Mera upprymd blir man genast då man får beskåda det egna potatislandet, som troligen är det ena av två potatisland i länet som saknar frusen blast. Trots att jag inte är någon regelrätt agrikulturell förståsigpåare, skulle jag ändå vilja plädera för min odlingsstrategi för övriga potatisproducenter. Orsaken till att inte min blast ännu frusit är den att blasten ännu inte kommit upp. Vid sättningsdag fick jag oförmodat påhälsning av Lalle, min filantropiske nabo, som enträget ville att jag i år skulle “provköra” hans revolutionerande och utsökta potatismärke. I god tro — och mitt i mitt kvällsmål — satte vi oss sida vid sida på potatissättningsmaskinen dragen av en annan god granne på traktor. De moddiga och noppriga knölarna som vi puttade i rören försvann under torvan och de har inte visat sig sedan dess, trots att sommarens störtregn fått landet att se ut som ett kinesiskt risfält.

Under sommarens soliga dagar gjordes några statistiska stickprov med gräftan för att utröna om det förekom något tjo och tjim i det underjordiska ekosystemet. Något synligt liv tycktes inte finnas, men man hoppades ju ändå på det näst bästa. Man blev ju lite desperat och uppriven när andra rev upp sina stjälkar och började käka nypotäter. Men sedan började nattfrosten nafsa på potatisblasen hos andra, och då kändes det skönt och tryggt att ännu ha den egna blasten i den ljumma och vattensjuka myllan. Nu verkar det som om min specielle potatisexpert börjat ana ugglor i mossen, för i går kväll slog han en signal och frågade lite trevande om min emotsedda potatisbärgning.

Nu lär hans på förhand lovprisade märke ha varit av en mera “perenn” (två-årig) art, så kanske “setona” slår till först nästa sommar. Båda tänker vi nu söka om skördeskadeersättning för utebliven och livsviktig näring. Tack och lov så finns det lingon, så nu blir det att slafsa i sig “bärigröitn” morgon, middag och kväll, tills man slår lila i hela kroppen.

Så får man överraskande läsa i Jakobs perioder om Stora Å-odjuret i Kronoby å. Om attraktionen utvecklas på samma sätt som Loch Ness odjuret i Skottland kommer Kronoby att översvämmas av turister.

På lördagen spelar TUS sin sista hemmamatch mot Kaskö IK. Det har gått bra för tussarna i division tre, trots att de inte kommer att avancera. TUS fotbollslag med Kicki och Gusta i spetsen skall ha stort tack för vad de bjudit terjärvborna på denna sommar. Många håller säkert med om det. De supportrar som ämnar sig till sportplanen skall minnas att ta med sig sina tryckta matchprogram för att få dem stämplade.

Programbladets mittsidor dras ut och förses med eget namn och lämns in till funktionärerna. Det blir dragning bland de närvarande som inlämnat sina programblad. De som inte kan komma till lördagsmatchen kan inlämna sina kuponger till sparbanken senast den 25 september och till undertecknad. Senare blir det dragning bland de som närvarit på de flesta hemmamatcher, men också bland alla dem som har åtminstone ett stämpel i programbladet.

Sedan det framkommit att det finns många “särfall”, liksom undertecknad, i Terjärv, s.k. icke simkunniga, som skulle kanske önska lära sig den ädla konsten att flyta på vatten, om de gavs ett tillfälle till det. Nu erbjuds ett sådant. Föreningen Vi i Terjärv, som arrangerade Turbo-tävlingen, har beslutat att donera 1.000 mk av inträdesintäkterna till Folkhälsan i Terjärv. Detta i fall att Folkhälsan hittar en simlärare och sedan anordnar en eller flera simkurser för icke simkunniga “äldre” personer. Antingen som sommarkurs vid någon sjö eller så vintertid i någon simhall. Underlag för en dylik kurs finns säkert, det har man hört, sedan undertecknad med makt försökte roffa åt sig nybörjarmärket. Vi får hålla med skolflickan som skrev i sin skoluppsats att “...Vatten är bra. Skulle inte vatten finnas, så skulle vi inte kunna lära oss simma, och då skulle vi alla drunkna.” Väl mött i plurret alla ni som inte håller vatten!

Något större motionerande har det inte blivit på långa tider. Men inkommande veckoslut hamnar man oväntat ut för att “ruka” på sig vid Ruka. Majoriteten av deltagarna är damer, så fastän man blir sist i kön så kan man ändå inbilla sig att man jagar kvinnfolk. Så skulle säkert också Öja-Gust se på saken.