En psykologisk lösning på ett problem som föräldrar grubblat över sedan urminnes tider.

Lär era barn skilja mellan rätt och orätt

Det var en vacker vårdag, och min äldste pojke cyk­lade omkring på sin trehju­ling i parken. Jag hade flera gång­er sett en tjock liten pojke leka där, en klumpig unge som de andra bar­nen gärna retades med. Nu märkte jag att några pojkar kastade sand på honom, och han fick den i mun­nen och ögonen. Till min förfäran lämnade min egen pojke sin cykel och började kasta sand han också.

Naturligtvis ingrep jag omedel­bart. Jag skrek upprört åt honom, och det stoppade inte bara honom utan också de andra barnen. Men min son tycktes inte fatta vad han hade gjort för fel. När vi kom hem hade vi ett långt samtal —  eller rättare sagt jag höll en föreläsning — men vad jag sa tycktes inte ta skruv. Jag kände mig både skakad och hjälplös. Hur gör man egentli­gen för att lära sina barn att hand­la rätt? Går det över huvud taget att lära ut?

Hur man får barn att förstå skill­naden mellan rätt och orätt — låt oss för enkelhetens skull använda begreppet moral — är ett problem som föräldrar grubblat över sedan urminnes tider. Men på senare år har psykologerna börjat tala för ett nytt sätt att angripa saken. Teorin är följande: den viktigaste faktorn i en människas rättsuppfattning är ett moget moraliskt omdöme, och detta går att lära ut. Medlet är diskussioner (inte föreläsningar), och sådana kan med framgång föras både hemma och i skolan. Diskus­sionernas centrala ämne är moralis­ka problemsituationer — hur man bör handla och framför allt varför. Samtalen kan ibland gälla sexual­moral, men då insatt i det vidare sammanhang som moral över hu­vud taget utgör. Därmed tränas barnen i att tänka över rätt och orätt.

När ett barn ser andra barn kas­ta grus i ansiktet på en tjock liten pojke, kan det vara en ny situation för honom, där han inte har några tidigare normer eller goda exem­pel att gå efter. Vid ett sådant till­fälle är han utlämnad åt sig själv. Det som betyder mest är hur barnet tänker, hur pass sunt hans eget mo­raliska omdöme är.

I en värld där moralnormerna ständigt förändras, en värld som en gång menade att slaveri var någon­ting riktigt, att barnamord var be­rättigade och att kättare skulle brännas på bål, i en sådan värld är självständigt omdöme av oerhörd vikt. Det är därför ett växande an­tal barnpsykologer nu koncentrerar sig på att utveckla detta omdöme. "Moral" som sådan är inte något man avsiktligt kan lära ut — men man kan stimulera utvecklingen av barnets rättsmedvetande. Föräldrar kan göra det. Lärare kan göra det. De kan göra det på samma gång varsamt och engagerat — ungefär som Sokrates gjorde med sina lär­jungar på 400-talet f.Kr. — genom att ställa ledande frågor om moraliska konflikter och låta barnen ut­trycka sina tankar och åsikter.

Professor Lawrence Kohlberg, som är psykolog vid Harvard och har ägnat de senaste femton åren åt att studera barns moral, är en framstående förespråkare för den här metoden. Det medel han erbju­der föräldrar och lärare verkar vid första påseendet alltför svagt och enkelt för att kunna framkalla någ­ra betydande förändringar i ett barns moraliska utveckling. Men det har visat sig vara mycket effek­tivt. Lyssna till en klass 14—15-åringar, när psykologen Moshe Blått ställer dem inför ett problem:

"Det hade varit många inbrott där mr Jones bodde, och för att kunna försvara sig köpte han ett ge­vär. En kväll hörde han buller på nedre botten och ertappade två tju­var som just höll på att bära bort hans TV. Vad skulle ni göra, om ni var mr Jones?"

"Jag skulle ringa efter polis", sa en pojke.

"Och under tiden . . ." anmärk­te en ironisk röst.

"De kunde komma tillbaka efter mer!" sa en annan. Flera elever pratade i mun på varandra, så Blått ingrep. "Är alla överens om att han inte borde skjuta?"

"Nej! Nej!" hördes flera röster.

"Skjut någon av tjuvarna i benet, så han inte kan springa sin väg", sa en flicka.

"Har man rätt att göra det?" frågade Blått. En del svarade ja, andra nej. Under en kvart framåt diskuterade ungdomarna livligt hur man skulle bedöma situationen om mr Jones råkade döda tjuven, fast han bara tänkt såra honom i benet. Diskussionens vågor gick fortfaran­de höga när det ringde ut.

"Min uppgift är att irritera och stimulera", säger Blått, "så att var­je elev känner sig otillfredsställd med sitt eget nuvarande sätt att tänka. Sedan försöker jag hjälpa honom att utvecklas mot en högre nivå." Detta gör Blått genom att aldrig själv komma med svaren utan att arbeta sig fram mot dem genom frågor. Det är därför hypotetiska situationer är så användbara, me­nar han. De kräver inte något ome­delbart ingripande, och de är inte så känslomässigt laddade. Läraren behöver alltså inte föreläsa, gräla, bli arg eller upprörd, och eleven råkar inte i försvarsställning. Detta gör det möjligt för eleven att forma sin egen uppfattning, och när han väl har fört fram den kan han jäm­föra den med andras åsikter och ta intryck av dem. Blått tror att för­äldrar kan — och bör — göra exakt detsamma i hemmen.

Hemma hos oss behövdes det bara ett par försök med den här metoden för att våra barn skulle tycka det var spännande att berät­ta för oss "vad jag skulle göra" i kritiska situationer. Nu ber de oss ofta om "en diskussion till".

Hur gör man för att inleda såda­na här diskussioner, när barnen inte är vana vid dem? Till en början gäller det att fånga in barnen, "jag försöker diskutera sådant här i bi­len", förklarar en praktiskt sinnad trebarnsmor. "Man har dem där — och de kan inte komma undan!" Andra tycker att middagsbordet är bästa platsen. Andra åter tar vara på godnattstunden. Om de äldre syskonen dominerar samtalen för mycket, kan det vara lämpligt att ta med det yngsta barnet på en söndagspromenad och utnyttja det tillfället.

Ett gott råd från Kohlberg: Vän­ta inte tills barnet redan gjort nå­got galet! Det är absolut sämsta till­fället, för då är ungen helt inställd på att försvara sig. Bästa tillfället är förmodligen när barnet har gjort något bra. När man då berömmer det, kan man passa på att fråga varför det handlade som det gjorde.

De dagliga tidningarna ger många goda uppslagsändar för samtal: Bör dödsstraffet avskaffas? Bör man ut­sätta djur för plågsamma experi­ment i den medicinska vetenskapens intresse? Vår egen naturliga impuls är att tvinga på barnen vår egen uppfattning i stället för att få dem att tala om sin. Men det är nöd­vändigt att lyssna till vad barnen säger. När diskussionerna får vara fria och uppriktiga, blir föräldrarna många gånger chockerade över vad deras barn faktiskt tänker. Men det kan bero på att föräldrarna har orealistiska förväntningar.

Som den store schweiziske psy­kologen Jean Piaget visade i sin bok om barnets moraliska omdöme, uppfattar barn rätt och orätt på sitt eget sätt, i stor utsträckning bero­ende på deras ålder. Piagets under­sökningar omfattade endast schweiziska barn. Kohlberg, som numera undervisar vid Harvards pedagogis­ka institution, utvidgade denna forskning till andra kulturer och andra religioner — till urinvånare i Malaysia, kinesiska barn i Taipeh och amerikanska barn i Chicago. Han och hans medarbetare fann att alla barn — av alla raser och i alla kulturer, rika och fattiga — genom­löper samma stadier i den moraliska utvecklingen, även om några ut­vecklas i snabbare takt och en del stannar upp ganska tidigt i utveck­lingen.

Det är meningslöst att försöka diskutera moralfrågor med mycket små barn. Till de åldrar som är mest fruktbara för sådana diskus­sioner hör, enligt Kohlberg, åren mellan 9 och 12 — en betydelsefull period under vilken, om allt går väl, barn utvecklas till "konventio­nell" moral. Det är då föräldrarna medvetet bör inleda dialoger med dem, ta deras åsikter på allvar och bry sig mindre om de svar barnen ger än om de tankegångar som lig­ger bakom.

När diskussioner med barn av­löper väl, kan man se resultat re­dan på ett par månader. Min egen pojke var nio år när vi under en av våra första diskussioner talade om en pojke som ljög. Min son kriti­serade honom och motiverade det med att det "inte är snällt" att lju­ga. Mot slutet av året var han mindre intresserad av att vinna po­pularitet och mer inställd på "rent spel". Han började också respekte­ra auktoriteten. Han hade frivil­ligt åtagit sig att ansvara för en del idrottsutrustning, och när en pojke bröt sig in i förrådet och stal en boll anmälde han saken för rektorn. "Det var obehagligt att göra det, men det är mitt jobb", sa han.

Föräldrar som uppmuntrar sina barn att uttrycka sina åsikter och som lyssnar till dem utan att där­för nödvändigtvis hålla med, får i allmänhet barn med större mora­lisk mognad. Kohlberg fann också att när ett barn får lyssna till mo­raliskt resonerande på en nivå som ligger ovanför dess egen, så upp­täcker det vanligen att det föredrar detta. Det är det underbara med dessa samtal. De är spännande upp­levelser för föräldrar och lärare genom att de öppnar nya aspekter av barnens inre. De stimulerar barnen att skärpa sitt tänkande, och de på­skyndar utvecklingen av det för hela livet avgörande moraliska omdömet.

Maya Pines