Förunderlig räddning

Jag var på väg hem med bilen efter att ha besökt min familj under julhelgen. Trafiken på den tvåfiliga motorvägen förlöpte långsamt, men smidigt. En tunn dimma trängde genom den svala luften, och när temperaturen sjönk blev vägen en aning hal.

Plötsligt sladdade bilen till och bromsarna låste sig. Skyddsräcket kom snabbt emot. Jag ropade:” Gud, hjälp mig!” Stöten efter kraschen gjorde att bilen svängde runt, jag föll till golvet och allt blev svart.

Jag vaknade upp på golvet i baksätet. En man och en pojke stod böjda över mig. ”Du hamnade ut för svart is”, sade mannen. ”En polis såg hur det gick till. Han har kallat på hjälp.”

När jag kikade ut genom fönstret, insåg jag att min bil hade flyttats till andra sidan av motorvägen och stod parkerad tryggt på den gräsklädda dikesrenen. Hur i all sin dag hade jag hamnat på denna sida av vägen? Innan jag hann fråga kom en annan bil och körde över samma fläck med svart is. Även den bilen slog i skyddsräcket och på exakt samma ställe där min bil hade slagit i. Mannen och hans son sprang över för att hjälpa till.

När en lastbil kom för att sanda vägen, återkom mannen och hans son till min bil, och nu tillsammans med en polisman. ”Ännu en sak,” sade polismannen, ”vad hände med din kompanjon?”

Jag tittade på honom frågande: ”Vilken kompanjon?”

”Han som körde bilen över till den här sida av vägen,” sade polismannen. ”Jag såg honom.”

”Vi såg honom också,”sade mannen,”han korsade över körfilen mot mötande trafik och parkerad just här. Men ingen steg ut ur bilen. Vi måste till och med bryta upp fönstret för att komma in.”

Till saken hör att ingen man hade varit med mig i bilen. Men NÅGON hade ändå varit med mig!

Dorothy H.

Amherst, Massachusetts, USA

(övers. Elof Granholm)