Kärlekens psykologi

Vetenskapsmän vid flera institutioner håller på att utforska kärlekens hemligheter - med en del överraskande resultat... 

När jag hade sett min blivande fru för första gången, på en solig badstrand för mer än 30 år sedan, bör­jade konstiga saker att hända. Välbe­kanta intryck, som en äng med mask­rosor eller Glenn Miller-skivorna som vi hade dansat till vid vårt första möte, fick mig plötsligt och oförklarligt all­deles darrig. Min energi visste inga gränser, tiden tycktes rinna iväg så att dagarna smälte samman. "Det är den där gamla vanliga trolldomen", förklarade en mer jordnära vän. "Du är kär."

Men det år som gick innan vi gifte oss var inte bara en dans på rosor. När hon slutade träffa mig efter några månader hamnade jag i en djup depres­sion. Ingen energi, ingen känsla, ingen lust att göra något annat än att sitta inne och tjura. Men enträgna te­lefonsamtal gav utdelning, och när vi började ses igen rusade mina känslor i höjden. "Magin" fanns fortfarande kvar.

Jag har aldrig frågat mig vad det var som åstadkom alla de där olika känslorna, eller varför tycket har be­stått ända sedan dess. Poeter diktar om kärlek, men ingen har någonsin verkligen förklarat vad det är som sker. Det vill säga, inte förrän nu.

Under de senaste åren har forskare vid flera institutioner tagit sig en när­mare titt på kärlekens patologi. Deras resultat avslöjar att det som de flesta betraktar som en mystisk, eterisk kraft ändå har vissa definierbara psykologiska och fysiologiska komponenter. Om vi förstår dessa komponenter kan vi bygga upp bättre kärleksförhållanden och, vilket är lika viktigt, hämta oss snabbare från förhållanden som misslyckas.

John Money är professor i medi­cinsk psykologi vid Johns Hopkins Medical School i Baltimore i Mary­land och har skrivit en bok om kärle­ken ("Love and Love Sickness: The Science of Sex, Gender Difference and Pair-bonding"). "Att bli kär", säger John Money, "är att visa prov på att man, som beteendevetarna säger, har blivit 'präglad'. Det vill säga, var och en har redan inom sig vissa normer som återspeglar ens familjeliv, bak­grund och ibland ras eller etnisk här­stamning. Så när man träffar på en särskild sorts förnimmelse, i form av någon som svarar mot dessa krav som man i förväg tänkt sig att en make el­ler maka måste motsvara, är det stor chans att man blir kär."

När jag först valde ut min blivande fru bland tjogtals människor på en överfylld strand var det till exempel långt ifrån ett slumpmässigt val. En­ligt kärleksforskarna var jag i ett "till­stånd av mottaglighet", biologiskt och psykologiskt redo att söka mig en ro­mantisk kontakt. Ingen annan av kvinnorna på stranden den dagen hade tillräckligt av de "konfiguratio­ner och dimensioner" som jag redan hade programmerats med.

"Att bli kär är den upplevelse som består i att man bildar ett par", skri­ver Money. Fastän en stadig förbin­delse var ungefär det sista mitt med­vetna jag tänkte på, blev jag nästan övermäktigt attraherad av min bli­vande fru. Hon däremot var knappast betagen i mig. Det tog månader av uppvaktning innan jag började passa ihop med prägeln i hennes undermed­vetna. Som Money säger: "Att bli kär kan ske plötsligt och dramatiskt, alltså kärlek vid första ögonkastet, eller långsamt och gradvis."

Dorothy Tennov är professor i psy­kologi vid Bridgeportuniversitetet i Connecticut. Hon säger att parbild­ning i motsats till vanliga förälskelser eller tillfälliga sexuella förbindelser är ett allt-eller-intet-tillstånd som för­dunklar alla andra förhållanden.

Hur kan då så många sådana för­hållanden antingen smälta bort i intet eller, om det gäller äktenskap, sluta i skilsmässa? En förklaring är enligt Money att vi inte förälskar oss i en person i sig utan i en idealiserad, subjektiv uppenbarelse som ofta skiljer sig från det intryck den älskade gör på andra människor. Det är det som ligger bakom uttrycket "kärleken är blind". Moneys kommentar är att "under trycket av en oundviklig desillusionering måste parbildningar som uppstått ur blind kärlek försvagas, leda till dispyter och troligen vändas i hat eller våldsamheter".

Vid sina undersökningar av många hållbara relationer har Money dragit slutsatsen att de bästa utsikterna till ett framgångsrikt förhållande finns vid kompletterande parbildning. "Det spelar ingen roll om parterna är ko­pior av varann eller diametrala mot­satser i fråga om temperament, intres­sen, prestationer eller vad som helst", säger han. "Vad som räknas är att de motsvarar varandras förväntningar."

Både Money och Tennov anser att den romantiska kärleken vanligen håller sig på sin toppnivå i två eller tre år. "Det kan vara naturens sätt att försäkra sig om en graviditet", speku­lerar Money. Men, tillägger de, även när passionens höjdpunkt är förbi kan en lugnare form av parbildning hålla kärleken vid liv.

"Det som med åren verkligen bety­der något", skriver Money, "är för­mågan att anpassa sina fantasier och förväntningar när förhållandena änd­ras. Ett par som uppfyller varandras långsiktiga önskningar och drömmar när de blir äldre fortsätter att älska varann. Gör de inte det så växer de isär."

Det kan emellertid hända att allt detta är akademiskt i ljuset av den se­naste biokemiska forskningen. Ta till exempel forskarna vid psykiatriska in­stitutet vid Columbia-universitetets presbyterianska medicinska centrum i New York. De studerar mängden av ett amfetaminliknande ämne som kal­las fenyletylamin i urinen på folk som förälskar sig vanemässigt (och kata­strofalt). Forskarna förutsätter att en 'kär' hjärna utsöndrar mer fenyletyl­amin än vad man normalt finner. Det skulle då kunna förklara lättsinnet, aptitlösheten, euforin och förmågan att klara sig sömnlös (vilket allt är så­dant som kännetecknar en "hög" am­fetaminmissbrukare), som man träffar på hos så många älskande.

Kemins roll är dock kanske mer på­taglig bland dem som avvisats av sina älskade. Nästan alla har antingen själva upplevt det här tillståndet eller känt någon som drabbats: man blir de­primerad, apatisk, otröstlig, ofta benä­gen att gråta och ibland kompenserar man förlusten med att äta för mycket. Folk i detta tillstånd lider av en myc­ket verklig trånsjuka. Deras symtom påminner på ett slående sätt om de känslor man visar när man "tänder av" från ett amfetaminrus.

Finns det någon kemisk orsak till att man blir trånsjuk? Det är mycket möjligt, menar doktorerna Michael Liebowitz och Donald Klein vid depressionsanalystjänsten vid psykiat­riska institutet i New York. Många av patienterna som kommer till kliniken med allvarliga problem för att de är "nere" avslöjar att de har besvär med kärleksaffärer. De två psykiatrikerna misstänker att en del av dessa perso­ner kan ha ärvt eller på annat sätt fått en instabil kontrollmekanism som får  halten av någon amfetaminliknande substans, kanske fenyletylamin, att fluktuera vilt i hjärnan. Många pa­tienter bekänner till exempel att de frossar på choklad när de är på det här humöret. "Faktum är", säger dr Lie­bowitz, "att choklad är fullt av fenyl­etylamin." Även om läkarna varnar för förhastade slutsatser kan det tän­kas att chokladsnaskandet är ett omedvetet försök att ersätta en sub­stans som inte längre framställs i till­räcklig mängd av hjärnan.

Trots all pågående forskning om kärlekens psykologiska och bioke­miska faktorer förblir upplevelsens verkliga natur föga förstådd. "Yt­terst", säger psykologen Nathaniel Branden, "måste romantisk kärlek de­finieras som en passionerad spirituell, emotionell och sexuell tillgivenhet som återspeglar en hög tanke om den and­ras personliga värde." Och även om detta ibland kan inträffa därför att kontrahenterna var "som skapta för varann", så finns det ingen anledning varför två personer som inte "präg­lats" för varann inte skulle kunna åstadkomma en lång och framgångs­rik kärleksaffär helt enkelt genom att arbeta med sitt förhållande och lära sig mer om varandra.

För inte så länge sedan var jag med på en god väns föräldrars guldbröl­lopsdag. "Vad såg ni först hos var­ann?" frågade jag.

Det blev ett ögonblicks tystnad. Till slut tittade mannen upp och svarade: "Ingenting alls. Hela historien ordnades av en kontaktbyrå. De beslöt sig för att vi var gjorda för varann - och jag tror de hade rätt."

Stanley L.Englebardt