Det finns stunder då vi ser allt i svart,
då sorg och förtvivlan kramar hjärtat.
Men det finns vägar ut...

Vägen tillbaka till glädjen

Min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta . . . Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig." Så väl vi förstår denna urgamla text, skriven i skuld och lidande av psalmisten kung David för nära 3 000 år sedan. Människors käns­lor är tidlösa. Har vi inte alla känt oss så nedtyngda av sorg att vi varit nära att ge upp?

Kanske har någon du älskar lämnat dig eller ryckts bort av dö­den. Du har kanske fått sluta ett arbete som gav mening åt livet. Ett älskat barn kan ha råkat illa ut, el­ler också kan du ha gjort något orätt och känner dig tyngd till mar­ken av skuldbördan.

Det värsta är att när sådana kriser kommer kan vi inte se någon utväg. Vi försöker kanske fly un­dan genom alkohol, meningslösa kärlekshistorier, ständigt festande - eller slår bara slött ihjäl tiden.

Och varför inte? Vem har sagt att vi måste anstränga oss för att resa oss och kämpa vidare? Svaret är att varje cell i våra kroppar är programmerad att slåss för livet. Vi finns här på jorden för att leva - uppleva vad som kommer i vår väg, handla så gott vi kan utifrån våra erfarenheter, och på det viset växa. Livet är ett ljus som ska brinna allt klarare, en eld som är avsedd att tända fler eldar. Det är en gåva av Gud och ett arv för dem som kommer efter oss.

Hur kan vi lära oss att resa oss och kämpa vidare? Att älska livet trots den utmattning som följer med skuld eller sorg eller misslyc­kande? Att hålla ut tills ljuset tänds igen? Hur orkar vi fram till det ögonblick då vi mitt i vår för­tvivlan kan säga: "Kanske - kanske kan jag försöka igen?"

Tro på livet! Sök upp dem som har gått igenom vad skalden Dante kallade den "mörka skogen". Du finner dem överallt, i böcker och i verkliga livet - tappra människor som aldrig ger upp, som själva är ovedersägliga bevis för att livet är värt att leva. När du väl tror på det, skrev psykologen William Ja­mes, "så kommer din tro att hjälpa till att skapa ett faktum."

Förlåt dig själv - och andra. Vad som än är orsaken till våra bekym­mer ser vi ofta i dem något verkligt eller inbillat fel som vi själva har gjort. Jag minns en gång när jag med berått mod hade gjort något som jag själv tyckte var lumpet. Jag gick omkring och plågades av samvetskval.

Men jag upptäckte att det finns medicin mot fel vi har gjort. Först ska man se det i ansiktet. Erkänn sanningen för dig själv och för Gud, och säg av hela ditt hjärta: "Förlåt. Jag ska aldrig göra så mer." Om du kan och behöver gottgöra det, så gör det. Lämna se­dan dina synder och misslyckanden bakom dig och fyll på nytt ditt livs källor med nya planer och gläd­jeämnen.

På samma sätt ska du låta bli att grubbla över vad andra har gjort dig. Kom ihåg att folk som sårar dig ofta gör det på grund av sina egna problem, inte på grund av sin syn på dig. Om du har gjort dig förtjänt av en tillrättavisning som en annan ger dig, lär då av den. Om du inte hade förtjänat det, så glöm det.

Bygg upp självkänslan. Börja med att lägga av den skyddsmask som de flesta av oss så ofta sätter upp mot omvärlden. Stå för dina åsikter och värderingar. Var lika positiv och generös mot dig själv som du skulle vara mot andra.

Sluta sedan vänta dig att du ska misslyckas. Och vad spelar det för roll om du nu skulle göra det? Kom ihåg att vi ofta misslyckas därför att vi strävar efter något som är större än vi själva - och det är precis som det ska vara. "Tänk på vad du har snarare än på vad du saknar", sa Marcus Aurelius för länge sedan. Det är viktigt, för i nederlagets stund tycker vi ofta att vi inte har något att ge omvärlden. Men tro på att du kan ge liv åt någon form av skönhet som du knappt ens kan ana än.

Återvänd till världen och män­niskorna. Det är kanske inte så lätt. Vi är rädda att konfronteras med andra. Och visst behöver vi tid att vara ensamma. Men vi får inte stanna för länge på ensamhetens ö, för vägen tillbaka till livet går ge­nom våra relationer till andra människor. För att kunna resa oss och kämpa vidare måste vi älska. Det finns ingenting som så ofelbart väcker oss ur den livsförnekande apatin efter en katastrof som kärleken - om så bara därför att den tvingar oss att handla.

Ta reda på en medkännande person som du kan öppna dig för. Jag minns en sorgens tid i mitt eget liv, när en gammal vän, en advokat med hårt pressat schema, kom på besök i tre timmar mitt på dagen. Vi satt vid mitt köksbord och åt varma russinmuffins, och utan några invändningar lät han mig tömma ur mig all min sorg och jag kände mig tröstad och lycklig över att ha en sådan vän.

Sträck ut en hand. Ge andra av din tid och din omsorg, så läker du dig själv. För några år sedan träf­fade jag en ung man i 25-årsåldern som höll på att starta en mäklarfirma. Han ägnade all sin fritid åt frivillig arbete i ungdomsorganisa­tioner. Jag frågade honom varför.

"När jag var sjutton år och höll på att lära mig köra bil", berättade han, "körde jag på och dödade en pojke som sprang ut i gatan fram­för min bil. Ingen gav mig skulden för det, men jag ville bara dö. Ingenting kunde lindra smärtan förrän ett barn till en granne bad mig döma i en knattematch. Att hjälpa de där ungarna var precis vad jag behövde. Det gav mig livet tillbaka."

Tro på under. Många män­niskor upplever saker som tycks komma från ett mystiskt, innersta jag och för med sig oväntad glädje och styrka. Dessa människor före­faller ha fått kontakt med någon­ting som är större än de själva, med en verklighet som övergår vår värld, en kraft som gör livet heligt.

Jag minns en sådan händelse i mitt eget liv. Det var medan jag hade sorg. Jag hade mist min ende son - en varm, intelligent, kärleks­full ung man. Min sorg följde mig fortfarande så tätt i spåren två år efter hans död att jag beslöt mig för att resa till Skottland - där han hade tillbragt ett lyckligt år vid universitetet i Edinburgh - för att gå i hans fotspår och dela den lyck­liga tiden med honom.

Jag grät floder den veckan i Edinburgh, men jag växte också. Jag såg Jim överallt i den gamla staden; i rosengården kring hyres­huset av sten där han hade bott; på kullarna kring Edinburgh där han hade cyklat i alla väder och njutit av vindarna och havet.

Efter den veckan kände jag mig pånyttfödd. Det här urgamla lan­det hade givit mig en känsla av världens kretslopp, där min egen tragedi blev en del av den mänsk­liga erfarenheten. Ett under? Tja -mitt liv har aldrig blivit detsamma efteråt.

Denna tro på pånyttfödelse, som ett under eller som ett resultat av våra egna ansträngningar, ger oss övertygelsen att vi kan växa ur vår sorg och våra fel. I själva verket är de stora livskrisernas egentliga budskap detta: "I masten födas på nytt." "Så länge: människan har förmåga att förnya sig är hon en levande varelse", skrev Henri Frédéric Amiel i sin berömda "En drömmares dagbok".

Välkomna alltså undren. Vänta dig pånyttfödelse, inte en utan många gånger. Bege dig dit där li­vets mysterium känns starkast för dig: havsstranden, en kyrka, en bergstopp. Lyssna till de inre rös­terna. Låt inte ditt dagliga liv styras av trivialiteter. Och be. Bö­nen är fortfarande det främsta medlet för pånyttfödelse och åter­vändande till livet. När vi ber, skrev nobelpristagaren Alexis Carrel, "förbinder vi oss med den outtömliga kraft som får univer­sum att snurra."

Ta ett steg i taget. Om inga un­der händer dig så slå dig till ro med att ta en sak i taget, en dag i sän­der.

En tid när jag kände mig riktigt nere tog jag itu med att katalogi­sera mitt bibliotek - en uppgift som jag länge hade hoppats komma mig för med - och det var faktiskt ett sätt att resa sig och kämpa vidare. En annan gång hörde jag talas om en man som plötsligt blev blind som vuxen. Han var alldeles fört­vivlad ända tills han träffade en annan blind som sa till honom: "Jaa, du kan ju börja med att lära dig tvätta strumpor själv."

Ta vara på dina glädjeämnen, hur bräckliga de än är. Gläds åt minsta hoppets solstråle som smy­ger sig in i din mörka skog. Tänk på de små tingen, så vanliga och ändå så ljuvliga att det är dem minnet fäster sig mest vid. Jag minns en skön kväll på egen hand, regn som smattrade på taket, Bachs violinkonserter och en hög med gamla kärleksbrev. Jag minns en skridskotur på en å i månsken, hur jag gled fram till tonerna av mun­spel kring en brasa på stranden.

Se dig också om i naturens vackra värld. Här pågår ständigt ett annat liv - trädens och blom­mornas, bäckarnas och fåglarnas mångfald. Njut av en fågels flykt, av vindens spel i löven.

Sök anledningar att vara tack­sam. Varje dag, särskilt när jag har bekymmer, letar jag efter något att vara tacksam över. "Tack, Gode Gud, för att årstiderna kommer och går i ständig variation; tack för böcker och musikens klang och för att livet tvingar oss att växa."

Försök och med tiden kan du kanske säga: "Tack, Herre, för att du har gjort livet sådant det är - fyllt av både sorg och glädje." Tänk bara - att vara född, att över huvud taget ha fått leva - vilket under det är!

Ardis Whitman