Minnets helande änglamarker

Minnena är det förflutnas frön, redo att slå ut i omedelbar och välgörande blom.

Vårt hem var en ljuvligt avskild plats som låg omgiven av skogar. Den stora ängen framför huset var de vilda djurens mötesplats - allt från hjortar till rävungar. Men plötsligt, efter 17 år, fick vi inte kontraktet förnyat utan blev tvungna att flytta.

Vi trodde att vi skulle sörja i all framtid. Men en dag frågade min fru: ”Kommer du ihåg den där gången då vi såg en hjort föda tvillingkid på ängen?" Och jag tillade: "Kommer du ihåg skunkarna som dansade i månskenet?"

Utan att vi hade planerat det så blev ängen en minnenas magiska plats. När vi erinrade oss de där händelserna började vi bli tack­samma för att vi hade fått tillfälle att bevittna dem, och det var ett sä­kert sätt att besegra vår förtvivlan över förlusten. Vi upptäckte den sanning som Cicero hade skrivit ner: "Minnet är alltings skattkammare och väktare."

De ängar vi alla bär med oss i vårt otroliga minnesförråd kan till och med hjälpa oss att klara av problem. Min fru och jag lärde oss en bekymmerlättande teknik av en god vän: han använde sina minnen för att orka med sin dialys två gång­er i veckan. Läkaren hade rått ho­nom: "Ta en minnespaus. Det är som en kafferast som ger ro i sin­net." Vår vän brukade blunda un­der behandlingen och på nytt strosa omkring på gatorna i Paris med vårregnsdis i håret. Han återupp­täckte med förtjusning en värdefull antikvitet i en affär där innehava­ren inte hade upptäckt vad det var för en dyrgrip. Han hörde operan "Aida" för sitt inre öra om igen och lät musiken bära honom med sig bort från det sterila sjukhus­rummet.

Enligt en professor i psykologi är "långtidsminnet praktiskt taget gränslöst. Det liknar ett jättebiblio­tek med miljoner böcker på hyllorna." Somliga f specialister räknar med att en persons minne kan registrera så många som tusen biljoner informationsbitar under en livstid.

Ingen vet med säkerhet hur min­net fungerar eller exakt var i hjär­nan minnena förvaras. Men labo­ratorieförsök tyder på att känslor kan leda till utsläpp av kemikalier som gör att minnena kommer fram.

Hur mystiskt minnet än är vet vi alla att det inte bara är en video­bandspelare. Det tar med dofter och ljud - till och med smak och beröring.

Kommer du ihåg hur det kändes att ta i ett grodyngel för första gång­en? "Som levande gelé", mindes min yngre bror. Och vilka minnen trollar näsan inte fram med hjälp av lukten av popcorn, brinnande löv, cirkussågspån eller dammig krita på en tavelsudd!

Minnet kan bli biljetten till ett behagligt förflutet, för de flesta ex­perter är ense om att vi minns fler angenäma händelser än otrevliga. När Irina Skarijatina var politisk fånge i Petrograd efter ryska re­volutionen "rymde" hon ofta -blundade och tänkte på en resa till Neapel för länge sedan. "Inom mig", berättade hon senare, "såg jag så småningom gator som jag för länge sedan hade glömt, affärer med varor som jag knappt hade märkt när jag var där, skyltar, an­sikten, små gatuepisoder - och i stället för att stå stilla som på ett fotografi levde staden faktiskt, full av färg och rörelse och ljud. Ju mer jag koncentrerade mig desto tydli­gare blev bilderna, och till sist njöt jag verkligen av de där timmarna." En annan kvinna förvirrade sin man med sitt minne. Hon tittade som hastigast i sin dagbok och bör­jade beskriva detaljer från deras smekmånad flera år tidigare: tape­ten i hotellrummet, de rödgrönrandiga fiskarna de hade fångat, pro­menader bland kullar som doftade av tallbarr, marknaden där hennes man hade vunnit en flaska vin. Medan hon pratade tittade hennes man i den uppslagna dagboken. Där stod bara några ord; hennes minne hade fyllt resten av sidan.

Minnena kan ta oss med från snabbköpsålderns stress till äldre tider. Minns med redaktör Marion Gough: . . . "speceriaffärerna som luktade nymalet kaffe och kryddor, pyramider av bruna papperspaket med hampsnöre i en bärögla om­kring, slakteriaffären med sågspån på golvet och slaktaren i sin vita rock och stråhatt, han som sa 'hur står det till med mamma då?' och gav en lite lever åt katten och en skiva prickig korv åt en själv."

Pariskocken Georges Masraff hävdar: "När folk har bekymmer längtar de efter barndomens mat­rätter. De mest framgångsrika rät­terna är de som påminner om den beskyddande modersfamnen."

Det gäller sannerligen min fru. När hon lagar en kraftig soppa, ett av hennes mors recept som kallas pasta efagioli (pasta och bönor), då sitter hon vid föräldrarnas bord i norra New York igen, och blotta minnet av den glada uppväxttiden kan sopa bort bekymren en stund.

"I en tidsålder då allting föränd­ras snabbt", noterar författaren Elizabeth Bowen, "klamrar vi oss fast vid våra personliga minnen som vid en livlina." Mörka vinter­dagar kan jag ibland få ett lyft bara av att se min fru i en tjock yllekofta stickad av en indianska i New Brunswick i Kanada. Så underbart fungerar minnenas magi att jag plötsligt får frid när jag på nytt paddlar kanot tillsammans med min fru på St. Croix-floden, bekymmerslöst och lättjefullt me­tande småfisk. Jag hör till och med enstaka timmerstockar stöta emot kanoten - duns, duns - innan jag kommer tillbaka till verkligheten.

Minnet kan hjälpas upp med en kamera. Före detta Life -redaktören Loudon Wainwright älskade att titta på hemmafilmer av sig själv i tjocka vinterkläder och skridskor som barn. Plötsligt kände han - och mindes - kärleken från fotografen, hans far. "Barnet ram­lade omkull, kameran vickade till när fotografen beredde sig på att störta till undsättning, men stad­gade sig igen när pojken reste sig med ett leende. Så kom en närbild innan kameran på nytt åkte bakåt och registrerade hur barnet med klumpiga skär åkte i den ena ojämna cirkeln efter den andra. Flera årtionden senare blev motivet alldeles överväldigat av fotografens ömhet."

Min vän Richard Perry har också fotografiskt tydliga minnen av sin far, särskilt från jultiden. Perry minns att han under depressionen på 30-talet, när han var åtta år, bara fick äpplen, apelsiner och en enda polkagris i julstrumpan. Han tyckte väldigt synd om sig själv.

Men senare på juldagsmorgonen sa hans far att hans julklapp fanns ute på gården. Perry sprang ut och fick se en nio meter hög snökulle med en slät kälkbacke utför ena si­dan. Hans far hade bett gubbarna i snösvängen lämpa av lite av de se­naste tre dagarnas nederbörd på hans bakgård. Det skedde på nat­ten och blev en fullständig överraskning. Perry kommer ihåg att traktens ungar var mycket impone­rade av hans kälkbacke. "Varenda gång det snöar känner jag ömhet för min fina pappa", berättar han.

Familjeminnen är bland de bästa av alla. "Kommer ni ihåg . . .?" sä­ger någon, och så sätter alla igång och skördar frid ur det förflutna.

Som en sammanfattning av vär­det på de här tillgångarna vi bär med oss har författaren Hal Boyle skrivit:

"Minnet är den vackraste av alla trädgårdar. Där slumrar det förflutnas frön sommar som vinter, redo att slå ut i omedelbar blom så fort man vill att de ska leva upp.”

Den brittiske författaren James Barrie uttryckte det ännu kortare: "Gud ger oss minnen på det att vi ska kunna få rosor i december."

För sinnesfridens skull - glöm bort ogräsen och minns blom­morna.

Jack Denton Scott