Så har vi då en och var på sitt satt firat vår 72:a självständighetsdag, fast själv har jag inte varit medveten om dessa dagar, förrän nu på senare år. För en gångs skull tyckte jag att jag skulle fira dagen i år på ett annat sätt. Så jag besökte högmässan i Terjärv kyrka. Trots att vår prost i sin predikan betonade självständighetens betydelse, tyckte jag ändå inte att allt var som det borde.

 Allting verkade så avlägset på något sätt. Där satt jag och försökte tänka mig hur det var på den tiden då friheten var någonting nytt. Den som inte upplevt krig — på annat sätt än sett det på film och i TV, samt läst någon enstaka bok — kan aldrig leva sig tillbaka till krig och ofärdsår. Säkert kunde dessa grånade veteraner och lottor för sitt inre öga se och för sitt inre öra höra detta krig — men nu känna den dyrbara friden både - innanför  och utanför kyrkväggarna.

Det är säkert också så, att den. som inte upplevt kriget inte heller kan förstå vad fred och frid är. På samma sätt är det med en som inte sett mörker han kan aldrig riktigt förstå vad ljus är. Veteranerna har någonting som vår och yngre generationer aldrig, får uppleva. Att känna krig både i det inre och i det yttre, men nu får känna frid både i sitt inre och samtidigt se det i det yttre. Kanske har det för vissa varit svårt att få kriget inom sig ersatt med friden — trots den yttre freden. Det är sorgligt att fred inte kan uppnås innan det föregås av ett krig. Att någonting så gott kan komma ur någonting så ont.

 Lika ofattbart var det att åse kransnedläggningen på hjältegravarna. Man har svårt att, förstå vad som sker vid denna så ytligt sett gjorda ceremoni. Vi vet att där under snön ligger dessa terjärvpojkar, men vad mera? En fana, några bibel- och sångverser och en krans, samt en samling veteraner och andra yngre som ser på. Våra generationer står och ser på, och tror oss veta vad som sker, fastän vi liksom tycks befinna oss på ett annat plan. På ett sätt känner vi oss som “utbölingar” — att vi tränger på — och att vi inte kan identifiera oss med dem. Vi kan läsa hur många krigsböcker och se hur många krigsfilmer som helst, men vi kommer
aldrig att kunna uppleva samma fred som de.

I sin senaste period frågar sig broder Heimer i Småbönders av vilken anledning några “dårfinkar” fått för sig att lansera en stinkande bisamråtta som kommunal souvenir. Jag vet att Heimer ofta är på tassande fot land och rike runt och kanske gått miste om mina och andras försvarstal om bisams inträde i vårt samhälle. Jag kan repetera för Heimer att det var den permitterade turistnämnden som enhälligt gick in för att föreslå för beslutande personer i kommunen att nu —äntligen — skulle kommunen få sin chans att skapa någonting som ingen annan gjort förut. Jag vet att Helmer av naturen är romantisk och sentimental och helst vill att det skall lukta grönt med inslag av tjära, och ibland lite deodorant, så därför vågar han sig inte ut på obruten mark. Heimer gör ingenting som han inte på förhand vet att lyckas. Heimer vet att lien och räfsan säkert kommer att lyckas, eftersom norrmannen och tysken har använt dem och vet vad det är för redskap. Men då gör Heimer ingenting nytt. Antingen apar han efter eller så vill han göra en världsvid tradition till sin egen.

 Förra näringsombudsmannen tyckte också att bisamråttan såg ful ut och att folk sa att den luktade illa, därför skapade hon sin egen dekal, som irländarna säkert nu skulle ta till sitt hjärta. Deras egen gröna treklöver. Det enda jag håller med om är att bisam ser ful ut och att den luktar. Vad gäller egenskapen “luktar”, så kan vi skippa det för så naturliga gör vi dem inte. Sedan har vi adjektivet “ful” som vi inte vill ta i vår mun — men ful är ju just det som är vackert.

 Till Heimer och andra bisamtvivlare vill jag citera författaren och nobelpristagaren George Bernhard Shaw. Han sa: “Ni ser saker och ting som de är — och frågar er, varför? — Jag ser saker och ting som inte är och jag frågar mig: Varför inte?”

 Heimer ser den fula och luktande bisamråttan upphängd i stallporten, men inte är det en sådan souvenir vi skall sälja kommunen med. Om inte turistnämnden då upphört — om inte vi då hade en negativt inställd näringsombudsman, då hade Kronoby kommun nu haft någonting som ingen annan kommun hade haft.

 Vill Heimer höra om vilka bisamvarianter vi hade kunnat göra om jag får fantisera vidare. Redan senaste sommar hade det funnits olika bisamsouvenirer att sälja till turister. Trevliga och humoristiska figurer i olika format,  kanske iklädda shorts spelande tennis, kanske iklädda TUS-lagets fotbollsdräkt, eller varför inte som sparbisam i våra banker i kommunen. Redan senaste sommar hade det arrangerats en årligen återkommande bisamfestival i kommunen. Då Heimer gått på kaffe med hembakat till Maggies hade han efteråt fått göra en roddtur på Emetsjön i en bisambåt. Och nu Heimer, det allra roligaste. Vid riksåttan i Kronoby skulle det denna vinter ha uppförts en mammutbisam med en cafeteria och en turistbyrå i magen. Tänka sig. Tänk de tusentals bilar som åker förbi dagligen. Om de ens stannade en gång skulle det räcka. Tänk dig Heimer en limingofamilj på väg till Åbo som skulle åka förbi och inte ens den sömnigaste parvel i baksätet skulle åka förbi “odjuret”, utan ropa: “Kato, isi! Täällä asu varmasti ihmeellistä väkeä”! Familjen skulle stanna vilket skulle resultera i två kaffe med Snåres grisar, lemonad, två glass och en bisam i miniatyr. Veckan efter skulle limingofamiljens grannar åka förbi eftersom deras granne blivit så fascinerad av det hela.

Terjärv år 2000 tog också upp bisamprojektet och där var man i stort eniga om att kommunen nu borde se “allvarligt” på saken. Gamla Kronoby har redan sina sävtraditioner och alla vet vi hur bisam trivs i säv. Det finns väl ännu inte heller något landskapsdjur, så kanske...?

Detta räcker för denna gång, men vid behov går det att fantisera vidare. Jag vet att dessa rader inte är så lätta att förstå av logiskt tänkande läsare, som nu ler i mjugg och tycker och tänker hur galen får man egentligen vara i vårt civiliserade samhälle. Det är inte bra att låta det medvetna hela tiden undantränga det undermedvetna. Själv mår jag bra då det undermedvetna hela tiden ruskar om det medvetna. En och var är vi galen på vårt sätt.

I morgon söndag blir det sändning i Terjärv TV. Ett specialprogram ingår där fullmäktigegruppen i Terjärv informerar och svarar på frågan gällande vilket sjukvårdsdistrikt Kronoby skall tillhöra. Intresserade kan komma till sparbankens  klubblokal som fungerar som studio, men det går också att ringa till panelen. Det är fråga om en direktsändning. Diskussionerna har gått höga man och man emellan om vilket distrikt Kronoby skall tillhöra eller borde välja och nu bjuds det på ett tillfälle att ventilera frågan innan avgörandet sker den 28 december på nästa fullmäktigemöte. Tiden för infotillfället framkommer ur Terjärv TV:s program i denna tidning.

Till sist kan nämnas att den andra upplagan av Verner Lindsjös bok “Släkten Lassas i Terjärv”  i dagarna utkommit. Det är Helena och Hans-Erik Andtbacka som redigerat om boken och den finns att köpas i bl.a. sparbanken.

 LOFFE