Ta vara på ”misslyckokasten”

Medvetenhet, entusiasm, tillit och mottaglighet. Det är sådana egenskaper som leder till "misslyckokast". Och de kan göra livet till en enda lång upptäcktsfärd.

”Misslyckokast." Det låter kanske som en miss i ett bollspel, men i själva verket är det gåvan att kunna göra lyckosamma, slumpartade upp­täckter av värdefulla saker man inte sökte efter. Som Columbus skulle ha kunnat rapportera hem till Isabella: "Tja. . . vi, hm, hittade inte Indien precis, men vi stötte på ett annat land som verkar ganska lovande!"

Faktum är att Columbus aldrig in­såg att han upptäckt en hel ny konti­nent. Men det viktiga var (och är) att inte resa hem tomhänt. Livet är en oorganiserad resa. Ofta kommer vi aldrig dit vi är på väg och finner aldrig det vi hoppats finna. Ändå kan vi, lik­som Columbus, förbli öppna inför det nya och oväntade och på så vis alltid vara redo att upptäcka någonting. Vi kan faktiskt göra hela vårt liv till en enda spännande upptäcktsfärd.

Jag känner en affärsman som har en segelbåt med namnet "Miss Lycko­kast". Det är ett passande namn. "På jobbet kör jag hårt", berättade han en gång för mig. "Men när jag seglar är jag inte tvungen att hålla dikt bide­vind. Jag tycker om att segla för vin­den och ofta ändrar jag kurs efter behag. Om jag inte kommer dit jag tänkt mig, så, tja. . . jag älskar att lägga till i främmande hamnar."

Det fick mig att tänka på den tid då jag själv seglade. Mina mest minnes­värda "misslyckokast" gjorde jag då jag "seglade för vinden". Som den gången då min lilla kappseglingsbåt började jaga fram över vattnet i en härlig höstbris. Jag var så fascinerad att jag bara susade vidare, förbi alla de öar där jag annars brukade lägga till. Till slut hittade jag en övergiven liten vik där jag kastade ankar, hoppade i vattnet - utan kläder - och upplevde mitt livs underbaraste simtur. Det var den 24 oktober. Vattnet såg ut, och kändes, som kyld champagne.

Vi föreställer oss att vetenskapsmän är verkliga ordningsmänniskor. Men många av historiens största uppfin­ningar skulle aldrig ha kommit till om inte forskarna snubblat, ramlat och fumlat - och sedan noterat vad som hände. Det berömda syrastänket på Alexander Graham Bells byxor mar­kerar nästan det exakta ögonblicket då telefonen slutligen uppfanns. När Charles Goodyear råkade spilla gummi och svavel på en het spis ledde detta nästan ögonblickligen till insikten om hur man vulkaniserar gummi. Som Winston Churchill uttryckte det: "Många människor snubblar över upptäckter, men de flesta bara reser sig upp igen och vandrar vidare."

"Misslyckokasten" kan nog göra under för vetenskapsmän, men hur upptäcker jag någonting som kan hjälpa mig igenom en tråkig måndag där hemma? Hur kan jag utveckla min  förmåga att göra lyckosamma, överraskande upptäckter? Här är några regler som jag själv har funnit användbara:

Träna upp din uppmärksamhet. "Anta att man blir kär i en flicka som kör en blå folkvagn", sa min son Mark nyligen. "Plötsligt börjar man se blå folkvagnar överallt. Det beror inte på att de har blivit fler. Det är bara det att man är mer uppmärksam på dem."

Målaren Rico Lebrun brukade öva upp sin uppmärksamhet genom att dagligen promenera de 12 kvarteren från sitt hem i Los Angeles till ateljén, fast besluten att se någonting nytt varje gång - och det är inte lätt. Men Lebrun visste vad varje sann konstnär alltid har känt till: Om man ska komma vidare och utvecklas behöver man något nytt, något överraskande, som störtar över en, stör en och ruskar om en då och då.

Se om dina nät. Eftersom "misslyc­kokast" ofta är en bieffekt av besvikel­ser eller motgångar tänker jag på vårt behov av "skyddsnät" - nät av lojali­tet, kärlek, övertygelse, tro och vän­skap. Dessa nät måste underhållas så att vi har något som hjälper oss till­baka när vi råkar ut för motgångar. Ingen enda individ kan rimligen för­väntas uppfylla en annan människas alla behov. Vi behöver mängder av idéer och initiativ som kan hjälpa oss genom de mörka nätterna eller de mulna dagarna då vi måste vara en­samma. Vi måste engagera oss i så många olika saker - intressen, idrot­ter, hobbies, ja, vad som helst - att vi alltid har ett extra skyddsnät om inte det andra fångar upp oss. "När min man dog var det dansen som fick mig  att uthärda sorgen", erinrar sig en av mina vänner. "Jag hade alltid drömt om att bli dansös och jag fann att jag fortfarande fann glädje att dansa." "Skyddsnätet" som räddade henne hade vävts många år tidigare - och nu fanns det där för att fånga upp henne när ett plötsligt slag fick henne att falla ner från linan.

Förvandla din deciliter till en liter. "Endast det vi redan delvis känner till, ger oss en längtan att få veta mer", skrev den amerikanske psykologen och pragmatikern William James. Han kallade detta "förförnimmelser" -mängder av idéer som redan finns i hjärnan och genom vilka vi uppfattar och organiserar nya erfarenheter.

Det är som att gå till en brunn för att hämta vatten i olika stora hinkar. Vissa människor har bara ett decilitermått med "förnimmelser". Av rent ointresse har de låtit bli att vidga sina vyer och följaktligen kan de bara tillgodogöra sig en bråkdel av allt det de upplever. Andra människor har liter­vis med "förnimmelser". Nyfikenhe­ten driver dem framåt. De upptäcker ständigt nya saker.

Ibland när vi knappast står ut längre, när vi känner oss fastlåsta och blockerade, då gör vi plötsligt ett "misslyckokast", en överraskande upptäckt, som visar oss in på en ny väg. Det är inte något vi har letat ef­ter, för vi har inte vetat vad vi letat ef­ter - men varje gång har vi letat. Den människa som är självbelåten och lik­giltig gör inga sådana upptäckter, men det gör däremot den som söker äventy­ret. Hundra äventyr som verkar meningslösa, hundra olika intressen som inte verkar vara av något värde just för ögonblicket - detta är den grogrund av "förförnimmelser" där "misslyckokas­ten" frodas.

Våga kasta loss. "Det ges en ebb och flod i mänskors öden; begagnad, leder floden fram till lyckan", skrev Shakespeare. I "misslyckokast" finns något som är besläktat med optimism, en förtröstan på de livets och naturens krafter som trots allt övergår oss.

När min far var 65 år besökte han Indiana-universitetets ryktbare rektor emeritus, William Lowe Bryan. Den gamle mannens ögon strålade när han hälsade på sin forne elev. "Hur känns det att vara 92?" frågade min far. "Don", sa rektor Bryan stilla, "livet är som en forsande flod. Följ bara med den!" Visserligen vet man aldrig säkert vart åldrandets våg kommer att föra en, men med ett "misslyckokast" kan man hamna på någon underbar strand. Det viktigaste är inte att man hittar en ny kontinent, utan att själen får landkänning när den väl har fun­nit ett nytt hem bland nya idéer.

Är det något övernaturligt med "misslyckokast"? Jag vet inte, men det har funnits tillfällen i mitt liv då de lyckliga och oväntade upptäckter jag gjort verkat, om inte gudomliga, så dock lika välkomna som en gåva från ovan.

Det senaste och dyrbaraste "miss­lyckokast" jag upplevt inträffade i december 1978. Julen var inne och för mig var den än en gång en tid av både glädje och sorg. Glädjen över att ha tre barn på besök grumlades av sorgen över det fjärde barnets från­varo. Det hade gått sju år sedan Eric dog, 22 år gammal. Jag saknar honom varje dag, men jag saknar honom mest under de långa helgerna. Denna gång kände jag mig väldigt dyster till sin­nes, men jag var likväl fast besluten att fortsätta att pynta och slå in julklap­par. Jag skulle inte utelämna någon­ting, varken traditionella ceremonier, presenter, glitter eller julklappspap­per.

Nu behövde jag en liten ask att lägga ett smycke i. Jag hade ingen. Det var för sent att gå till någon affär, så jag började leta. Jag rotade överallt - på vinden, i källaren, och i byrålå­dor som jag inte öppnat på många må­nader. Till slut hittade jag en ask i min egen byrå. Den var lagom stor och den var tom - sånär som på lite bomull.

Jag lyfte på bomullen och där låg den: en lapp från Eric! Jag hade ald­rig upptäckt den förut. Han hade stoppat in den under armbandet han gav mig i julklapp sin sista jul. Så un­derbart att den blivit kvar där till denna stund när jag behövde den så väl. Jag läste det som stod skrivet med hans omisskännliga, livliga handstil. Orden bokstavligen hoppade upp från den lilla papperslappen.

"Kära mamma", skrev han. "Tack för allt du har gjort för mig. God jul! Eric."

Doris Lund