Hjälp inför döden

Faster Betty visste att hon var obotligt sjuk i cancer. Min kusin, hennes enda barn, berättade för mig att de talade ut om det och grät tillsammans. Sedan började faster Betty planera för sin egen bortgång. Inga konstlade åtgärder skulle tas till för att hålla henne vid liv: inget nätverk av slangar skulle kopplas till hennes kropp, inga apparater skulle förlänga hennes flämtande livslåga till det bittra slutet. Efteråt skulle hennes kropp lämnas till anatomiavdelningen Vid Torontos universitet där man fick fria händer att använ­da den för forskning.

Jag blev väldigt upprörd när jag insåg att hon skulle dö. Faster Betty var en gladlynt dam med ett sprud­lande intellekt. Jag tyckte bäst om henne av alla mina fastrar och mostrar. Det gick månader innan jag kunde komma till rätta med mina känslor. Jag städade mitt skrivbord, besvarade brev, skrev tusentals ord på maskin. Allt för att undvika att tänka på eller skriva om döden.

Till slut insåg jag att genom att hålla mig undan faster Betty beröva­de jag henne den hjälp och det stöd som jag kanske skulle kunna ge under hennes sista dagar.

Några veckor innan faster Betty dog tog jag kontakt med dr Kübler-Ross, en psykiater som är född i Schweiz men som nu bor i närheten av Chicago. Hennes böcker har hjälpt till att göra döden mer medi­cinskt och socialt accepterad. Jag fann hennes råd både finkänsliga och värdefulla.

"När vi tänker på sorg", sa hon, "tänker vi på de efterlevande. Den döende människan har dock större behov av vår sympati och förståelse. Det är ju när allt kommer omkring hon som kommer att mista allt. Säg inte åt henne att 'rycka upp sig' för att 'så illa är det inte'. Hon kommer att tänka för sig själv: 'Inte så illa — för vem?!' Låt de döende få känna sorg. Lyssna när de vill tala ut och försök inte byta samtalsämne därför att det känns pinsamt. Man kan inte hindra att en människa dör, men att förneka vad som håller på att hända med henne innebär bara att hon får gå igenom det ensam och det är värre. Man kan hjälpa till att bryta en döendes isolering och ensamhet genom att lyssna och vara villig att acceptera hennes känslor.

Försök inte spela teater. Hoppa över kommentarerna om blomster­arrangemangen när du kommer in i sjukrummet. Om du verkligen vill försöka nå den döende så visa det genom att vara öppen för hennes behov: 'Kan jag hjälpa dig på något sätt?' Den frågan ger patienten möj­lighet att välja. Hon kan tala om vädret om hon vill eller, när hon känner sig mogen för att tala ut, så vet hon att du finns där beredd att lyssna."

I sin bok "Döden"* beskriver dr Kübler-Ross hur de döende genom­går olika stadier: förnekande ("Nej, det kan inte hända mig!"); raseri ("Varför just jag?"); försök att vinna tid ("Om bara Gud ville låta mig leva tills jag fått se mina barn växa upp!"); depression ("Det år verkli­gen mig det händer."); accepterande ("Jag kommer att dö."). Men dessa stadier kommer inte nödvändigtvis just i den ordningen. En människa kanske aldrig kommer över den första chocken, eller kanske resigne­rar först och rasar senare, eller kanske genomgår olika stadier sam­tidigt.

"Försök inte agera psykolog ge­nom att driva en människa genom de stadier du tror hon är i eller borde genomgå", råder dr Kübler-Ross. Att dö med värdighet innebär att få dö på sitt eget sätt. En människa som är van att kämpa kommer att göra så in i det sista medan en stillsam person dör en stillsam död.

"Kom ihåg att de flesta patienter, även de som verkar vara medvetslö­sa eller ligger i koma, kan höra och kanna och är mottagliga för berö­ring ända in till slutet. Genom att hälla en döende i handen kan man göra henne medveten om att man finns där och bryr sig om henne. Genom att prata, även om man inte far något svar, hjälper man henne att kanna sig mindre isolerad.

Utnyttja varje möjlighet att tala om dina känslor. Om du kan säga jag älskar dig' när den anhörige är i livet, kan man bespara sig de salvel­sefulla lovtalen efteråt."

När faster Betty mot slutet blev intagen på sjukhus besökte jag hen­ne nästan dagligen i hennes lilla rum. Sista gången hon talade klart till mig - det var en kulen och dyster vinterdag som tycktes spegla våra känslor - var hon bara en aning mer frånvarande än vanligt på grund av de starka smärtstillande medel hon fick. När jag kom in vände hon sig om och såg rakt på mig och sa klart och tydligt: "Du får inte bli upprörd över min depression. Den är bara tillfällig och kommer snart att gå över."

Jag gick fram till sängen och tog hennes hand — den var varm och hyn var mjuk och mycket vacker trots att hon var över 60. Jag sa att jag förstod att hon kände sig depri­merad. Hon nickade och jag talade en stund om saker som hänt tidiga­re, om hur mycket hon betydde för mig, då som nu. Jag pratade litet om min sonson och en hel del om de tre människor som hon älskade mest här i världen: hennes dotter och de båda dotterdöttrarna.

Hon låg tyst och log emot mig då och då. En gång, när hon blev irriterad över att hon inte kunde röra benen som hon ville, gav hon luft åt sina känslor med ett kraftfullt: "Sjutton också!"

Nästa kväll var det annorlunda. Faster Bettys händer var iskalla och hennes kropp förberedde sig uppenbarligen för slutet. Hennes andning blev alltmer oregelbunden: ett ande­tag, en lång paus, ett andetag, en paus, och till sist, inget mer andetag.

Jag är inte helt obekant med döden. Tre morbröder har dött liksom mina morföräldrar och min far, som bara var 52 år när han drabbades av en hjärtinfarkt. Jag har uppnått en ålder då vänners föräldrar dyker upp nästan dagligen i dödsannonserna, och jämnåriga vänner också ibland. Men det här var första gången jag varit närvarande i själva dödsögonblicket. Det var något helt annat. Döden i sig själv är något okänt och skrämman­de, men att dö är det inte, det lärde jag mig.

Jag saknar faster Betty med en många gånger häftig smärta, men utan att känna den där ovissa ängslan och ångesten inför vad som "hänt" med henne. Jag är personli­gen förvissad om att hon gått före mig till en framtid som vi kommer att dela.

Sheila Kieran

* Utg. på Rabén och Sjögrens förlag -78. Andra böcker av dr Kübler-Ross som behandlar samma ämne är "Samtal inför döden" (Bonniers förlag, -71), och "Inför döden" (Bonniers förlag, -75).