Damen som omnämndes ovan råkade för en viss tid sedan vara "stationerad" i ett visst kabinett på ett visst ho­tell en viss gång, tillsammans med mig och många andra — tyvärr. Det blev den kvällen ovisst om utgången, men me­ra visst om ingången. För trots min fysiska existens såg hon inte mig nämnvärt, utan adderade och subtraherade endast herrarna som passera­de kabinettsdörren. Det kun­de ju få vilken karlslok som helst att mista självförtroen­det. Vid nummer tjugosju blev jag djupt deprimerad, och kände mig själv som en vaxad Churchill i damens vaxkabinett i London. En större faktor som spelade in var att hon hela kvällen kurti­serades offensivt av en överbelevad gråsprängd, femtioå­rig sidobysaristokrat i snedrandig slips i tvåhundramarksklassen. Det att hon hade smak för mina uppbyg­gande perioder levde jag på tills förrätten kom. Det enda som jag fick att rodna den kvällen var blodbiffen, som tycktes ha för högt hemoglobinvärde.

Man kan få de mest under­liga postpaket dessa dagar. Hos mig damp det ner en korsning mellan ett paket och ett kuvert. Då jag klämde på det trodde jag först att det var "ein seegan kakobåkn", men sedan visade det sig vara en öjapipo, som förlänats av broder Gust. Säkert befarade han att min hypofys skulle isbeläggas i någon köldk­näpp. Även i somras sände han mig en mössa, och då trodde han att min hjärnsubs­tans kunde bli steril i den då akuta värmeböljan. Enda felet med modesaken som jag fick då, var att då jag hade den på mig såg jag ing­enting och andra visste inte vem jag var. Mössan var för­klarligt nog av norskt ur­sprung och hade säkert in­vigts då Gust och hans bere­sta väninnor lekt blindbock i de norska högfjällen. Efter­som den nu levererade luvan bifogats en offert, vill jag nu hövligen bekräfta att jag tar den. Och gärna några exem­plar till.

Att jag fick luvan berodde på att jag var en betrodd karl - detta enligt Gust själv. Han tycks ha fått den uppfattningen att mitt huvud lämpar sig bäst som mösställ. Mössan ifråga var av digert material och försedd både med spoiler och antenn. Att sedan mössan dekorerats med namnet på ett visst bolag i Öja, var heller ingen över­raskning. Gust offererar också glada hejarop till bankflickorna och alla andra som känner någon form av ömse­sidig värme. Han hälsar åt alla —utom åt Heimer. Säkert är det nativitetsfrågan som fortfarande spökar i de inbördes relationerna om öm­sesidigt samförstånd mellan de annars godhjärtade pe­riodbröderna.

Gust inbjuder igen till da­mernas på Gillestugen, och han hyser förhoppning om att det skall bli så trångt som i Slottes visa, så att de sitter (läs:dansar) kropp vid kropp. Om jag själv infinner mig vet jag inte, eftersom jag ännu inte tagit upp spörsmålet till brådskande prövning i rekre­ationsutskottet. Förra vete­ranbalen blev för mig en kall­dusch. Då var det herrarnas och då fick jag inte dansa, för då var jag dam. Sedan var det också den ouppfostrade dans­publiken som skrattade åt mig och min exklusiva kreation. Annars tycks det bli sämre ställt med Gust. Nu måste han genast kila iväg till Ikalis efter en damernas af­ton.

Rauni Mollbergs filmver­sion av Okänd soldat har diskuterats veteraner emellan och debatterats i tidningar. Mollbergs och Laines versio­ner har jämförts med de egna erfarenheterna, och slutsatser dras och åsikter ges. Säkert är väl ändå att den egna upple­velsen i kriget är den mest realistiska. I samband med terjärvveteranernas biobesök återupplevdes många krigs­minnen, både sorgliga och roliga. Förutom de egna krigsminnen, finns det också otaliga fotografier från olika krigsskådeplatser, som nu lig­ger i byrålådorna där hemma. Veteranerna har ett ovärder­ligt material av minnen och fotografier, som borde uppbevaras på något sätt för kommande generationer. Nu borde detta material insamlas i någon form, både fotogra­fier och intervjuer. Terjärv hembygdsförening och vete­ranföreningen skulle vara lämpliga "bearbetare" av materialet. Klart att krigsböc­ker, memoarer och annat ut­ges, men dessa tycks vara oss terjärvbor så "avlägsna". Hembygden och yngre gene­rationer är skyldiga dessa ve­teraner någon form av min­neshistorik. Vi måste hela tiden minnas vad de gjort för oss andra, och som slutresul­tat uppskatta den fred vi nu har. En historik om vetera­nerna i Terjärv vore något på Fredens år.

LOFFE