I kväll avslutade fredsvän­nen , PLO-ledaren Arafat, sitt två dagar för långa besök i vår land. Säkert satte denna tripp några miljoner i omlopp för den finska staten, men det tycker Mauno, Kalevi och Harri att det var värt. Det är ju PLO och araberna man skall stöda, de har ju oljan. Men vad har Israel annat än sina Jaffa-apelsiner.

Därför har undertecknad tänkt — och säkert har andra också haft samma tankar — att någon form av verksam­het borde fås till stånd för att även vi här kunde få visa vår lojalitet mot Israel. Det finns otaliga föreningar och organisationer i Finland som redan gjort "Israels sak är vår'. om man nu skall låna ett gammalt uttryck. Det finns ett 60-tal lokalavdelningar till något som heter Israelin Ystävät — Israels Vänner r.y., men endast tre svenskspråkiga avdelningar. Inom de närmaste tiden kommer undertecknad att inbjuda till ett första möte för att se om det finns intresse för en dylik avdelning i Terjärv. Fastän det är fråga om en förening behöver den inte inregistreras  och föreningen kan bildas om tre personer blir medlemmar i Israels Vänner. Men i Terjärv finns det redan flera som tidigare varit med i liknande föreningar på annat håll, och sedan finns det många israelresenärer som varmt känner för Israels sak så säkert kommer flera än tre den dagen då vi samlas till ett första möte. 

Så har då vår kära kommun firat ”20-års kriget” med pompa och ståt. Det var högst förunderligt i att man skulle grumla till det i relatio­nerna så mycket dagarna in­nan den stora dagen. Det var beskyllningar hit och dit och få vill göra något för att rätta till det hela. Kommunen är verkligen i behov av en egen psykolog. Det är ingen avundsvärd post en kommunal förtroendeman har. Nu skall nämndplatserna besättas och man får hoppas att det finns intresserat folk att utse. Nämnderna har ju minskat i antal, något som underteck­nad inte kan omfatta. Vilket spelar mindre roll.

Efter att en tid ha varit med i turistnämnden kunde man se att det fanns möjlig­heter att sälja kommunen, men många av de verksamma i kommunen är för logiskt tänkande. Bl.a. turistnämn­dens "bisam-projekt" kunde ha blivit någonting stort, men man vilade för länge på sa­ken och liksom hoppades på att entusiasmen skulle sval­na. Men det gäller att smida medan järnet är varmt. De som var med i turistnämnden och trodde på bisam som symbol sitter inte mera med. Vem fortsätter nu att fantise­ra? Kommunens näringsombudsman kunde vara en. Kommunen utlyser tävlingar, men förslagen vågar man inte ta på allvar. Nu är det lite meningslöst att blåsa på glö­den, för den har nog slocknat vid det här laget.

Det "brandtal" som skulle ha hållits för den förra kom­munstyrelsen blev inte av och inget större gehör fann man hos de styrande. Resultatet blev ett logiskt belopp i budgeten. De flesta beslutsfattare och säkert många ortsbor stirrade sig tyvärr blinda på den fula råttan och tänkte inte vidare... Tänk om masarna i Dalarna varit lika logiskt tänkande om hästen? Vad hade det då blivit av dalahäs­tarna och deras verkstäder som blivit turistattraktioner i sig själva? På en ort vid Hö­ga Kusten lär man tillverka bävrar för brinnkära livet. Vår kommun lär ju ha utrym­men och kommunen vill ha mera småindustri. Kommu­nen har kunnigt folk och kommunen vill ha mera tu­rister. Nu tänker varje logisk människa som läser detta att "han skriver som han har förstånd till" men det kan sägas att mycket förstånd går inte åt till detta.

Till slut något mera jord­nära. Då jag senast övervar damernas i Nykarleby hade jag ett meningsutbyte med en uppsluppen dam som jag då just råkade hjula runt med. Till vardags lider jag av kro­nisk tankspriddhet och då jag sedan hamnar att dra i mig det senaste från deodorantvärlden blir jag totalt koncentrationsförlamad. Van­ligtvis minns jag inte takten då jag skall tala, därför blir det antingen att tala eller att dansa. Berörda dam kom in på ämnet bryggor och drog till med att hon hade en bryg­ga värd minst 2000 mark, och det kunde jag lätt första eftersom hon bodde vid havet

Eftersom jag själv inte ha de någon brygga, utan enbart en billig "smakko", hade jag ingen direkt lust att göra djup­dykningar i ämnet. Jag sade lite trevande att den var i dy­raste laget trots att jag inte kände till prissättningen. Men hon sade att den var värd sitt pris, och om jag ville kunde jag få se den. Då sade jag att det ju redan var mörkt där ute. Solen gick ju ner re­dan 14.34 enligt Uleåborgs horisont och klockan var då lite över halv tolv på natten. Hon höll nog med att det var för lite ljus för att kunna få en riktig bild av bryggan.

Hon vidhöll att bryggor numera görs så stabila att dom håller i alla väder. Jag kunde då inte hålla mig utan replikerade att jag nog har hört om bryggor som farit med den första vårisen. Det här tycktes hon inte förstå. Sedan berättade jag om min plastbåt som nu låg överstrittad med måsbajs vid Heimsjöns strand, och frågade om hon hade någon julle att för­töja vid sin brygga. För att hålla i gång konversationen frågade jag henne om hon sett filmen "Att angöra en brygga" med Hasse Alfreds­on, men det hade hon inte.

Just då skull nog telepatis­ka egenskaper ha förbättrat förståelsen mellan oss. På sätt och vis drog man en lätt­nadens suck efter att allt var över. Senare fick jag genom en bekant veta att också han hade haft äran att sväva över tiljorna med samma dam, och han hade också tyckt att det var ett besynnerligt ämne damen tagit upp. Men för ho­nom hade hon i detalj berät­tat att hon hade en tvåtusen­marks brygga i gommen.

LOFFE