Att ge beröm är en konst
— och en magisk trollformel
som kan förgylla en medmänniskas tillvaro

Strö lite rosor.....

Beröm är förmodligen den trev­ligaste form av kommunika­tion vi har i den mänskliga samva­ron. Men i dagens läge är det risk att det äkta berömmet - de rosor vi kan ge av ärlig uppskattning — faller i glömska av brist på användning.

Vad är då en äkta komplimang? Enkelt uttryckt så är det ord som är till glädje för både givare och mottagare. Ett exempel: För ett an­tal år sedan kom en målare och hans unge lärling för att måla vår villa. Den äldre mannen var iförd skinande blanka nya skor. Min svärfar som tyckte om att se på när hantverkare jobbade stod och tit­tade. Målaren började stryka på färg med van hand, och min svär­far nickade gillande och sa till den unge pojken: "När du kan ställa upp i nya skor och måla ett hus, unge man, då är du verkligen mäs­tare i ditt yrke." Målarmästaren sken av belåtenhet och vår villa fick sitt livs finaste ansiktslyftning. Det har sagts att man kan leva på en god komplimang i två månader. Det skulle jag föreställa mig att vår målarmästare gjorde.

Omtanke och finkänsla i före­ning ger ofta den perfekta kom­plimangen. En vän till mig som är bankman föll av en häst och bröt benet, vilket tvingade honom till en längre sjukhusvistelse. Han var mycket omtyckt och nästan dränk­tes i en ström av blommor och brev och krya-på-dig-kort - alltsam­mans mycket smickrande och gläd­jande. Men den komplimang han satte störst värde på var: "Tillåt in­te en häst att bringa vår bank på fall!" Mellan raderna antyddes allt­så: banken klarar sig inte utan dig.

Alla tycker vi om att få vårt per­sonliga värde bekräftat och fram­hållet. Och när en fackman styrker en kollegas kompetens och vitsor­dar hans kunnande ger han en komplimang av allra finaste slag - en som alltför sällan ges. I ett säll­skap med redaktörer hörde jag en gång ett praktexempel i den här genren: "Han är den ende redak­tör jag vet som kan redigera manus med kulspetspenna", sa en kollega om en annan. Sakkunnigt och ge­neröst antydde han att denne re­daktör var så kunnig att han lugnt kunde göra sina rättelser med kulspets eftersom han sällan riske­rade att behöva ändra sig eller tve­ka om en formulering. Kompli­mangen var extra verkningsfull eftersom den inte gavs direkt till vederbörande, utan säkert skulle komma att återberättas i andra hand och därför måste kännas fullkomligt uppriktig.

En komplimang är - till skillnad från smicker - objektiv och ges ut­an tanke på egen vinning; smicker kommer ofta helt konversationsmässigt eller är i grövre former ett verktyg för andra syften. Den be­römda sångerskan Marian Ander­son glömmer aldrig vad hon anser som sin finaste komplimang. Hon inbjöds en gång att besöka kompo­sitören Jean Sibelius i hans hem i Finland. Hon sjöng för honom och vid avskedet bugade han sig, kysste henne på hand och sa: "Taket i mitt hus är alltför lågt för er."

Människosläktets största fram­steg har alltid haft sin rot i glädjen att få beröm, skrev den engelske 1800-talsförfattaren John Ruskin. Denna glädje bör grundläggas i barndomen, men ofta förlorar föräldrarna sina barns förtroende genom att bara framhålla deras fel och misstag. Kloka föräldrar har för vana att berömma sina barn så fort de har förtjänat det. En mamma jag känner har en tolvårig son som tycker det är en stor ära att få torka disken. Detta har sin grund i en komplimang. En kväll stod han motvilligt och torkade ett stort uppläggningsfat när det gled ur händerna på honom och gick i bitar. En kort tystnad följde. Så sa hans mamma: "Du har torkat dis­ken åt mig så många gånger, Ro­bert, och det här är första gången du har haft sönder något. Du har säkert slagit någon sorts rekord där." Pojkens ängsliga min förbyt­tes i ett befriat leende. Som en psy­kolog säger: "Prisa dygden och du kommer att finna färre laster att fördöma."

Detta gäller inte bara barn - alla människor behöver ett uppmunt­rande ord då och då. En pedagog har sagt att den starkaste drivkraf­ten i den mänskliga naturen är längtan efter att betyda något för någon. Om folk gör ett bra arbete, så tala om det för dem! Ge dem den självkänsla som de så väl be­höver. Det är så lätt gjort, och det kan göra deras tillvaro ljusare. Jag minns bilinspektören som jag kör­de upp för när jag skulle ta kör­kort. Jag hade kört upp en gång tidigare för en brysk, förmodligen utarbetad, inspektör som under­kände mig och dessutom var otrev­lig. Men mannen som nu prövade mig var artig och vänlig och han kunde sitt jobb. Jag klarade provet med glans. Efteråt talade jag om för honom att jag hade klarat pro­vet mycket tack vare hans förmåga att inge mig självförtroende. Han svarade att det var första gången på 20 år han hade fått en kompli­mang.

Men det är en konst att ge äkta komplimanger. Vi gör ofta det fe­let att vi formulerar vårt uppriktigt menade beröm i för allmänt hållna ordalag, vilket tar musten ur lov­orden och kommer dem att låta tomma. Hur ofta har ni inte hört eller själv sagt orden "Det var en god middag" till en värd eller vär­dinna? Det gör mycket större verkan att säga: "Jag fattar inte hur man kan steka kyckling så att den blir så utsökt saftig och mör."

Den goda komplimangen är allt­så noga utvald och preciserad; den talar om orsaken till ens uppskatt­ning; den är aldrig suddig, och den bör vara direkt personlig. Det är också viktigt att säga den vid rätt tillfälle. Dröj inte för länge med att tala om för dina medmänniskor hur bra deras tal var, hur fint de klippte gräsmattan eller lade ditt hår, lagade middagen eller skrev brevet. Men gör det inte heller ge­nast när de väntar sig det. Just när de tror att du har glömt det, kom då med dina lovord. Då värmer berömmet och uppskattas som mest.

En av de bäst inprickade kom­plimanger jag har hört kom från en vän som min fru hade bjudit hem på middag. Just när han var färdig att gå sa han: "Någon gång måste du ge mig ditt recept för att hålla dig så slank. Jag har tänkt på det hela kvällen." Min fru gick som på moln i en hel vecka.

Självförtroende, har det sagts, är den största gåva man kan ge en medmänniska. Men det innebär inte att vi ska strö komplimanger omkring oss hur som helst. I stället ska vi vara sparsamma med lovor­den, men ge rikligt när det verkli­gen är befogat. Och kom ihåg att ingen är så självständig eller så framgångsrik att han inte sätter värde på ett uppskattande ord.

Jack Denton Scott