Psykiskt trött?

AKTIVERA DIG!

Psykisk trötthet är en röd varningslampa som visar att något är på tok. Men den tröttheten kan inte botas med vila. Vad som behövs är en viljeansträngning som kan leda till den bästa medicinen: en uppmuntrande framgång

Att misslyckas är antagligen den mest tröttande upplevelse man kan råka ut för. Det finns ingenting mera påfrestande än att inte lyckas, att känna att man kört fast och inte kommer någon vart. Det blir lätt en ond cirkel. Att inte lyckas ger upp­hov till trötthet; tröttheten gör det svårare att komma igång med arbe­tet, vilket ökar risken för ett miss­lyckande.

Vi upplever denna trötthet främst på två sätt: initialtrötthet, dvs trötthet inför att börja med något, och trötthet när vi utför själva arbetet. I det första fallet skjuter vi ideligen upp en uppgift som vi på något sätt är tvungna att klara av. Vi försöker komma undan den, antingen därför att den är för tråkig eller därför att vi tror att den är för svår. Och ju längre vi skjuter upp den, desto tröttare känner vi oss.

Den sortens initialtrötthet är myc­ket verklig, även om den inte är i egentlig mening fysisk, inte något som sitter i musklerna och benen. Hur man botar den är uppenbart, fast det kanske inte är så lätt i praktiken: genom viljeansträngning. I det ögonblick då jag märker att jag drar mig undan ett arbete eller prioriterar en mängd andra saker som jag kanske också måste göra, brukar jag röja undan allt annat från skrivbordet och angripa den obehagliga uppgiften först. För att förebygga initialtrötthet bör man alltid ta itu med det svåraste arbetet först.

För åtskilliga år sedan, då jag redigerade en bokserie som hette "Great Books of the Western World", skulle jag skriva 102 essäer, en om var och en av de stora idéer som diskuterades av författarna till dessa böcker. Skrivandet tog mig två och ett halvt år och jag arbetade med dem några timmar sju dagar i veckan. Jag skulle aldrig ha blivit klar med det arbetet om jag tillåtit mig att först skriva om de idéer som jag fann lättast att utveckla. Jag följde mitt eget recept mot initial­trötthet och skrev helt enkelt essäer­na i rent alfabetisk följd och tillät mig aldrig att hoppa över någon besvärlig idé. Och jag började alltid dagens arbete med essäskrivandets svåra konst. Erfarenheten visade än en gång att mitt knep fungerar utmärkt.

Trötthet vid själva utförandet av uppgiften är svårare att komma till rätta med. Här är vi inte ovilliga att sätta igång, men det verkar som om vi inte kan klara av arbetet. Svårig­heterna förefaller oöverkomliga, och hur hårt vi än arbetar misslyckas vi gång på gång. Dessa ständigt uppre­pade misslyckanden medför en väx­ande psykisk trötthetsbörda. I en sådan situation arbetar jag så hårt jag kan och låter sedan det jag kallar det undermedvetna ta vid.

När jag höll på med planeringen av den femtonde upplagan av "Encyclopadia Britannica" skulle jag åstadkomma ett ämnesregister över de alfabetiskt ordnade artiklarna. Ingenting liknande hade tidigare gjorts, och dag efter dag kom jag med nya lösningar som inte höll. Min trötthet höll nästan på att ta kål på mig.

En dag då jag var psykiskt utmat­tad skrev jag på ett papper ner alla orsaker till att det här problemet inte kunde lösas. Jag försökte övertyga mig själv om att det som verkade olösligt verkligen var olösligt, att felet låg hos problemet och inte hos mig. När jag på så sätt lättat min börda något slog jag mig ner i en fåtölj och somnade.

Omkring en timme senare vakna­de jag plötsligt och hade lösningen klar för mig. Under de närmaste veckorna bekräftades det undan för undan att den lösning som mitt undermedvetna kommit på var rik­tig. Trots att jag arbetade precis lika hårt, om inte hårdare, än förut blev jag inte trött av arbetet. Nu var det lika stimulerande att lyckas som det förut varit deprimerande att miss­lyckas. Jag upplevde glädjen i vad psykologerna i dag kallar "flow", att allting "flyter". Få glädjeämnen här i livet är mera stimulerande än att med framgång utöva våra färdigheter. Det ger oss krafter till ytterligare arbete.

Ibland kan det verka som om knuten inte ligger i själva problemet utan hos andra människor som på något sätt tycks stå i vägen för att vi ska lyckas.

Men som Shakespeare skrev: "Det är vårt eget fel, ej våra stjär­nors, min käre Brutus." Så varför alltid skylla på andra människor och vifta bort vårt eget ansvar för att det har uppstått svårigheter? Att utföra ett arbete med framgång innebär att göra allt som kan vara nödvändigt — och i det ingår att få andra med på noterna. Det är ofta så att pro­blemet finns inom oss själva. Vi plågas av mänskliga slitningar och låter personliga problem tynga oss, och det resulterar i ett trötthetsbetingat misslyckande som hämmar vår prestationsförmåga på alla områden.

En vän till mig kom in i en nedgångsperiod i arbetet på grund av ett familjeproblem som hon inte tagit itu med. Hennes dotter hade i hemlighet gift sig med en man som hon trodde att hennes far skulle ogilla. Dottern talade om det för modern men fick henne att lova ätt tiga. Modern oroade sig över pro­blemet och kände hemlighetsmake­riet som en tung skuldbörda, och det sög totalt musten ur henne. Hennes trötthet gick ut över arbetet och resulterade i en lång rad misslyckan­den. Hon räddades från en allvarlig depression först när andra männi­skor ingrep och talade om alltsam­mans för mannen — som inte på något sätt visade den negativa reak­tion man väntat. För en utomståen­de verkar det otroligt att en männi­ska kan trassla till sitt liv för en sådan saks skull, men det är så problem kan sprida sitt gift om man inte löser dem genast när de dyker upp.

Vår första åtgärd bör därför vara att betrakta en oförklarlig trötthet, som inte har någon direkt fysisk orsak, som ett tidigt varningstecken och försöka finna orsaken till trött­heten, hitta det misslyckande som vi undantränger och inte erkänner. Sedan måste vi diagnosticera orsa­ken till motgången. I sällsynta fall kan det hända att uppgiften verkli­gen är för svår för oss, att vi har tagit oss vatten över huvudet. Om vi inser det, kan vi ärligt erkänna detta faktum och avhända oss uppgiften. Eller också kan hämningen helt enkelt ligga i att vi vägrar att ta upp problemet. I de flesta fall kan man lösa det genom att tåligt ägna sig åt den föreliggande uppgiften med all den skicklighet och beslutsamhet man kan mobilisera. Till detta kom­mer den hjälp man har av det undermedvetna.

Jag har redan gett exempel på ett sätt att ta sig ur problemet. Man börjar med att notera alla orsaker till att problemet är olösligt. Försök betrakta det från alla upptänkliga vinklar. Snärj in dig riktigt som Houdini — först då är det möjligt att göra en lyckad utbrytning. Vila sedan hjärnan ett tag och låt det undermedvetna arbeta med att lösa upp knutarna. Ger man det undermedvetna en chans så är min erfa­renhet att det i nio fall av tio kommer på en lösning.

Det värsta fel vi kan göra är att betrakta psykisk trötthet som om den vore fysisk. Vi kan hämta oss från den fysiska tröttheten genom att ge kroppen en chans att vila. Men pyskisk trötthet som beror på misslyckande kan inte botas genom att man ger efter för den och vilar sig. Det gör bara saken värre. Vad den särskilda stötestenen än består i måste den röjas undan snabbt, in­nan den trötthet som misslyckandet skapar totalt förlamar handlingsför­mågan.

Jag tror att vi som människor har ett verkligt behov av att känna att vi kan lyckas med vad vi företar oss. Detta behov är inbyggt i vår biolo­giska bakgrund. Utan att försöka definiera vad framgång är räcker det att säga att detta har samband med att man får spänna sina krafter, att man klarar av uppgifter och löser problem när de dyker upp. Det är att uppleva den lycka, den glädje, den "flow" som hör ihop med att man på ett framgångsrikt sätt får visa vad man verkligen kan åstad­komma.

Att vara framgångsrik innebär på sätt och vis att aldrig känna sig trött.

Mortimer J.Adler