- Ernst Jacobson -  

 Tillblivelsen av mitt eviga jag

Själen kan inte sönderdelas i skilda partiklar, hopsättas, förminskas eller förstoras - i motsats till kroppen, som växer och fullbordas så småningom. Det som är i rummet har utsträckning och kan delas, nedbrytas.

Det finns inga andliga moleky­ler eller atomer. Själen är inte ma­teriell och är därför en odelad och odelbar enhet. Och där ingen för­vandling, förändring eller över­gång äger rum, där finns ingenting som kallas tid. Begreppet tid hör samman med det materiella och vi talar om ett föregående, ett efter­följande. Kort sagt: utveckling.

Det finns vissa egenskaper och bestämningar som hör samman med min själ, mitt "jag". Enda förändringen är övergången från möjlighet till verklighet, men sjä­lens substans är oförändrad.

Vi har läst de märkliga orden hos Jeremia:

"Förrän jag danade dig i mo­derlivet, utvalde jag dig" (egentli­gen: kände jag dig). Jer 1:4.

Fanns Jeremia till före befrukt­ningen? Ja, tydligen. Jag kan inte se någon annan förklaring. "Jag" eller själen (vi lämnar här bort skillnaden mellan ande och själ i vår beskrivning och talar endast om själen, som Jesus ju också gjorde) åldras inte, omgestaltas inte av förändringar i tiden.

Kroppen däremot förändras, förnyas vart sjunde år. Själssub­stansen är vad Gud en gång gjor­de den till, oförgänglig, oförstör­bar, evig. Växlingarna i tiden har ingen inverkan på den. Även om man kan tänka sig olikheter i frå­ga om uppståndelsekroppar, så att det skulle finnas kvar något av storleksvariationer efter familjemodellen, så är det tydligen inte riktigt att tänka sig små och sto­ra själar.

Detta betyder att ett spädbarns själ, ja även fostrets, är lika myck­et och oföränderligt en sann män­niskosjäl som den mognade man­nens eller kvinnans. Varje män­niskosjäl inrymmer samma grund­egenskaper, nämligen självmedve­tande och personlighet.

Människans själ är alltså hen­nes personlighet, hennes jag. När det sägs att "Gud är ande", så kan det inte vara något annat än Gud själv, "Guds jag", som åsyftas. Därför är jagmedvetandet, per­sonligheten, inte beroende av kroppen. Joh 4:24.

Jag är en individ, antingen jag lever i kroppen eller utanför den. Min personlighet, individualitet konstitueras av förstånd, vilja och känsla.

Den individuella själens tillkomst

Frågan om tidpunkten för sjä­len och själarnas skapelse är syn­nerligen viktig. Väl får man söka i den litteratur som behandlar de yttersta tingen, livet på andra si­dan graven och evigheten utan att finna mycken vägledning. Själva problematiken är dock känd i lit­teraturen i allmänhet och hos vis­sa teologer. De stora tänkarna har varit inne på ämnet, och vi har i fråga om de individuella själarnas tillkomst tre huvuduppfattningar.

1.  Preexistentianism

2.  Kreationism

3.  Traducianism (eller generationism)

Att människan kunnat fort­planta sin fysiska natur, kroppen, från släkte till släkte ända från Adam är en allmänt omfattad åsikt.

Det är i fråga om själens till­komst meningarna går isär.

Preexistentianismen eller läran om själens föruttillvaro före före­ningen med kroppen har hyllats av Pytagoras, Platon, Filo, Kant, Viktor Rydberg, kyrkofadern Origines, den tyske teologen Julius Muller med flera.

Origines, som var omvänd platonist fick lov att utforma sina idéer utifrån Bibelns skapelselära. Han kunde naturligtvis inte om­fatta filosofernas tanke om män­niskosjälen som en idé; idéerna är eviga, liksom materien. Alltså, ingen skapelse någon gång. Enligt Origines tog fallna "änglaandar" sin boning i människokroppar - som straff för sin synd i en föradamitisk skapelse.

Origines' uppfattning, som al­drig vann någon vidare anslutning inom kristenheten och som på mötet i Konstantinopel 553 of­fentligt förkastades, omöjliggör alldeles uppenbart släktförbindel­sen och släktenheten. Vi tror inte på något långods från änglavärlden i vår ande! Människosläktets enhet i Adam är enligt vår tro or­saken till vår synd, och inte äng­lars synd. Om det vore så att äng­larnas synd är lagd på oss, då skulle vi vara ett slags mänskliga syndabockar. Omöjligt!

Kreationismen eller läran om själens omedelbara skapelse av in­tet harmonierar naturligtvis med vissa filosofers spekulationer. Aristoteles, Leibnitz är två kända filosofer som omfattat kreationis­men. Klemens av Alexandria, Hieronymus, Abrosius, Pelagius, Melankton, Johan Calvin och an­dra teologer var inne på denna lin­je.

Enligt denna lära skulle Gud nyskapa själar av intet för varje gång en människa blir till. Aristoteles gjorde en bestämd skillnad mellan en animalisk eller fysisk själ (psychä) och en förnuftig själ (nuos). Den förra jämte kroppen härledde han från fortplantning­en; den senare flöt ur en högre käl­la, det allmänna världsförnuftet. Mera behöver kanske inte sägas om denna lära, som saknar stöd i Bibeln, även om man naturligtvis anför skriftställen som stöd. Men alla de bibelord som åberopas syf­tar faktiskt på fostrets daning i moderlivet.

Traducianismen

Traducianismen eller generationismen åter lär att hela männis­kan, själ som kropp, efter det för­sta människoparets omedelbara skapelse, danas och frambringas av Gud medelbarligen (indirekt).

Alltså, enligt den lag eller för­måga som Skaparen nedlagt i människan sker tillkomsten av nya individer genom den som re­dan är till. Traducianismen har haft försvarare i forntiden, bland andra Tertullianus och Augusti­nus. Denna lära har i dag många anhängare inom kristenheten; inom lutherdomen är den förhär­skande.

Mig syns det som om den sist­nämnda läran skulle vara den mest acceptabla ur biblisk synvin­kel. Hela människosläktet fanns ju potentiellt (möjligt, efterverkande) hos Adam och Eva. När de syndade, så drabbades hela människosläktet av synd, från det första människoparet fram till de sista som kommer att födas på vår jord.

Allt börjar med Adam

Från Adam såsom människos­läktets naturliga huvud leder var­je människa till både kropp och själ sitt ursprung och är som del i en stor kropp förbunden med släktets upphov. Om föräldrarna är utrustade så - i likhet med växten och djuret - att de kan för­medla överförandet av sin egen natur på nya individer av samma art, då är en rimlig och naturlig förklaring given.

Denna förklaring gäller inte bara ärftligheten i fråga om själs­gåvor, karaktärsdrag, dygder eller sedlig utrustning och lyten genom flera släktled, utan framför allt människonaturens allmänna för­därv och viljans sedliga förvändhet. 1 Mos 5:3; Joh 3:6; Apg 7:8; Rom 5:12; Hebr 7:10.

Vi lever ett enda liv här på jor­den, "sjuttio år eller åttio år, om det blir långt", säger Bibeln. Många får några år till, andra dör unga.

Men tillvaron utanför tidlivet hör evigheten till. Och med hän­syn till vår nedärvda benägenhet att låta det onda regera, behöver var och en uppleva själens, ja hela personlighetens pånyttfödelse ge­nom tron på Jesus Kristus.

Ernst Jacobson