla kyrkliga seder och bruk levde kvar i Terjärv vid denna tid.

I Kyrkohistoriska arkivet vid Åbo Akademi finns ett antal uppteckningar, i vilka terjärvbor - födda på 1860- och 1870-talet - berättar om kyrkliga seder från sin uppväxttid. Vi skall i det följande kort redogöra för ett par av dessa seder, för att därigenom visa vilken stor roll kyrka och församling spelade för gemene man.

Som redan tidigare har nämnts utgjorde den gemensamma gudstjänsten centrum i församlingslivet. Det betydde att när klockorna ringde samman på söndagsmorgonen samlades församlingsborna från när och fjärran för att fira gudstjänst. De som hade närmare väg kom till fots, men de långväga gudstjänstdeltagarna kom i regel med häst. På somrarna rodde man i stora kyrkbåtar ända från Småbönders. De som av någon anledning inte kunde komma till kyrkan satt hemma och läste dagens predikan ur någon andaktsbok, vanligen Luthers hus- eller kyrkopostilla.

Kyrkfolket samlades i god tid på kyrkbacken. Här kunde man nämligen träffa släktingar och bekanta och här kunde man också göra affärer och ta del av senaste nytt. När sedan klockorna ringde samman lyfte männen på mössorna och kvinnorna neg och så gick man in i kyrkan och tog plats i bänkarna. Det fanns ännu vid denna tid en särskild bänkordning, som mycket noggrant följdes. Varje gård hade sin bestämda bänk, där gårdens folk alltid satt och dessutom tillämpade man även seden med manfolkssida och kvinnfolkssida. Alla män satt på högra sidan och alla kvinnor på vänstra sidan av mittgången. En sageskvinna (f. 1879) berättar att varje by dessutom hade en bänk för äldre personer längst framme i kyrkan.

När psalmsången började stängde kyrkväktaren alla dörrar. Dessa öppnades igen när altartjänsten efter predikan började och då hade den som ville möjlighet att gå ut. Predikan var nämligen lång, sällan under en timme. Därtill kom alla kungörelser som skulle läsas från predikstolen. Dessa kungörelser var ändå för många det mest intressanta under hela kyrkobesöket. Här upplästes allt från kejserliga förordningar till meddelanden från enskilda församlingsbor. Dessa sistnämnda kunde handla om bortsprungna kor, om auktioner som skulle hållas och om efterlysningar av olika slag. Kungörelserna var den tidens massmedia, jämförbara med tidningar, radio och TV i våra dagar. Ändå var det en djup andakt över gudstjänsten. När Jesu namn nämndes neg kvinnorna och männen böjde på huvudet. Och när syndabekännelsen lästes föll alla på knä.

Något av gudstjänstens helgd togs också med hem från kyrkan. Inget arbete fick utföras under hela söndagen. Vilodagen skulle helgas och därför fick den inte fördrivas på otillbörligt sätt. Att hålla husandakt i någon form hörde söndagen till. Då lästes predikan ur någon postilla och också barnen skulle därvid hålla sig stilla. I regel sjöngs även en psalm eller en sång vid andakten. De sångböcker som vid denna tid brukades i Terjärv var förutom Psalmboken även Sions sånger, Pilgrimssånger och Sionsharpan.

Däremot tycks det inte ha varit särskilt vanligt med gemensamma husandakter på vardagarna. Kyrkoherde Fontell klagar i sin församlingsberättelse över att “en ordnad daglig husandakt, dervid husfadern skulle någon stund på dagen samla familjens medlemmar med bön och sång kring Guds ord, torde höra till undantagen”. Enskild andakt, varvid Bibeln eller någon andaktsbok — ofta av F.G. Hedberg eller C.O. Rosenius — lästes, tycks dock ha hört till dagordningen för många församlingsbor. Också de andaktsstunder som prästen höll i byalagen verkar att ha varit flitigt besökta. Dessa bya-andakter blev särskilt vanliga under slutet av 1800- talet. De hölls i regel i bondgårdarna, men sommartid samlades man ute i det fria. Det berättas att man t.o.m. skulle ha hållit andaktsstunder i båtar ute på sjön.

I såväl helg som söcken fanns kyrkan med och inget viktigt steg blev taget utan att kyrkan fanns med på ett hörn. I synnerhet märktes detta när någon hade dött. Liket hölls i regel hemma ända till begravningsdagen, vanligen i någon ria. Det låg på ett s.k. “likbrä” tills kistan var färdig. När sedan begravningsdagen kom, skulle liket sjungas ut. Enligt en sageskvinna gick det till på följande sätt: Man bar in kistan i stugan, där den placerades på ett säte övertäckt med ett vitt lakan. Detta säte var ungefär lika långt och brett som kistan och kallades “dösäte”. Kistlocket togs av och därefter sjöngs ett par verser ur någon begravningspsalm. Efter psalmsången skruvades locket fast, varefter ytterligare en psalmvers sjöngs. Sedan bars kistan ut och sången fortsatte tills den hade placerats på kärran eller släden. När liket bars ut sjöngs antingen psalmversen “I frid och fröjd jag hädan far” eller “Anamma nu, o Gud, min själ”. Därefter började färden till kyrkan.

När sorgfolket kom in i kyrkan satte sig männen vid stordörren, d.v.s den västra dörren och kvinnorna satte sig vid norrdörren. Ingen av dem reste sig under hela gudstjänsten. De skulle därmed markera att de hade så djup sorg att de inte orkade stiga upp. Seden att de sörjande satt under gudstjänsten försvann dock i slutet av 1800-talet.

En annan sed som förekom vid denna tid var kyrktagning av mödrar. En kvinna som hade fött barn ansågs oren och skulle därför inte vistas i sällskap med andra innan hon hade kyrktagits av prästen. En sageskvinna berättar att en icke kyrktagen kvinna inte ens tilläts att äta vid samma bord som det övriga husfolket. Kyrktagningen betydde både rening och tacksägelse. Vanligtvis skedde kyrktagningen i prästgården, men den kunde även försiggå i hemmet eller i sakristian efter avslutad gudstjänst. Själva akten gick till så, att barnaföderskan knäföll på en pall framför prästen, som läste en tacksägelse och en bön över henne varefter han bad välsignelsen och tog kvinnan i hand. Hade barnet fötts utom äktenskapet måste kyrktagningen föregås av bikt och absolution.

Slutord

Vi har här fått ta del av några glimtar från det kyrkliga livet i Terjärv vid den tid när Terjärv Sparbank inledde sin verksamhet. En sak har härvid tydligt kommit till synes: kyrkan och församlingen spelade en viktig roll i terjärvbornas liv. När klockorna ringde till gudstjänst eller när det anordnades andaktsstunder i byarna, då kom vanligen folk i stora skaror. Det berättas att när väckelsen gick fram under gamle Fontells tid, då fylldes kyrkan av folk som hungrade efter evangelium. Också från grannsocknarna kom man för att få höra den mäktige predikanten. Enligt en sageskvinna från Nedervetil (f. 1850) åkte många personer från Gamlakarleby med häst och kärra genom Nedervetil redan under lördagskvällarna för att hinna fram till söndagsgudstjänsten i Terjärv. Denna uppgift bekräftas av ett flertal andra personer. I dessa kyrkfärder deltog även nedervetilbor och essebor.

Kyrkan har inte alltid varit lika välfylld. Men den har alltid funnits där. Som en mor har hon ständigt på nytt öppnat sin välkomnande famn för sina barn. Och det glädjens budskap som har förkunnats inom hennes väggar har gett glädje och tröst åt släktled efter släktled. “Ty en tillflykt är han, urtidens Gud, och härnere råda hans eviga armar”.

Och i allt detta anar vi välsignelsen från ovan, från Honom som inte vet av någon växling och som ständigt delar ut av sitt goda till oss människor. En barnslig glädje griper oss och en lovsång börjar ljuda i vårt inre. Det är den gamla psalmen, vars ord aldrig mister sin aktualitet. Den söker sig från tid till tid och från hjärta till hjärta. Och när den når oss gör vi den till vår. Vi låter den leva i vår mitt och ger den på det sättet vidare till nya släktled.

Här vi som barn har burits opp,
döpts in vid altarrunden.
Gud var oss nära, gav oss hopp,
rik och välsignad var stunden.
Här var vår första nattvardsgång,
här har vår bön och högtidssång
med våra fäders förenats.

Gud, låt oss följa klockans röst
när den till gudstjänst hörs ringa,
samlas i tro, få ordets tröst,
lovsångens offer dig bringa.
Du som har alla frågors svar,
du som skall komma, är och var,
ge oss den himmelska friden.

Ingvar Dahlbacka

(Ur "Hundra år för hembygden”)

Sida ur den berättelse angående tillståndet i Terjärv församling år 1891 som kyrkoherde J.W.Fontell skrev till prosterivisitationen i församlingen nämnda år:

”Teerijärvi församling, hvilken ensam utgör Teerijärvi pastorat, har för närvarande en folkmängd af 3,028 personer af hvilka större delen har till modersmål svenska och endast omkring 100 finska språket. Hvad först kristendomskunskapen beträffar, är hos den äldre delen af befolkningen ej mindre läskunnigheten, såväl ur bok som ur minnet, i allmänhet nöjaktig, än äfven begreppet om kristna lärans hufvundsanningar, av nådens grund, ordning och medel öfverhufvud någorlunda utveckladt. Hvad åter ungdomen och barnen i detta afseende vidkommer, synes läskunnigheten och begreppet hos dem vara något varierande, i det att några läsa och med förståndet uppfatta det lästa nöjaktigt, andra dels försvarligt och behjälpligt. Barnens första undervisning i läskunnighet ombesörjes i de allra flesta fall i hemmen af föräldrarna, hvarjemte sedan år 1881, med undantag af ett läseår i församlingen varit anställda tvenne ambulatoriska barnalärare, hvilka af menigheten i allmänhet omfattats med förtroende och kärlek samt tyckas lända till nytta. Dessutom fortgår ännu den sedan 1860 härstädes existerande af församlingens klockare hållna lägre folkskolan eller så kallade klockareskolan, hvarit, liksom äfven i de nämnda ambulatoriska skolorna, förutom vanliga kristendomsstycken undervisas i räkning och skrifning. För att de i dessa skolor..”