Visst är det viktigt att se till att ens barn äter ordentligt och har en välskött och städad miljö att växa upp i. Men det finns saker som är ännu viktigare.

En bra start i livet

Förmågan att känna glädje är något av det viktigaste i man kan lära sitt barn. Är man van vid att vara glad är man bättre rustad i inför svårigheter i livet.

Min vän Jenny fick nyligen veta att hennes 14-åriga dotter fus­kade i skolan. När dottern ställdes till svars grät hon och sa: "Än sen då? Allt är annorlunda nu för tiden. Vi har inte era gamla regler."

"Jag är rädd för att det är sant", sa hennes skakade mor till mig. "Och jag vet inte hur jag ska ta itu med det."

Kan det vara så att vi i denna pro­blemfyllda och föränderliga värld inte vet vad vi ska lära våra barn i dag? Att vi helt enkelt måste improvisera alltef­tersom? Naturligtvis inte. Det spelar ingen roll hur tiderna förändras, vi kommer alltid att ha samma behov som våra förfäder att leva våra liv på ett meningsfullt sätt: med glädje och utan rädsla - att fungera tillsammans med våra medmänniskor och att hålla fast vid de värderingar som hjälper oss att växa, utvecklas och bli bättre män­niskor.

Vilka är då dessa värderingar? Jag har funderat länge över det, och för mig ryms de i följande fem yttringar:

Det första jag skulle lära ett barn är att vara lycklig. Lycka är på intet sätt livets största mål, och det är inte nödvändigt att vara lycklig hela tiden. Men vanan att vara glad har hjälpt många brustna hjärtan, liksom missnöje och oförmåga att njuta har skapat bitterhet och förstört många liv. Lyckliga upplevelser hjälper till att skapa generösa och utåtriktade personligheter. De skänker oss under­bara minnen som ger vårt livs historia värme.

Jag minns en junidag för länge se­dan. Min dotter var ett år och hennes mormor och jag hade just givit henne hennes första jordgubbe någonsin. Det lilla barnansiktet sken upp. Flickan dansade och skrattade. Efter den första tuggaft höll hon upp jordgubben framför sig och stirrade förundrat på den - för att strax därpå snabbt stoppa in den i munnen.

Hur kan föräldrar lära ut något så flyktigt och svårgripbart som glädje? Oftast genom att låta bli att lägga sig i - inom rimliga gränser. Ge bara bar­nen en chans, så ska du se att de ska­par sina egna lyckliga stunder. Vad vi bör göra är att lära dem hur de ska få med sig denna känsla in i vuxenlivet. Det gör du bäst genom att se till att ditt eget vuxna liv känns meningsfullt och trivsamt. Tyck om dig själv, njut av din tillvaro - då kommer ditt barn helt naturligt att fånga upp samma slags glädje.

Jag skulle också försöka lära ett barn hur man bibehåller kär­leken. Nu för tiden dominerar idén att kärlek är som en storm: den bara kom­mer, blåser häftigt, försvinner. Det är sorgligt, för ett barn behöver den sor­tens kärlek som är lika pålitlig som soluppgången. Om ett barn ska växa upp och verkligen bli en del av mänsk­ligheten måste det veta hur man håller kärlek vid liv.

Ett barn bör få chansen att lära sig älska, men också att själv vara en kär­leksfull person, att göra kärleken till en naturlig del av livet. "Kärleken" kanske kommer och går, men en kär­leksfull person förlorar aldrig sin ineboende värme.

Problemet är att barn inte föds med kunskapen om hur man är en kärleks­full person. "Jag älskar dej, mamma" säger ungen ena minuten, för att nästa minut utbrista "Jag hatar dej." Hur understödjer man dessa späda tecken på kärlek så att de blir bestående och mogna yttringar från en kärleksfull person? Genom att försäkra dig om att ditt barn har daglig kontakt med en kärleksfull vuxen - dig själv.

Jag vill lära ett barn att det är viktigt att vara ärlig. Ingenting kan någonsin förändra behovet av är­lighet - det är omöjligt att tänka sig något levande samhälle utan den. Är­lighet är egenskapen att andra kan lita på en. Det innebär att vi inte ljuger för varandra, att vi gör det vi säger att vi ska göra, att den tillgivenhet vi visar är äkta och det beröm vi ger är upp­riktigt.

Att lära barn växa upp med denna inställning är särskilt svårt i en värld där ärlighet tycks vara sällsynt. "Jag skäms så", sa en vän till mig nyligen. "Min 14-årige son har hjälpt en äldre vän att göra i ordning en begagnad bil, och häromdagen berättade han att han varit med om att sälja den också. Vet du vad han sa? Jo: 'Jag visade Brian det där tricket med mätarställningen som pappa gjorde när han sålde sin bil.' "

Vi lär ut ärlighet genom det sätt vi själva lever på. "Vår familj ljuger inte", förklarade en liten pojke stolt för sin lärare som felaktigt anklagat honom för lögn.

Kanske ett barn bäst lär sig pålitlig­het när det har uppgifter att sköta och det krävs att barnet ska göra dem. Den lektionen är inte särskilt rolig. Föräldrar som lär ut den är inte sär­skilt älskade just då, och de måste stålsätta sig för att kunna hålla fast vid sin egen vetskap om att barn aldrig lär sig ansvar utan hjälp. Det innebär att tvinga ett barn kvar vid en uppgift tills den är utförd. Men det innebär också att lita på att barnet gör saken på egen hand - även om det kanske misslyckas ibland.

Ärlighet innebär också att man lär barnet att acceptera klander när det är befogat. När vår son var sex år såg han en rolig bok med ett lockande om­slag. Han hade inte tillräckligt med pengar så när affärsföreståndaren inte såg åt hans håll tog han boken. Min man fick reda på det och kom förfärad till mig. Visst måste den betalas, det höll jag med om, men kunde inte vi gå dit med pengarna? Trots allt var ju pojken väldigt liten och om vi pratade med honom om det var jag säker på att han aldrig mer skulle göra så.

Men min man nöjde sig inte med det, och till sist gick en liten pojke i sällskap med sin far till affären och berättade för ägaren vad han hade gjort. Min man hade rätt. Ärlighet kommer inte utan att det kostar, och ju tidigare man lär barnet det, desto bättre.

Jag skulle vidare lära ett barn att vara tappert. Det behövs om det ska kunna leva ärligt. Barnet behöver mod för att kunna möta livets sorger och misslyckanden utan att förgöras av dem.

"Livet ser dig komma", skrev för­fattaren Alan Paton i en dikt till sin son. "Det bara väntar på dig, och kan inte undvika att skada dig." Om vi på något sätt kunde hålla smärta och be­svikelse utanför våra barns tillvaro, skulle det vara själva livet som vi un­danhöll dem.

Men hur lär man sitt barn att vara tappert ? Ska man berätta för ett lyck­ligt barn att smärtan kommer? Jag tror att man ska göra just det. Även ett litet barn får reda på att mormor är döende, att hundvalpen är skadad, att barndomsvänner försvinner eller svi­ker. Det bästa sättet att berätta sådant för små barn, som är för unga för filosofi, är helt enkelt att säga sanningen. Tomas är handikappad, Alice kan inte se, människor älskar oss inte alltid.

Trösta ditt barn när det har pro­blem. Låt det veta att du förstår, men försök inte stoppa tårarna. Acceptera ett sörjande barns känslor och tillåt det att uttrycka dem. När sorgen har ebbat ut, säg då: "Ska vi försöka se vad du kan lära dig av det här? Låt oss ta reda på hur du kan börja bli bättre." Livet är en ständig utveckling, och vi bör tala om det för våra barn. Och alla erfarenheter - goda som dåliga - kan göra nytta i den utvecklingen.

Minns slutligen att du kan förbe­reda ditt barn för smärta och besvi­kelse genom att lära det att känna ge­menskap med andra som lider. Många människor har blivit fria från sina sorger genom att hitta någon som behöver dem.

Slutligen vill jag ge ett barn något att tro på. Det finns många sa­ker som man kan bry sig om djupt och uppriktigt, från en liten pojkes dröm om att bli pilot till en Martin Luther Kings vision om att befria sitt folk. Men hur kan föräldrar "ge" ett barn en bra dröm? Tar man det bokstav­ligt, så verkar det omöjligt, men vi kan lyssna kärleksfullt och med respekt på ett barns planer och hopp, hur naiva de än tycks vara, och de gånger det är möjligt ska vi hjälpa dem att förverk­liga drömmarna.

Vi kan också visa våra barn vägen till litteraturen, musiken och konsten, för där finns ofta många fina dröm­mar.

Lär ditt barn att agera för att för­verkliga sina drömmar. Vi lär oss att tro på våra drömmar när vi vågar kämpa för dem, och det smittar av sig på barnet.

Glädje, kärlek, ärlighet, mod och tro - de är för mig det absolut vikti­gaste man kan lära ett barn.

Ardis Whitman