Annat var det med eremit­brodern Heimer som låg ute i barrskogen och lögade sig i rök, kåda och ungkarlsdoft. Säkert var det en annorlunda övergång till det nya året. Heimer säger att han över­nattade ensam, men det är in­te alla som är så säkra på det. Själv skriver han att det lätta snöfallet inte visade några fotspår, men det lär nog ha funnits spår där som inte här­rörde sig till djurriket.

Inför julen inflöt det ett antal jul- och nyårskort, där man tillönskades ett och an­nat. Som ivrig korsordslösare skickar jag in en del lösning­ar, och ibland blir det en vinst i eget eller i någon an­nans namn. Man blir ju inte rik av det hela, sedan skatte­direktören tagit sin andel i korsordsvinsten. Nästa gång jag får bryderi med ett kors­ord kommer jag att be om hjälp av skattedirektören, så han också får anstränga sig.

Att kamma hem en kors­ordsvinst kan också ha sina sidor. Det verkar som om man inte borde lösa korsord. Inför julen fick vårt hushåll ett anonymt brev, i julkortss­körden innehållande religiöst material vars tema var att "vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ". I bro­schyren berättades det om hur den Världsvise mannen samlar på pengar och inte har tid varken att tala med Vår Herre eller med liemannen som kommer på besök. Detta anonyma brev var en aning osmakligt inför julen, och vid närmare kontakter kom det fram att också andra korsordslösare borde ta sig i akt. Det som gjorde att korsord­slösandet kunde kopplas ihop med brevets innehåll var att namnet var felskrivet bå­de i vinnarförteckningen och på kuvertet. Om avsändaren eventuellt läser detta ber jag honom/henne ta kontakt och uppge sitt namn, så skall jag med min korsordsvinst bekosta ett mindre antal avsändaretiketter. Jag tror inte att vår Her­re tycker om då vi håller hu­vudet i busken, medan vi be­känner hans namn. Må den tiden aldrig komma då var­ken den anonyme eller jag behöver skämmas för Ordet.

Det nya vårdcentret i Terjärv blir mer och mer "levan­de", sedan en del av verk­samheten kommit i gång där. Själv har jag ännu inte be­sökt centret varken som pati­ent eller som "nyfiken". Nu har det kommit fram att det finns ortsbor som har större krukväxter, som blivit för stora där hemma, och som eventuellt kunde doneras till centret. Det låter ju fint, och för att det skall bli verklighet så är det bara att föra dessa blommor till den nya mottag­ningen, och där finns det se­dan folk som tar hand om dem. En del behöver kanske planteras om, och för den uppgiften finns ju ingen bätt­re än flickan i blomsteraf­fären. Hon har också lovat göra det, men hon vill då ha blommorna senast den 20 ja­nuari, så hon har en vecka på sig till den stora dagen, den 26 januari.

Så sitter vi då alla och vän­tar spänt på den 15 januari. Dagen då det blir krig eller fred. Man har spekulerat hit och dit, och för det mesta har man varit pessimistiska. Själv har jag den uppfatt­ningen att det blir Israel, som kommer att förlora mest på krisen. Det blir väl så att Saddam den 14 januari lovar dra sig tillbaka, ifall västländer­na och Iraks motståndare, lo­var ställa till med en konfe­rens om hela Mellanöstern. Att Kuwait skall jämföras med Västbanken och de and­ra områden i Israel. Det blir väl så att ifall Saddam retire­rar, så "nollställs" hans tidi­gare förstörande verksamhet i Kuwait, och han kanske till och med får någon belöning, som han kan dela med Arafat och andra påhejare.

Det är ingen nyhet att Is­rael blir mer och mer ensamt då det gäller världens rege­ringar och storfinans, men tack och lov så finns det ett troget fotfolk som ännu sät­ter det bibliska Israel framom den världsliga ligan av nationer som vill dess under­gång. Ett bevis på detta fick vi se i de 150 israelvänner som reste till Israel trots krigshotet. Kanske det blir så att t.o.m. det ärevördiga FN en dag vill ha Israel på sitt fat. Kanske FN kommer att ta över hela Jerusalem och göra staden internationell.

I Baltikum hettar det till igen, liksom i andra delrepu­bliker. Det är nu som Gorbatjov kommer att visa vem han är. I Sovjet säljs dessa väl­kända turistdockor, där man plockar en docka ur en an­nan, och nu har Gorbatjov fått sin egen version. Ur den plockas mindre dockor, lik­nande Bresjnev, Chrustjov och Stalin. Måtte det inte va­ra så att världens älskling nummer ett, Gorbatjov, också har dessa personers mind­re goda egenskaper. Framti­den blir väl så att dessa före­gångare lever upp på nytt i en och samma person.

LOFFE