Ångesten som drivkraft

Det går inte att komma någon vart här i livet utan det välbekanta pirrandet i maggropen . . .

Mellan mitt andra och tredje år på college fick jag chansen att jobba på en ranch i Argentina under sommarlovet. Min rumskam­rats pappa födde upp boskap och vil­le att hans son, Ted, skulle få lära sig lite om denna bransch. Ted gick med på att åka om han fick ta med sig en kamrat, och han valde mig.

Tanken på att tillbringa två må­nader på det sägenomspunna pampas var spännande. Men så började jag få kalla fötter. Jag hade aldrig varit särskilt långt borta från New England och jag hade haft hemläng­tan under de första veckorna på col­lege. Hur skulle det då bli i ett främ­mande land? Hur skulle jag klara språket? Dessutom hade jag lovat att lära min lillebror att segla den sommaren. Ju mer jag tänkte på det, desto mer avskräckt blev jag. Jag började vakna svettig på nätterna.

Slutligen avböjde jag erbjudandet. Så snart Ted bad någon annan följa med, förbannade jag mig själv. Några veckor senare åkte jag hem till mitt gamla sommarjobb som la­gerarbetare på stadens varuhus och kände mig väldigt deprimerad. Jag hade sagt nej till någonting som jag ville göra för att jag var rädd och jag hade blivit väldigt deprimerad. Jag fortsatte att vara det ganska länge och det blev inte bättre när jag åter­vände till college på hösten och upp­täckte att Ted och hans vän hade upplevt en massa fantastiska saker.

Svåra beslut. Resultatet av den här händelsen blev att jag denna olyckliga sommar lärde mig en viktig sak och satte upp en regel för mig själv: Gör sådant som ger dig ångest­känslor. Undvik sådant som gör dig deprimerad.

Jag menar nu inte allvarliga fall av ångest och depression, som kräver medicinsk hjälp. Vad jag syftar på är den sorts ångest som vi kallar ramp­feber eller fjärilar i magen - den känsla vi får inför en anställningsin­tervju, när vi ordnar en stor fest, när vi ska göra en viktig presentation på jobbet. Den sorts depression jag av­ser är den känsla av nedstämdhet och närmast sorg som vi känner när vi inte är intresserade av någonting, inte kan komma igång och känner oss helt kraftlösa.

Jag hamnade i detta slags situa­tion mot slutet av mitt sista år på college. Ju närmare examen kom, desto mer började jag fundera på att försörja mig som författare. En av mina lärare insisterade emellertid på att jag skulle söka in på ett universi­tet och utbilda mig till lärare.

Jag stod och vägde. Tanken på att leva på mitt skrivande var skräm­mande - mycket mer än att till­bringa en sommar på pampas. Fram och tillbaka tänkte jag - fattade mitt beslut och ändrade mig. Plötsligt kom jag på att varje gång jag gav upp tanken på författandet genomfors jag av en känsla av sorg.

Det var inte tanken på att läsa vid universitetet som gjorde mig depri­merad. Det var tanken på att ge upp det som jag innerst inne ville göra. Jag lärde mig en annan sak då. För att undvika en sådan depression måste man oundvikligen genomgå en del oro och bekymmer.

Fjärilarna försvinner. Den store danske filosofen Sören Kierkegaard ansåg att vi alltid känner ångest när vi konfronteras med våra utveck­lingsmöjligheter. Det tycks vara en regel i livet att man inte kan gå fram­åt utan att få den där välbekanta pir­rande känslan i maggropen.

Redan som barn upptäcker vi det­ta, när vi försöker vidga våra vyer genom att t ex lära oss cykla eller försöka komma med i skolans spex. Senare i livet drabbas vi av fjärilar i magen, när vi tänker på att få vårt första barn eller på att rycka upp fa­miljen och flytta till andra änden av landet för att få ett bättre jobb. Det verkar som om vi måste drabbas av ångest varje gång vi bestämmer oss för något vi vill uppnå. Och ångesten blir vår reskamrat åtminstone en del av vägen mot varje nytt mål vi ställer upp för oss.

När jag började skriva tidskrifts­artiklar, blev jag ofta tvungen att intervjua många berömda män­niskor: t ex Richard Burton, sexspecialisten William Masters, basebollsstjärnan Dizzy Dean. Före varje intervju var jag så nervös att händer­na skakade.

Vid den tiden skrev jag en del mu­sikartiklar. En musiker som jag sär­skilt beundrade var den store kom­positören Duke Ellington. På scen och i TV såg han ut att vara urtypen för den självsäkre, sofistikerade och världsvane mannen. Då fick jag veta att Ellington fortfarande led av ramp­feber. Om den uppskattade Duke El­lington, som stått på scen drygt 10 000 gånger under 30 år, drabba­des av ängslan, hur skulle då jag kun­na slippa undan?

Jag fortsatte att göra mina skräck­slagna intervjuer och en dag, när jag gick ombord på ett plan till Washington för att göra en intervju, kände jag plötsligt till min förvåning att jag såg fram emot att få göra den. Vad hade hänt med fjärilarna i magen?

I själva verket fanns de fortfaran­de där, men de var mycket mindre påtagliga. Jag hade dragit nytta av en mekanism som psykologerna kal­lar "utsläckning" eller avbetingning. Om man tillräckligt många gånger försätter en individ i en ångestframkallande situation, kommer han eller hon så småningom att lära sig att situationen som sådan inte är något att oroa sig för.

Konfrontation nödvändig. Detta leder fram till en följdsats till min första regel: Du kan aldrig slippa ifrån ångesten genom att undvika det som utlöser den. Jag minns hur min son Jeff betedde sig när jag började lära honom simma i sjön vid stugan där vi bodde på sommarlovet. Han vägrade och när jag väl fick honom att gå i vattnet sjönk han, spottade och fräste och ville gå därifrån. Jag var emellertid obönhörlig och vid sommarens slut plaskade han om­kring som en hundvalp. Han hade "släckt ut" sin ångest på det enda sätt som var möjligt - genom att mö­ta den med öppna ögon.

För några år sedan ombads jag skriva en rad artiklar, vilket skulle kräva att jag reste omkring i Europa under tre månader. Jag hade varit utomlands några gånger men bara på kortare resor och jag kunde inte på­stå att jag kände mig hemma i Euro­pa. Dessutom inskränkte sig mina kunskaper i främmande språk till li­te skolfranska.

Jag tvekade. Hur skulle jag, som var oförmögen att tala språket och helt obekant med lokalgeografi och transportmöjligheter, kunna ordna intervjuer och leta fram material? Det verkade omöjligt och med tungt hjärta satte jag mig ner för att skriva ett brev och tacka nej till uppdraget. Mitt i brevet slog mig en tanke, som jag senare upphöjt till följdsats num­mer två till min huvudregel: Du lär dig inget, om du inte försöker. Jag tackade alltså ja till erbjudandet.

Resan bjöd på en del obehagliga ögonblick, men när den var över var jag en erfaren resenär. Sedan dess har jag aldrig tvekat att sätta kurs ens mot de mest exotiska platser utan både guideböcker och hotellbokningar. Jag är övertygad om att allt ska fungera ändå på något sätt.

Slutsatsen är att det som är nytt och olikt det vi är vana vid nästan definitionsmässigt är skrämmande. Varje gång man prövar på något nytt, lär man sig emellertid något, och allteftersom ens vetande ökar, öppnar sig världen för en. Jag har hoppat fallskärm, lärt mig åka ski­dor vid fyrtio års ålder, flugit i ballong. Jag vet att jag kommer att fortsätta att göra sådana saker. Det är inte för att jag är modigare än andra, för det är jag inte. Jag låter bara inte nervositeten hindra mig från att göra det jag vill. Acceptera ångesten som en form av utmaning och du kan uträtta underverk. 

James Lincoln Collier