De senaste händelserna in­om vår kyrka har verkligen fått folk på benen — fastän de mera borde ta sig ner på knä. Men eftersom samhälls­utvecklingen går i den rikt­ningen att allt skall förändras så har nu den dagen kommit då en kvinnopräst klappar på vår kyrkdörr. Den konserva­tiva minoritetssidan vägrar öppna dörren, medan den liberalare sidan slår upp den på vid gavel.

De senare får gott flank­stöd av de mera ljumma kyr­koskattebetalarna, varav vis­sa kan tänka sig upplåta kyr­kan åt nästan vem som helst. Vi måste respektera dem som idogt grävt ner sig i bibel­orden och efter noggrant övervägande nu kommer fram med sina tolkningar. Något som är mera svårtol­kat är åsikterna bland kvinnoprästförespråkarna bland passiva kyrkobesökare, nå­got som antingen (eller både och) kan tolkas som ett slag för kvinnorörelsen eller som ett räddande halmstrå att genom en kvinnopräst på nytt få kontakt med sitt kristna arv.

Tidningar, radio och TV har nu under några veckor fått frossa i terjärvbornas tvi­vel och självrannsakan. Frosseriet kan nu räknas som to­talt sedan också Ilta Sanomat gett två sidor dålig reklam om vår tudelade församling. Massmedierna överlag har redan i ett tidigt stadium tagit ställning i prästfrågan och bl.a. gallupen gjord av denna tidning var både partisk och mycket styrd.

För en som är mitt emellan verkar det som om tf. tjäns­ten varit dåligt förberedd, och man får det intrycket att det hela skulle gå till så snabbt att ingen skulle hinna protestera. Den nu insända, skrivelsen från församlings­rådet kan man tänka sig att inte hinner fram i tid. Då kan vår biskop två sina händer och trösta sig med att han gjorde vad han kunde — alla följde vad som stod i lagen och alla fick muntur och möjlighet till åsiktsutbyte.

Personligen kan jag tänka mig att lyssna till predikande kvinnor, men jag kan ändå inte acceptera en kvinna som församlingens högste. Jag kan inte fatta att vi just nu fått klarhet i bibeltolkningen. Klart är dock att en stelbent kyrka bör råka ut för saklig kritik, men det borde inte bli så att kyrkan för fort ger ef­ter för reformvänliga kyrkoledare, påverkade av världs­liga liberaliseringsvindar. 

Kyrkoherdeparet Brita och Gunnar Böling slutar om drygt en vecka efter fem år i församlingens tjänst. Den som vill tacka dem för deras arbete kan göra det bl.a. ge­nom att teckna sina namn på de listor som finns på sparbankens kontor. På söndagen blir det avskedspredikan och efteråt en avskeds­fest i  församlingshemmet.

Ett område som går fram med stormsteg är den tekno­logiska forskningen. Som ex­empel kan nämnas utvecklingen med s.k. smart cards (älykortti på finska). Man­nen och kvinnan på gatan är ju vana vid att fylla sina plånböcker med diverse bankkort och andra betal- och kreditkort. Men just dessa smart cards kommer att utklassa våra nuvarande plast­kort. I Frankrike, USA och Japan ha man redan en läng­re tid utvecklat dessa kort, men också Nokiabolaget i Finland arbetar intensivt på att få fram en egen konkur­renskraftig version. Ett smart card skiljer sig från ett van­ligt bankkort i plast genom att datauppgifter kan lagras på kortet. Orsakerna till att dessa smart cards inte blivit allmännare är de höga pro­duktionskostnaderna och inget gemensamt system.

I England prövar man ett s.k. Medi Card. Då man legat på sjukhus och blivit "recept-belagd" matas recept­uppgifterna in på kortet. Pa­tienten åker hem och besöker hemapotekaren som kollar kortets uppgifter i sin appa­rat och medicinerna ges ut på basen av uppgifterna på kor­tet. Inga oläsliga läkarrecept då mera. Det kan också tän­kas att ett framtida smart card är indelat i exempelvis fy­ra olika delar. En "knapp" för sjukdomar och mediciner, en "knapp" för statliga och kommunala uppgifter, en "knapp" för ekonomiska uppgifter, och en "knapp" för... ja säg den som vet?

Bl.a. Folkpensionsanstal­ten och Nokia lärde senaste maj månad börja experimen­tera tillsammans för att få fram ett nytt sjukförsäkrings­kort och/eller ett allmänt medborgarkort. Med i detta projekt är ett hundratal pati­enter, läkare och ett privat apotek. Då detta kort utveck­lats tillräckligt har man med­borgarnas hälsottillstånd som i en liten ask. Detta låter väl tryggt, eller hur?

Det lär ju finnas över 1.7 miljarder bank- och kredit­kort ute i världen, och det kan tänkas att det blir en en­da röra med olika missbruk, så man ser sig nödgad att minska dess antal. Det blir mera sambruk då man kan använda varandras tekniska utrustning, och i det långa loppet kan det visa sig att ett standardiserat smart card kan vara lösningen på pro­blemet.

I Helsingfors hölls nyligen en teknologikonferens om bl.a. smart cards och där grubblade man säkert på hur man kunde skapa ett gemen­samt system för korten. Ivriga är man eftersom det är fråga om bl.a. business för den som standardiserar sys­temet. Man har nu kommit på tanken att placera mi­kroprocessorer på andra stäl­len än i dessa smart cards. Nämligen under huden på in­nehavarna. Har man inte läst om det här någonstans?

Är det så att dessa forskare nu sitter med facit i hand — uppenbarelseboken — och vet att det måste lyckas. Eller var det så att Johannes redan då fick veta att den vetgiriga människan inte skulle ge sig förrän hon uppfunnit en "grej" som skulle täcka allt. I den mikroprocessor som "inympas" på din hand eller panna innehåller sedan alla viktiga uppgifter om dig, lik­som ditt eget 18-siffriga kodnummmer. En mammutdata­maskin lär redan finnas som skall rymma alla uppgifter på oss världsmedborgare.

Om prästfrågan kan tyckas svårtolkad i Bibeln, så är denna sak redan så att säga bevisad och redan i farstun. Hur vi än vill ha det så har vi smart cards här på 90-talet, om vi vill det eller ej. Vi är där då! I denna sak finns det ingen återvändo. Vi kan inte hoppa av varken systemet el­ler jorden, utan vi får följa med strömmen. Eller behöver vi?

Så till sist en liten sol­skenshistoria även den från det teknologiska området. Som vi många känner till så är den mest omedvetna och reflexiva handrörelsen hos mannen den att han kollar gylfen. Men nu kommer ja­panerna med en lösning till denna pinsamma situation även den bäste kan råka ut för. Den övre delen av blixtlå­set förser man med två elek­troniska kontakter som är förenade då blixtlåset är stängt. Om blixtlåset förblir öppet aktiveras efter en mi­nut en elektronisk alarmapparat som ger en diskret sig­nal i form av vibrationer som tecken på "et nu har du helsninga från Kristinestad". För att undvika falskt alarm vid avklädningen finns ett annat kontaktpar vid byxknappen eller vid bältet. Ifall vibratio­nerna inte väcker byxbäraren kan man koppla till el-chocker eller blinkande ljus. Då kunde man nog föredra öp­pen gylf framom blinkande lampor. En byxbärare med knappar i gylfen får tyvärr fortfaran­de finna sig i att bli utskrattad.

LOFFE