Det är ingen lätt sak,
inget som kommer av sig självt,
men när det är genomfört är lättnaden stor.

Den befriande konsten att förlåta

Graciella Martinez såg sig om­kring efter någon att stödja sig på. Men där fanns ingen, utan hon fick ensam bevittna den hemska scenen när hennes 15-årige son avrättades. Inte ens unga präststuderande slapp undan grymheterna den första tiden efter Castros maktövertagande på Kuba. "Hata dem inte", hade pojken vädjat samma morgon när de omfam­nade varandra för sista gången. "För­låt dem, mamacita. Förlåt dem, an­nars är det de som är segrarna."

Men hon kunde inte.

"I mitt hjärta lovade jag. att häm­nas", säger hon. "Jag skulle göra upp med hans mördare."

I tio års tid bar Graciella Martinez på bördan av det hatet, och under­blåste det hela tiden med planer på hämnd.

"Jag kunde förlåta först när jag såg hur destruktivt mitt hat var", säger Graciella, "hur det slukade min energi, förstörde mitt förhållande till mina vänner och hindrade mig från att göra allt det goda jag ville. Till slut insåg jag sanningen i min sons sista ord att när vi börjar hata dem som ha­tar oss, så luras vi att spela spelet en­ligt deras regler - och gör dem tjäns­ten att skada oss själva."

Graciella berättade sin historia vid ett seminarium om konsten att förlåta, som jag ledde. Hon visste hur svårt det är att förlåta trots att det är så viktigt. "Jag ville inte att min son bara skulle leva vidare i bittra minnen", sa hon. Trots sin tragiska och oåterkalleliga förlust hade hon lärt sig vilken stär­kande, kreativ kraft som finns i förlå­telse.

Alexander Pope insåg hur ovanligt det är med förlåtelse när han skrev: "Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt." Och om det är gudomligt så är det en sida av religionen som vi bör ta efter, lika mycket för vårt eget bästa som för andras.

När vi blir sårade av någons tank­löshet, avvisande hållning eller avsikt­liga grymhet, kan vi antingen försöka ge igen eller låtsas att vi inte blivit så­rade. Men vi kan också göra något som ytligt sett verkar idiotiskt och olo­giskt: vi kan förlåta.

Den amerikanska kolumnisten Abigail Van Buren bad en gång i sin frå­gespalt kvinnliga läsare att skriva och berätta om de hade kunnat förlåta en otrogen make och haft ett lyckligt äk­tenskap efter det. Resultatet blev överväldigande. En kvinna skrev: "Det känns fantastiskt härligt att man kan låta bli att känna sig sårad." Andra medgav att det inte var lätt att förlåta, men de talade genomgående om hur skönt det var att kunna göra det och hur lönlöst det var att gå och hysa agg till någon.

Den vanligaste missuppfattningen om förlåtelse är att när vi förlåter så glömmer vi. I de flesta fall så glömmer vi inte. Ingen begär att kvinnan som förlåter sin makes snedsprång ska glömma hans svaghet, utan snarare att hon inte ska låta ett negativt beteende styra deras liv, förstöra deras förhål­lande och stå i vägen för deras känslomässiga kontakter.

Försök att förlåta en vän som svikit ett förtroende eller en arbetskamrat som baktalar dig. En verklig ansträngning att förlåta är ingen lätt sak, inget som kommer av sig självt, efter­som vår instinkt manar oss att ge igen med samma mynt.

Det går vanligen en tid från det till­fälle när någon blir sårad och till dess att kärlek och förtroende kan slå rot igen. Att förlåta är en del av en pro­cess 30m börjar med att någon blir så­rad och som har försoning som sitt slutliga och långsiktiga mål. Det fun­gerar först när vi blir medvetna om grundorsakerna till den vrede vi känner, så att vi helhjärtat kan förlåta och göra försoningen djup och bestående.

Alltför ofta kringgår vi förlåtelsen helt och hållet. Vi störtar från våra oförrätter till en ytlig försoning utan att ta reda på vad som verkligen måste förlåtas innan allt kan bli bra igen. Vi försöker komma förbi den svåra delen alltför snabbt, för vi har ända sedan barndomen blivit programmerade att bita ihop tänderna och låtsas att vi förblir opåverkade av andra människors grymhet, vare sig den är avsiktlig eller omedveten.

Förmågan att förlåta kan inte på­skyndas. Vi är skyldiga varandra att ta tid på oss att se våra oförrätter i vit­ögat, att beskåda våra sår med lyftat huvud och att ge luft åt våra känslor. Först då kan den verkliga läkeproces­sen börja.

Tänk bara på paret som skickades iväg för att lappa ihop ett trasigt äk­tenskap under en enda kort veckända. De jäktades av välmenande anhöriga in i en situation som var menad att un­derlätta den förlåtelse alla insåg var nödvändig, utan hänsyn till det fak­tum att de båda var djupt sårade och behövde tid på sig för att såren skulle läkas. De kom tillbaka lika sårade, förbittrade och obenägna att förlåta som när de gav sig av. Och oroliga vänner och släktingar visade sin besvi­kelse över att veckoslutsresan inte "gjorde någon nytta".

Utvecklingen vid hemkomsten gjorde mannen så rasande att den verkliga anledningen till misshälligheterna kom i dagen. Det känsloutbrot­tet följdes upp med analys och fick te­rapeutiska effekter.  Han förkastade familjens och vännernas förenklade inställning och erkände början på det arbete han hade framför sig med att förlåta, något som skulle ta tid, som det alltid gör innan sår läks.

En mycket nyttig övning i konsten att förlåta är att försöka förstå den som sårar oss som människa och inte bara som orsaken till vår smärta. En kvinna jag känner lärde sig till exem­pel att förlåta sin mors ständiga kritik när hon insåg att den härrörde från moderns egna genomlidna oförrätter och hennes fruktan för att bli ignore­rad. Hon lät modern fortsätta att klaga utan att bry sig om det, tills den gamla kvinnan en dag förklarade: "Jag tror inte du tar mig på allvar". Då kunde dottern, klokt och upprik­tigt säga: "Nej, det är sant, jag tar inte all din kritik på allvar, men jag tar däremot dig på största allvar." Den enkla kommentaren gjorde att dödlä­get i deras förhållande framgångsrikt kunde brytas.

Att säga att man förlåter kan verka naivt, svagt och utopiskt - ja, till och med överdrivet. Och så kände faktiskt många församlingsmedlemmar det i Dexter Avenues Baptistkyrka i Montgomery i Alabama under bussbojkot­ten för medborgerliga rättigheter 1955. Församlingsborna hade blivit trakasserade, hotade, misshandlade och till och med utsatts för bombatten­tat. De samlades i kyrkan för att få vägledning av sin pastor, Martin Lut­her King.

Dr King vände sig särskilt till dem som yrkade på att de svarta skulle hata dem som var ansvariga för rasis­men. Hans budskap var enkelt: "När Jesus sa: 'Älska din fiende' menade han vartenda ord. Vi blir aldrig kvitt en fiende genom att möta hat med hat. Vi blir kvitt en fiende genom att bli kvitt fiendskapen."

Förlåtelse beror på situationen och vilka människor som är inblandade. Alla som förlåter gör ju egentligen samma sak: de återger syndaren själv­respekt, de avskriver en skuld och de erfar en sådan frid att de tappar lusten att hämnas. Därigenom lever de som friare människor, lösta från oförrät­tens bojor.

Doris Donnelly