Livet är här och nu!

Ingenting är beständigt, sa jag till den förvirrade änkan. Men om man bara vill kan man göra något positivt till och med av sorgen och saknaden.

Jag tittade tankfullt på klienten som satt framför mig på mitt kontor på Republic-Bank i Houston, Texas. Hon hade förvisso massor av bekymmer. Hennes man hade nyss gått bort, och hon behövde hjälp för att förstå hans testamente. Hon saknade bar­nen som just flyttat hemifrån. Och när hon fyllde 65 om ett år måste hon gå i pension från sitt lärarjobb.

"Det är inte bara mitt personliga liv som är i gungning", suckade hon. "Hela världen där ute är så annorlunda. Datorer. Maskiner som ringer upp mig. Jag orkar inte med alla dessa förändringar."

Hon hade sökt upp mig för att diskutera hur hennes pengar skulle placeras, men jag anade att det var något annat som plågade henne. Hon var helt enkelt rädd att hela hennes värld hade gått över styr. Hur skulle jag kunna bemöta det utan att låta lättvindig?

"Förändringar är det enda be­ständiga som finns på vår jord", sa jag. "Varför inte bli vän med dem? Jag har blivit det."

Under vårt samtal berättade jag om några av de plötsliga föränd­ringar jag ställts inför. Min far var min bäste vän. Han var postföre­ståndare i en småstad i östra Texas och hade ofta tid över för mig - som var en riktig vildbasare. Vi ja­gade och fiskade, badade och red över kullarna.

Men när jag var 13 år dog han. Då jag talade om honom mer än 60 år senare, fick jag fortfarande tårar i ögonen.

Mor blev min stora förebild efter fars död. Hon sörjde honom, men hon hade också en klar blick för den förändring som hans död tvingat på oss. Hon försörjde oss med mu­siklektioner, hjälpte mig att klara av gymnasiet och applåderade när jag fortsatte studierna vid Texas Woman's University.

Vid det laget började mors sätt att möta förändringar påverka mig. För det första är sorg och saknad oundvikliga, sa hon. För det andra kan man göra något positivt även av ovälkomna förändringar. Titta på dina tillgångar och försök att lägga till något som ersätter det som har gått förlorat.

Men jag skulle snart komma un­derfund med att mors metod att be­mästra förändringar inte är något lätt sätt att lösa livets problem.

Det var ont om arbete under de­pressionen i början av 1930-talet, och jag hade tur som fick jobb på en bank. Jag hade just börjat när jag träffade och blev kär i min bli­vande man, Ken Greer. Mindre än två år efter det att vi hade gift oss blev Ken inkallad. USA hade gått med i andra världskriget, och han blev skytt på ett bombplan baserat i England.

Åtta månader senare fick jag ett telegram. Ken saknades och var "förmodligen död".

I mitt hjärta kunde jag inte ac­ceptera Kens död, men jag var ju tvungen att fortsätta utan honom. Och min asvarsbörda var större än någonsin tidigare. Jag måste försörja mor, mormor och Kens mor. Så på något sätt måste jag försöka öka min inkomst. I den enorma förändringen som virvlade runt mig tittade jag över mina tillgångar.

Kunde jag utveckla mitt jobb på banken? Kunde jag bli cheftjänste­man? Men jag tvivlade på att de stora Texasbankerna skulle be­fordra kvinnor till direktionen. Jag kunde bara inte bli lika kvalifice­rad som en man. Jag måste pröva det omöjliga. Därför läste jag alla branschtidningar jag kom över, och jag fick så småningom min chans.

En morgon bad jag att få tala med chefen för First National Bank i Houston, där jag arbetade då. "Vi har kommit på efterkälken här nere i söder", sa jag till honom. Jag syftade på den nya trenden att testa och ta tillvara de anställdas personliga resurser. "Jag skulle vilja organisera en sådan perso­nalavdelning, men jag har inte den teoretiska bakgrund som behövs. Får jag återvända till universitetet och skaffa mig den erforderliga utbildningen?"

Jag hade faktiskt räknat med att chefen skulle köpa min idé, och han gjorde det. Så till och med ur den mest negativa av alla föränd­ringar - det faktum att jag var änka - spirade utveckling och självförverkligande. Undan för un­dan såg jag en fungerande princip. För varje förlust ger livet något tillbaka - om man bara söker efter detta något och arbetar för det. Och jag arbetade! Jag organiserade en personalavdelning och blev den första kvinnliga direktören i en storbank i Houston.

Jag stannade på banken tills jag pensionerades 1978 vid 69 års ål­der. Det var det svåraste - att lämna en plats där jag kände att jag behövdes.

Sedan inträffade en underlig sak. Efter min pensionering flög en väninna och jag till London. En morgon när vi besökte Sankt Pauls-katedralen talade guiden om för oss att det fanns ett kapell till­ägnat amerikanska militärer, som stupat under andra världskriget. I det kapellet förvarades en bok där alla amerikaner som dött för England var förtecknade. Under 35 år hade jag aldrig säkert vetat om Ken var död. Eftersom han hade varit stationerad i England, und­rade jag om hans namn stod i bo­ken och bad att få se den.

Den präst som hade hand om boken varnade mig: "Om er makes namn inte står här, kan det kännas värre än att aldrig ha sett efter."

Men jag hade bestämt mig. Han öppnade boken och bläddrade fram Kens namn. An i dag kan jag se den prydligt skrivna anteckningen: Greer, K.S. s/sgt USAAF (furir vid USA:s flygvapen).

Jag kände mig bättre och star­kare efter att ha tittat i boken och sett döden i vitögat. Nya krafter hade frigjorts tillsammans med ett upplivande psykiskt adrenalin. "Var djärv och mäktiga krafter kommer till din hjälp", har någon sagt.

När jag kom tillbaka till Houston fick jag ett telefonsamtal från direktionen på RepublicBank: "Mrs Greer, vi har letat efter en speciell person som ska arbeta för oss på notariatavdelningen. Någon som har lätt för att kommunicera med äldre personer. Vill ni titta in?" Jag var alldeles paff när jag lade på luren. Jag var 70 år. De ville ha mig därför att jag var äldre. Åldern var min största till­gång.

Jag återgick till arbetet och framträdde till och med i televiserade reklamsnuttar avsedda för äldre personer. Underligt nog fick vi positiva reaktioner från folk i alla åldrar, och jag blev bankens bästa producent.

Tittarsiffrorna var tillfredsställande, men mycket viktigare var individer i stil med kvinnan framför mig nu, som av någon anledning fått för sig att hon var rädd för förändringar.

När vi gick till hissen sa jag till henne: "Som ni ser behöver ni inte frukta förändringar. Ni behöver inte oroa er för det som har tagits ifrån er. Titta efter vad ni har fått istället."

Min klient lämnade mig med till synes lättare steg. Det skulle inte förvåna mig om hon också upptäc­ker att man får en vän för livet när man blir god vän med föränd­ringens vindar.

Jackie Greer