En medlem av det gråtande könet försöker förklara
för det icke gråtande könet vad saken gäller.

Varför vi kvinnor gråter så ofta

De flesta av oss är väl rätt nöjda med att naturen ord­nat det så fiffigt att pojkar och flickor är olika. Men i fråga om tårkanalerna kan man nog säga att moder natur gått till överdrift. Karlarna har fått en liten nätt ven­til med påskriften "Användes en­dast i nödfall", medan kvinnorna som standardutrustning fått en läc­kande kran som det bara är alltför lätt att skruva på och av. Följden har blivit att det ena könet ödar bort mycken tid på plötsliga och fåniga gråtattacker som är lika svå­ra att kontrollera eller förklara som hickattacker, och precis lika genan­ta. Samtidigt ödar det andra könet bort lika mycken tid på att grunna över vad hon egentligen gråter för — den här gången.

Karlarna — Gud välsigne deras rena hjärtan — tror att alla tårar är lika och att en kvinna gråter när hon är ledsen. Men kvinnor kan gråta, och gör det gunås också, av hundra och en anledningar. De kan gråta av ömhet eller av ilska, ibland gråter de med flit, men oftare av misstag. Även när de inte vet var­för de gråter, så räknar de med att ni ska veta varför — och göra nå­gonting åt saken!

Men vad kan en man göra, vad bör han göra, när den kvinna han älskar plötsligt och, såvitt han kan se, utan anledning brister i hejdlös gråt?

Alltför många karlar faller vid sådana här tillfällen tillbaka på standardreaktionen: "Jag står inte ut med att se en kvinna gråta." Man ser den ofta i gammaldags västernfilmer, när hjältinnan låter sina violblå långsamt fyllas av glitt­rande tårar och den Gary Cooper-liknande hjälten omedelbart börjar skrapa med foten och muttrar: "All right, miss Betsy, jag ska ta er med genom apachernas land, för jag står inte ut med att se en kvinna gråta." I dag använder en massa vilseledda karlar denna metod, och så snart deras hustru mulnar blir de allde­les ifrån sig och är beredda att göra allt som hennes lilla hjärta kan önska, det må gälla att rida genom apachernas land eller köpa ett nytt överdrag till vardagsrumssoffan.

Men sådant kan gå till överdrift. Ingen kvinna ska få allt hon gråter efter — det är inte bra för henne, och det är rätt påfrestande för man­nen också.

Män som är gifta med snyfterskor måste utveckla en annan metod. Så fick exempelvis min man på, ett tidigt stadium erfara att han hade valt världens lipsill till livsledsagerska, och både han och jag vet att Gary Cooper-reaktionen inte skulle fungera. För det första fylls aldrig mina ögon "långsamt med glittrande tårar". Sekunden efter det jag har satt i gång är mitt an­sikte bokstavligt talat upplöst av tårar. Och eftersom jag själv inte alltid vet vad jag gråter för, frågar han heller inte varför jag gör det. Han tittar i stället förstrött upp och säger: "Vad är det för böl?" Jag forsar på, och han återgår till tid­ningen. Sedan säger han vänligt: "Vi talar om det senare."

Den här "vi talar om det senare"-tekniken är till ofantlig hjälp för både män och kvinnor. Den ger bägge parter tid att avgöra vad för slags tårar det är fråga om, och först sedan mannen kommit under­fund med det bör han bestämma sig för vad han ska göra, om han nu ska göra någonting alls. Senti­mentala tårar, exempelvis, bör ignoreras, men tårar som springer fram ur ilska och irritation bör mannen försöka stilla, och ömhets­tårar förtjänar ett ömt gensvar. Det är inte svårt att skilja på dessa oli­ka slag av tårar för den som håller huvudet kallt.

En kvinnas sentimentala tårar är ofta pinsamma, eftersom de kom­mer vid fel tidpunkt och på fel plats. Varje gång jag ser en kvinna sätta på sig mörka glasögon när hon går in till en åhörardag i sko­lan, förstår jag henne, för jag har mina egna mörka glasögon i fickan. Så snart de väntade små missöde­na inträffar — små gossar som stakar sig på sina versrader och med vilt rynkade ögonbryn slår dövörat till för hjälpande viskningar, små flickor som sjunger högt och hjärt­skärande falskt — sätter jag på mig mina glasögon och tar inte av dem förrän jag kommer hem.

Min man känner vid det här la­get till det mesta av mina gråtvanor. En gång när vi tittade på en scoutuppvisning räckte han mig helt sakligt sin näsduk och mumla­de till en främmande dam som stod bredvid mig: "Min fru har en be­svärlig sinusit." Men till och med han blev förbluffad en dag i en mu­sikaffär när någon lade på en platta med säckpipemusik. Det råkade nämligen slumpa sig så att jag inte hade talat om för honom vilken in­verkan just den käcka musiken har på mina tårkörtlar, och för ett ögonblick såg han förbryllad ut. Sedan sa han: "Säckpipor också! Jag borde ha anat det." Och så ställde han sig gentlemannamässigt framför mig, medan jag försökte ta mig samman.

Er fru kanske är immun mot säckpipor och scoutuppvisningar, men gråter hon kanske på bio, snyf­tar hon på konserter, tjuter hon så fort hon får se en baby? Somliga kvinnor försöker dölja de fåniga, sentimentala tårarna, andra ger dem fritt utlopp, men all världens snyfterskor vill vara i fred när de drabbas av en attack på offentliga platser.

Förargelsens tårar är en helt an­nan sak. När en kvinna gråter för att hon är irriterad vill hon absolut inte lämnas i fred. Hon vill bli trös­tad. Men gör inga misstag, mina herrar — dessa tårar är inga verk­liga vredestårar. Den våldsamma vreden är en alldeles för het känsla för tårar, den hettar inte bara upp hjärnan, den torkar ut tårkanalerna också. En kvinna har mycket lättare för att gråta över en liten förtretlig­het än över en grov skymf. Det är en sanning som varje man borde lägga på minnet.

Om ni exempelvis kommer hem senare än vanligt och er fru hälsar er med orden: "Det skulle ha va­rit väldigt omtänksamt av dig om du hade tänkt på att slå en sig­nal, för nu är maten kall och jag ooooooooo . . . ", så tro inte att hon gråter av verklig vrede. Hon gråter helt enkelt för att hon är en smula förargad. Men hon kan bli riktigt arg om ni ignorerar hennes tårar. Så ta det lugnt — säg att ni är led­sen — och efter en stund är hon god igen. Vredestårarna är ett un­derbart effektivt avkylningssystem för snyfterskan. Hon ler ömt innan ni har hunnit fatta gaffeln för att hugga in på den uppvärmda maten.

Jag sa ömt. Och därmed är vi framme vid det tredje slaget av tå­rar som kvinnor gåtfullt nog ofta fäller. Även om ni vet att den kvin­na ni älskar gråter över allting, från babysovpåsar till rymdskott, kanske det ändå inte har gått upp för er att hon blir gråtfärdig varje gång hon tänker ömma tankar om er. Om ni har en fru som har lätt för att ta till lipen, så räkna aldrig med att hon ska behärska den erotiska lekens invecklade turer, ömheten kan faktiskt överväldiga henne till den grad att hon bums får gråten i hal­sen, och sedan duger ingenting an­nat än direkt handgriplig aktion. Om ni har begåvats med en sådan fru, måste ni helt enkelt finna er i den saken.

Det är egentligen inte alls svårt att handskas med en kvinna som gråter. Håll bara huvudet kallt och försök att lista ut anledningen till den senaste översvämningen. Och ha alltid en ren näsduk till hands, den kanske kan behövas. Och den kommer att behövas, om er fru blir lycklig eller ledsen, öm eller arg, trött eller glad.

Joyce Lubold