Vakna upp, och njut av allt det sköna livet har att ge.

MISSA INTE LIVET!

Nu jag lägger mig att sova,
Och med Guds hjälp jag inget saknar.
Men om mig döden når förrän jag vaknar,
Jag ber till Gud min själ att ta emot.

När jag bad den bönen som liten flicka tänkte jag inte på döden utan på livet, inte på sömn utan på nästa dags morgon. Det var under­bart att vakna! Solen strömmade in genom fönstret som en fanfar för den nya dagen och elden i köksspisen sprakade muntert. Jag kände lukten av kaffe och hörde min mors och fars röster när de lugnt småpratade med varandra vid frukostbordet. Allt tycktes välkomna mig till den nya dagen.

Vårt liv var enkelt, men vårt hus var som livets själva mittpunkt, fyllt av liv och rörelse. Vi hade inte mycket pengar men vi hade nästan allting annat. Framför allt hade vi min mors strålande livsglädje. Jag kan   fortfarande   se  henne  framför mig, hur hon raskt gick uppför trappan till övervåningen i huset och ibland till och med sprang upp på vinden för att se på blåsten i träden från den bästa utsiktspunk­ten. Hon läste kolossalt mycket. Hemma låg det travar med böcker lite varstans. Musik var också något hon älskade och musiken flödade i vårt hem. Hon fängslades av allt hon såg och upplevde, hon tog till vara allt som livet gav henne.

Det bästa min mor gav mig var hennes intensiva glädje inför allt hon mötte. Jag minns hur allt var fullt av liv i min barndom - lukten av löv som brändes, av torrt hö, sommardagarna när jag klättrade upp i det högsta trädet för att vaggas av vinden och känna alla dofterna. Friskheten, intensiteten, vakenheten i dessa minnen! Därför var det inte så konstigt att jag när jag bad min aftonbön — men om mig döden når förrän jag  vaknar —  inte   tänkte  på döden utan på uppvaknandet, nästa dag och alla kommande år.

Denna barnbön hade jag inte ägnat en tanke på åratal. Men nyligen fick jag erfara vad den har att säga oss vuxna. Jag var inlagd på sjukhus med en livshotande sjuk­dom när jag en kväll fann mig tyst säga den lilla bönens centrala rad: "Men om mig döden når förrän jag vaknar." Med ens insåg jag att det som plågade mig inte så mycket var att jag kanske skulle dö — utan att jag då skulle dö innan jag helt hade vaknat upp ur den slummer som mitt liv hade varit. Jag förstod att vad bönen vill säga är: "Vakna upp och lev innan tiden flugit bort!" Jag lovade mig själv att aldrig mer ta ett enda ögonblick av livet som något självklart.

I denna stund av insikt förstod jag också vilket viktigt ord "uppvaknan­de" är. Enligt ordboken är "att vakna" både "att upphöra att sova" och "att få upp ögonen för något". Det betyder helt enkelt att återfödas till livet.

Den vuxne borde liksom barnet vakna från sömnen med ett öppet hjärta; borde göra det, men gör det så sällan. Tänk om vi skulle räkna efter hur många timmar vi under den senaste veckan levt lika inten­sivt som vi gjorde som barn, med alla sinnen inriktade mot hela tillva­ron och vidrört, lyssnat, betraktat, som om jordens första morgon just hade grytt. Hur många timmar skulle det bli?

Det är sant att det var lättare när vi var barn.  Då sprang vi, vakna som den klara solen, genom våra dagar. Allt var möjligt och livet var utan slut. Vi kan inte gå tillbaka till dessa barndomens klarvakna gläd­jestunder. Men det finns andra vägar att gå. Lyckan att vara vuxen rymmer ett större djup än barnets lycka. Glädjen i vuxenlivet är beri­kad med förståelse och erfarenhet.

Jag minns en dag tidigt på våren. I flera veckor hade vädret varit ovanligt kyligt och regnigt. Plötsligt bröt solen fram. Röda knoppar syn­tes med ens på lönnen. Rödhaken kom hoppande över gårdsplanen. Av en lycklig slump hade min man, som var lärare, lovdag.

Vi satte oss i bilen och körde till en skog där den djupa tystnaden bara bröts av några enstaka fåglars sång. Vi kom till floden. Den sandi­ga stranden var varm i solen och vi sträckte ut oss på den och höll varandra i handen. Luften var fylld av doften från tallskogen och det mjuka sorlet av rinnande vatten. Vi sa inte mycket, men ingen barna­fröjd kunde ha varit mer innehålls­rik.

Dessa stunder när vi verkligen vaknar och ser omkring oss blir som en plötslig uppenbarelse. Vid sådana tillfällen blir vi som barn, i harmoni med oss själva och med ett fullstän­digt bejakande av hela livet. Det är som att gå tillbaka till barnet i oss, men att gå tillbaka med förståelse. Det är att vara medvetet levande i denna underbara värld som finns omkring oss. Att ha blivit född hit, att över huvud taget få leva, så underbart det är!

Trots alla sina skavanker är värl­den omkring oss verkligen härlig och värd vår tacksamhet. Ja, och det är människorna också. De sårar var­andra ofta, men lika ofta visar de varandra medkänsla och hjälpsam­het. När människor är ovänliga beror det ofta på att de är nedtyngda av egna bekymmer. Om vi är riktigt klarvakna inser vi det och glömmer oss själva och andras oförrätter mot oss och ger utlopp för vår kärlek i stället.

Jag minns en vårdag i Paris för många år sedan. Jag var ledsen efter ett svek från en kär vän. Jag gick ensam omkring på de vackra gator­na utan att se den härliga dagen och plågades i stället av att se hur lyckliga människorna var som jag mötte. Framför mig reste sig Notre Dames höga fasad. Katedralens inre dunkel lockade mig och jag smög mig in genom en sidodörr. Där uppenbarade sig genast en gammal man, rund som en aprikos och sprickfärdig av kunskaper. Utan att ag visste ordet av började han andaktsfullt trippande på tå att guida mig runt.

Jag ansträngde mig för att lyssna på vad han sa men min sorg växte och uppfyllde mig. Till min egen förskräckelse började jag plötsligt gråta. Bestört hejdade sig min fran­ske guide i sin vältalighet och gick tyst vidare bredvid mig. Det var som om jag aldrig skulle kunna sluta gråta. Till slut stannade han beslut­samt i ett avskilt sidoskepp, där en stråle vårsolsken föll in genom de välvda fönstren, och räckte mig sin hand. "Håll i mig", sa han mjukt. "Håll i mig. Jag är här."

Vi stod där i det flödande ljuset och i det ögonblicket gav sorgen vika för insikten. Med ens fylldes jag av glädje och ömhet, jag såg och kände den kärlek som finns i världen, människors godhet, händer som sträcks mot varandra; såg allt detta som om det var något materiellt som fanns påtagligt närvarande i den gamla katedralen.

Allt detta är vad det innebär att vara vaken, och det är allas vår uppgift att vara vakna innan vi dör. Men det är få människor som lever sitt liv så. I stället flyter vi fram på tingens yta, förvirrade och omtöck­nade som drömmare, bara till hälf­ten levande. Men så kommer det en dag när insikten om tidens ändlighet faller över oss som en svart skugga. Vad vi hade hoppats göra av vårt liv har inte blivit gjort; de saker vi hade velat säga har inte blivit sagda; de människor vi ville visa vår kärlek för har inte fått se den; de oförrätter vi har begått har inte blivit sonade; den begåvning vi har har inte blivit utnyttjad.

Det verkar nästan som om vi hade gjort det med avsikt, som om vi verkligen hade velat flyta med strömmen. Men så är det inte. Vad vi innerst inne vill är att leva medan vi lever. Vi vill vakna innan vi dör.

Hur ska vi då göra för att vakna?

Hur ska vi kunna ta oss ut ur drömmen medan det ännu finns tid?

Först måste vi sluta med att stänga ute gryningsljuset. Fråga dig själv varför du flyr från livet. Är det bara för att du ska slippa anstränga dig, slippa det riktiga uppvaknandet som oroar, avslöjar och stimulerar? Ingen kan undgå att känna sig rädd ibland, men försök att minska det antal gånger du handlar av rädsla! Sök livserfarenhet!

Ett annat sätt att vakna är att acceptera vad vi är, ofullkomliga men unika. När du väl inser att det sedan tidernas morgon aldrig har funnits någon exakt som du själv, att världen aldrig mer kommer att lyss­na till just den röst som är din, till just dina erfarenheter, förnimma den speciella känslighet, den person­liga insikt som är din, kommer du inte att vilja tillbringa ditt liv med att följa efter andra.

Upptäck ditt eget rätta jag! Sök ensamheten ibland: sin identitet fin­ner man i tystnad och avskildhet. Våga vara den du verkligen är!

Men det viktigaste sättet att vak­na på är att återfinna barnets för­undran. Sök tillfällena och grip dagen i flykten som barnet gör! Stig upp före gryningen någon morgon och se skapelsens pånyttfödelse. Stig också upp på natten och beundra månskenet över de öde gatorna. Se hur vinden leker med de ljusa löven på lönnen om våren!

"Använd dina ögon", skrev Helen Keller, "som om du i morgon skulle drabbas av blindhet; hör musiken i människorösterna, lyssna till fågel­sången, som om du i morgon skulle drabbas av dövhet. Rör vid varje föremål som om ditt känselsinne skulle sluta fungera i morgon. Njut av blommornas doft och av smaken hos varje munsbit som om du i morgon inte längre skulle kunna lukta och smaka."

Vi människor lever ofrånkomligt mellan ljus och mörker, liv och död. Var dag stiger vi ut ur mörkret, lever i dagens ljus och återvänder när natten faller. "Nu jag lägger mig att sova." Det är om denna livets tidlösa rytm som den lilla bönen talar.

När vi har genomlevt en dag rikt och varmt, sprungit i solen, skrattat och älskat, då känns natten ljuv när den kommer och vi välkomnar den. Kanske den andra natten, den läng­re natt vi kallar döden, blir lika välkommen om vi har använt vårt liv så att det har varit till glädje för oss och för människorna omkring oss. Ett rikt, fullt liv gör den välkom­men och kanske den — som alla de andra nätter vi har upplevt — föregår ett nytt och glatt uppvaknande.

Ardis Whitman