I vår ytliga, stressade och hårda tid är det
 viktigare än någonsin att värna om
kärleken och att arbeta för att den
ska bestå och utvecklas.

Kärlekens grogrund

Det var en höstkväll i mitt barn­domshem. Ett lätt regn föll - det smattrade mot verandataket - och det var kyligt nog för att motivera en brasa i kaminen. Min Far gick fram till pianot och började ta ut en melodi med ett finger. Min mor log, som om hon kände igen en signal, lade ifrån sig sin sömnad och satte sig bredvid honom på pianobänken.

I nästa stund sjöng de - hans vackra höga tenor blandades med mors kris­tallrena sopran. Min bror, som just kom in, gick utan vidare bort till pia­not och stämde in. Till sist blandade jag, den icke sångbegåvade i familjen, min röst med de övrigas, och lyckades för en gångs skull någorlunda klara ett par versrader i altstämman. Min far gav mig en kram. "Där ser du att du kan", sa han. "Det gjorde du bra."

Jag har ofta tänkt på hur varm och lycklig - och älskad - jag kände mig i den stunden. Men det tog mig många år att inse att den kärlek som genom­strömmade vår familj inte bara var något som fanns där av sig själv. Vi måste lära oss kärlekens gärningar av varandra. Det är faktiskt så att kärle­ken aldrig är något som bara finns där - inte ens mellan människor som ver­kar så av naturen kärleksfulla som min mor och far. Men jag tror att det finns ett klimat som är gynnsamt för kärlek - ett sätt att leva som hjälper denna gåva att bestå och utvecklas.

Först och främst behöver kärleken tid.  Människor kan bli förälskade i varandra vid första ögonkastet, men fullt utvecklad kärlek är som ett träd som sakta vuxit ur fröet i marken till det vuxna trädets magnifika skyd­dande grenverk. Människor behöver tid för att fördjupa känslorna för var­ann, för att lära sig uppskatta olikhe­terna och lära sig att dela varandras glädje och sorg. Därför är det så tra­giskt när små meningsskiljaktigheter leder till skilsmässa, när föräldrar och barn avstår från varandra, när vän­skapsförhållanden spricker vid en första påfrestning: på så vis går vi miste om ett stort konstverk - den be­stående kärleken.

Kärlek behöver tid av ett annat slag - också - vi måste inte bara ge den åren för att växa, utan också ge den egna timmar. I vår stressade och ytliga tid lever de flesta av oss med klockan i handen och försöker under snabba minuter lösa inte bara våra vardagspro­blem utan också de djupgående pro­blem som behöver få mogna fram. En man och hustru har alltför sällan tid att dela en fridfull timme av ömhet och samförstånd. Föräldrar tar sig nätt och jämnt tid att prata med sina barn i det utbyte av förtroliga tankar som är kärlekens själva hjärtpunkt. Och vänner avfärdar varandra med ett: "Vi måste äta lunch tillsammans snart."

Vår brådska är förståelig men tra­gisk. Jag kände en gång en far och en son som under årens lopp hade kom­mit så långt ifrån varandra att de knappast" hade något att säga var­andra. Det året sonen slutade i college planerade han att hela sommaren köra kors och tvärs i landet i en gammal bil och stanna när och var han fick lust. En dag när han var nästan klar att ge sig av mötte han av en händelse sin far i vimlet på en gata och slogs av hur egendomligt ensamt det välbekanta ansiktet såg ut. Han hejdade fadern och frågade om han ville gå med och dricka en öl. På stundens ingivelse frå­gade han sedan: "Pappa, har du inte lust att följa med på min resa? Kan vi inte vara tillsammans i sommar?"

Trots de risker det medförde för fa­miljeföretaget följde fadern med sin son. Tillsammans campade de och fotvandrade, satt vid havet, utforskade stadsgator och sömniga byar. "Jag lärde mig mer om hur det är att vara far under de båda månaderna än un­der alla min sons föregående 21 år", anförtrodde pappan mig. Vi borde alla i våra liv ge plats åt sådan kärlek - en kärlek som är värd att satsa tid på - tid som vi tycker att vi inte har.

Kärlek kräver också uppriktighet - inte den småsinta uppriktighet som håller räkning på varje brist hos den andre, utan den hjärtats djupa upp­riktighet som kommer oss att dela med oss av det som är äkta hos oss själva, också våra ofullkomligheter.

När vi inte har modet att göra detta beror det ofta på att vi känner oss ovärdiga kärlek. Vi är rädda att vårt sanna jag inte håller måttet inför den älskades forskande öga, och därför spelar vi en roll för att möta andras förväntningar. Men en djup kärlek kan aldrig växa ur så osäker grund. En sådan kärlek kommer bara till människor som är i stånd att stå för sina känslor och som vågar ta risken att vara sig själva.

Modet att acceptera oss själva bere­der vägen för en annan grundförut­sättning för sann kärlek - förmågan att acceptera andra för vad de är. Min mor och far var mycket olika. Mamma var eldig, intensiv, lysande. Pappa var försynt, intellektuell, opraktisk, nöjd med lite. Skillnaderna vållade pro­blem ibland men de överbryggade dem med de ting som de hade gemen­samma - sin musik, sina trädgårdar, sina böcker, sitt familjeliv.

När vi accepterar att människor vi älskar är olika oss, upptäcker vi att det är just olikheterna som ger mänskliga relationer den extra dimension av mysterium och förundran som är så viktig. Det är enfaldigt att vänta sig fulländning; sådan finns inte. Vad som behövs är att vi erkänner våra olikheter och gläds åt dem.

För att växa sig stark kräver kärle­ken också en annan mer svårfångad förutsättning - förmågan att släppa taget. Det är naturligt att vilja ha den älskade hel och hållen, att tycka att om någon tredje person släpps in, eller någon främmande tanke, så är det som att borra ett hål i en fördämning. Men vi måste lära oss att vi inte äger den vi älskar, och att vi inte får bli så en­kelspåriga i vår kärlek att inte andra människor får rum i vårt liv.

I början av vårt äktenskap ville jag som de flesta nyblivna hustrur ha min man helt för mig själv. Men under vårt första besök i hans föräldrahem upptäckte jag att männen där brukade ha sina aktiviteter för sig själva och att vi kvinnor förväntades göra likadant. Min svärfar tog min vanliga plats bredvid min man i framsätet på bilen, och de båda åkte ofta ut tillsammans och lämnade mig hos husets damer.

Jag beklagade mig och gjorde min man ledsen, klämd som han var mel­lan de människor han älskade. Min kloka svärmor sa: "Ni reser snart hem igen tillsammans. Klaga inte på ho­nom medan ni är här. Att vara till­sammans med sin far är en del av hans liv; att vara tillsammas med dig är en annan del. Gläds åt båda delarna."

Till sist kräver kärleken ord för att bli verklig. Utan ord kan missförstånd inte klaras upp, missnöje kommer aldrig till uttryck, vi förlorar förmågan att dela livsinnehållet. "Men vad ska jag säga?" undrade i förtvivlan en av mina mer inbundna vänner. "Tja", svarade jag, "vad säger du om du tyc­ker att det drar eller du är för varm? Du säger: 'Jag tycker att det drar' el­ler 'jag är för varm'. Du gör inga sär­skilda ansträngningar för att formu­lera dig. Det är samma sak med kärle­ken. Om du sitter i ett rum tillsam­mans med någon du älskar och du tän­ker: 'Vad jag är glad att jag har ho­nom', så säg det: 'Jag är så glad att jag har dig.' "

Ibland är förstås budskapet mer svårformulerat, svårare att framföra, men vi kan börja med att ge ord åt de okomplicerade tankar som klara dyker upp i huvudet på oss - tankar som "Jag är stolt över dig"; "Jag är glad att du är hemma"; "Jag tycker om att vara ensam med dig så här."

Att röra vid varandra är också ett varmt sätt att uttrycka kärlek. Kra­mar, smekningar och andra ömhetsbe­vis mellan man och hustru, föräldrar och barn, goda vänner, är ett verkningsfullt  sätt  att  uttrycka  känslor.

Det finns många sätt att kommunicera; det viktiga är att vi erkänner våra känslor och ger uttryck åt dem. Om vi inte gör det berövar vi andra vetskapen om att vi älskar dem och vi berövar oss själva den glädje det inne bär att ge uttryck för vår kärlek.                                

Kärlek är inte en handling, utan ett klimat  som  vi  lever  i,  ett  livslångt äventyr under vilket vi hela tiden lär, upptäcker, växer. Kärleken  förstörs inte av ett enstaka misslyckande; den vinns heller inte av en enda smekning,

Kärlek är ett klimat - ett hjärtats klimat.

Ardis Whitman