Att tiga är guld

Både i affärslivet och goda vänner emellan kan det mest välvalda ordet vara det outtalade.

Ägaren av ett tryckeri i New Jersey blev överlycklig då ett annat företag plöts­ligt ville köpa en av hans begagnade tryckpressar. Efter noggranna beräk­ningar bestämde han sig för att pressen skulle kosta 14 miljoner kronor och formulerade vältaligt, si­na argument i huvudet.

När han satte sig vid förhand­lingsbordet var det dock en inre röst som sa åt honom: "Vänta." Köparna ersatte snabbt tystnaden med en sammanfattning av maskinens star­ka och svaga sidor. Säljaren sa ingenting. Sedan kom köparna med sitt bud: "Vi kan ge 19,5 miljon kro­nor, men inte ett öre mer." Mindre än en timme senare var affären av­slutad.

I vardagslivets möten med andra människor uppstår det jämt och ständigt tillfällen att förbättra en si­tuation genom att "hålla tand för tunga". Ibland kan fördelen med att hålla munnen stängd vara att man slipper äta upp sina ord. Ta min vän Ben, t ex. Som så många andra i si­tuationer när man är osäker eller försöker vara artig så häver Ben ibland ur sig saker som sedan förföl­jer honom långliga tider. Första gången han blev hembjuden till sin bror och dennes nya fru serverade hon en aladåb. Ben tyckte den sma­kade vedervärdigt, men ville ändå ge sin nya svägerska en komplimang. Så han meddelade med hänförelse: "Den här aladåben smakade fan­tastiskt!" Hon blev så smickrad att hon lade det på minnet - och serverade honom en lika oaptitlig aladåb varenda gång han kom på besök un­der 15 år!

Undvik klumpiga klavertramp.

Ibland kan en obetänksam kom­mentar få allvarliga konsekvenser, hur oskyldigt menad den än är. Ha­rold och hans fru råkade en gång stöta på grannarna i trapphuset sent på kvällen. Överrumplad försökte han vara vänlig och utbrast: "Jag har hört att det lär vara aktuellt att gratulera!" En pinsam tystnad bred­de ut sig. Senare påmindes Harold av sin hustru om att grannkvinnan nyss hade genomlidit ett missfall. "Nu för tiden", säger Harold, "räk­nar jag alltid till tio innan jag över huvud taget öppnar munnen i en överrumplande situation."

Det är inte bara vist att veta när man bör hålla munnen stängd, det kan ha praktiska fördelar också. Ad­vokater brukar dra historien om en man som anklagades för att ha bitit av en annan mans öra i ett krogbråk.

Försvarsadvokaten ägnade en hel förmiddag åt att attackera åklaga­rens huvudvittne. Han var överty­gad om att han hade spräckt vittnes­målet totalt, men kunde ändå inte motstå en sista verbal stöt.

"Ni har medgett att ni inte var särskilt nära platsen för det påståd­da brottet och att ni ingalunda såg min klient bita av örat. Hur i allsin dar kan ni då ens komma hit och vittna mot honom?" krävde advoka­ten att få veta.

Vittnet, log och svarade milt: "Jag såg honom spotta ut örat."

Som det heter: "Få män ha någonsin ångrat sin tystnad." Och inte så få kvinnor heller, för den delen.

Min man var så hårt belastad på sitt arbete då vårt första barn föddes att han blev något distanserad från mig och vår baby. Efter några vec­kor var jag utmattad och brann av önskan att få vädra mina känslor.

En dag skrev jag ett argt brev till honom. Sedan, utan att jag riktigt vet varför, lade jag brevet åt sidan. Nästa dag erbjöd sig min man att byta blöjor på babyn." Det är väl hög tid att jag lär mig att göra det här, antar jag", sa han glatt.

Jag fick aldrig klart för mig vad det var som fick honom att ändra stil, men jag rev tacksamt brevet i småbitar. Jag är glad att jag gav ho­nom tid. Ett gräl skulle inte ha lett någon vart, och han var underbar efter den dagen.

Talande tystnad. Att vänta är en strategi som man alltför ofta glöm­mer i olika slags situationer. Ibland kan en liten dos beslutsam talande tystnad åstadkomma rena under­verket.

Min mor minns när hon följde med sin väninna Mary Ann för att byta en julklapp under mellandags­rean. Varuhuset var rena tumultet. Mary Ann bad att få pengarna till­baka, men expediten sa att det inte gick att återlämna klänningen och gick bort för att hjälpa en annan kund. Mary Ann lade bara ner klän­ningen vid kassaapparaten och vän­tade.

Tio minuter senare återvände ex­pediten; Mary Ann log och fortsatte tålmodigt att vänta. Expediten sysselsatte sig frenetiskt med kassaap­paraten. Ytterligare några tysta mi­nuter gick. Sedan, utan ett ord, tog expediten klänningen och försvann. Efter cirka tre minuter kom hon till­baks - med pengarna! Mary Anns tålmodiga och artiga tystnad hade lönat sig där en ljudlig harang myc­ket väl kunde ha misslyckats.

Det finns förstås tillfällen då det är viktigt att inte hålla sig tyst: för att hindra en oförrätt, för att trösta en vän, för att reda ut ett missför­stånd. Vid sådana tillfällen är vi skyldiga att tala, men det gäller att finna de rätta orden. Även här kan ett ögonblicks eftertanke göra våra anmärkningar mer precisa, och mer effektiva.

Michelle, som jag delade student­rum med, blev uppfostrad som kvä­kare, men hennes morföräldrar var judar och dog i ett nazistiskt kon­centrationsläger. Förra året bekla­gade sig ett par av hennes vänner, som inte kände till hennes bak­grund, över att deras son hade gift sig med en judisk kvinna. De hade vägrat att träffa sin svärdotter och åstadkommit att sonen kände sig djupt eländig. Michelle vägde den vänskap hon ändå uppskattade mot sitt obehag inför detta flagranta bigotteri och bestämde sig för att säga ifrån. "Jag är själv av judisk härkomst. Jag är stolt över mitt arv och ledsen över att ni känner det så som ni gör", sa hon åt dem, "men era kommentarer gör mig djupt olycklig."

Lamslagna bad Michelles vänner om ursäkt. De tog också till sig hennes budskap och slöt inte långt där­efter fred med sin svärdotter.

Michelle hade noga övervägt vad hennes ord skulle få för effekt, och sa sedan ärligt och rättframt vad hon tyckte. Resultatet blev en bättre förståelse. Och däri ligger den abso­lut viktigaste regeln att minnas när man bestämmer sig för om man ska tala eller vara tyst: fråga dig om det du tänker säga kommer att förbättra situationen eller förhållandet till den du talar med.

Viktiga nollor. Forskare som stu­derar samtalsrytm påpekar den vik­tiga roll det spelar för våra samtal och förhållanden till andra att vi tu­ras om att ha ordet. "Tysta stunder reglerar flödet av lyssnande och tal", förklarar psykologiprofessorn Gerald Goodman vid UCLA, som är medförfattare till en uppmärksam­mad bok i ämnet. "De är för kon­versationer vad nollorna är för ma­tematiken: oundgängliga intigheter utan vilka kommunikation vore omöjlig."

"En riktig rytm i konversationen innebär att man både får och ger uppmärksamhet. En tyst, uppmärk­sam lyssnare har den magiska effek­ten att talaren blir lugnare", fram­håller en annan expert, psykologen Stephen Bank, som leder ett pro­gram med titeln "Konsten att lyss­na". Talarens puls dämpas, han an­das lättare, hans käkar slappnar av och axlarna sjunker ihop. Om lyss­naren är uppmärksam så märks det också. Talaren slappnar i sin tur av och känner sig mer positiv till lyss­naren.

Så snart du blir arg eller alltför angelägen och märker att du vill fal­la in i samtalet, bör du ta en klunk vatten eller medvetet knäppa hän­derna och le. Detta föreslår Kevin Murphy, som grundat "Institutet för effektivt lyssnande" i Salem i New Hampshire, och som skrivit flera böcker i ämnet. "Det kan visa sig att sådana enkla åtgärder hjälper dig att få kontroll över situationen."

Förr brukade psykologer säga att man borde "prata ut" med folk om saker. Men jag finner mer och mer att det ibland krävs både tolerans och tystnad för att komma överens med andra mänskliga varelser.

Adele Faber, som är medförfattare till 'How to talk so kids will listen and listen so kids will talk" (ung. "Hur man pratar så ungarna lyssnar och lyssnar så ungarna pratar"), be­rättar hur tystnad vann det ständiga slaget om läggdags mellan en mor och hennes åttaårige son Jonathan.

En kväll kom Jonathan ner för trappan som vanligt- efter att ha bli­vit nattad. "Mamma, jag kan inte sova!" sa han."Jaså, du kan inte sova. Jaha", svarade hans mor. Hon tystnade, tittade på honom med medlidande och väntade. En hel minut gick utan ett ord.Till sist öppnade Jonathan mun­nen. "Jag tror jag tar på mig min favoritpyjamas", sa han. "Så sover jag bättre." Och så försvann han till sängs.

Det är inte alltid lätt att låta dem man älskar uppleva smärta, frustre­ring eller ilska. Man vill lindra deras problem i stället för att låta dem fin­na sina egna lösningar.

Joanna, Fabers tonårsdotter, kom en dag hem och såg förtvivlad ut. "Joanna, något har hänt", sa Faber, och hennes dotter brast i tårar. "Vi satt i soffan, och jag höll om henne medan hon snyftade", minns Faber. "Tio minuter senare tog hon ett djupt andetag, tittade på mig och suckade: 'Tack, mamma!' Så reste hon sig och gick."

Faber fick aldrig reda på vad det var som var fel. En lång, uppmärk­sam och kärleksfull kram var vad Joanna mest behövde. Sedan kunde hon lösa sina problem på egen hand.

"Ditt tysta stöd kan utgöra den mylla i vilken den andra personens lösningar börjar gro", säger Faber. "Tystnad betyder inte reträtt. Tyst­nad följer av respekt. Den betyder: 'Jag finns här om du behöver mig, men jag tänker inte vara i vägen för dig.'"

Likt en kompositör, som vet att utrymmet mellan tonerna är lika viktigt som tonerna själva, måste var och en av oss inse att vår tystnad kan vara lika uttrycksfull som de ord vi väljer. Resultatet blir större harmoni och effektivitet.

Jean Parvin