Väckelse och sång

        Ingvar Dahlbacka 

Inom de s.k. folkrörelserna har sången spelat en mycket viktig roll. Detta har varit fallet inom nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och väckelserörelsen. Inger Selander som har undersökt folkrörelsernas sång menar att denna har varit både inåtriktad och utåtrik­tad. Sången har varit ett medel när det har gällt att stärka sammanhållningen inom rörelserna, men den har också varit ett viktigt redskap när det har gällt att föra ut budskapet och sprida idéerna. Inom väckelsen har sången varit både gemenskapsskapande och missionerande. Den har använts för att åstadkomma stämning och andakt men också för att mana till kamp. Man har ofta talat om sångens makt och förvisso har den haft en stor makt inte minst i de olika väckelserörelserna. Den har varit betydelsefull för väckelsesamfundet i stort, men också för väckelsens enskilda anhängare.

Andlig sång - väckelsens sång

I väckelsekretsar har man vanligen använt uttrycket andlig sång. Man har inte så mycket talat om psalmer, hymner eller visor utan just om andlig sång. Vad denna term egentligen avser är inte alldeles lätt att definiera. Allmänt taget kan man säga att man genom att tala om andlig sång har velat avgränsa sig dels mot världslig sång, dels mot kyrk­lig psalm och koral. Enligt Sohlmans musiklexikon blev uttrycket andlig sång vanligt i svenskt språkbruk först under 1700- talet. Det förknippades då i regel med den sångrepertoar som fanns inom den tidens väckelserörelser, vilka huvudsakligen kom från Tyskland och vilka ställde sig kritiska till den etablera­de kyrkan. Viktiga sångsamlingar i detta sammanhang var den pietistiska "Mose och Lamsens wisor" från förra delen av 1700-talet och den herrnhutiska "Sions Sånger" från 1840-talet. Båda dessa samlingar var omtyckta och utgavs i många upplagor under 1800-talet. I motsats till ortodoxins psalmer och kollektivt präglade sånger hade sångerna i dessa sångsamlingar en subjektiv framtoning och var inriktade på den enskildes fräls­ning.

Vid gudstjänsten i kyrkan och vid husandakten i hemmet var det huvudsakligen den officiellt stad­fästa koralpsalmboken från år 1697 som användes. Vid sidan av katekesen var nämligen psalmboken under äldre tider en verklig folkbok, som följde den enskilda människan från vaggan till graven. När sedan väckelsen bröt fram och de väckta började samlas till egna sammankomster i hem och bönehus använde dessa vanligtvis sångböcker som hade vuxit fram i väckelsens egna led. Psalmen hörde sockenkyrkan och gudstjänsten till! Väckelsefolket däremot höll sig till den andliga sången.

Andlig sång och psalmodikon

Inom de olika väckelserörelserna skedde i regel en aktiv satsning på sången. Man var medveten om den sammanhållande och även evangeliserande funktion som sången hade. Det betydde att olika sångsamlingar växte fram i väckelse­kretsar under 1700- och 1800-talen. De första sångböckerna som utkom under 1700-talet innehöll endast sångtexter. Några melodier fanns inte i dessa böcker, utan man nöjde sig med melo­dihänvisningar. Man kunde hänvisa till koralmelodier, men också till världsliga sällskapsvisor. Detta väckte dock kritik i vissa kretsar. Kritikerna reagerade dels på att vissa av melodierna var sådana att folket inte kunde dem, dels tyckte man att det var opassande att andliga texter sjöngs till världsliga melodier.

I mitten av 1800-talet blev det betyd­ligt lättare att sprida okända melodier också till de breda folklagren genom prosten Johannes Dillners psalmodikon och därtill hörande sifferskrift. Dillner var en rikssvensk präst och musikpe­dagog, som levde åren 1785-1862. Han konstruerade ett s.k. psalmodikon samt en siffernotskrift, som gjorde att de olika melodierna lätt kunde spridas. Psalmodikonet hade egentligen uppfunnits i Danmark på 1820-talet, men ombygg­des och utvecklades av Dillner under följande årtionde. Det var från början fråga om en slags stråkcittra, som med tiden fick de mest olikartade former. I regel hade det en långsträckt resonans­låda av trä. Över lådans lock hade man spänt en tarmsträng, som man alltså spelade på. På locket fanns en grepp­bräda som var indelad i halvtonsteg genom trappstegsformade nedskärning­ar. Det var framför allt tack vare Dillner som psalmodikonet utvecklades till ett andaktsinstrument som fick stor sprid­ning i Sverige och även i vårt land. Det finns flera uppteckningar från Svenskfinland som berättar om att man använde psalmodikon som instrument för att beledsaga sången vid väckelsefol­kets sammankomster.

Den andliga sångens budbärare

Vid samma tid som Johannes Dillners psalmodikon och sifferskrift vann spridning i Sverige fick även den s.k. nyevangeliska väckelsen vind i seglen. Inom denna väckelse framträdde som bekant C.O. Rosenius som en central ledargestalt. En annan ledarperson inom den nyevangeliska väckelsen var Oscar Ahnfelt. Det var mycket tack vare honom som den andliga sången kom att inta en så central plats inom denna väckelse och inom väckelsen överlag.

Ahnfelt kom nämligen att framträda som sångarevangelist. Han reste runt i Sverige och sjöng andliga sånger till eget gitarrackompanjemang. Många av melodierna hade han själv kom­ponerat. Det var fråga om melodier som framför allt genom sin snabba rytm starkt skilde sig från den kyrk­liga koralsången. Genom Ahnfelt och hans efterföljare växte en lång rad nya melodier fram och dessa kom sedan till användning vid väckelsens sammankomster i hem och bönehus. Inom den nyevangeliska väckelsen fanns det också många duktiga textförfattare som försåg rörelsens folk med egna sångtexter. Den främsta bland dem var Lina Sandell, som genom sina sångtexter kom att inta en central plats i de sångsamlingar som utgavs från mitten av 1800- talet. Om man vill försöka karakterisera 1800-talet andliga sång kan man notera att den i hög grad utfördes solistiskt, i duett, i kvartett eller i kör. Inom väckelsekretsarna utvecklades i anslutning härtill ett musikliv av helt annan art än det som då präglade gudstjänstlivet i kyrkan.

Sångdiktare och sångare i Ahnfelts efterföljd har varit bl a Nils Frykman och J.A. Hultman. Nils Frykman (1842-1911) var både väckelsepredikant och sångförfattare. Hans sånger var genomsyrade av glädjen över fräls­ningen och av en stark trosvisshet. Ofta komponerade han själv melodierna till sina sånger, som t.ex. till "Nu är jag nöjd och gläder" och "Min framtidsdag är ljus och lång".

Johannes Alfred Hultman (1861-1942) var född i Småland men emi­grerade vid åtta års ålder tillsammans med sina föräldrar till USA. Hultman har kallats för Solskenssångaren. Han var både predikant och sångare och företog långa turnéer både i Amerika och Sverige. Hans "Solskenssånger" trycktes i ett stort antal upplagor såväl i Sverige som i Amerika.

Tre toner i väckelsesången

Förre lundabiskopen Nils Bolander, som har undersökt svenska nyevangelismens sångdiktning och sånger, talar om tre toner som mer eller mindre har gett denna väckelserörelse dess färgklang. Alla tonerna börjar på bokstaven K och är därför lätta att minnas. Det är Kristus-tonen, Kamp-tonen och Kanaan-tonen. Det är knappast fel att påstå att dessa toner eller motiv mycket väl kan sägas karakterisera väckelse­sången överlag. Detta gäller inte minst sången inom den evangeliska rörelsen i vårt eget land.

Väckelsens sång är i hög grad kristo-centrisk. Det är därför som Bolander talar om Kristustonen. Det är Jesus Kristus och hans gärning för syndare som är det centrala i väckelsesången. "Låt mig få höra om Jesus, skriv i mitt hjärta vart ord", så bad väckelsens barn när de samlade sig inför predikan. "Tag det namnet Jesus med dig" var den uppmaning som väckelsefolket tog med sig när det gick ut från sam­mankomsten in i vardagen. Och när de väckelseanknutna stod mitt uppe i sitt arbete, då nynnade de sakta "Om dagen vid mitt arbete, jag tänka vill på dig, som burit dagens hetta och dagens tyngd för mig, som lydig intill döden, ja intill korset död, har löst mitt arma hjärta ifrån en evig död". När bekym­ren och problemen ville ta överhanden då kändes det gott att få stämma in i "O, vad sällhet det är, i all uselhet här, att ha Jesus till broder och vän".

Den andra tonen är kamptonen. Den kan tydligt urskiljas i väckelsens sång, trots att den inte alltid är så framträdande som Kristustonen. Det är fråga om en dubbel kamp. Dels gäller det den enskilda människans troskamp, dels gäller det kampen för evangelium. Den rörelse där kampmotivet har varit särskilt   framträdande   är   Frälsningsarmén, där kampmotivet har under­strukits genom trumpeter och slagin­strument. Men visst har kampmotivet funnits med också i den evangeliska väckelsen, trots att man kanske överlag i dessa kretsar har satt en starkare tyngd på vilan i Kristus än på kampen för Kristus. Också här har man uppmanat varandra: "O, så låt oss ej förtröttas, låt oss medan än är tid, verka Herrens verk på jorden, om ock under mycken strid". Ett annat exempel där kampto­nen kommer fram är: "Det segra skall ditt korsbanér, trots alla mörkrets mak­ter, och samla folken fler och fler, från jordens skilda trakter. På det ditt namn må bliva stort, liksom ditt lov från ort till ort, allt intill världens ända."

Den tredje tonen, Kanaan-tonen, är stark i väckelsens sång. Vi kunde också tala om hemlandstonen. Den tonen har funnits med i all kristen sång, men det finns knappast någonstans där den har ljudit så stark som just i väckelse­sången under 1800-talet. Det är inte svårt att hitta exempel på sånger med detta motiv: "O hur saligt att få vandra, hemåt vid vår Faders hand, snart vi slutat ökenfärden och gå in i Kanaans land", "Hemma, hemma få vi vila, efter slutad kamp och strid", "Ej jorden har den ro jag söker, min längtan bort sig ständigt öker, en gäst och främling är jag här, i Salems stad mitt hemvist är, O, vor7 jag där!"

Man har sagt att Kanaan-tonen eller hemlandstonen hängde samman med att väckelsens folk hade det svårt här i världen. De väckelseanknutna var ofta fattiga och hade det överlag trångt och motigt. Därför ville de sjunga om något bättre. Därför sjöng de om himlen.

Sionsharpan – de evangeliskas brödbit

För den evangeliska rörelsens folk har Sionsharpan varit sångboken framom andra. "Den var vår brödbit som vi stän­digt hade i fickan", skrev Gustav Oberg när han berättade om vilken betydelse Sionsharpan hade bland väckelsens folk i Purmo under hans barndom och ungdom. Den fanns alltid med i fickan och dess sånger sjöngs inte bara vid sammankomsterna och i andra högtidliga sammanhang, utan också i vardagen medan man arbetade.

I Kyrkohistoriska arkivet vid Åbo Akademi finns många uppteckningar som berättar om den centrala roll som Sionsharpan och dess sånger har spelat för den evangeliska rörelsens folk genom tiderna. Jag vill här lyfta fram några av dessa som berättar om sånger­nas betydelse just i vardagen.

En sageskvinna född 1909 i Kronoby berättar följande:

Sionsharpans sånger sjöngs vid de dagliga sysslorna under arbetet hemma och på syföreningarna som också hölls i hemman. Jag minns från min barndom en gammal tant som trampade spinn­rocken i takt med sången "jag står på bruderätten min" och det var fart och kläm både på arbetet och sången. Den tiden sjöngs Sionsharpans sånger sön­dag och vardag vid alla tillfällen som folk kom samman.

En sageskvinna född 1903 i Jeppo ger följande vittnesbörd:

Man sjöng ofta även under de dag­liga sysslorna i både fähus och ute på åker och äng.------ Jag har hört berät­tas att även männen vid sina kolmilor och tjärbränningar i början av 1900-talet sjöng både psalmer och sånger, så det ekade genom skogen, t.ex. sångerna Om någon mig utspörja vill, Ett evigt liv förväntar mig, Nu är min träldom slut Jesus är min, Vad heter skeppet som mig för till evighetens strand.

Man sjöng även på resor. Jag kommer särskilt ihåg från min ungdomstid, när vi for ett helt gäng en vinterdag med häst och slädar till en fest i Purmo Åvist. Så fort någon uppstämde en sång, så tog hela karavanen genast vid.

Från Oravais berättar en sageskvinna född 1901:

Vid möten i hemmen och i bönehuset sjöngs från Sionsharpan. Vid större fes­ter i bönehuset eller i kyrkan sjöngs både från Psalmboken och Sionsharpan. I hemmen sjöng man från sångboken. Den torde ha varit mycket populär redan från första hörjan. Det var vanligt att sjunga ute i naturen. Jag minns från min egen barndom hur man kunde få höra sång av dem som arbetade ute på åker och äng. Ofta kunde man höra unga pojkar eller flickor gå och sjunga när de körde harven och kanske också hästen njöt av sången, vem vet. Sånt förekommer inte nu mera. Min hemby ligger nära Bottniska viken och ofta under somrarna gjordes utfärder till någon holme. Då sjöngs det i båten, sång efter sång, både till holmen och där och på återfärden.

Från Sionsharpan sjöngs vid barndop, bröllop, födelsedagar, vid begravning, vid besök hos sjuka och döende, vid kistläggning. Det finns ju sånger i Sions­harpan som passar vid alla tillfällen.

Citaten visar på den stora betydelse som Sionsharpan hade bland väckelsens folk under förra delen av 1900-talet. Dess sånger ljöd inte bara i hem och bönehus, utan också på åker och äng, i skog och på sjö. Sångerna var kära för väckelsens barn. De bar bud om en annan verklighet än den som man mötte i det dagliga arbetet. De talade om det enda nödvändiga, om frälsning­ens hemlighet. Sionsharpan var den brödbit som väckelsens folk bar med sig överallt där de rörde sig. Det blev som Ester Furu, född 1889, skrev när hon återkallade i minnet den väckelse som i hennes ungdom svepte fram i hennes hembygd, Terjärv:

Snart ljöd från skog, från sjö, från strand
De kristnas glada sång.
"Guds barn jag är"
- "O, Gud min Gud"
samt: "O, jag vet en gång".
Då var det bröllopsglädje stor
I varje själ och sinn
"Min vän är min och jag är hans"
Säg har Han fått bli din?

INGVAR DAHLBACKA